Av Salvador Perez
Förra veckan inföll internationella kvinnodagen. I samband med det uppmärksammades bland annat kvinnors historiska kamp för rösträtt, kampen för en rättvis arbetsmarknad och den pågående kampen för reproduktiva rättigheter. Alla dessa frågor är viktiga, både i Sverige och i världen. Ändå var det något som inte uppmärksammades i någon större utsträckning: kampen mot militarism.
När Internationella kvinnodagen instiftades 1910 ingick dock just kampen mot militarismen i skapandet av en feministisk värld. Under tidigt 1900-tal beskrev författare som Rosa Luxemburg och Simone Weil med fasa den nationalism, militarism och upprustning som föregick det vanvett som var första och andra världskriget (om detta talade Jonathan Feldman på Folkets hus i Bagarmossen den 8 mars).
Och i Sverige har vi en liknande intellektuell tradition att förhålla oss till.
I en skrift sammanställd av Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Kvinnor för Fred och Frihet (IKFF) för att uppmärksamma den nya statyn “Kvinna i Fredsarbete” på Djurgården i Stockholm kan vi läsa om Alva Myrdal (1902-1986) och Inga Thorsson (1918-1994). Både Myrdal och Thorsson var engagerade för kärnvapennedrustning och allmän nedrustning. De var diplomater, satt i riksdagen för Socialdemokraterna och nådde toppositioner inom det internationella samfundet.
Myrdal var ordförande i den svenska nedrustningsdelegationen i Genève mellan 1962 och 1973. Hon var då ensam kvinna bland 17 manliga huvudförhandlare. Grundat i sitt breda arbete för sociala frågor, barns och kvinnors rättigheter, global rättvisa och utveckling påtalade Myrdal att de stora summor pengar som gick till upprustning istället borde användas till att förbättra världen. I samma anda kritiserade hon att omkring 20 000 fysiker ägnade sig åt forska om atomvapen istället för bedriva forskning som skulle gynna fred och utveckling. Myrdal var också en av initiativtagarna till Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) och var dess första ordförande. Hon belönades för sin livsgärning med Nobels fredspris 1982, fyra år innan hon dog.
Inga Thorsson efterträdde Myrdal som ordförande för den svenska nedrustningsdelegationen och fick 1978 uppdraget att leda FN:s expertgrupp om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Resultatet lades fram fyra år senare, år 1982. I vad som kom att kallas “Thorsson-rapporten” identifierades ett starkt negativt samband mellan rustningskostnader och ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Enligt rapporten underminerade ständigt ökande kapprustningskostnader utveckling och en stabilare ekonomisk och politisk världsordning. Thorsson presenterade hur multilateral nedrustning skulle kunna reducera världens militärutgifter med två tredjedelar. År 1984 presenterade Thorsson också, på regeringens uppdrag, en stor utredning om nedrustning och omställning till civil produktion i Sverige.
Vi kan bara föreställa oss hur världen skulle se ut om Myrdal och Thorsson med flera kunnat övertyga världssamfundet.
Var står nedrustning av kärnvapen idag? Visserligen har arbetet mot kärnvapen gett visst resultat. Antalet kärnvapen är nu, tack vare nedrustningsavtal, två tredjedelar lägre än under Kalla krigets mest intensiva kapprustning. Det pågår också ett intensivt arbete för ett förbud mot kärnvapen, inte minst i civilsamhället. Detta arbete har påverkat många stater. 132 stater – givetvis de som inte själva har sådana vapen – ställer sig bakom ett förbud. FN:s generalförsamling har också, på grund av denna mobilisering, inlett förhandlingar om ett kärnvapenförbud vilket sig är en viktig markör. Ändå finns fortfarande totalt 14 900 kärnvapen kvar i världen. USA och Ryssland innehar tillsammans cirka 93 procent av befintliga kärnvapen. Modernisering och framtagandet av så kallade mindre taktiska kärnvapen är en källa till oro. Detsamma gäller president Donald Trumps signaler om att USAs kärnvapenarsenal kan komma att utökas. Vi ska heller inte glömma bort att det finns starka incitament för stater att ha kärnvapenarsenaler därför att det ger dem ett visst förhandlingsutrymme i det internationella samfundet.
Var står vi när det gäller konventionella vapen? I dagarna kom färska siffror från SIPRI – det vill säga samma institut som Alva Myrdal var med och grundade – och den senaste sammanställningen visar att den globala vapenhandeln återigen är på nivåer som vi inte har sett sedan Kalla kriget. Enligt SIPRI har den globala handeln ökat med 8,4 procent under den senaste femårsperioden (2011-2016), jämfört med föregående period femårsperiod (2005-2010). Allra störst är är ökningen i Mellanöstern. Saudiarabien, det vill säga det land där vuxna kvinnor står under manligt förmyndarskap och som sedan 2015 är hänsynslös part i kriget i Jemen, har under den senaste femårsperioden ökat sin vapenimport med 212 (!) procent jämfört med föregående femårsperiod. År 2015 uppgick världens totala militärutgifter, enligt SIPRI, till 1 676 miljarder dollar.
Runt juletider brukar människorättsorganisationer göra reklam för olika gåvopaket en kan köpa för att, för en relativt liten peng, hjälpa en medmänniska någonstans i världen. Organisationerna upprättar butiker på nätet där man enkelt kan köpa produkter som människor i nöd behöver. Vanliga produkter kan vara vätskeersättning, vaccin, myggnät eller skolgång till utsatta barn. I november 2015 utbröt en infekterad debatt om hur mycket svenskarna lägger på julhandeln jämfört med flyktingmottagandet. Vid tidpunkten hade tiotusentals flyktingar, främst från kriget i Syrien, kommit till Sverige. I debatten jämfördes den påstådda prognosen för julhandeln 2015 med kostnaden för flyktingmottagandet. Ett argument var ett omsättningen i julhandeln, som sades vara 70 miljarder, visade att vi hade råd att ta emot flyktingar för den mindre summan 60 miljarder (som flyktingmottagandet beräknades kosta samma år). Utan att lägga värdering i den debatten kan man också, genom ett liknande tankeexperiment, fundera över hur mycket vätskeersättning, vaccin, myggnät, skolgång eller för den delen energiomställning man kan få för 1676 miljarder dollar. Att väga dessa militära utgifter mot sådant som kan förbättra världen vore helt i Alva Myrdals och Inga Thorssons anda. I vilket fall som helst är denna koppling viktig om man råkar vara mer angelägen om nuvarande och framtida generationers möjligheter att leva värdiga liv än om vapenföretagens nästa kvartalsrapporter.
I samma SIPRI-rapport kan vi också läsa att Indien är världens största vapenimportör. Indien stod under femårsperioden 2012 till 2016 för hela 13 procent av den totala importvolymen i världen. Tvåan Saudiarabien stod för 8 procent. Indiens upprustning överstiger också med råge den upprustning som sker i de andra regionala stormakterna Pakistan och Kina – till vilka Indien har ett frostigt förhållande.
Här finns en koppling till Sverige som vi bör ta fasta på. Indien har varit och är en stor kund för den svenska vapenindustrin (med staten som medlöpare) och exporten till Indien har kritiserats under lång tid. Om vi åsidosätter det kan vi fortsätta genom att tala om en enda möjlig exportaffär: JAS Gripen. SAAB vill med statens hjälp sälja upp till 200 JAS Gripen till Indien till en kostnad på minst 100 miljarder kronor. I februari 2016 lobbade statsminister Stefan Löfven för SAABs räkning i Indien, och i november samma år var det dags igen när näringsminister Mikael Damberg, tillsammans med SAABs VD Håkan Buskhe, träffade Indiens premiärminister. En affär med Indien skulle, om den går igenom, vara den särklass största i svensk industrihistoria – betydligt större än affären med Brasilien. Till saken hör att Gustav Fridolin i en debattartikel publicerad 2002 kritiserade den socialdemokratiska regeringen och dåvarande utrikesminister Anna Lindh för vapenexporten till Indien. Enligt Gustav Fridolin hycklade den dåvarande regeringen när “kanoner och granater” fortfarande skeppades till Indien trots upptrappningen i gränskonflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir. I samma debattartikel skriver Fridolin skriver att export till något av länderna är “att exportera vapen till krig” och “konstigare än så är det inte.” Fridolin skriver också att det är kriget som har lett till att länderna skaffat kärnvapen och han citerar Bill Clinton som utsett konflikten till “världens farligaste.” Fridolin avslutar med:
Vi gröna vill ha ett Sverige som agerar som en fredens röst i internationella sammanhang, och som med hjälp av en stark alliansfrihet kan medla i konflikter och med hjälp av en progressiv regering kan säga ifrån mot globala orättvisor och mot krig. I ett sådant Sverige finns det inte plats för någon vapenexport. Frågan är vilket Sverige Socialdemokraterna önskar sig.
Gustav Fridolin sitter nu i regering tillsammans med Socialdemokraterna. Gränskonflikten i Kashmir fortsätter och JAS-affären med Indien förbereds.
Vad gäller “globala orättvisor” finns en del att säga. Fridolin skriver om “fattiga indiska barn som tigger på gatorna” som inte behöver granatgevär. Han skriver inte vad barnen är i större behov av men man får anta att det är sådant som mat i magen, elektricitet, rinnande vatten och annat som hör utveckling till.
Om vi återgår till år 2016 kan situationen i Indien sammanfattas på följande vis:
- 273 miljoner människor lever under landets egen fattigdomsgräns. Ännu fler om man använder andra vedertagna fattigdomsmått
- 300 miljoner människor saknar tillgång till elektricitet
- 720 miljoner människor saknar tillgång till en vattenbaserad toalett
Varför spelar det här roll? Förutom det skrattretande i att sälja stridsflygplan till ett land där stora delar av befolkningen inte kan äta sig mätta, inte kan läsa läxorna när solen går ned och som riskerar att råka illa ut när de ska uträtta sina behov (infektioner, överfallsrisk) så kan man också tänka sig att det går emot andra värden som regeringen bekänner sig till (feministisk utrikespolitik någon?). Det kan inte heller vara lätt att koncentrera sig på skolundervisningen när man, av rädsla för att vara tvungen att använda en smutsig toalett som inte går att spola, undviker att dricka vatten eller i huvudtaget gå på toaletten.
Man kan också tänka sig att 100 miljarder kronor räcker till en hel del fattigdomsbekämpning, elektricitet (solpaneler! – vi kanske ska exportera det istället) och toaletter. Sverige är förvisso inte ensam om att underminera fattiga människors livsmöjligheter och det går inte att förneka att denna utveckling också beror på vad de indiska politikerna anser är en önskvärd utveckling för landet men Sverige behöver inte spä på en utveckling som går emot de principer som regeringen säger sig vilja försvara.
Låt oss släppa Fridolin och återgå till arvet från Myrdal och Thorsson. Det finns skäl att tro att utrikesminister Margot Wallström vill ansluta sig till nedrustningstraditionen. Wallström är angelägen om att Sverige återigen ska föra en utrikespolitik där vi som land gör skillnad. En hjärtefråga är kärnvapennedrustning. Här vill Sverige verka för att stormakterna minskar sina kärnvapenarsenaler. Enligt Wallström är det “viktigare än någonsin att jobba för nedrustning” och målsättningen är att “Sverige ska vara en stark röst för global kärnvapennedrustning.” Det skriver nog de flesta under på. Det stora antalet kärnvapen utgör ett dagligt hot mot vår själva existens.
Men ett annat hot är också de konventionella vapen som finns och som på grund av upprustning och spänningar riskerar att användas. Om utrikesminister Wallström sällar sig till en nedrustningstradition i Myrdal och Thorssons anda måste hon också tala om multilateral nedrustning av konventionella vapen som faktiskt är de vapen som på daglig basis sprider elände runt om i världen. Regeringen måste också börja kännas vid hur militära utgifter och den svenska vapenexporten underminerar andra länders utveckling och hur våra biståndspengar ibland används för att släcka eldar vi själva har varit med och tänt.
Man kan fråga sig:
- När får Sverige ett fredsdepartement?
- När kommer Sverige verka för en internationell nedrustningskommission av konventionella vapen?
- När får högskolor och universitet medel för att studera civil omställning av vapenindustrin?
SCISER 