Reconstruction as a Solution to the Problems of Media Content and Form
I teorin skulle en politiker idag kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati och där fackföreningar och andra institutioner försvagats. Massmedia har till stor del stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Men hur kan media användas för att demokratisera och förbättra samhället?
Av Jonathan M. Feldman,
översatt från engelska av Salvador Perez och Sanna Lind
Media är organiserat i en hierarki som en del kommunikationsteoretiker kallar en kommunikationskedja med publiken i botten, eliterna högst upp och journalisterna i mitten. Mediehierarkin manifesteras som tydligast under kriser och andra sorters nyhetshändelser som ger upphov till intensiv mediebevakning. I Sverige utgör dags- och kvällstidningarna en av de viktigaste informationskällorna för människor. År 1990 uppgav 87 procent att de läste en morgontidning minst tre dagar i veckan och 35 procent läste en kvällstidning minst tre dagar i veckan. År 2014 var dessa siffror nere på 58 respektive 10 procent. Under 2014 läste 38 procent en morgontidning på nätet och 27 procent läste en kvällstidning på samma sätt. SVT:s tittartid har minskat från 43 procent till 35 procent från 2002 till 2007. Under denna tidsperiod har också Sveriges Radios lyssnarandel minskat från 52 till 48 procent. År 2014 var SVT:s TV-tittare 35 procent i förhållande till TV4s andel på 30 procent. Under intensiva perioder av politiskt fokus kan SVT nå ungefär en miljon tittare, till exempel såg 949 000 på partiledardebatten den 6 oktober 2013 mellan 20.00 och 21.00.
Ubåtsjakten under 1980-talet utgör i likhet med politiska valvakor ett exempel på en period av intensiv mediebevakning. I det här fallet nådde det sin höjdpunkt då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund vid marinbasen i Karlskrona år 1981. Den intensiva mediebevakningen ledde till en mer militärt präglad nyhetsrapportering och grundade sig i en logik som kopplade samman en aktuell händelse (ubåtar i svenska vatten), ett inramningssystem (framing system) med kontinuerliga expertutlåtanden i media. Delar av den här logiken kan förklaras på följande sätt:
“När händelser eller kriser av militär karaktär upptäcks finns det en institutionaliserad mekanism för att göra händelser till föremål för säkerhetspolitiskt intresse och sätta dem på dagordningen. Det är skälet till att upptäckten av utländsk ubåtsverksamhet omedelbart hamnade på agendan som ett ”nytt” militärt hot i fredstid under 1980-talet. Marinen och underrättelsetjänsten var redo, och gav snart en enorm mängd information om dessa aktiviteter; det rapporterades om att mer än 500 incidenter under 1980-talet sannolikt var ubåtskränkningar.” (Johan Eriksson, “Agendas, Threats, and Politics: Securitization in Sweden”, 1999)
Stycket berör dock inte den nyckelroll som en del politiker antog när de utnyttjade hoten för att realisera sina egna politiska ambitioner. De blev politiska entreprenörer; de försökte mobilisera den allmänna opinionen kring en offentlig fråga som de har mer eller mindre kunskap om. Ubåtsjakterna gynnade exempelvis de borgerliga partierna, särskilt Moderaterna, och för Carl Bildt innebar ubåtsjakterna ett politiskt genombrott.
Experter, politiker och journalister
Det akademiska systemet utbildar många journalister och aktivister i sociala rörelser och kan därmed bidra till att forma inramningssystemet på sikt medan experter, ofta med anknytning till akademin, ger information som flödar genom hela kommunikationskedjan. Media och politiska entreprenörer använder ofta selektivt experter som de anser vara legitima. Den avgörande roll som urvalet av experter kan spela illustreras av olika nyhetshändelser och hur expertens legitimitet formar inramningen av händelserna. Den svenska militäranalytikern Niklas Granholm som arbetar på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) utgör ett intressant exempel. Under sommaren 2015 var Granholm det viktigaste inslaget i artikeln ”Ryska ubåtsövningen skickar tydlig signal” i Svenska Dagbladet. Granholm hävdade att Ryssland planerade en militärövning i Arktis med tre nya kärnstrategiska ubåtar som skulle sända ”en tydlig signal om att Ryssland är på väg mot nytt globalt inflytande.”
Den här inramningen är baserad på centrala aktörers olika uttalanden, och dessa aktörer består framförallt av militärexperter och politiska entreprenörer. Vi kan börja kartlägga processen genom att undersöka följande data. Först och främst var Granholm den enda källan i den tidigare citerade artikeln. För det andra visar en Google-sökning genomförd 17 oktober 2014 att kombinationen av ordet ubåt och Granholms namn ledde till 616 träffar medan ”Niklas Granholm” gav 2490 träffar. Med andra ord är sökningen ett tecken på att mycket av Granholms medienärvaro är knuten till diskussionen om ubåtar, närmare bestämt 24,7 procent av Google-träffarna. Det är inte förvånande eftersom 33,6 procent av hans närvaro är knuten till Ryssland. I själva verket är en betydande andel av medierepresentationen av olika anhängare eller motståndare till svensk utrikespolitik knuten till omnämnanden av Ryssland eller ubåtar (tabell 1 appendix i pdf-fil).
Tabell 1 (pdf) visar att vissa anti-Nato eller antimilitaristiska talespersoner har vad som skulle kunnas kallas för en rimlig grad av mediemakt, men nyckelrepresentanter som ordföranden för Svenska Freds och Skiljedomstolen hamnar i medieskuggan av representanter för utrikespolitiskt status quo. Tabell 1 visar tydligt att rollen som expert och politisk entreprenör vanligtvis innehas av samma person. Politiker, regeringsmedlemmar, kulturarbetare och aktivister måste i regel utgå ifrån samma inramning som porträtterar Ryssland som ett hot eller potentiellt hot. Det gör det mycket svårt att få utrymme till att formulera alternativa omvärldsanalyser som bygger på andra antaganden. Ibland har politiska entreprenörer som Hans Blix legitima meriter medan vi i andra fall förväntas anta att entreprenören har den nödvändiga expertisen. Värdet av en viss expertis är givetsvis relativt, men vissa politiska entreprenörer har djupare förståelse och mer kunskap om vissa frågor än andra.
Det bästa sättet att illustrera problemet är att undersöka i vilken utsträckning vissa termer associerade med en genomgripande syn på utrikesfrågor dyker upp i den offentliga eller akademiska diskursen. Av tabell 2 (appendix pdf) framgår att externa hot mot Sverige har mer representativ makt än en genomgripande utrikespolitik som skulle göra att Sverige verkade för avspänning. Till exempel har sökordet “förtroendebyggande åtgärder” och ”Ryssland” ungefär 9 000 träffar medan sökningar relaterade till Ryssland som hot har från 23 000 till 28 000 träffar. Tabell 2 visar också att Sveriges nära handelsförbindelser med Ryssland har mindre medierepresentation än Ryssland som potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Den betydelse handeln med Ryssland har för svensk säkerhet nämns nästan aldrig i den akademiska diskursen.
Den nyckelroll som akademin spelar för att reproducera eller forma systemet kan inte förstås till fullo förrän vi undersöker hur legitimiteten hos flera institutioner har förändrats och att vissa institutioner förfogar över större förtroende hos allmänheten än andra (tabell 4 appendix pdf). Allmänheten har generellt inte stort förtroende för kvällstidningen Expressen och trots att förtroendet är större för regeringen och riksdagen har även det sjunkit de senaste fem åren. Allmänheten har däremot förhållandevis stort förtroende för svensk radio, tv, dagstidningen Dagens Nyheter och, allra mest, det högre utbildningssystemet. Allmänheten har inte bara större förtroende för dessa tre institutioner, nivån har även varit konstant över tid. Detta gäller trots att institutionerna bevisligen reproducerar en medieideologi som filtrerar bort det som utmanar status quo. Akademiska källor (representerade av Google Scholar) och andra källor (representerade av Google där träffar oftast drivs av återanvändningen av information från nyhetskällor) tenderar att underrepresentera en mer kritisk utrikes- och säkerhetspolitisk diskurs. I den akademiska diskursen får nyckeltermer relaterade till externa hot mer uppmärksamhet än hur Sverige skulle kunna minska internationella spänningar och militarism genom att reducera den egna vapenexporten eller genom att främja förtroendebyggande åtgärder. Märkligt nog negligeras handeln med Ryssland som en faktor som formar svensk utrikespolitik, och ryska hot behandlas utan större hänsyn till handelns förmildrande effekter. Även om Sveriges handel med Ryssland minskade under 2012 och 2013 var Ryssland Sveriges 13:e största exportmarknad och 7:e största importmarknad (år 2013). Det mest anmärkningsvärda är att Sverige är en av de tio största utländska direktinvesterarna i Ryssland. Enligt den ryska centralbanken var svenska direktinvesteringarna i Ryssland 15,8 miljarder dollar till och med den 1 januari 2013.
Möjligheterna till ett nytt medieutrymme
Det finns flera begränsningar i både de stora massmediernas makt och i sociala mediers alternativa legitimitet. Först och främst har digitaliseringen förändrat hur många som tar del av nyheter. Denna sorts förändring ändrar inte nödvändigtvis tidningars makt, men det förändrar var de hittar sin publik. För det andra rör sig de yngre tittarna bort från TV-formatet. Under 2014 la 57 procent av personer i åldrarna 16 till 65 sin tittartid på TV-formatet men i spannet 16 till 29 var siffran bara 36 procent. Mer generellt tittar allt färre på TV, särskilt i koncentrerad form. För det tredje har yngre personer mindre förtroende för vissa etablerade TV och radioinstitutioner än äldre, men de har fortfarande förtroende för annan etablerad media som SVT, SR och Dagens Nyheter (tabell 5 appendix pdf). För det fjärde har förtroendet för sociala medier bland unga, till skillnad från äldres (65-74 år) förtroende till samma medium, en tendens att sjunka snabbare än förtroendet för etablerade medier (tabell 6 pdf). En sannolik förklaring är de rapporter som briserade år 2014 om att tusentals konton associerade till Microsoft, Google, Facebook och Yahoo har fått sina data överlämnade till amerikanska myndigheter var sjätte månad som ett resultat av hemliga domstolsbeslut. Den amerikanska underrättelsetjänsten så kallade PRISM-program samlar upp data från mestadels icke-amerikanska internetkommunikationer.
Att unga potentiellt rör sig bort från de etablerade massmedierna och sociala medierna öppnar upp möjligheterna för engagemang i en medieplattform som ännu inte existerar. Möjligheterna och begränsningarna med en ny medieplattform kan analyseras med hjälp av två medieteorier. Faserna i massmedier kan förstås genom att först uppmärksamma två av de senare faserna i utvecklingen av TV:n. I centrum-periferi-modellen finns det inte längre ett monopol för offentlig TV. I början av 1990-talet började en rad hybridkanaler dyka upp som erbjöd ”all-round-program” men som också liknade public service (TV4 till exempel). Dessa förändringar innebär att det nu är svårare att bibehålla en normativ programpolicy eftersom tittarna själva kan sätta ihop sina egna tablåer som mycket väl kan skilja sig från majoritetens. Dessa mynnar ut i skapandet av nischade program. Utöver det ser vi en guldålder för demografisk ”targeting” vilket innebär att kanaler nu lägger avsevärda ansträngningar på att identifiera stora homogena subgrupper bland tittarskarorna. Denna centrum-periferi-modell blev dominerande under 1990-talet, även om det fanns en betydande rörelse bort från centrum – i Sverige de fem stora: SVT1, SVT2, och de kommersiella kanalerna TV3, TV4 och Kanal 5.
En annan mediemodell är ”upplösningsmodellen” som utmärks av extrem fragmentisering. I detta skede har mediecentrum disintegrerat och tittande är spritt över en myriad av kanaler. Det finns inga kollektiva tittarmönster som kan ses i tid eller rum och tittare delar bara sina tittarupplevelser med andra sporadiskt. Denna modell förutspås vara på plats när ”digitaliseringen är fullt implementerad och det digitala multikanalsystemet är operativt och använt.” (Anna Edin, “Times Have Changed: On the Relationship Between Swedish Public Service Television and the Viewing Public”, 2015) Vid denna punkt i utvecklingen finns det inte längre en ”majoritetspublik”. Upplösningsmodellen ligger fortfarande i framtiden även om trenden mot fragmentisering redan är stark.
Problemet med prognoser av det här slaget är inte att de inte fullt ut skildrar troliga förändringar i leveransplattformar. Problemet är snarare att de inte skildrar potentialen i en tillbakagång till en tidigare modell där allmänheten sökte ett mer aktivt förhållande till att skapa innehåll och forma medienätverken. Sådana nätverk kan fylla det vakuum som skapats av fragmentiseringen. Därtill misslyckas dessa prognoser med att förklara populariteten hos en rad hårt mediebevakade event såsom välgörenhetsgalor eller Melodifestivalen. För det andra kan bakgrunden till möjligheterna och begränsningarna också delvis ses i politikens medialisering, ett koncept utvecklat av Jesper Strömbäck. Han har formulerat en teori i vilken media vinner makt mot både mellanmänskliga kommunikationer och politiker och därmed etablerar sig som ett agendasättande system relativt oberoende av båda. Media blir därmed mindre känsligt för politiker och politiker blir mer känsligt gentemot media. Vad som saknas i det här perspektivet är att det misslyckas med att förklara hur medieinstitutioner kan förlora legitimitet, hur face-to-face kommunikation kan kombineras, och hur legitimitet och idéers ursprung kan spela en viktig roll. Det är här som rekonstruktiv media kommer in i bilden.
Rekonstruktiv media
Idén bakom rekonstruktiv media är att media kan bli ett verktyg med vilket det är möjligt att omforma samhället genom demokratiska principer. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati eller i ett politiskt system där fackföreningarna och andra institutioner försvagats. Även massmedia har byråkratiserats när den stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga när ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Sociala medier som alternativ till denna modell kommer att nå en återvändsgränd på grund av flera faktorer som innefattar: användandet av mediekommunikation som ett substitut till face-to-face dialog, den potentiella innehållslösheten i sociala medier som ett återanvändningssystem för intellektuellt innehåll som utvecklats någon annanstans, och spridningen av kommunikation som ett potentiellt svagt svar på både politikers och medias koncentrerande makt.
Det rekonstruktiva alternativet kan förklaras på följande sätt: tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan politiken (regeringen/staten), media och en mobiliserad grupp medborgare. Medan Strömbäck diskuterar vad som är eller inte är antingen politiskt eller drivet av media gör han inte skillnad mellan vad media förmedlar och organiserar och vad som förmedlas och organiseras av ett nätverk medborgare. I boken Communication Power skriver Manuel Castells att ”om du tänker annorlunda kommer kommunikationsnätverk fungera annorlunda under förutsättningen att inte bara du, men även jag och många andra väljer att bygga nätverken som omger våra liv.”
Det grundläggande problemet som illustreras ovan är separationen av kunskap och makt, där kunskap är djupgående analyser och idéer om omfattande problem och där makt är förmågan att stödja medvetenhet, förverkligande av idéer och implementering av reformer. Vi kan därför definiera det rekonstruktiva projektet på följande vis. Först och främst är innehållet i media lika viktigt som dess form. Studiecirklar kan spela en nyckelroll genom att analysera sociala problem och sedan presentera djupgående lösningar för allmänheten. I ovanstående exempel skulle det involvera att främja idéer som att skapa civila alternativ till vapentillverkning, skapa jobbstegar till kvalificerade jobb för marginaliserade grupper och att länka samman grön teknologi till kooperativ som tillverkar energisystem lokalt. Information genereras av grupper som använder media snarare än tvärtom, att media använder grupperna. Om man elektronisk länkar samman flera sådana grupper kan de utbyta idéer. Poängen med att ett sådant system är att det bygger på interaktion och delaktighet snarare än att några få aktörer förmedlar nyheter till en passiv publik. Idag väljer media att iscensätta idén med en gemenskap genom att sätta ett dussin människor som har de valt ut i en studio. Istället skulle media kunna användas för att länka samman grupper och människor som kommunicerar med varandra i realtid.
För det andra betyder inte oberoende från staten samma sak som att utnyttja det oberoendet för massmobilisering. Om en grupp som organiserar en händelse som de kan utforma och styra både vinner medias uppmärksamhet och organiserar sina egna medier för att koppla händelsen över flera utrymmen (definieras av båda platserna och distributionskanaler) blir media mer beroende av gräsrötternas mobilisering. Castells skriver: ”Det faktum att politiken i huvudsak utspelas i media betyder inte att andra faktorer […] inte är betydande för att avgöra resultatet av politiska tävlingar. Inte heller innebär det att media är makthavare […] de är en arena för maktackumulering.”
För det tredje, makten som styr vad media säger och gör är vanligtvis antingen politiker eller medieproducenter/ägare av mediekoncerner. När politiker anpassar sig till massmedia börjar media att styra innehållet. Det innebär att media inte längre reflekterar vad en politiker säger utan sätter själv agendan. Ett exempel på detta skulle kunna vara debatten om svensk utrikespolitik där det grundläggande antagandet om ett ryskt hot mot Sverige etablerats under veckor, månader och år av svensk nyhetsrapportering. Debatten är alltså upplagd från början och kan ofta begränsa utrymmet för vad en politiker kan säga. Som tabell 1 (appendix pdf) visar kan politiker, politiska entreprenörer eller intellektuella skilja sig åt i vilka idéer de förmedlar beroende på vilken diskurs de företräder. Men tabell 2 (appendix pdf) visar tydligt att det finns en ojämn utveckling och representation av idéer; vissa idéer anses vara bättre än andra idéer.
Alternativet till båda är utformandet av ett medborgarnätverk som drivs av en social rörelse. Det skulle kunna leda till att när en grupp politiker har större mediemakt och kontroll över information och beslutsfattande känner sig media tvunget att reproducera eller relatera till det.
Det behövs studier och analyser av vad staten, till skillnad från massmedia, reagerar på. En politiker skulle i teorin kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och helt enkelt besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Med detta som bakgrund kan vi se Moderaternas senaste positionsändring i frågor som migration och tiggeri som ett möjligt svar på konkurrensen från Sverigedemokraterna. Alternativt kan vi se att allmänheten, på grund av en ojämn fördelning av makt mellan idéer, beslutar att stödja parti X som blir mycket populärt. När ett annat parti, säg Y, försöker tävla med X, betyder det att de enbart reagerar på politik eller media? Det rekonstruktiva alternativet utgår ifrån att det existerar en tredje möjlighet, det vill säga att en grupp kan förespråka och organisera sig runt och stödja idéer som finns längre ned i hierarkin men som är knutna till genomgripande lösningar.
Flera modeller visar hur det är möjligt att kombinera sociala medier med faktisk handling. Dessa modeller inkluderar exempelvis Occupy-rörelsen och arabiska våren, som byggde på mekanismer som Twitter och Facebook, och Global Teach-In den 25 april 2012 som byggde på kommunikation via e-post, en webbsida och interaktiv datorbaserad kommunikationsmjukvara. Problemet med Occupy-rörelsens horisontella karaktär visade sig vara ett ganska svagt inre pedagogiskt utbildningssystem. På grund av det började rörelsen att fokusera på taktiken att ockupera parker och andra offentliga platser istället för att formulera alternativ politik och upprätta nya institutioner.
Medieforskare utgår ifrån att allmänheten antingen är konsumenter av massmedia (som radio och TV) eller användare av sociala medier. Den tidigare tenderar att betona ägandestrukturer, beslutsfattningsbyråkratier och en organisationsform där innehållet är skapat av få men förmedlat till många. Den senare tenderar att betona den ytliga kontrollen användaren av sociala medier har över sitt eget Twitter eller Facebook-konto. Den senaste NSA-relaterade skandalen började ifrågasätta denna ytliga kontroll och det ledde till förlorad legitimitet. Problemet kvarstår dock att det är skillnaden mellan den förra och den senare typen av media som ofta leder till centraliserad kontra decentraliserad ytlighet. Det är givetvis möjligt att föra fram ”djupt” innehåll på nätet och sociala medier. Problemet är att det mest sofistikerade innehållet kräver förhållandevis sofistikerade mottagare. Dessa mottagare är ofta få till antalet och begränsade av den strukturella ytligheten i universitetssystemet och i de sociala rörelserna. Termen strukturell ytlighet innebär att aktörer som i teorin främjar upplysning egentligen gynnar ytlighet. Denna ytlighet uppstår genom en så kallad ersättningseffekt där en idé som låter radikal ersätter en som verkligen är radikal. Radikal betyder i sammanhanget något som angriper ett problems grundorsaker.
Gapet mellan intellektuella och genomgripande lösningar har dokumenterats av flera analytiker. De hävdar att det inte bara är tillräckligt att peka ut eliter eller etablissemanget som vilseledande. Istället kan den oppositionella vänstern själv vara inne på fel spår. Kort sagt dras många intellektuella till idéer högt upp i hierarkin. Detta fokus på populära koncept ger de intellektuella en följarskara, forskningsmedel, berömmelse, möten med politiker och så vidare. I ett sådant system avancerar den enskilde intellektuelles makt, men inte nödvändigtvis kunskap eller lösningar. Den klassiska brytningen mellan intellektuella och allmänheten analyserades av C. Wright Mills i The Sociological Imagination. Där argumenterar Mills för att intellektuella bör blottlägga strukturer snarare än att enbart redogöra för abstrakta idéer eller empiriskt drivna banaliteter. Alternativen kräver: (a) identifiering av orsakerna till problemen, (b) utveckling av djupgående lösningar och planer, (c) skapandet av maktmekanismer för att främja lösningarna med, och (d) nödvändiga kontrollsystem, väldesignad implementering, feedback-system och översikt.
SCISER 