Försiktighetens tid är förbi, klimatkrisen kräver radikal politik


Av Salvador Perez


Tidigare i veckan presenterades en alldeles färsk FN-rapport om hur det går för världens klimatarbete. Rapporten som på engelska heter ”Emissions Gap Report” kommer årligen och handlar om utsläppsgapet. Med det menas gapet mellan den politik som förs i världens länder avseende att få ned de utsläpp som påverkar klimatet och vilka utsläppsminskningar som bedöms krävas för målen i Parisavtalet, det vill säga maximalt 2 graders ökning av den globala medeltemperaturen och allra helst enbart 1,5 graders uppvärmning, jämfört med förindustriell tid. Rapporten räknar också på utsläppsgapet om alla länders klimatplaner förverkligas och vad som krävs för 2-gradersmålet respektive 1,5-gradersmålet.

Vad rapporten kommer fram till är nedslående. Med den politik som först i världens länder är vi på väg mot en global ökning av jordens medeltemperatur med 3,7 grader. Ländernas klimatplaner är helt otillräckliga för att nå målen i Parisavtalet. Enligt rapporten måste de globala utsläppen minska i en takt av 7,6 procent årligen under tioårsperioden 2020 till 2030 om vi ska klara av att hålla uppvärmningen till 1,5 grader. För att klara det mindre ambitiösa målet på 2 grader krävs att de globala utsläppen minskar i en takt av 2,7 procent. För att sätta siffrorna på de nödvändiga årliga utsläppsminskningarna i ett perspektiv har utsläppen istället för att minska faktiskt ökat med i genomsnitt 1,5 procent per år det senaste årtiondet, enligt rapporten. Sedan början på 90-talet, då klimatförändringarna först på allvar började uppmärksammas i FN-sammanhang, har utsläppen vuxit med totalt 70 procent. Det är ett misslyckande. Dit vi är på väg, mot 3,7 graders uppvärmning, är en fullständig katastrof för hela mänskligheten. Om det finns inga tvivel.

För att fortsätta på samma spår måste några saker göras tydliga. För det första bör den som tror att klimatförändringarnas följder är något abstrakt eller något som ligger långt fram i tiden tänka om. Klimatförändringarna kan redan idag räknas som en orsak bakom sådant som skogsbränder och torka. Australien plågas just nu av bränder. Tidigare i år uppmärksammades bränder i Amazonas, bland annat i Brasilien och Bolivia. I Kalifornien förefaller omfattande bränder numera som ett normaltillstånd. Världsarvstaden Venedig har i veckorna drabbats av svåra översvämningar. Årligen beräknas över 20 miljoner människor tvingas fly på grund av väderrelaterade risker. Det är betydligt fler än som flyr på grund av våld och konflikt. Världen över drabbas de allra mest utsatta.

Till klimatförändringarna kopplas numera också olika säkerhetsfrågor. Värt att nämna i sammanhanget är att USA:s försvarsdepartement i en uppmärksammad redogörelse inför kongressen daterad år 2015 varnade för de globala säkerhetsrelaterade följderna i klimatförändringarnas spår. Enligt redogörelsen bedöms klimatförändringarna få stora konsekvenser för USA:s nationella säkerhetsintressen. I samma anda ställde sig nyligen 64 amerikanska tidigare toppmilitärer sig bakom en rapport som beskriver klimatförändringarna som ”århundradets största utmaning.” Den slutsatsen är i sig inget nytt men intressant är att rapporten starkt manar till politisk handling från Trump-administrationen. Rapporten föreslår bland annat tillsättandet av en central enhet i Vita Huset vars huvuduppgift är att hantera klimatförändringarnas säkerhetsdimensioner. Därtill föreslås liknande förändringar USA:s många säkerhetsorgan. Att de mäktigaste institutionerna i världens enda supermakt ändå erkänner och tillskriver klimatförändringarna sådant betydelse säger något, särskilt när det ställs i kontrast till Vita Husets politik på området. Trump-administrationen inledde i november formellt inlett processen att ta USA ut ur Parisavtalet. Den Washington-baserade tankesmedjan som står bakom den tidigare nämnda rapporten heter ”The Center for Climate and Security”, vilket i sig är ett tecken i tiden. I sammanhanget ska också nämnas att den amerikanska försvarsmakten sammantaget pekas ut som världens enskilt största klimatbov. Enligt en beräkning släpper den ut mer än 140 länder men viktigt att ha i åtanke är såklart att problemets själva orsak är djupare än så, det är militarismen.

För att återgå till den tidigare nämnda FN-rapporten visar den med tydlighet att den politik som förs i världens länder är långt ifrån tillräcklig, vi är på väg mot 3,7 graders uppvärmning med nuvarande politik och till och med om länderna förverkligar sina nu aktuella klimatplaner är vi illa ute. För att klara målen i Parisavtalet krävs istället att ambitionerna stärks med 3-5 gånger jämfört med aktuella, och då ska sägas att också det är osäkert. Det är en sak att sätta ett ambitiöst mål och en helt annan sak att förverkliga det målet. Det är långt ifrån säkert att de länder som har de mest långtgående ambitionerna och där förutsättningarna för att nå dem är som bäst faktiskt gör det.

Ett exempel på det är Sverige. I Sverige finns sedan länge en hög grad av medvetenhet om miljöfrågor i stort, både hos beslutsfattare och hos befolkningen. Det finns sedan några år ett tydligt, brett och växande klimatengagemang och frågan finns närvarande nästintill överallt i den allmänna debatten, i stort och smått. Utöver det har sju av åtta riksdagspartiet ställt sig bakom en bred överenskommelse om klimatpolitikens långsiktiga inriktning, det vill säga det som kallas det klimatpolitiska ramverket. Däri finns bland annat det långsiktiga klimatmålet som innebär att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Det innebär konkret att utsläppen av växthusgaser från Sverige ska vara minst 85 procent längre år 2045 jämfört med 1990. Regeringens budskap har sedan 2015 varit att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdssamhällen och detta är också något som regeringen varit flitiga att marknadsföra utanför landets gränser. Den nya berättelsen om Sverige ska vara den om modernitet och fossilfrihet och inte minst ska Sverige fortsatt visa att ett land kan kombinera ekonomisk tillväxt med minskad klimatpåverkan. Det är vad regeringen och i stora drag nästan hela det politiska etablissemanget säljer in till oss i Sverige och internationellt.

Hur går det då i ljuset av detta? Utsläppen ökar eller minskar i varje fall inte i den takt som är nödvändig för Sverige att nå sina mål och för Sverige att vara den internationella förebild landet vill vara eller vill framställa sig själv som. Vi är långt ifrån den årliga minskningstakt vad gäller utsläppen som krävs, 5-8 procent enligt Klimatpolitiska rådets senaste rapport. Dagens politiska styrmedel bedöms vara helt otillräckliga för att ta oss mot målen. Det är självklart ett misslyckande.

Att Miljöpartiet sitter i regeringen och därigenom kan utöva påtryckningar på Socialdemokraterna som överlag är helt nyvakna till klimatfrågan har säkert gjort någon skillnad, men den är konstaterat otillräcklig vad än företrädare från Miljöpartiet vill göra gällande. När Miljöpartiet presenterade miljö- och klimatsatsningarna i den budget de förhandlat fram tillsammans med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna gjordes det med motiveringen att det är en historiskt stor miljö – och klimatbudget. Självklart kan inte enbart Miljöpartiet ställas till last för att Socialdemokraterna och de två övriga partierna sätter politik bakom den retorik de haft i valrörelsen men regeringen som helhet måste ändå kritiseras. Lite tillspetsat kan sägas att regeringen förbereder skatt på plastpåsar samtidigt som myndigheten Exportkreditnämnden enbart förra året garanterade affärer inom kolutvinning för 347 miljoner kronor. Mellan åren 2014 till 2018 ställde samma myndighet ut garantier till fossila projekt i andra länder till ett värde av 5,8 miljarder kronor, enligt en rapport från Naturskyddsföreningen. Allt detta medan våra statliga pensionsfonder, AP-fonderna, fortsätter att investera miljardbelopp i världens största fossilbolag, trots att nya regler ska förhindra detta. Nyligen stoppade också Försvarsmakten en stor vindkraftspark till havs i södra Sverige som förberetts i tio år med motiveringen att parken skulle kunna störa verksamheten på ett skjutfält i närheten. Enligt en ny rapport från Naturskyddsföreningen om framtidens hållbara energisystem har Försvarsmakten i praktiken veto över byggprojekt på en yta motsvarande halva Sverige. Klimatmålen och Sveriges höga svansföring får inte ihop med vad som faktiskt händer, det duger inte.

I det globala samfundet finns i mångt och mycket krisinsikten, men den omsätts helt enkelt inte i politisk handling. Otaliga toppmöten lede sammantaget till väldigt lite konkret och istället kan sammankomsterna för en utomstående lätt uppfattas som en konstant världsturné för valfritt musikband med ett enormt stort följe. Många finns besvikelsen från klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009, med andra ord år sedan. Det toppmöte som inleds i Madrid idag, den 2 december, väntas dra tusentals människor i olika funktioner. Mötet beskriv som ett ”mellanmöte” inför det ”riktiga” mötet om ett år, då i Glasgow. Jag misstänker att det finns en påtaglig trötthet bland vanligt folk för den här typen av mega-evenemang som ett toppmöte är. Det faktiska utfallet från sammankomsterna är allt för ofta en besvikelse, det går inte att komma ifrån. Som exempel hölls tidigare ett i år ett klimattoppmöte i New York. Mötet hade namnet ”Climate Action Summit” och inför mötet betonades vikten av ordet ”Action”, det vill säga handling och inte prat. Inför mötet var budet från FN:s generalsekreterare Antonio Gutierrez att bara de politiker som lovat komma med konkreta åtgärder fick lov att tala inför församlingen. Med facit i hand blev mötet en stor besvikelse. Det mest minnesvärda med New York-mötet blev istället Greta Thunbergs allvarsamma tal, inget annat.

Mer uppmuntrande är, i min mening, kunskapsläget och teknikutvecklingen. Vi känner i stort till vad som behöver göras och vi har i stort också de tekniker som krävs. Det finns hyllmeter med text om hur vi kan få ned utsläppen, inte minst i energisektorn, och teknikerna för detta finns tillgängliga och de är numera reella alternativ, inte minst ekonomiskt. Ett skifte från fossila bränslen till förnybar energi för framställandet av el kan tillsammans med en elektrifiering av industriprocesser och våra transporter få ned utsläppen rejält globalt. Det räcker förstås inte hela vägen, men det ger hopp och visar en väg framåt. Till det måste läggas till, tyvärr, negativa utsläpp i någon form och givetvis mer djupgående samhällsförändringar som föranleder ett helt annat förhållningssätt till naturen än idag. Allt sammantaget är den situation vi försatt oss i resultatet av ett trasigt sätt att organisera våra samhällen och över allt annat ekonomin. Vi måste som de unga i klimatrörelsen och andra politiska rörelser såsom ekosocialisterna utgå från en stark systemkritik och göra upp med de drivkrafter som ytterst sett lett oss hit.

Det var det om den tekniska utvecklingen. Då återstår de politiska ljusglimtarna. Vilka är det eller finns de överhuvudtaget? Parisavtalet är givetvis en framgång men har visat sig vara skört och det har ännu inte, som jag varit inne på ovan, fyllts med det innehåll som motiverar segerruset från 2015 då det kom till stånd. Alla nordiska länder har numera väldigt ambitiösa klimatmål. Finland vill bli klimatneutralt redan 2035, 10 år innan Sverige, men vägen från ett ambitiöst mål som ger rubriker runt om i världen till att det faktiskt blir verklighet är något helt annat, det är något vi aldrig får glömma när länder och inte minst företag passar på att lova det ena och det andra på klimatområdet. Så sent som igår röstade EU-parlamentet för att utlysa ett klimatnödläge, en markering av sakens allvar som delvis är tänkt att ge råg i ryggen inför toppmötet i Madrid. Det måste förstås, som allt annat, fyllas med konkret politik. I sammanhanget ska nämnas att den nytillträdda ordföranden för EU-kommissionen, Ursula Von der Leyen, i sitt tal till parlamentet i samband med omröstningen om kommissionen betonade att EU ska visa ledarskap i världen för att skydda klimatet. Sedan tidigare är det också så att EU mellan 2021-2027 kommer att investera motsvarande 400 miljarder kronor på åtgärder som på olika sätt bidrar till att minska klimatförändringarna. I USA, som annars får mycket negativa rubriker i klimatsammanhang för Trump-administrationens politik, visar delstaterna ledarskap. Kalifornien står på sina sätt i frontlinjen och slåss med näbbar och klor mot den federala makten i Washington för en mer progressiv politik på miljö- och klimatområdet. För de demokrater som vill bli partiets presidentkandidat är någon form av klimatpolitiskt program helt och hållet nödvändig för den egna trovärdigheten gentemot väljarna. Green New Deal, en offensiv klimatpolitisk agenda, är numera vardag i det politiska samtalet i USA. I Europa gick de gröna partierna framåt i valet till EU-parlamentet tidigare i år i vad som beskrivs som en Greta-effekt.

Avslutningsvis har vi brittiska Labours valmanifest som beskrivs som det mest radikala politiska program som lagts fram i en stor europeisk ekonomi på decennier. Valmanifestet är späckat med klimatpolitiska förslag, en egen brittisk Green New Deal för den som önskar.

Må alla krafter i universum gå Labours väg. Vi behöver det.

 


Image by NiklasPntk from Pixabay

Is a Swedish Green Conversion Possible?: The Strengths and Limits to the Left’s Response


By Jonathan M. Feldman

The Politics of Climate Change: Sweden’s Response

Sweden is often regarded as an environmental pioneer but the country’s emissions have increased in key sectors. The 2019 Socialist Forum held in Stockholm’s ABF building addressed the urgency of climate change and the left’s response to the climate crisis. This essay analyzes one panel discussion there to raise general questions about the state of Swedish left thinking on the environmental crisis.  I use this discussion to explore both the strengths and weaknesses attached to such thinking.  While noting important steps forward attached to new social movements and ideas to link labor and environmental movements, I point to four key problems with the way the left frames or acts on ecological questions and suggest ways to overcome these limits.

On November 23rd of this year Green Party spokesperson and Vice Prime Minister Isabella Lövin and author and university lecturer Andreas Malm led the discussion “We Must React!”  Lisa Pelling, the moderator, is a political scientist and research director at the Arena Idé think tank.  The panel discussion was part of the annual Socialist Forum held at ABF in Stockholm every year.  I begin this essay by reviewing the arguments made by Lövin and Malm.  My main conclusion is that while parliamentary action by environmentally oriented parties may be necessary but not sufficient, even ecological social movement action which pushes all parties is necessary but not sufficient.  What is missing is an analysis about why the far-right side of the spectrum has grown while the left has not and a discussion of the ability of the left to sufficiently organize and expand its resources.  The right has the power to limit if not block the necessary systemic changes which both Malm and (to a lesser extent) Lövin say they want.

Pelling, the moderator, began by asking whether the environment movement should point to the dangers facing us from climate change or instead focus on positive examples of sustainable development.  The latest United Nations study warns: “Even if countries meet commitments made under the 2015 Paris Agreement, the world is heading for a 3.2 degrees Celsius global temperature rise over pre-industrial levels, leaving to even wider-ranging and more destructive climate impacts.” Lövin began by stating that “we do have not time to lose,” political pressure must be placed on all political parties. She continued by stating that while we are 100 percent certain of what science tells us and positive forces promote a green conversion, there are forces working in the opposite direction, such as companies tied to fossil fuels worth billions of crowns “fighting for their survival.” She said these companies support war in the Middle East and produce other types of problems.  Lövin argued that something must be done to address that concentrated political power because these companies will do everything they can to survive.

Lövin said that when it comes to the climate crisis, “it is not enough to talk about alternatives if people don’t see it is an emergency.” The problem, however, according to Lövin is that some people are more afraid of green conversion than climate change itself.  She referred to psychological research suggesting that people are won over by positive examples and by implication not necessarily by negative ones. Lövin argued that a green conversion can be promoted without a lot of economic casualties.  Several Swedish industries are making or planning to make a green transition and these industries strongly believe that they can do what is ecologically necessary without sacrificing profit. Many companies are convinced that a green transition makes them more competitive in the marketplace than otherwise or at least believe a green transition is feasible.  Winning over industries and green conversion are necessary for addressing the concentrated political power of fossil fuel industries and their allies.  Thus, Lövin basically said, “when we have industry behind us, things happen.”  In sum, we need a concrete politics which shows that change is possible, backed by social movements that contribute to social change.

Andreas Malm argued that peoples’ anger represents a key mechanism promoting proactive social change advancing the environmental movement is.  He pointed to an article in the journal Nature Climate Change about this topic. The article by Daniel A. Chapman, Brian Lickel and Ezra M. Markowitz, “Reassessing emotion in climate change communication,” was published in December 2017, in Volume 7 of that journal. The authors write:

Anger, for example, is often considered a destructive emotion causing aggression, but in fact anger only rarely leads to aggression toward others. These links certainly exist, but operate in complex ways moderated by the context in which the emotional experience unfolds. Contrary to a simplistic view of anger as destructive, research shows that anger is typically the emotion most strongly associated with motivating individuals to rectify social injustices.

Malm pointed to the Extinction Rebellion and Friday for Future movements as involving such anger and useful as counter-movements, even if they have various limits.

Lövin argued that overfishing in the Baltic Sea long went on because politicians did not react. For that reason, she welcomes Greta Thunberg’s recent refrain “how dare you” which questioned political elites for their failure to act quickly and substantively to address environmental problems. Yet, she argues that when politicians act, they can then produce the needed changes.  Whereas Malm emphasized that “politics changes when people are in the street,” Lövin argued that if the majority of parliament represented by parties don’t have it in their DNA to systematically address the ecological crisis, we will “go over the cliff.” Therefore, it is costly if not “dangerous” to abandon political contestation in parliament as doing so amounts to “throwing the baby out with the bath water.”  In other words, deconstructing existing parties as limited is not an excuse for abandoning parliamentary contestation.

Lövin’s statement led Malm to emphasize the limits to political parties—even if not especially the Green Party.  By way of background, the Green Party’s parliamentary vote share decreased from 6.9 percent in 2014 to 4.4 percent in 2018.  The party reached a membership peak in 2014 with 20,214 members, which reduced to 10,719 in 2017.  Malm argued that the Green Party collapsed in the 2018 election because it failed to fulfill a commitment to close coal mines in Germany owned by the Swedish government through the state-owned energy firm Vattenfall. Instead Vattenfall sold them off, causing a political scandal which damaged the Green Party severely. A report in Reuters before the sale explained that this ownership transfer “would reduce Vattenfall’s electricity output by about 30 percent, but also cut its carbon emissions by about 70 percent, making it one of the greenest utilities in Europe.” At this time, Sweden’s Greenpeace affiliate “said the plants should have been shut down and said the sale was a catastrophe for European climate policy and tarnishes Sweden’s environmental reputation.”  Malm said that Vattenfall should have immediately closed the mines. Due to political bargaining coal will only be phased out of Germany by 2038, a timeline criticized by both Malm and Lövin.

Malm noted that Germany’s slow withdrawal from coal incentivizes the nation’s ecological movement to escalate its tactics. In October the Clean Energy Wire reported how the Extinction Rebellion in Germany had launched “two weeks of blockades and acts of civil disobedience by occupying two main traffic intersections in Berlin.” Malm said that the ecology movement should support dismantling of coal, not systems tied to offsetting damage through the purchase of emissions credits. He noted that Spain is phasing out coal. In a news story E3G explains that the reduced profitability for coal power generation in that country led Endesa, a utility company, to announce in September 2019 that it would  “retire two additional power plants in 2020, which had previously been intended for life extensions.” By 2020, a total of 83 percent of Spain’s existing coal capacity was “set to be retired.”  The European Emissions Trading System (EU ETS) reforms have encouraged these changes in Europe.  Malm argued that Sweden still imports oil and that the country’s climate politics is significantly limited by “business as usual.”  As can be seen in the figure below published by GlobalEconomy.com, Sweden imports thousands of short tons of coal year after year (Figure 1).  A November 25 report in Carbon Brief  noted “continuing increases in coal generation in south-east Asia,” but that “global electricity production from coal is on track to fall by around 3% in 2019, the largest drop on record.”

Figure 1: Swedish Coal Imports in Thousands of Short Tons

Svensk import av kol

Source: EIA as cited in GlobalEconomy.com

Malm said that the Swedish Greens also collapsed electorally because they abandoned their policy of being more generous to immigrants. Instead, the Green Party supported closed as opposed to open borders after the so-called “migration crisis.”  As a government website explains, these changes took place in 2015 when the Swedish government attempted to limit migration.  One official reason was “to be able to provide for those already in the country.”  The closures involved making it more difficult to enter Sweden without a valid passport or official identification document.  The legislature made it more difficult to gain a residence permit and reunite with family members. For example, “of the around 35,500 asylum seekers [who] got a decision from the Swedish Migration Agency in 2018, 11,000 (32 per cent) were granted asylum in Sweden, compared with 27,000 of 66,500 (41 per cent) in 2017 and 67,000 of 112,000 (60 per cent) in 2016.” In sum, “Sweden went from having the EU’s most generous asylum laws to adopting the minimum EU level.”

Lövin side-stepped the migration question, saying that the party lacked the tools to control the disposition of the mines.  Instead, she argued that the costs of emissions have now increased substantially thanks to EU ETS reforms.  These reforms were promoted by the Green Party and other Swedish political interests more generally. Furthermore, Lövin argued that the Green Party could not promote the fight against coal because they are a minority party in the ruling government coalition dominated by the Social Democratic Party in cooperation with the Center and Liberal parties.  She agreed that “anger is useful.”  A larger problem is that planetary conditions are bad, but politicians deflect responsibilities. The planet is being used “like a garbage dump” and the environmental movement must show that this practice is wrong.  Lövin pointed to the dangers of a self-serving variant of nationalism.  She argued that Donald Trump’s arguments against systematic climate change agreements are based on the idea that environmental regulation helps China and hurts the United States.  The Swedish variant of this thinking is that Sweden’s climate footprint is like a drop in the ocean, so it doesn’t matter what individuals do.  Lövin countered that this misguided approach fails to oppose moving down the wrong path and fails to oppose setting a bad example.

Lövin pointed to both legislative and industrial good examples taking place in Sweden. On the political front, Green Party successes have included “climate change legislation,” a “flight tax,” and many other reforms which both limited emissions and contrasted to the years of passivity of “the Alliance,” i.e. the coalition of bourgeois parties led by Fredrick Reinfeldt from October 2006 to October 2014.  Sweden’s “Climate Act and Climate Policy Framework” was adopted in 2017.  This legislative project codifies Sweden’s “long-term target” for having “zero net greenhouse gas emissions by 2045 at the latest.” The Climate Act and Policy Framework, including the target, is backed by all but one party in the Swedish Parliament, the Sweden Democrats (SD).  The disagreements related to this initiative primarily focus on which policies will be initiated, particularly energy policies that might be used to reach the long-term target of “net zero emissions” by 2045. Some might argue that Greenhouse Gas Emissions declined between 2006 and 2014 under a right-wing government. Others can counter that the easiest emissions reductions were made then.

On the economic front, Lövin pointed to SSAB’s green conversion as a good example.  This company, a global steel maker, has been responsible for 10 percent of all emissions in Sweden.  Now the company plans to convert from using coal to using hydrogen gas in steel production.  SSAB reports that in 2016 the company, LKAB (the state-owned mining company) and Vattenfall “joined forces to create HYBRIT—an initiative that endeavors to revolutionize steel-making.” HYBRIT is the name of the initiative that replaces “coking coal,” the traditional method needed for “ore-based steel making, with hydrogen.” The Hybrit initiative will lead to “the world’s first fossil-free steel-making technology, with virtually no carbon footprint.”  Lövin also notes that prices for emissions in Europe are now going up because of the EU ETS reforms.  These reforms will further boost green conversion in Europe and support companies already trying to convert such as SSAB and others. The Green Party and many Swedish companies both see a global competitive advantage in being the first movers towards green conversion.  Therefore, these companies see green conversion as a benefit rather than as a burden.   In sum, Lövin argued that the Green Party has been and is an indispensable political force in setting the conditions for Sweden on the path of green conversion.  Furthermore, without such conversion both Sweden and the world won’t achieve the necessary climate targets.

Linking the Labor and Environmental Movements

Lisa Pelling pointed out that about a third of Sweden’s wealth is controlled by the top 10 percent of the population.  Wealth concentration, she argued, provides a foundation for linking the labor and environmental movements to address these issues simultaneously, a linkage made by Green New Deal proposals in the United States and similar efforts elsewhere.  Pelling’s argument about wealth concentration is confirmed in a report by Mike Bird in Business Insider on October 14, 2014 explaining that “the celebrated social-democratic nations of Scandinavia have some of the highest wealth inequality in Europe.”  Credit Suisse explained these findings in their Global Wealth Report.  Thus, “the top 10% of wealth holders in…Norway, Sweden and Denmark…hold between 65 and 69 percent of those nations’ wealth.”  In other words, “Scandinavian inequality on this measure” is “significantly above British, French, Italian or Spanish levels.” Germany and Austria which “come a little closer” are “still behind,” with Switzerland being the only nation reaching “higher levels of wealth inequality.”  One reason for this inequality, not explained by Pelling, was that Scandinavians often get resources like pensions, health and housing provided by the state which diminishes the public’s need for a certain degree of savings.

Andreas Malm agreed with Pelling’s view that a Green New Deal was possible and useful.  He argued that the climate crisis is above all driven by the production and consumption for and by the rich and not the average person or the poor, both in Sweden and globally. Malm therefore used class and justice criteria to inform his vision of the green transition.  He also argued that the environmental movement should appeal to the working class’s material interests.  He believes that “the best” model for joining these interests can be found in the British Labour Party’s political program.  Among other things that program has advocated:

  • Nationalizing the postal and rail industries
  • Massive taxes on the oil industry
  • Opposing petroleum-based transport
  • Financing green conversion
  • Free broadband services
  • Higher pay in the public sector

Malm argued that this plan has received extensive support by the British labor movement and goes farther than either the Swedish Green or Left parties have gone in comprehensive ecological planning.

Lövin said that workers in various carbon-producing sectors like energy and transport don’t actively oppose a green conversion, but they must see that such a change is in their interest.  She argued that social questions and ecological solutions must be joined.  She noted that companies like Volvo were slow to introduce electric cars when they already had these available for many years. Malm countered by asking why companies like Volvo were not nationalized if they have been slow to react to needed green conversions.  Lövin responded by saying that such a policy measure would be possible if green interests controlled more than half of the parliament—which they don’t.  In any case, Lövin rejected the politics of scarcity (and implicitly zero growth discourse) by arguing that “we don’t have to go backwards and live a worse life,” but in contrast “we need to live a better life.”  This improved life can be achieved with improved public transport, more clean energy, vegetarian diets and other such changes.

Lövin’s intervention led to the question of whether a green conversion was going to cost the average citizen more.  She addressed this point by arguing that it should cost the rich more and weaken their control.  Without an economically equitable solution, green and working peoples’ interests can more easily diverge.  Therefore, Lövin advocated a “redistributive politics.”  Malm agreed with that assessment, supporting what he called old-fashioned Social Democratic policies.  These policies must, according to Malm, include guaranteed workers’ employment if their jobs were eliminated during a green conversion.  If conversion leads to job loss, workers losing jobs should be guaranteed alternative employment. Malm suggested that capital flight, defined as businesses closing operations or moving jobs to other countries, will aggravate working class resistance to proactive measures. In other words, dirty industries can use what some in the U.S. have called “job blackmail.” Malm said the provision of public mass transit, alternative energy and nationalization of industries can provide measures of security for working people.

After Pelling asked about needed improvements in public services, Lövin agreed that Sweden should strengthen municipalities’ capacities to address sustainability demands (which might include needs related to recycling, alternative energy and local infrastructure to support clean transportation).  Malm said capitalists have used their power to weaken public services and oppose green conversion.  Politicians have presented voters with false choices such as between improved schools or improved public transportation.  Thus, he argued ecological activists should attack such capitalists’ power.  After Malm pressed Lövin about whether Greens would advocate this strategy, she replied that the Green Party supported “solidarity with all people around the world,” with future generations, and with the ecosystem including animals.  The Green Party, she said, was working daily to address the climate crisis.

Malm placed less faith in political parties than in social movements like the Extinction Rebellion and Fridays for Future.  He said that these movements explain why political parties in the United Kingdom, particularly the Labour Party, now propose more proactive and systemic ecological policies.  Malm said social movements have been the key to social change and would have to play a central role if Sweden ended up later with a bourgeois government.  In other words, protests are an essential way to influence both Green and non-Green parties.

Lövin acknowledged the lag in political parties’ actions. She pointed out that Malm was earlier than most in showing the need for comprehensive ecological change. Malm’s book, published in 2007, was entitled, “It is our firm belief that if nothing is done now it will be too late.” Lövin said that when the Green Party was founded (in 1981), ecological concerns that now dominate today’s debate were already clearly in focus.  Lövin made the point that other political parties, including those to the left, were very late in adopting any kind of systemic ecological policies, particularly with respect to the climate crisis. She also implied that her party’s cooperation with the Social Democrats has presented difficulties because the Greens are a junior partner without enough leverage.  The Green Party has therefore found it difficult to advance climate politics as the Social Democratic Party places more emphasis on non-ecological priorities.

ER

Four Key Limits to the Swedish Model and Swedish Discourse

The Cultural Lag

The limits to the Swedish model and present Swedish discourse related to social change can be seen in at least four key areas.  First, if we have on the order of ten years to prevent major cascading tipping points related to climate change, then we must investigate the mechanisms blocking rapid political change.  Yet, we see many areas where the Swedish left has moved slowly to address climate change, despite its obvious successes. While Fridays for Future was a key Swedish “political innovation,” we nevertheless have seen slow development in important elements of the country’s ecological discourse.  The lag between current realities on the one hand and the Green Party’s original ambitions and Malm’s agenda in 2007 on the other points to the existence of a “cultural lag.” In his 1957 essay, “Cultural Lag as Theory,” the American sociologist William F. Ogburn argued that such a condition exists “when one of two parts of culture which are correlated changes before or in greater degree than the other part does, thereby causing less adjustment between the two parts than existed previously.” Thus, Ogburn showed that while “the atomic bomb was produced in two and on-half years…a decade later we have developed no defense against the atomic bomb, nor have we made an adjustment in the dispersion of urban populations or in controlling atomic energy or in agreeing to ban the atomic bomb.”  In the climate change case, we have a similar “ticking time bomb” in which companies, political parties and social movements have proven insufficient to solve the underlying problem.

This lag raises the question as to what has been going on politically in Sweden for the last forty or so years. John Bellamy Foster explains that “the phrase Green New Deal took hold in 2007 in a meeting between Colin Hines, former Head of Greenpeace’s International Economics Unit, and Guardian economics editor Larry Elliott.”  Based on my past communications with him, Malm was clearly interested in a Green New Deal ten years ago (if not earlier). A few weeks after I organized the national Green New Deal conference in Stockholm (March 9 and 10, 2009), Peter Eriksson and Maria Wetterstrand, the Green Party spokespersons at the time, wrote about the topic in Dagens Nyheter on March 29th of that year.  In fact, Lövin herself was a participant in that conference as was Eriksson.  The Green Party has long campaigned on the theme of “modernizing Sweden” through green investments and that has slowly happened, but not on a systemic level. The Marx 2019 conference gave some attention to the Green New Deal as well, but it was hardly a dominant theme in that event several weeks ago (October 25-27).  The focus was on “the climate and capitalism,” but it is probable that capitalism will not end in time to limit the arrival of severe ecological tipping points.  One suspects, however, that if the U.S. or British lefts were not presently taking up the Green New Deal, neither would the Swedish left.   In sum, while the idea of a Green New Deal has been floating around Sweden for ten years, the uneven commitment to this idea further underlines the cultural lag.

One thing that seems certain is that ideas developed elsewhere, decades ago, in other countries have now been rebranded as new considerations when entering Swedish discourse. Malm correctly points out the resemblance of these ideas to old Social Democratic conceptions, yet those older conceptions did not have environmental criteria as foremost considerations. For example, the argument about job blackmail organized by dirty industries was made as early as 1982 by Richard Kazis and Richard L. Grossman in the book, Fear at Work: Job Blackmail, Labor, and the Environment.  At the same time, Seymour Melman addressed the need to provide alternative employment for defense workers when military installations were closed or employment reduced because of military budget cutbacks or disarmament agreements. Melman argued in 1988 that conversion should involve legislative changes like “advanced planning” to support alternatives, “advanced notification of contract termination,” “mandatory occupational retraining,” “community adjustment planning,” “income maintenance during civilian conversion,” “relocation allowances,” “a national network for employment opportunity,” and “capital investment planning by government” in the book, The Demilitarized Society.  Closer to home Inga Thorsson, a leading Social Democratic politician and peace activist, championed conversion and associated retraining programs. While the old Social Democrats certainly considered proposals like Melman’s, the majority faction also developed nuclear and defense industries at the expense of the alternative energy (wind power) and (to a lesser extent) the mass transit industry.

One way in which social innovations occur is by promoting diversity through immigrant groups (noted by Peter Hall in his book Cities and Civilization) or by empowering a new leadership group (as I have documented in my research on firms).  The Swedish Left is assumed by many to be a cosmopolitan entity, yet it is strange how insular it actually is.  At the Socialist Forum I spoke to one left intellectual with an immigrant background and he told me the meetings are the same “year after year” and that if one went back ten years the same things as were said then are said now. Events tend to feature the same speakers year after year.  If anything, this year’s event had considerably fewer international speakers than in years’ past suggesting that the Swedish left has either fewer resources or has become less cosmopolitan.

Nationalization is Insufficient

The second key limitation to Swedish discourse on ecological matters concerns an over-confidence in the state and government administration.  One thing that we know for certain is that while the left in Sweden has asked for the state to have more resources, with some now backing nationalization in the United Kingdom and Sweden, the right has consistently questioned the efficiency of the state and its programs and policies and favors the market.  Therefore, if the left wants to give municipal governments more resources and use the national state to take over industries, one should know if these various scales of state power have the necessary competence.  This is true even if “the state has been an underappreciated driver of growth and innovation,” as economist Mariana Mazzucato argues. The basic question is whether and how power and knowledge can be integrated in various organizational forms that promote sustainable innovations and outcomes.  These organizational forms can be private (in the case of cooperatives) or public (in the case of a revitalized and modernized public sector).

If the state lacks competence and is given power to organize economic activity, then political scandals and a potential legitimacy crisis may result and potentially disempower the regime responsible for that activity. In the U.S. anti-ecological forces in the Republican Party made successful and unfair use of the failed Solyndra alternative energy firm supported by the Obama Administration. Therefore, an essential pre-requisite for increased state intervention into the economy (including nationalization) would be the development of capacities within state personnel so that they can organize any economic activities that they are responsible for.  For example, public service workers should get training in management and engineering if they are to oversee and run state-owned businesses.  Yet, current Social Democratic policy is that the state lacks competence in key areas and must defer to the wisdom of corporate managers (even when managers clearly lack wisdom or engage in malfeasance, as in the hidden fees that periodically have been introduced by Scandinavian Airlines).  The idea that government workers should receive improved training and capacities development is not a question high on the Swedish political agenda, however. In addition, any government run industries would have to address questions of accountability to workers, consumers and the public.  In other words, blaming the rich or taxing them won’t automatically lead to improved accountability systems.  Poll data shows that one of the most important reasons why the British public has supported nationalization is that many there believe organizations “should be accountable to taxpayers rather than shareholders.”  Yet a redistributive politics without competence may simply empower unaccountable bureaucrats and change the unaccountable management team from a private to a public one.

The Swedish discourse on environmental transformation usually leaves out a discussion about the role of a revitalized democracy in speeding up that transformation or promoting its competence.  There is a Swedish democratic green conversion movement, but their engagements are on the periphery of both mainstream and mainstream left discourse.  In Britain, the National Organisation for Local Economies (CLES) promotes democratic control over the economy in a way that does not depend solely on the proclivities of national states and parliamentary majorities. For example, CLES’s “The Manifesto for Local Economies” reads: “In policy terms every single local authority needs to pass a local Green New Deal. As a subsidiary of the national Green New Deal movement, the local Green New Deal will spell out how each place will need to respond to this challenge by 2030, including how they are to contribute through local industrial strategies, planning, regeneration and the role of anchor institutions.”

The first democratic question that can be asked is whether nationalization per se will deliver the speed and competence required for a green transition.  The basic problem remains that neither nationalization nor the market guarantee responsibility or accountability in service performance nor delivery.  In Sweden, we have seen failures in administration of airlines (SAS), hospitals (Karolinska) and real estate companies (Akademiska Hus), but successes in the alcohol monopoly (Systembolaget), space industries (Swedish Space Corporation), and administration of healthcare (although now that success is plagued with problems).  In any case, the dominant Swedish debate is usually between the market or the state, sidestepping advantages to the direct public control over the economy through cooperatives, workers’ control, and a supporting banking and technological system to maintain that control (as in the Mondragon Industrial Cooperatives).  No Swedish politician says much about how state programs are designed and how to improve consumer and worker power vis-à-vis public bureaucracies. The Green Party talks abstractly about “decentralization,” but there is no  active public consumer accountability movement.  SVT’s Uppdrag Granskning program is constantly doing the work of the government authorities in exposing malfeasance in corporate and government organizations.

Social Change Mechanisms beyond Social Movements

The third limitation to present Swedish discourse is that it begs the question of how parliamentary and social movement power both are dependent on other kinds of interventions.  In order to address the concentrated political power of polluting industries and their parliamentary allies one must also address alternative social change mechanisms.  The discussion between Lövin and Malm raises the question of how and whether a green faction could gain control over the Swedish parliament.  Malm argued that social movements could influence parliament, but not how the political capital could be gained to support nationalization.  By implication, he may assume that nationalization is advanced by green social movements promoting the British model.  Yet, this formulation does not address how social movements themselves may be dependent variables. A British YouGov poll in May 2017 showed that 65 percent thought the postal system should be run by the public sector, for the railways the figure was 60 percent but for banks only 28 percent.

The need to think beyond nationalization and into the question of social movement design has been addressed by British leftists. In an essay entitled, “Revolution,” published in New Left Review in 1960, E. P. Thompson asked whether Britain’s nationalization of steel and chemicals, the so-called “commanding heights of the economy” would leave “the mass media, with its surveillance over the means of communication, information, controversy, in the hands of irresponsible oligopolists.”  Thompson argued that nationalization was not “the only alternative to private ownership,” with changes in ownership amounting to a kind of social revolution which begged the question of a cultural one. G. D. H. Cole, supported what he called “guild socialism” as an alternative to nationalization as a vehicle for controlling key economic sectors in the United Kingdom.  Cole argued that a shift out of state control could take place in a mixed system. The economy would not just be divided between large public and private actors, but also involved accountability mechanisms more directly under citizen control. As Paul Hirst explains in the book Associative Democracy, “Cole sought to transform the division of state and civil society, reducing the power of the central state and increasing the scope of middle-range institutions of social governance, subjecting them to democratic control.”  Such middle-range institutions not only promote accountability of private and public actors, but also include exactly the organizations which can affect the quality and extent of social movement participation, e.g. cooperatives, town meetings involving face-to-face deliberation, study circles, folk high schools, etc.  One of the most positive developments in recent years is the Extinction Rebellion’s call for citizen assemblies to directly address climate problems, like a kind of “shadow state” system, similar to the general assemblies of the Occupy Movement, which took place even earlier during the 1960s era New Left, and were linked to intellectual deliberation in the Global Teach In.  These ideas have echoes in classical Greek democracy, the American Revolution and anarchist Spain. Therefore, one limit to social movement re-design is the cultural lag.

The Far-Right Challenge to Ecological Transformation

The fourth limit to Swedish discourse on ecological transformation concerns how the far-right has been able to quickly and systematically accumulate political power to limit the scope of what Green political tendencies might accomplish.  Thompson’s emphasis on the cultural dimension is highlighted by the ascendancy of the far-right Swedish Democrats (SD) in Sweden.  In the September 2018 parliamentary election, SD received 17.5 percent of the vote.  According to a poll conducted by Swedish Television (SVT) SD’s share of voter support had increased to 21.5 percent in November 2019, making SD the second largest party after the Social Democrats (whose share of voter support slipped from 28.3 percent to 26.0 percent during this time).  A Dagens Nyheter/IPSOS poll for October 2019 said that SD was favored by 23 percent of the population. An even more recent poll shows SD supported by 25 percent of the population.

Essentially more than one in five Swedish voters (if not one in four) favor a political party established by Nazis, something made possible by their normalization in the larger society. This ascendency returns us to E. P. Thompson’s concerns for culture and cultural transformation. The November 2019 Novus poll showed that 14.1 percent of voters in total supported the Left and Green parties and 28.6 percent supported SD and the Christian Democrats (the two parties furthest to the right). The left share was less than half of the further-to-far-right share. A more recent poll shows the Left and Green parties with 14 percent, but SD and the Christian Democrats with 32 percent. The Christian Democrats have followed SD’s lead and are becoming yet another right populist party when it comes to issues related to migration and preservation of “Swedish culture.”

In some ways, SD has been Sweden’s most innovative, even if most unethical, political party. One simple way to oppose SD is for state and regional authorities, backed by social movements, to promote local economic alternatives in the regions where SD is strongest. CLES in the U.K. provides clues on how to advance such alternatives. The idea that local alternative economic models could challenge SD is hardly new, however, but again we see a cultural lag—an inability to take up ideas that are more than nine years old. The regions where left parties dominate governments could be pooled into a green procurement and joint development network to organize jobs, develop cooperatives, and support a pro-active green bank promoting alternative investments.

Cornelia Fraune and Michèle Knodt explained the larger importance of the rise of the far-right in an article published in Energy Research and Social Science (September 2018), “Sustainable energy transformations in an age of populism, post-truth politics, and local resistance.”  They write that “populism, especially right-wing populism, and post-truth politics indicate rising political polarisation on climate and energy policies.”  In “The legitimation crisis of democracy: emancipatory politics, the environment state and the glass ceiling to socio-ecological transformation,” Ingolfur Blüdhorn has written in Environmental Politics (2019), that the current crisis has neither led “to the end of capitalism” nor to “any new social contract for sustainability,” but rather “to the installation of right wing (coalition-) governments that have launched a head-on attack to the eco-democratic project and the cosmopolitan sprit of emancipatory social movements and political parties.” Blüdhorn cites others who speak of “a great regression” and “the politics of unsustainability” which “appears to be even more deeply entrenched than before.”

The right-wing populist parties represent a challenge to sustainable energy transformations because they advocate political positions at odds with mainstream parties. In fact, Blüdhorn writes that such parties “blame mainstream political parties and elites to subordinate the national authority and national interest in international cooperation in the context of climate change policies.”  These parties believe that “climate-change-related policies such as the transformation of national energy systems to low-carbon are only legitimate if they benefit the nation and their core people directly or even exclusively.”  While Lövin and Malm underscored the need to win over voters to the economic or social benefits of a comprehensive ecological program, they said far less about how far-right parties like SD gain power.  A Gothenburg University study showed that 48 percent of those on the left and only 8 percent of those on the right thought a higher carbon dioxide tax on gas was a very good proposal in 2018. The same report found that 61 percent of those on the left and only 17 percent of those on the right thought that investments in an ecological society was a very good proposal even if it meant low to no economic growth.  In total 46 percent thought this a good proposal and 26 percent a bad proposal, however.

Conclusions: The Need for Economic and Social Reconstruction

The four problems enumerated above are partially related to a common phenomenon, i.e. the limits to the paradigmatic framing of both New Left era and post-New Left Green parties and social movements and how they analyze problems.  While the Green New Deal discourse partially echoes back to the movements in the United States and Sweden during the 1930s, the conditions which led to this original political innovation are often neglected.  The original New Deal was not simply based on a social mobilization from below, but also involved a response to an economic collapse.  Both Blüdhorn and Trump reveal that a non-sustainable economic accumulation drive can be marshalled to promote right-to-far-right parties if not keep them in power.  Thus, while a Green New Deal could overcome the economic opportunity costs of ecological transformation, an abstract plan in itself might not compete with the actual wealth and power manipulated by the non-ecological industrial complex.  A moral campaign at this point has not sufficiently won over enough persons to limit the fast growth of the far-right—even in Sweden, although the recent Danish election reveals that Social Democratic-led immigration limitation can be married to a pro-ecological discourse.  Malm clearly did not want to go down the Danish anti-immigration road, arguing that the Swedish Green Party lost because of it.  Yet, what interests Greens and the sizable far-right block in Sweden are clearly not the same things (often enough).

The “bubble” is a cultural trend of the 2010s in which society has been divided into groups of persons with common political proclivities and cultural preferences (with dominant groupings isolated from one another).  Like the right, the left is often in its own bubble. This bubble defines both cultural lags and an insufficient interest in what motivates those voting for and supporting the far-right.  Even if we were to ignore the far-right, we would still have to address how globalization (or capitalism) hurt both workers and the environment.  Yet, nationalism assumes electoral power to nationalize that doesn’t presently exist. Again, we therefore should look at factors that accelerate the power of social movements to influence politics.  Malm may think that social movements becoming more radical will do that, but if he uses “anger” as the key intermediate variable we are left to ask how the right rather than the left has been more effective in mobilizing that anger in the electoral arena.  The Danish political scientist Rune Møller Stahl  argued in an interview with U.S. journalist Doug Henwood that “the Greta effect” helped the left bloc in the recent Danish election, however. Yet, there is no significant post-Greta bump in the Swedish Green party’s numbers (perhaps for reasons Malm has stated); the latest poll shows this party with support from only 5 percent of the population.

An alternative to bubbles and over-reliance on both parties and social movements requires that we analyze the very design of social movements themselves.  Thinkers like Paul Goodman, Seymour Melman and Barry Commoner were scholar activists who lived in the U.S. and asked precisely this sort of question.  They argued that social movements themselves had to be reconstructed and redesigned.  For example, Melman and Commoner believed that ecological movements should join forces with peace movements and vice versa. In an era in which the dangers of nuclear weapons grow more severe, one would think that such linkages would be obvious.   The linkage is self-evident when the monies used for bloated military budgets come at the opportunity cost of ecological investment, yet the linkage is not made because in some circles it is easier to question the existence of capitalism than the Swedish military budget.  One could argue that the abstract idea of “socialism” is more popular than the notion that we should convert military firms to produce clean energy and mass transportation technologies. Melman and Commoner also understood how social transformation involves mobilizing elite forces from above, in the political mainstream, as well as activists and trade unions below.

The Green Party manages to roughly address such linkages but is unable to promote power accumulation systems outside the state.  As a result, the party is left to be dependent upon larger or more conservative political parties.  In contrast, social and economic reconstruction places far more emphasis on meso level institutions like cooperatives, study circles, folk universities, networks of consumers, and citizens’ banks to leverage social change.  Another panel at the Socialist Forum did address this kind of thinking, but that approach was not well integrated into the discussion involving Pelling, Lövin and Malm.  In any case, the reconstructionist approach argues that both political parties and social movements are strengthened by their interaction with these meso level institutions which can also include alternative media networks.  Now, part of the far-right call for abolishing public media which only exposes the vulnerability of a Swedish left which vicariously lives off mainstream media institutions and social media networks controlled by elite interests.  Interestingly, the British Left is in a similar predicament having no equivalent to Pacifica Radio, Democracy Now and the Real News Network (three U.S. examples of radio and televised broadcasting mechanisms on the left and independent of state and corporate control).

The creation of such alternative media forms is an essential part of any social and economic reconstruction program, but having such media is no guarantee that the necessary media content will follow.  For example, in Sweden there is a slow return to Green New Deal discourse, but even less debate as to the question social scientist Jon Rynn addresses in “What a Green New Deal Should Look Like.” As John Bellamy Foster explains “unlike the Green Party’s New Deal, the Democratic Party’s Green New Deal Resolution…does not directly oppose financial capital or U.S. spending on the military and empire.”

In conclusion, the Swedish left should be more self-reflective of older ideas and ideas which don’t match its current portfolio of thoughts about what is relevant. Perhaps the new social movements will transform the left’s political, media and economic imagination, but there is no guarantee that this will happen.  A key problem is that the left often reproduces the elite society’s point-to-mass communication system in which deep interaction with the audience is discouraged.  The Socialist Forum embraced a 45-minutes talk and exit the room approach which sidestepped audience participation (apparently viewed as obsolete).  This format was the epitome of hierarchical communication flow, suggesting a key design flaw when it comes to pushing the frontiers of innovation and reflection outside the bubble.  The marketing efforts of left entrepreneurs here do capture the marketplace aspect of the original Greek forum, but not quite the engaged democracy and critical thinking which defined classical Greek democracy.

Intervju med Ingalill Bjartén och Madeleine Göransson

En gråmulen söndagseftermiddag i mitten av november träffade SCISER Ingalill Bjartén och Madeleine Göransson på Solidaritetshuset på Södermalm för en intervju. Ingalill och Madeleine är båda aktiva inom Socialdemokraternas kvinnoförbund, S-kvinnor. De har nyligen gett ut en ny bok om fredsarbetet och de har varit starkt drivande bakom att S-kvinnor numera kommer driva frågan om nedrustning och omställning samt inrättandet av ett fredsdepartement – något SCISER kommer att följa med glädje. Här följer intervjun med Ingalill och Madeleine.


Salvador Perez

Berätta lite om er själva och era politiska engagemang. Som jag förstår det är ni båda partipolitiskt aktiva.

Ingalill Bjartén

Mitt politiska engagemang började när jag var 17 år ungefär. Det var då jag började bli intresserad av fredsfrågorna och jag gick med i Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen. Mer specifikt började mitt partipolitiska engagemang i VPK, som dagens Vänsterpartiet hette på den tiden.

Efter att ha varit ute och rest och bland annat bott i Spanien, Marocko, Tyskland och en kort vända i Danmark så kom jag tillbaka och hamnade i Lund där jag började på universitetet. Jag var mycket engagerad i flyktingfrågan, då jag hade många vänner från Sudan, Eritrea och Mellanöstern. På detta viset skapade jag ett brett kontaktnät. Framförallt så väcktes ett livslångt intresse och engagemang.

Efterhand lämnade jag VPK och hamnade i Socialdemokraterna,i första hand genom att jag blev involverad i den lokala kvinnoklubben i Hjärup. Såsmångom fick jag flera olika förtroendedrag i Staffanstorp och blev vice-ordförande i Hjärups kvinnoklubben.

Jag hade mina socialistiska idéer i grunden och jag förde över de på Socialdemokratin, och det var en nagel i ögat i på många. Socialdemokraterna hade väldigt svårt att förstå detta, de hade helt enkelt inte tänkt i socialistiska banor. Jag samlade in pengar till Nicaragua bland annat.

Sedan kom jag in i S-kvinnor distriktsstyrelse 1988 och där blev jag snabbt vice ordförande och ansvarig för de internationella frågorna. Jag blev kvar där till 2009 och var mycket engagerad framförallt i Palestinafrågan. Jag lämnade uppdraget som vice-distriktsordförande för S-kvinnor i Skåne i samband med turerna kring Stoppa matchen-kampanjen vars syfte var att markera gentemot Israels agerande under Gazakriget 2008-2009.

Madeleine Göransson

Mitt politiska engagemang började i Socialdemokraterna i Kungsbacka kommun på 90-talet. Det var min pappa som inspirerade mig in i det politiska arbetet, han har så länge jag kan minnas alltid varit engagerad både fackligt och politiskt för ett solidariskt och jämlikt samhälle fritt från orättvisor. Därför har han alltid varit en förebild för mig.

Efter ett tag blev jag invald som ersättare i förskole och grundskolenämnden, det låg mig närmast i intressebarns utveckling och utbildning-vilket är en viktig grund i samhället. Det är där fredsfrågorna börjar enligt mig. Om vi inte ger barnen rätt resurser från början kan det leda till utanförskap, arbetslöshet, psykisk och fysisk ohälsa vilket i sin tur kan leda till konflikter i hemmet och samhället där våldet är en utav beståndsdelarna.

År 2012 flyttade jag till Österlen där jag fortsatte med mitt politiska engagemang.  I samband med det träffade jag Ingalill och gick med i en studiecirkel som hon startade med fokus på kvinnor, fred och säkerhet. Det var i samband med det jag blev ytterst medveten om att jag ville arbeta med fred, internationell solidaritet och jämställdhetsfrågor i politiken.

Efterhand blev jag invald i S-kvinnor i Skånes distriktsstyrelse med ansvar för de internationella frågorna, vilket är mina hjärtefrågor. I den rollen anordnar jag bland annat fredskonferenser, föreläsningar med fokus på i kvinnans roll i säkerhetspolitiken, skriver debattartiklar, med mera. I augusti i år var jag ombud på S-kvinnors förbundskongress i Malmö där jag var en utav de som drev på ett bifall för en motion med namnet “Från vapenexport till omställning till civil produktion och inrättandet av ett fredsdepartement.”

Salvador Perez

Vi fortsätter med den bok ni nyligen har gett ut tillsammans. Berätta lite mer om boken och bakgrunden till den.

Ingalill Bjartén

Det började med att vi började skriva lite debattartiklar som blev publicerade, både i Dagens Arena, ETC, Miljömagasinet och så vidare. I debattartiklarna protesterade vi mycket mot vapenexporten och NATO-övningar i Sverige, till exempel den stora övningen Aurora 17 i Syd-och Västsverige. I samband med den övningen skrev vi en uppmärksammad debattartikel där budskapet var att “vi vill inte vara med och leka kring.”

Under hela min tid i S-kvinnor skrev jag om att stoppa vapenexporten och var engagerad i den frågan. Jag var bland annat ute och pratade mycket om vapenexporten, på seminarier och liknande. Då talade jag mest om varför vi skulle stoppa vapenexporten men jag hade inte ännu någon idé om omställning av försvarsindustrin från militär produktion till civil produktion. De idéerna kom jag i kontakt med först för några år sedan.

Madeleine Göransson

Förutom det Ingalill säger så är det viktigt för mig att förmedla, sprida kunskap i de här frågorna så att alla kan ta det till sig, vi behöver fler som vill engagera sig, desto starkare blir opinionen och trycket på ett tankeskifte. Vapenexporten ökar från år till år likaså försvarsbudgeten. Det är orimligt och det förebygger inte konflikter nationellt och internationellt, det underminerar utveckling enligt mig, det bygger faror mot demokrati, mänskliga rättigheter, inte minst mot kvinnor och barn. Vi behöver en fredsminister och ett fredsdepartement för att lägga mer tyngd på fredsfrågorna, nedrustning, forskning, integration, konfliktförebyggande arbete på flera nivåer-nationellt och internationellt, vi behöver fler människor i fredsarbete, fler kvinnor i fredsförhandlingar bland annat för de frågor som rör dem själva och samhället i stort. Det om något borde vara ett mål för en feministisk regering. Det är en stor målkonflikt med den feministiska utrikespolitiken och vapenexporten.

Salvador Perez

I boken finns en motion till S-kvinnors förbundskongress i Malmö som var i augusti i år. Den motionen handlar om att ställa om från militär produktion till civil produktion och inrättandet av ett så kallat fredsdepartement. Berätta lite mer om den motionen.

Ingalill Bjartén

Jag började med att nämna och lyfta Inga Thorsson och berätta att om att hon gjort en statlig utredning på 80-talet just om omställning från militär produktion till civil produktion. Trots att utredningen var ett gediget arbete stoppades den bara undan.

Jag satt själv och läste den förra sommaren och bestämde mig då att fortsätta på Inga Thorssons bana och fullfölja hennes resonemang. Därför skrev jag den motion som finns i boken. I motionen argumenterar jag för att det är dags att vi ska ta tag i det idégods Inga Thorsson lämnade efter sig och att det inte räcker med att minska vapenexporten och granska de länder vi exporterar vapen till. Istället ska vi verka för att vapenexporten upphör helt, det genom att ställa om från militär produktion till civil produktion.

Ett förslag som jag har är att bygga räddningshelikoptrar istället för Jas Gripen, till exempel. Bakgrunden till det förslaget är de skogsbränder vi haft i Sverige de senaste åren. Då fick vi hyra in eller låna italienska flygplan eftersom vi inte hade de resurserna i Sverige. Det var ungefär samma situation under Estonia-katastrofen. Då hade vi också väldigt ont om räddningshelikoptrar. Det är samma teknik som kan användas för räddningshelikoptrar som för att bygga stridsflygplan, så det ligger inte så långt ifrån.

Förutom räddningshelikoptrar finns ett stort behov av robotar som kan röja minfält. Det ligger så mycket landminor och trampminor över hela världen, i Vietnam finns fortfarande väldigt mycket minor. Det finns alltså behov att fylla.

Salvador Perez

Vad händer nu med motionen nu? Jobbar S-kvinnor med den här frågan nu?

Ingalill Bjartén

Den här motionen kom till S-kvinnors kongress i augusti, och då gick igenom helt med övervägande majoritet.

Madeleine Göransson

Nu väntar ett vidare arbete med motionen i riksdagen.

Salvador Perez

Hur gick debatten om motionen?

Ingalill Bjartén

Förbundsstyrelsen ville bara besvara motionen men inte anta den. Maj-Britt Theorin, Madeleine och även andra S-kvinnor argumenterade väldigt passionerat för motionen. Debatten om motionen finns att se på S-kvinnors hemsida.

Salvador Perez

Den uttalade ambitionen med den här motionen är som jag förstår att Socialdemokraterna till slut ska driva en politik för nedrustning och omställning från militär till civil produktion.

Ingalill Bjartén

Och att de ska tillsätta en utredning liknande den Inga Thorsson gjorde på 80-talet, och att de ska ta den på allvar den här gången.

Salvador Perez

Samtidigt så vet vi att S-kvinnor bara är ett av många förbund i Socialdemokraterna. Nu finns det alltså beslut på att S-kvinnor ska driva den fråga som förbund inom Socialdemokraterna. Hur ser du på möjligheterna för S-kvinnor att påverka och få med andra förbund att ställa sig bakom nedrustning och omställning som fråga och få moderpartiet att anta en sådan politik.

Ingalill Bjartén

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en annan S-förening som driver frågan om att stoppa vapenexporten och att ställa om produktionen. S-studenter driver också frågan. Vi har också fått stöd från enskilda personer inom S.

Madeleine Göransson

Jag hoppas att förbundet driver frågan hårt nu. S-kvinnor behöver trycka på mer kraftfullt överhuvudtaget när det gäller vapenexporten och vapenindustrin, jag säger det igen-vi behöver ett tankeskifte. S-kvinnor har historiskt sett gjort mycket för fred, internationell solidaritet och nedrustning. Vi behöver än mer driva på både partiet och regeringen om ett tankeskifte vad gäller vapenindustrin och vapenexporten som bara ökar. Dessutom är det ett stort frågetecken att regeringen inte har signerat kärnvapenkonventionen i FN. Som det ser ut nu finns det inget underlag i riksdagen för en ratificering.

Vi ser tyvärr ett närmande mot NATO bland annat i försvarsbudgeten och samarbetet i och med värdlandskapet och det ger mig kalla kårar. Det är en motsättning i feministisk utrikespolitik. Resurser som istället hade kunnat användas till välfärd, klimatfrågan, fredsforskning, integration-konfliktförebyggande arbete-allt det som skapar konflikter och utanförskap i ett samhälle om det inte fungerar. Resurser som hade gynnat fred, demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnliga rättigheter nationellt och internationellt. Vi behöver ett fredsdepartement med en fredsminister.

Salvador Perez

De etablerade fredsorganisationerna i Sverige, bland annat Svenska Freds, jobbar mycket frågan om vapenexport men de jobbar mycket mindre eller ingenting alls med frågan om omställning från militär till civil produktion. Varför tror ni att det är så?

Ingalill Bjartén

Jag tror inte att de har tänkt tanken bara, jag tror inte det. Birger Schlaug som tidigare var aktiv i Miljöpartiet är ute och föreläser just nu och han använder argument som jag har min bok, vad vi kan göra istället för Jas Gripen och att vi kan göra en civil produkt mot minor. Delar av Miljöpartiet och delar av Vänsterpartiet är intresserade av dessa frågor men det är framförallt vi S-kvinnor som driver frågan.

Salvador Perez

I boken finns den här idén om fredsministrar och fredsdepartement. Kan ni berätta lite mer om den iden, bakgrunden och också hur det skulle fungera praktiskt.

Ingalill Bjartén

Tanken är att ha en fredsminister i varje land i världen som ett komplement till utrikesministern. Fredsminstern i varje land ska också ha ett eget departement, ett fredsdepartement. På så sätt kan utrikesministrarna syssla med de frågorna som de är bra på, som relationer med andra länder, och fredsministrarna kan i sin tur gå ut och upplysa i skolorna. De kan också föra fredsfrågorna i regeringarna och parlamenten och de kan också analysera läget från ett annat perspektiv när det blir oroligheter med ett annat land, så att det inte blir så att alla svar blir på eventuella problem blir militära, till exempel att skaffa nya vapen.

Madeleine Göransson

Fredsministern skulle också få ansvaret att göra en omställning från vapenproduktion till civil produktion. Fredsforskningen skulle få ett större fokus och mer hade gjorts i fredens namn. Jag tror att om vi hade haft en fredsminister med ett fredsdepartement så hade Sverige undertecknat och ratificerat kärnvapenkonventionen i FN. Klimatfrågan är också i allra högsta grad en fredsfråga, en brådskande sådan. Målet ska vara konfliktförebyggande arbete nationellt och internationellt, diplomati, dialog och inte bygga murar med försvarsallianser där dessutom kärnvapen är inblandade. Vi behöver avspänning, mindre militarism, våld, hot och upprustning mellan och inom stater. Vi ser historiskt att det inte är lösningen. Patriarkala maktstrukturer har  präglat säkerhetspolitiken i världen vilket inte gynnar fred och utveckling.

Salvador Perez

Sista frågan. Mitt intryck är att fredsfrågorna i alla fall i Sverige har hamnat i skymundan. Det är andra frågor som är mycket mer ute i ljuset just nu. Till exempel ser vi en stark mobilisering i befolkningen i stort, men särskilt bland unga, i miljö-och klimatfrågan. Hur får man till en liknande i fredsfrågorna som i miljö-och klimatfrågorna.

Ingalill Bjartén

Man kan ha en liten Greta som börjar att prata om fredsfrågorna. Mitt barnbarn skrev till den dåvarande regeringen när hon var 7 år. Hon var jättearg för att det var krig och för att vi sålde vapen. Hon skrev på sitt sätt att “jag vill att du ska skrota alla vapen”, och hon fick svar också. Jag tror att en sådan ungdom kan börja mobilisera andra ungdomar.

Sen så är både freds och klimatfrågorna väldigt närbesläktade. Det gäller migrationsfrågorna också, eftersom krig orsakar migrationsströmmar. Krig har också en miljöpåverkan, jordbruk och liknande blir ofta helt söndertrasat vid krig vilket leder till svält. Det här är inte något som bara drabbar i utlandet, vilket är något man annars kan tro. Militärens övningar också i Sverige orsakar stor miljöförstörelse, till exempel i Norrbotten där olika militärövningar stör djurlivet. Vi ska komma ihåg att det inte bara är den svenska militären som är däruppe och leker krig, det är också NATO-styrkor, vilket är något flera fredsaktivister uppmärksammat och mobiliserat mot.  Ett annat mycket allvarligt exempel är nedsmutsningen av Vättern, en stor dricksvattentäkt. Det är en skandal som inte får tillräckligt med uppmärksamhet. I förlängningen utarmar också ständigt ökade försvarsutgifter välfärden. Det är anmärkningsvärt att vi ska lägga ned pengar på kanoner när sjukvården och kommunerna i landet går på knäna.

Madeleine Göransson

Jag håller med Ingalill om att fred och klimatfrågan är släkt med varandra.

Det är viktigt att börja med barnen och ungdomarna,att hemma, i förskolan, skolan diskutera och utbilda i demokratifrågor, mänskliga rättigheter och så vidare. Konfliktförebyggande arbete, hur vi ska möta varandra på ett fredligt sätt istället för att kränka använda sig utav våld. Det är oerhört viktigt att det finns tillräckligt med resurser till barns utbildning och utveckling, de är vår framtid. Då har vi kommit en bra bit på vägen.

En levande kultur är också viktig som kan och vill förmedla de här frågorna inom musik, teater, konst osv. Det är viktigt med förebilder som barn och ungdomar kan ta till sig, som kan ge dem hopp och tro om en bättre värld att leva i utan våld, kränkningar, hot, rasism, främlingsfientlighet. Kultur förenar människor och bygger broar till nya insikter och kunskap om oss själva och andra.

Naturligtvis kan S-kvinnor stärka musklerna än mer i fred och nedrustningsfrågor, driva opinion, nätverka med civilsamhället, förmedla kunskap, skriva motioner, vara eld i baken på partiet eftersom vi är en fristående organisation.

Civilsamhället behöver också mer resurser för att ha möjlighet att kunna anställa fler till att arbeta med fredsfrågor på olika plan.

 

Avvakta med slutsatserna efter mötet mellan Trump och Kim Jong-Un


Av Salvador Perez

 

I onsdags förra veckan träffades USA:s president Donald Trump och Nordkoreas högste ledare (i klartext: diktator) Kim Jong-Un i Singapore. Ett huvudsyfte med mötet var att bygga relationer mellan länderna och därmed försöka förmå Nordkorea att ge upp sitt kärnvapenprogram. För den totalitära regimen i landet utgör  kärnvapen en garant för att få vara kvar vid makten. Dessutom är kärnvapen ett förhandlingskort gentemot det internationella samfundet och grannländerna. I ett internationellt system som alltjämt präglas avskräckning, inte minst med kärnvapen, har länder med tillgång till sådana vapen trumf på hand.

Inför toppmötet hade president Trump, i vanlig ordning, berättat för alla att han, “den fria världens ledare”, fått den hårdföre diktatorn till förhandlingsbordet. Avgörande för veckans möte i istället ett annat ett toppmöte: det mellan ledarna i Syd-och Nordkorea i slutet på april.  Att ledarna för Syd-och Nordkorea träffas är mycket ovanligt, men det förekommer. I vilket fall som helst var toppmötet i april historiskt. En uppmärksammad scen från toppmötet var när Kim Jong-Un vänligt tog Sydkoreas president Moon Jae-In i handen och för några sekunder förde honom till “fel sida” av den 38:e breddgraden – det vill säga in på Nordkoreanskt territorium. Jag har det nästintill inpräntat på näthinnan eftersom jag var i Sydkorea när det hände. Scenen mellan  ledarna varvades dygnet runt i alla tv-kanaler. Några menade till och med att det kanske var början på en återförening, ett enat Korea, vi fick se.

Veckans möte i Singapore var också historiskt. Ingen amerikansk president har tidigare träffat en nordkoreansk ledare. Ledarna undertecknade ett drygt tvåsidigt dokument. Det ska ses som en avsiktsförklaring. Dokumentet innehåller, som många också uppmärksammat, inget konkret – bara att länderna ska ha fortsatta samtal. I bästa fall är mötet och avsiktsförklaringen början på mer normala diplomatiska relationer. Sådana kan lägga ett lock på Nordkoreas behov av att att hävda sig militärt i närområdet. Det tjänar alla på. Mer normala diplomatiska relationer kan också påverka de militära övningarna USA håller i Nordkoreas närområde. Om USA kan ha ökad förståelse för hur de och sina allierade spelar i händerna på den nordkoreanska regimen är bra för alla – regionen är en krutdurk. Glädjande är också att Kina verkar gett sitt medgivande till att USA närmar sig Nordkorea (inget som berör Nordkorea händer utan Kinas medgivande – det är Kina som brukar hålla regimen om ryggen). Detsamma gäller att Japan, en annan spelare i regionen, är med på tåget. Enligt uppgifter vill landets premiärminister Shinzo Abe träffa Kim Jong-Un. Som jag nämnde har Sydkorea startat igång processen, därför  förtjänar och bör landet också vara i förarsätet i det som kommer. Allt annat är ohållbart.

Så långt är saker och ting på banan. Viktiga möten har ägt rum. Spelare i regionen har närmat sig varandra. Alla förstår allvaret i att ha en regim som den i Nordkorea runt knuten. Regimen signalerar någon slags förståelse för omvärlden. USA verkar vara beredda att bjuda tillbaka. Det som stör mig är snacket om att Trump, i och med mötet i onsdags, kan förtjäna Nobels fredspris. På kvällsnyheterna i TV4 menade någon, på fullaste allvar, att Nobelkommitten kommer att ha svårt att förklara sig om de väljer bort Trump.  

Jag vet inte om det är människor eller medier som söker rubriker eller inkomstbringande klick. Likväl är det beklämmande. En kärnvapennedrustning på koreanska halvön skulle vara stort och den person som på riktigt lyckas få till stånd en sådan förtjänar alla fredspris i världen. Ändå är sanningen att vi vet mycket lite om vad Trump och Kim Jong-Un kommit fram till.

Mer än något annat är Trump en person som söker efter uppmärksamhet och ett möte med Kim Jong-Un var ett enkelt sätt att få det. Trots att Trump har ett minst sagt komplicerat förhållande till pressen vill han inget hellre än att bli omskriven och därigenom odla sitt kändisskap Med Trump i Vita Huset liknar presidentskapet och politiken i Washington en dokusåpa. Därför är den internationella politiken, och därmed också situationen på den koreanska halvön, är ett sätt för Trump att odla sitt ego. USA:s närmaste allierade har sedan länge tröttnat, men hittills försökt hålla god min. När EU ställer rättmätiga krav på att Trump-administrationen ska ta hänsyn till gemensamma intressen biter Trump tillbaka. Som New York Times (för övrigt den tidning som stått i fokus för Trumps hatkampanj mot pressen) observerat gör Trump “fiender av sina vänner och vänner av sina fiender.”

Bli därför inte förvånade om Trump förstör allt med en tweet – till exempel för att vända bort uppmärksamhet när det knackigt på hemmaplan (exempel: Mueller-utredningen). Bli inte heller förvånade om Trump träder in i ett rum med generaler (han älskar sina generaler) och säkerhetsrådgivare och träder ut ur rummet med en helt annan idé om USA:s strategi för Koreahalvön och regionen. Den som tar det här med ett fredspris på allvar måste också ta in att Trump kastat både kärnenergiavtalet med Iran och klimatavtalet från Paris överbord. Att andra parter i Iranavtalet, bland annat Tyskland och Frankrike, gör stora ansträngningar för att rädda det säger allt om hur viktigt avtalet är för stabilitet i regionen. I fallet med Parisavtalet och ambitionerna i det står stora delar av civilisationen på spel.

Nobels fredspris till Trump? Nej tack!

Den finska vapenexporten: trender, aktörer och alternativ


Av Jim Hagström

 

Den årliga vapenexporten från Finland har enligt den fredsfrämjande tankesmedjan SaferGlobes utredning fördubblats under perioden 2002 – 2016. År 2003 exporterade Finland vapen för 49 miljoner euro (ca 490 milj. kronor), och år 2016 uppgick summan för vapenexporten till 133 miljoner euro (ca 1,3 miljarder kronor). Oroväckande är också vilka länder Finland har börjat exportera vapen till. Tidigare gick exporten i första hand till EU-länder men de senaste åren har exporten riktats mot det alltmer politiskt instabila Mellanöstern. År 2016 gick 63 procent av exporten till Mellanöstern, vilket är en gigantisk förändring från 2013 då bara 1% av exporten gick till regionen. År 2013 markerar ett brytningsår varefter Finland börjat öka sin export till Mellanöstern. Detta överensstämmer också med SIPRI:s senaste rapport som visar hur den globala vapenexporten ökat till Mellanöstern som ett resultat av det ökade antalet konflikter i regionen. Efter det mystiska dödsfallet av den finländska affärsmannen i Uganda, som hade i uppdrag att marknadsföra den statligt ägda vapentillverkaren Patrias produkter, har debatten om vapenexporten blåst upp igen. Kritik har framförallt riktats mot att exporten sker till icke-demokratiska länder som kränker mänskliga rättigheter.

Till de länder som de senaste åren fått köpa finska vapen hör bland annat Förenade Arabemiraten. År 2016 köpte landet 40 stycken bepansrade transportfordon av statliga Patria. Ett annat finskt företag, Sako AB, levererade några år tidigare skarpskyttegevär till Förenade Arabemiraten och Turkiet. Debatt uppstod när det framkom misstankar om att gevären används av turkiska militären gentemot kurderna i den Turkisk-Kurdiska konflikten. Dessutom kunde gevären säljas med enbart försvarsministerns tillstånd eftersom det var frågan om en ekonomiskt mindre affär. Exemplen tyder på en mer tillåtande vapenexportpolitik än tidigare. Därtill är vapenexport till Förenade Arabemiraten kontroversiell med anledning av landets inblandning i kriget i Jemen. Finland har en ambition och en självbild av att vara en fredsfrämjande nation. Med det som bakgrund bör vapenexporten till Mellanöstern ifrågasättas. Några nyckelfrågor är också varför Finland exporterar vapen till tvivelaktiga länder, vilka aktörer som är för och emot vapenexporten samt hur den finländska vapenexporten kan ställas om.  

Den nuvarande regeringens politik gällande vapenexport bör ifrågasättas mot bakgrund av den humanitära katastrofen i Jemen. Att vapenexport till Mellanöstern ökat, trots de konflikter och spänningar som präglar regionen, vittnar om en mer tillåtande exportpolitik. Tidigare var det otänkbart med vapenexport till länder som kränker mänskliga rättigheter. Ett klart exempel på detta är exporttillståndet till Turkmenistan år 2015 då samma tillståndsansökan tre år tidigare inte godkändes. Statsminister Juha Sipilä (Centerpartiet) och försvarsminister Jussi Niinistö (Blå framtid) har förnekat en förändrad exportpolitik, men före detta utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) hävdar att tillstånd för vapenexport numera ges lättare. Enligt Tuomioja är det försvarsministeriet som står bakom en mer tillåtande exportpolitik. Den förre utrikesministern, numera i opposition, menar att nuvarande regering borde återinföra en mer strikt politik gällande vilka länder som får ta emot finska vapen. Tuomioja får stöd av Martti Koskenniemi, jurist i internationell rätt, som i en intervju med tidningen Helsingin Sanomat, motsvarande Dagens Nyheter i Sverige, hävdat att en policyförändring är tydlig eftersom Finland tidigare inte exporterat vapen till diktaturer i Mellanöstern. Koskenniemi hävdar också att vapenexporten till Mellanöstern bryter mot Finlands lagstiftning om export av försvarsmateriel samt mot EU:s och FN:s bestämmelser om vapenexport. Den policyförändring som skett bör också förstås mot att det nationalistiska partiet Blå framtid (tidigare en del av Sannfinländarna) sedan 2015 suttit i regeringen, och posten som försvarsminister och ett flertal poster i försvarsministeriet. Blå framtid beskrivs ofta som ett populistiskt parti med en konservativ värdegrund och en realistiskt betonad utrikespolitik. Partiet lägger stor vikt på det militära och förespråkar ett starkt nationellt försvar.

Förutom regeringen, vilka andra krafter är det som styr den finländska vapenexporten? Olli Isotalo, VD för Patria, har under flera tillfällen förklarat att deras verksamhet inte kan upprätthållas enbart med en försäljning till den finländska marknaden. År 2016 utgjorde exporten utomlands 41% av företagets omsättning. Frågan om Finlands försvar kan upprätthållas utan vapenexporten, samtidigt som denna export bidrar till ökade oroligheter i Mellanöstern, är viktig – särskilt för de som förespråkar mer begränsad eller avskaffad export. Som så ofta räcker inte enbart moraliska argument till att uppnå en förändring, något som framgick tydligt i det senaste presidentvalet i januari 2018. Då pläderade presidentkandidaten Tuula Haatainen (SDP) för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern. Eftersom vapenexporten vanligtvis inte är en stor fråga bland befolkningen och i valrörelser föll Haatainens uttalande snabbt i glömska.

Finländarna ser i regel enbart vapenexportens positiva sidor i form av en ökad inkomst till samhället, och som en växande arbetsgivare. Därför måste de som är motståndare till vapenexporten också föra en diskussion hur vapenexporten kan trappas ned eller upphöra helt utan att samhället eller arbetstillfällen drabbas negativt. Det innebär alltså att argument baserade på moral, som att det är felaktigt att exportera till länder som inte är demokratiska eller som kränker mänskliga rättigheter, måste kompletteras med argument som synar vapenexportens ekonomiska aspekter. Tyvärr är argument baserade på moral dominerande bland de som arbetar för fred och nedrustning. Ett exempel kommer från organisationen Fredsförbundet som samlar fredsaktörer i Finland. Fredsförbundet fördömer vapenexporten till Förenade Arabemiraten och anser att den borde upphöra omedelbart. Förbundets verksamhetsledare Laura Lodenius har kommenterat Patrias ambitioner att utöka exporten till Qatar genom att säga att staten borde motsätta sig att ge tillstånd till sådana områden. Även här argumenteras det mot vapenexporten enbart med moraliska argument. Problemet är att exportförespråkare enkelt kan peka på de ekonomiska fördelarna med att Patria utökar sin marknad. Eftersom exportaffärer innebär att Patria anställer fler finländare och hämtar pengar till statskassan blir Fredsförbundet en aktör som ger intryck av att vara negativt inställd till arbetstillfällen och exportintäkter. Det är svårt att få stöd för en sådan linje, inte minst eftersom den förödelse finsk vapenexport orsakar är svår att förmedla till gemene man. Därför måste vi fråga vad det finns för alternativa sätt att argumentera mot vapenexporten till Mellanöstern?

Allra bäst är argument för en civil omställning av vapenindustrier, till exempel för statligt majoritetsägda Patria. Aktörer som arbetar för fred och nedrustning måste kunna påvisa hur industrierna kan tillverka för Finlands försvar men samtidigt minska behovet av export. Ett sätt är att aktörer i vapenindustrin uppmuntras diversifiera sin tillverkning att stå på två grenar: en militär och en civil. Den finska staten och andra offentliga aktörer eller sammanslutningar kan underlätta en övergång till civil produktion genom att binda upp sig att köpa de samhällsnyttig produkter som industrierna åläggs att tillverka. För de som ryggar tillbaka vid tanken på den typen av statlig styrning av ekonomin bör det understrykas att staten i högsta grad styr och skapar förutsättningar för vapenindustrin idag.  

Finlands vapenexport utgjorde 0,3 % av den totala varuexporten på 51,8 miljarder euro (ca 518 miljarder kronor), och bara 0,06 % av landets BNP på 216 miljarder euro (ca 2160 miljarder kronor) år 2016. Som måttstock kan användas Sveriges vapenexport som samma år utgjorde 0,8 % landets totala varuexport på 1295,3 miljarder kronor. Tar man i beaktande vapenexportens betydelse för BNP och utrikeshandeln, skulle en omorganisering av vapenindustrin vara lättare genomförbar i Finland än i Sverige. Finland har tidigare varit i täten inom telekommunikation och IKT (informations- och kommunikationsteknik). Ett alternativ är att de resurser vapenindustrin lägger beslag på, inte minst de mänskliga resurserna i form av ingenjörer med mera, med fördel kunde omdirigeras till att återuppbygga telekommunikation och IKT- industrin. Cleantech är också en sektor som växer kraftig i Finland, vilken skulle gynnas av det tekniska kunnandet inom vapenindustrin. Ett exempel på växande företag är Visedo AB, som nära till fördubblat sin omsättning varje år sedan 2013. Visedo AB arbetar med att elektrifiera bland annat båtar och anläggningsmaskiner, och bidrar således med ekologiskt hållbara lösningar för transportindustrin. Näringslivets forskningsinstitut har dock uttryckt oro för att Cleantech-företagen inte får tillräckligt med finansiellt stöd, varpå de riskerar att förlora mark i den globala konkurrensen. Ett fokus på nyskapande teknologi och innovationer inom dessa framtidsbranscher skulle i det långa loppet kunna hjälpa Finland mer än vapenexporten. Det stöd som går till att främja vapenexport skulle kunna fokuseras på att stödja små och medelstora företag som arbetar inom IKT eller Cleantech. Sådant stöd skulle kunna ge företagen möjligheten att växa sig större, anställa fler, och på sikt minska arbetslösheten som ligger på höga 8,8 %.

Vid en granskning av den årliga försvarsbudgeten framkommer att ca 483 milj. euro (ca 4,8 miljarder kronor) av den totala försvarsbudgeten på ca 2870 milj. euro (ca 29 miljarder kronor), går till inköp av nytt krigsmateriel. Av Patrias omsättning på 489,9 miljoner euro (ca 4,9 miljarder kronor) år 2016 utgjordes 41 % av försäljning och vinster i utlandet (i detta ingår även reparation och service av tidigare sålda produkter). För att hjälpa företaget re-branda sig kunde staten använda en del av sin försvarsbudget för att hjälpa Patrias omställning av vapenproduktionen. Som första steg kan den produktion som är riktad till Mellanöstern ställas om, och då detta visar sig lönsamt kan större delar av produktionen ställas om.

Således kan Finland rikta kunskapen inom vapenindustrin, som för tillfället skapar mycket moralisk barlast i utbyte mot liten ekonomisk nytta, till industrisektorer som bidrar till en hållbar utveckling samt långsiktig ekonomisk tillväxt – utan den moraliska barlasten. Den oroväckande trenden med ökad export till tvivelaktiga länder bör brytas och förändras nu då vapenexporten ännu utgör en liten andel av landets BNP. Det finns alltså bra möjligheter och politiskt manövreringsutrymme att ställa om vapenproduktionen. Beslutsfattarna borde inse hur ett fokus på framtidsbranscher kan komma  att bära mer frukt och bidra till bättre säkerhet än vad vapenexporten kan göra.

Konsten att smyga in högre försvarsutgifter


Av Salvador Perez

 

Den 7 november förra året tillkännagav regeringen att Sverige har för avsikt att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Efter tillkännagivandet riktades kritik mot att valet föll på Patriot. En del av kritiken handlade om att regeringen inte bör köpa ett system från ett amerikanskt företag, Raytheon, som är djupt involverade i utveckling och modernisering av USA:s kärnvapenarsenal. En annan del av kritiken handlade om att regeringen i första hand valt Patriot för att knyta närmare relationer med USA och, framförallt, Nato. Som helhet var kritiken mot Patriot viktig och korrekt. Däremot saknades en annan, minst lika viktig, analys: vad Patriot kan komma att innebära för försvarsutgifterna.

Direkt efter regeringens tillkännagivande kunde vi på flera håll läsa om försvarsminister Peter Hultqvists oro över att “det nya försvarssystemet kan bli en gökunge som tränger undan annan försvarsverksamhet.” I en ledare i Wermlands Nya Tidning stod det att Patriot “kommer att kosta en hel del, och därför måste regeringen också skjuta till de extramiljarder som krävs för att inte övriga försvarsbudgeten skall undergrävas.” I Expressen argumenterades det för att “Hultqvist behöver leverera ännu en sak – nya stålar” och på ledarplats i Dagens Nyheter stod, i ett resonemang som liknar de ovan: “Försvarsbudgeten ligger kvar på miserabla 1 procent av BNP. Natos mål till 2024 på 2 procent är rimligt. Där borde också Sverige landa.

Jag menar att köpet av Patriot mycket väl kan ses som ett sätt att, ytterligare, låsa in försvaret i en position av underfinansiering inför nästa överenskommelse om försvaret eller inför nästa planerade försvarsbeslut. Centralt för den analysen är att försvaret redan står inför andra omfattande inköp, bland annat nya Jas Gripen och ubåtar. Det är mycket möjligt att de politiska partier och andra intressenter som ställer sig bakom för växande försvarsanslag, i och med köpet av Patriot och andra system, skapar en situation där de kan peka på att försvaret har köpt in system som inte kan användas till fullo för att försvaret saknar ekonomiska medel. I samma veva kan samma krafter, som vanligt, argumentera för att försvaret, även med de nya systemen på ingång eller på plats, inte kan “försvara hela Sverige.”

Låter det konspiratoriskt? I början på december förra året, alltså en månad efter tillkännagivandet om Patriot och i tid för att sätta tonen inför rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen, kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om att överbefälhavare Micael Bydén kräver mer pengar till försvaret. I artikeln kunde vi läsa: “Nya Gripenplan och nya ubåtar äter upp hälften av det utrymme som finns och det blir inte mycket kvar till annat. Inte minst som det nu även blir ett mångmiljardköp av nytt medelräckviddigt luftvärn. I slutet av januari rapporterade Sveriges Radio att FMV, det vill säga den myndighet som fått i uppdrag att förbereda köpet av Patriot, begärt in en offert som kan innebära att köpet går på så mycket som 25 miljarder kronor – det vill säga mer än dubbel så mycket som de 10 miljarder som tidigare angetts.

Förespråkare för högre försvarsutgifter brukar peka på att det just nu råder samstämmighet i riksdagen om att försvaret behöver stärkas. Därutöver tävlar riksdagspartierna över hela den politiska skalan om att visa handlingskraft och bygga trovärdighet i försvarsfrågan. Ett sätt att göra just det är att, i utspel, närmast buda om hur mycket mer pengar försvaret borde få. Riksdagspartierna har, mer eller mindre unisont, ställt sig bakom en beskrivning av det säkerhetspolitiska läget som kräver att Sverige rustar upp försvaret. Mediedebatten kretsar också kring hoten mot Sverige, vilket gör sitt för att driva på folkopinionen för ett starkare försvar.

Det som äger rum i och med köpet av Patriot och andra plattformar till försvaret kan mycket väl ses som att riksdagspartierna och andra intressenter med inflytande i detta politikområde försäkrar sig om mer anslag oavsett hur folkopinionen ser ut inför nästa förvarsbeslut om några år. Därför att något att hålla i minnet är att folkopinionen kan skifta. Om så sker förändras också den demokratiska legitimiteten för ytterligare anslag. Något som kan påverka folkopinionen är en förändring i ekonomin eller, med andra ord, konjunkturen. Det är inte osannolikt att skattebetalares vilja att lägga mer offentliga medel på att upprätthålla och köpa in fler plattformar till försvaret kan förändras vid en allvarlig lågkonjunktur utlöst av bolånebubblan.

I händelse av ett sådant läge kan aktörer som vill ha högre försvarsanslag, till exempel den inhemska och/eller internationella försvarsindustrin från vilken försvaret och därmed staten (alltså vi skattebetalare) köper materiel effektivt argumentera för att försvaret inte kan ha nya toppmoderna stridsflygplan, ubåtar eller luftvärnssystem som inte kan användas fullt ut (vara fullt operativa) för att försvarets ekonomi är begränsad. I det läget kan det mer eller mindre vara öppet mål för dessa aktörer att trycka på för högre försvarsanslag för att Patriot eller andra projekt inte ska “tränga ut andra viktiga saker” eller “ordinarie försvarsverksamhet.” En talande fundering som uttrycks i Sveriges Radio om Patriot  är: “får man råd med nya sockor?”

För de aktörer som arbetar för fred är det viktigt att hålla ett öga på hur inköp som Patriot kan komma att påverka försvarsutgifterna på kort och lång sikt. Liksom Sverige  rör sig många EU-länder mot högre försvarsutgifter. Också EU-projektet militariseras. Mot bakgrund i en gemensam fiendebild av Ryssland läggs grunden för en samhällsfarlig dynamik där ökade försvarsutgifter och militarisering riskerar att tränga ut satsningar på välfärden. Det är angeläget för aktörer som jobbar för fred att ställa satsningar på vapenskrammel mot satsningar på samhällsbyggande. För nödvändig ekologisk och social samhällsomställning behövs koalitioner mellan sociala rörelser och organisationer.

Texten bygger på och är en uppdaterad version av ett debattinlägg i Miljömagasinet nr 1, 2018.

Fredsrörelsen – en maktspelare i egen rätt?

Sista samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Den säkerhetspolitiska debatten äger inte rum i ett vakuum utan påverkas av vilken världsbild som förmedlas av olika samhällsinstitutioner såsom universitet, tankesmedjor och media. Inom dessa institutioner pågår en ständig maktkamp mellan olika aktörer och intressen som kämpar för att rama in världen i enlighet med sina ideologiska övertygelser. Kännetecknande för en demokratisk samhällsdebatt är pluralism – närvaron av olika röster och perspektiv – men frågan är hur pluralistisk den säkerhetspolitiska debatten är i Sverige idag. Hur påverkas fredsrörelsens arbete av maktspelet inom media och i hur stor utsträckning måste fredsrörelsen förhålla sig till antaganden som att upprustning är nödvändig, Ryssland är ett reellt hot eller att svensk neutralitet är beroende av svensk vapenexport? Att fredsrörelsen arbetar mot vapenexport, kärnvapen och upprustning är förmodligen vida känt men vilka visioner arbetar man för? Parallellt med vad som skulle kunna beskrivas som ett demokratiskt underskott i den säkerhetspolitiska debatten har fredsrörelsen svårt att locka till sig unga människor och profilera sig på ett sätt som får genomslag utanför fredsaktivisternas kretsar. Hur kan en modern fredsrörelse förena strategi och vision och hävda sin röst i mediebruset?

Paneldeltagare:

Lars Ingelstam, akademiker och aktiv debattör inom samhälls- och säkerhetsfrågor

Jonathan Feldman, docent i ekonomisk historia på Stockholms universitet

Moderator:

Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Arrangörer:

Stockholms Fredsförening

Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)

ABF Stockholm

Datum och tid: Torsdagen den 25e januari kl. 17:30 – 19:00

Lokal: Sveavägen 41, ABF – Palmesalen

Program

17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer

18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion

18:30 – 19:00 Q&A

OBS! Panelen kommer att föras på både svenska och engelska

Fri entré, obligatorisk anmälan görs via denna länk:
https://simplesignup.se/event/125511-fredsroerelsen-en-maktspelare-i-egen-raett

Länk till Facebookevenemanget 

Seymour Melman and the New American Revolution: A Reconstructionist Alternative


By Jonathan Feldman

 

On December 30, 1917 Seymour Melman was born in New York City. The 100th anniversary of his birth helps bring his intellectual legacy into focus. Melman was the most significant reconstructionist thinker of the 20th Century, championing alternatives to militarism, capitalism, and social decay by advancing a systematic counter-planning program for disarmament and economic democracy. His legacy remains of critical importance because today the United States is currently a society in which the economic, political and cultural systems are spiraling into an abyss. Economic and social reconstruction is the idea that planned alternatives to the incumbent mechanisms for organizing economic, political and cultural power exist in alternative institutional designs and matching systems to extend these designs.

The economic realities are well-known, defined by an economic system in which the richest 1% of the population controlled 38.6% of the nation’s wealth in 2016 according to the Federal Reserve. The bottom 90% controlled only 22.8% of the wealth. This wealth concentration is well-known and is linked to financialization of the U.S. economy which is matched by deindustrialization and the decline of the “real economy.” Melman analyzed this problem tied to Wall Street hegemony and managerial attacks on worker’s power in his classic 1983 study Profits without Production. Here Melman illustrated how profits –and thus power—could be accumulated despite the decline of industrial work and manufacturing. In fact, the rise in administrative overheads associated with the over-extension of managerial power actually helped reduce both the competiveness and competence of U.S. firms.

In politics, the Republican Party has emerged as a Trojan Horse society, helping to defund the welfare state and advancing the aims of the predatory warfare state. The 2018 defense bill signed by President Trump allotted about $634 billion for core Pentagon operations and allotted an addition $66 billion for military operations in Afghanistan, Iraq, Syria and elsewhere. More money was available for troops, jet fighters, ships and other weapons, even though there are millions of U.S. citizens living in poverty (40.6 million in 2016). Melman addressed the problem of the enduring post-war militarism of the U.S. in perhaps his most famous book, The Permanent War Economy, first published in 1974. The subheading of that book was “American Capitalism in Decline.” This economy emerged as way to consolidate the military largess bestowed on aerospace, communications, electronics and other war-serving industries, not to mention universities, military bases and associated institutions serving the military economy. This corporatist system, linking the state, corporations, trade unions and other actors was described by Melman in Pentagon Capitalism: The Political Economy of War, a 1971 book which showed how the state was the top manager who used its procurement and managerial power to direct these various “sub-managements.”

In culture, we see the reign of post-truth politics, in which politicians knowingly lie in order to advance political objectives and ideology makes facts irrelevant. A report by David Leonhardt and colleagues in The New York Times found that “in his first 10 months, Trump told nearly six times as many falsehoods as Obama did during his entire presidency.” The problem, however, is that the underlying system of U.S. governance has been based on many bipartisan myths. Melman’s career was based on trying to uncover such myths.

One such myth embraced by both the Republican and Democratic Parties was the idea that military power can be used without any limits. In Vietnam, Iraq and Afghanistan, the U.S. tried to defeat guerilla operations in which the opposing military was embedded in civilian zones. Attacking such areas deflated the U.S. military’s legitimacy with the projection of military power undermining U.S. political power in the region being attacked. In Vietnam, the U.S. lost politically and a backlash against that war triggered a domestic revolt. In Iraq, the toppling of Hussein pushed Iraq into the Iranian orbit, a country which is nominally a principal adversary of U.S. elites. In Afghanistan, the U.S. continues to fight its longest war with thousands dead and “no end in sight.” When it comes to terrorism, Melman saw terrorist actions as tied to alienation, individuals cut off and remote from social integration. Clearly social inclusion could remedy such a situation, but economic decline and an absence of solidarity simply compounded terrorist threats (whatever the diverse origins).

Another key myth was the ability to organize and sustain a “post-industrial society.” A report in Industry Week (August 21, 2014) noted that between 2001 and 2010, the U.S. economy shed 33% of its manufacturing jobs (about 5.8 million), which represented a 42% decline when controlling for the increase in the workforce. After controlling for increased in the working-age population during this period, Germany lost only 11% of its manufacturing jobs. While scholars debate whether trade or automation and productivity is more significant in causing such job loss, automation in a nation state serving to protect the domestic organization of work will clearly preserve more manufacturing jobs than others. In fact, the integration of automation and cooperative workforces can preserve jobs, a point made by Melman in his last great work, After Capitalism: From Managerialism to Workplace Democracy. Melman’s support for the domestic anchoring of jobs through proactive investments in civilian infrastructure including sustainable forms of alternative energy and mass transportation also belied the associated myths of globalization and free markets—both of which failed to automatically yield a proactive welfare state responsive to maintaining full and sustainable employment.

Alternatives to a Society Spiraling into Abyss

 

Melman believe in a revolution in thinking and acting centered on the reorganization of economic life and the nation’s security system. He believed the core alternative to economic decline was the democratic organization of workplaces. He favored the Mondragon Industrial Cooperatives in the Basque region of Spain as the exemplary model for such an alternative. These cooperatives went beyond the small scale, and potentially vulnerable, stand-alone “socialism in one firm” model of local cooperative enterprise. Mondragon has networks diversified lines of businesses, not only creating a more resilient system in the face of reduced demand in particular sectors, but also promoting the potential for job ladders such that workers could be more easily transferred from one job to another when job loss struck. Mondragon combines a technical university, development bank and cooperatives in one integrated system.

Melman believed that both political and economic decline could be reversed by vastly scaling back the U.S. military budget which represented a gigantic opportunity cost to the national economy. The other side of the $1 trillion military budget was a vast development fund which Melman believed could be used to modernize the U.S.’s energy and transportation infrastructure and reinvest in other areas of economic decay self-evident in collapsing bridges, polluted waterways, and congested transit systems. He linked urban under-development and deficits in ecological remediation to wasteful military budgets.

The program for demilitarization required four key elements, outlined by Melman in The Demilitarized Society: Disarmament and Conversion. First, he championed a comprehensive program for general and complete disarmament (GCD) in multi-lateral disarmament treaties of the sort favored by President John F. Kennedy and described in his famous June 10, 1963 American University address. Rather than have so-called “rogue states” disarm, all nations would coordinate their military budget and military power projection systems. In contrast to proliferation reduction strategies which beg the question as to why countries like North Korea would pursue nuclear weapons (to defend against a U.S. military attack). This was a program for not only nuclear but also conventional weapons reductions.

Second, disarmament treaties would be linked to a program of military budget reductions and alternative civilian investments. These reductions could pay for needed infrastructure improvements, including the need to rebuild mass transit and energy systems, a theme taken up by Brian D’Agostino and Jon Rynn in a series of studies. Alternative government investments in needed civilian areas could provide the alternative markets needed to help transition military-serving investments into more useful civilian activity.

Third, the conversion of military factories, bases, laboratories and affiliated institutions like universities could provide a way to recoup wasted resources and provide a security system for those threatened by military budget reductions. Conversion involved advanced planning and reorganizing workers, engineers, managers and technology. For example, at one point in the post-Vietnam War era, the Boeing-Vertol company (which made helicopters used in the Vietnam War) successfully produced subway cars used by the Chicago Transit Authority (CTA).

Finally, disarmament would also have to provide for an alternative security system which would maintain security even during a period of declining global military spending. Melman supported a kind of international police force useful in peacekeeping and related missions. He recognized that the multi-year disarmament process would still leave in place defensive systems as more offensive systems were initially scaled back. Melman recognized that Britain’s unilateral disarmament campaigns were political fiascos which made the left an easy political prey to the political right. In contrast, the GCD approach still left room for comprehensive cutbacks without the political fallout associated with claims that states were left vulnerable to attack. Verification and inspection systems would insure that cuts could be made safety and any cheating could be detecting by states attempting to conceal weapons systems.

Ideology and the Power to Plan

 

Where did the power come from to demilitarize the economy and change the degenerate state? Melman believed that workers’ own self-organization through cooperatives provided an essential mechanism to create the primitive accumulation of economic power which would have a significant political spin-off effect. He believed that once cooperatives reached a certain scale they would act as a kind of lobbying system to redirect the political culture to more productive and sustainable pursuits as opposed to predatory, militaristic and ecocidal ones.

The biggest obstacle to economic and political democracy lay not in technical or economic barriers, however. In a series of studies published in the 1950s, like Dynamic Factors in Industrial Productivity and Decision-Making and Productivity, Melman showed how cooperative firms could actually be more productive and efficient than normal capitalist enterprises. One reason was that workers’ self-management lessened the need for costly managerial supervision. Another reason was that workers’ had direct knowledge of how to marshal and organize the shop floor, whereas managers’ knowledge was more remote and hence less operational. Workers learned by doing and had the knowledge to organize work, but an alienating system blocked such knowledge as workers were blocked from decision-making power even though workers was “responsible” for their work.

If workers could organize economic power on a grassroots level, so too could communities directly organize political power on a local level. Thus, Melman convened “The U.S. After the Cold War: Claiming the Peace Dividend,” a May 2, 1990 national town meeting in which dozens of cities rallied in face-to-face meetings to cut the military budget and invest in needed urban and ecological investments in a peace economy. Political democracy in this case was extended by a radio network broadcast over Pacifica and dozens of affiliated stations.

The key barrier to extending democracy lay in the educational system and social movements which had failed to embrace the legacy of self-management and economic democracy. Trade unions, while necessary for advancing workers’ interests, had become focused on narrow pay or social benefits schemes. They often divorced themselves from questions regarding how work was actually organized. Melman believed that peace movements, while opposing senseless wars, had “become safe for the Pentagon.” By being remote from the culture of production, they did not realize the simple fact that producing and selling weapons generates capital and power, thereby requiring more than a reactive protest system to Pentagon capital accumulation. In contrast, the founder of Mondragon, José María Arizmendiarrieta Madariaga, realized in the Nazi bombing campaign of the Spanish Republic that technology had become the source of ultimate power. The other side of Picasso’s Guernica was a system in which workers themselves could control technology for their own use, providing an alternative to capitalists and militarists monopoly over technological power.

Ultimately, through his prolific publishing career, activism with trade unions and the peace movement, and continuing dialogue with scholars and assorted intellectuals, Melman held out hope that critically informed knowledge could promote an alternative system for organizing power. Although he recognized how universities had become servants to both the Pentagon and Wall Street (and indulged in growing administrative overheads and extensions to their managerial control), Melman still clung to the belief in the power of the idea and alternative formulation to established wisdom. The Trump presidency has falsely marshalled the lessons of the U.S.’s economic and political decline. Today’s activists would be wise to embrace Melman’s ideas to fill the power vacuum in the wake of the administration’s legitimacy crisis and movement reactive malaise. “Resistance,” the movement’s hegemonic meme, is not reconstruction.

 

Jonathan Michael Feldman studied under Seymour Melman at Columbia University and worked with him to establish the National Commission for Economic Conversion and Disarmament in Washington, D.C. Feldman can be reached on Twitter @globalteachin.

 

Den svenska vapenexporten: ekonomisk lönsamhet eller moral?

Andra samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Den svenska fredsrörelsen har under en lång tid fokuserat på vapenhandel och vapenproduktion och dragit uppmärksamhet till det paradoxala i att Sverige betraktar sig själv som fredsmäklare men samtidigt exporterar vapen till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter. Kritiken bemöts ofta genom att hänvisa till nuvarande lagstiftning som reglerar svensk vapenexport, till Sveriges förmåga att försörja sitt eget försvar och till försvarsindustrins betydelse för svensk ekonomi. Här uppstår i regel ett dödläge mellan två olika positioner där moraliska argument i grova drag ställs mot ekonomiska. Men stämmer det att det svenska försvaret och den svenska ekonomin är beroende av vapenexport? På vilket sätt kan omställning och diversifiering av militära företag skapa en väg ut ur dödläget?

Paneldeltagare:
Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Valter Mutt, riksdagsledamot och tidigare utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet

Moderator:
Salvador Perez

Arrangörer:
Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 30e november kl. 17:30 – 19:00
Lokal: Sveavägen 41, ABF – Palmesalen

Program
17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, obligatorisk anmälan görs via denna länk:
http://simplesignup.se/event/105518-den-svenska-vapenexporten-ekonomisk-loensamhet-eller-moral

Länk till Facebookevenemanget 

 

 

Dagens hotbilder: från Ryssland till klimathotet

Första samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Dagens samhälle konfronteras med många problem och frågor som fordrar en stark och dynamisk fredsrörelse. Både på ett nationellt och ett internationellt plan identifieras olika typer av hot men säkerhetspolitiken präglas i stor utsträckning av hotbilder som anses kunna bemötas med enbart militära medel. Vilken påverkan har det på hur vi pratar om fred, konflikt och säkerhet? I den mediala och politiska debatten ägnas Ryssland stor uppmärksamhet och det sätts en stor tilltro till att Nato och andra militära samarbeten ska bidra till en säkrare omvärld. Samtidigt blir klimatförändringarna allt påtagligare även här i Europa. Inom den akademiska världen har begreppet mänsklig säkerhet delvis fått stå som symbol för en mer genomgripande syn på säkerhet som inte enbart fokuserar på militära aspekter. Med det som bakgrund – vad innebär det att vara en opinionsbildare inom fredsfrågor idag? Är det möjligt att föra en säkerhetspolitisk debatt utan att koppla samman fredsfrågor och miljöfrågor?

Paneldeltagare:
Johan Hassel, ordförande Global Utmaning
Jaime Gomez, Utrikespolitiskt talesperson FI

Moderator:
Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Arrangörer:
Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 26 oktober kl. 17:30 – 19:00
Plats: Sveavägen 41, ABF-Hedénsalen

Program
17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, men anmälan är obligatorisk och görs via denna länk: https://simplesignup.se/event/103336

Länk till Facebookevenemanget