Interview with Frida Stranne: Why Trump’s victory was not so surprising, the loss of faith in the American Dream and the potential consequences of Trump’s foreign policies

27/07/201708/03/2021 / SCISER

Frida Stranne has a PhD in Peace and Development Studies and works as a senior lecturer at Halmstad University and is also a part of Uppsala University’s Swedish Institute for North American Studies (SINAS). Stranne conducts research on international relations with a focus on American domestic and foreign politics. In more recent years Stranne has become known as one of Sweden’s leading analysts of American politics and she regularly writes articles in Swedish newspapers, participates in expert panels and holds public lectures.

SCISER’s board member Salvador Perez interviewed Frida Stranne on why and how Trump won the election, how the loss of faith in the American Dream affects the American society, and the potential consequences of Trump’s foreign policies.

Translated from Swedish

Salvador Perez

Many were taken aback when Trump won the presidential election. My impression is that most people had counted on a relatively easy victory for Hillary Clinton. You were one of few people who expressed doubts as to whether this would happen. How did you arrive at that analysis and how should we understand the phenomenon that is Donald Trump?

Obama’s foreign policies were in no way perfect – there’s a lot to criticize – but he was thoughtful and aware of all the potential conflicts that could arise and he tried to reduce the amount of American military troops in the region, increase drone attacks on specific targets and at the same time create opportunities for diplomacy and redistribution of power in the Middle East. He realized above all that wars don’t create the necessary political and economic environments in other countries that are actually most beneficial for American national security.

The U.S. is and has always been dependent on open markets and political regimes that work with, not against, Washington. Obama had (correctly in my opinion) reached the conclusion that the U.S. in its ambition to shape the world to its own (and ”the free world’s”) advantage often has misjudged how political stability is created and maintained. His analysis was founded on that there are very few cases where violent (and forced) regime changes or military interventions have created real peace and lasting democracies. He seemed to be aware of the fact that the U.S. has actually not won a single war since WWII and that most of the attempts to bomb other countries with the aim of democratizing them have resulted in more wars and enormous suffering, and a tough approach to regimes like the one in Iran and the one in Cuba has not produced the desired result.

With this kind of perspective Obama challenged the group in Washington that considers the American displays of strength as essential to the country’s power position in the world. This group is often referred to as ”the Hawks” and they have had an enormous influence on the foreign policy priorities of several presidential administrations.

In Trump’s tough approach to Iran and Cuba we can see how a part of Obama’s foreign policy legacy is dissolved. This is of course favorable for the regimes in both Iran and Cuba which can continue to blame all of their shortcomings on the U.S. Trump had actually signaled that he in some aspects was in support of ideas similar to Obama’s (however in a less eloquent way) but the development we see now is completely different and it’s very disturbing, especially when it comes to Trump’s unconditional support to Saudi Arabia and Israel. His decision to sign a major arms deal with Saudi Arabia – the state which presently is the biggest sponsor of Islamic terrorism – can be perceived as a carte blanche both to the atrocities Saudi Arabia commits in Yemen and to continue to add fuel to the conflict with Iran. The development is particularly worrying in regards to Iran. The same day that Trump arrived in the Saudi capital Iran had a presidential election in which the Iranians chose a moderate candidate and thereby signaled that they are in support of approaching the West. Instead of encouraging such an event Trump continued to accuse Iran of alone being guilty of global terrorism, indirectly threatening to confront Iran military if the country changes its politics and violates the nuclear deal framework from 2015 – despite the fact that all experts are in agreement on that Iran is keeping its part of the agreement and a military confrontation with Iran would be fatal for the entire region and would also breed more terrorism.

But in the circles around Trump, which has gained more influence this Spring, the invasion of Iraq is not considered to be a mistake, instead the Hawks believe that the mistake lies in that the Bush administration was not willing to go far enough after the invasion (to rule the development in the country). Among the Hawks it is also believed that Bush made a mistake when he refrained from invading Iran. To this group, military solutions against Iran are still on the table and their security ideology pushes to strengthen the traditional alliances with Saudi Arabia and Israel in order to weaken Iran’s influence in the region.

Regardless of your opinion in different issues (Iran, Cuba, the Climate Agreement and so on) it’s always desirable to have a thoughtful and consistent strategy behind the policies that are being implemented and that other countries know what they can expect and thereby are able to act in accordance with that knowledge. We should not forget that the U.S. still is the world’s only superpower and what the U.S. does affects everything in one way or the other. What is worrying is that Trump appears to consider unpredictability to be an asset which is very dangerous and leads to unnecessary tensions and, in the case of the Middle East, potentially more conflicts.

Salvador Perez

You’ve spent a lot of time in the U.S. and you’ve also been a visting scholar at the prestigious American University in Washington D.C. How important is it for someone who does research on American politics to actually spend time in the country and what have you brought with you from your time in the U.S?

Frida Stranne

To me it has been absolutely crucial. I ask completely different questions now than I would have asked if I had only read documents and research reports. There are different opinions when it comes to the question of how close a researcher should be to his or her field of study. But I have wanted to pin-point what it is in the American society, in its ideological core, in the American identity, self-image and the historical narrative which has driven the nation forward and which explains how it has become the world’s only superpower. What has shaped politicians who have come to Washington, especially those with control over foreign politics. It wouldn’t have been possible to analyze this without talking with and listening to different Americans’ view of the U.S. and without working in networks in Washington where I both formally and informally have been able to have conversations about the political driving forces and ideas with ”regular Americans” as well as with people who have worked for decades in Congress and Pentagon. It was also through this work that I began to understand the American Dream as a fundamental driving force and the risks it would entail if people started to distrust its relevance. But I also want to emphasize that a researcher who chooses to conduct statistical surveys and simulations of different statistical relationships in, for example, electoral behavior contributes with completely different but equally important things. In other words, it’s not necessary to be close to your field of study as a researcher and it also creates some problems because you risk making general conclusions based on a small sample. But it’s also our job to manage that balance.

Salvador Perez

You have in more recent years become a more public figure and it’s hardly an exaggeration to describe you as one of Sweden’s leading experts on American politics. Like Erik Åsard (another Swedish expert on American politics), you are also an active scholar. What are your thoughts on your role as an expert in the media and how well can you and other scholars communicate your research in medial contexts?

Frida Stranne

When I was asked to be a part of Svenska Dagbladet’s expert panel during the presidential election in 2012, accepting was not an easy decision. Scholars are completely untrained in making media appearances and many are bad at communicating what they want to say briefly. It’s not something that many of us want to do either because what we work with is complicated and driven by things that are difficult to explain. To only highlight small pieces of that complexity and to accept that complex knowledge is reduced to a few sentences that in turn can be taken out of their context and used in different channels and social media is, to say the least, stressful. At first it was a chock and I never felt satisfied with my own work. I prepared manically and yet I was unable to get my point across satisfactorily. I’m not really able to do that now either and although I have learned techniques that facilitates making my performance as good as possible, I have also come to accept that I can’t take responsibility for everything and that you can’t always give the best answers when you have to deliver those answers quickly.

However, the main reason to why I accepted Svenska Dagbladet’s offer in 2012 was that surveys showed that only 18 procent of the media space concerning my area of interest (foreign politics) was given to women. If you want to change power structures you have to challenge yourself and seize the opportunities to make a change. This is also what has motivated me to remain in the public sphere. Female scholars must dare to take and demand space. I still don’t like it because I don’t enjoy being the center of attention. Few people really understand the conditions and how it sometimes feels like being thrown into a tumble dryer. My subject is constantly top news and the media can call everyday and add several hours to my real full-time job and you always have to be on top of everything that is happening. In the flood of information that exists today that means that you literally have to work almost all the time. It also takes a long time to learn how to deal with the media and many give up before they get a handle of it due to this nagging sense of inadequacy. I think that’s a big reason to why so many scholars say no to the media. It’s also not considered appropriate as a scholar to be seen and heard too much outside of the academic world. Other things count in our world and frequently being in the media is not one of those things.

But at the same time the need for scholars have never been greater than now. There is so much resistance to accepting facts and many people like and share things on social media, and scholars have to be present in this landscape of information and not allow various pundits or self-proclaimed experts to disseminate half-truths or lies without being questioned. Moreover, journalists themselves now often take the role as ”experts” which I think is incredibly problematic. Journalism is fundamental to a functioning democracy but journalists should focus on primarily describing objectively what’s happening and ask very sharp and insightful questions in relation to current topics.

Jag skrev faktiskt en debattartikel i Svenska Dagbladet redan i augusti 2012 om vilka risker jag såg med att så många människor i USA hade börjat uppfatta den amerikanska drömmen som en shimär, som något som inte gällde dem längre och samtidigt uttryckte stort missnöje med politikerna i Washington. Sedan var jag bosatt i Washington 2013-2014 och hade innan dess gjort många resor utanför storstadsområdena och det mesta jag såg och hörde var missnöje och en bristande tilltro till framtiden. Många uttryckte en hopplöshet och det som tidigare kännetecknat USA att, ”allt är möjligt bara jag jobbar hårt nog”, började ifrågasättas av allt fler. Jag uppfattade samtidigt att få politiker riktade någon större uppmärksamhet mot dessa grupper vars vardag faktiskt är oerhört kämpig. Vi förstår inte det här i Sverige, men många amerikaner har två-tre jobb och känner ändå osäkerhet över om de skulle klara av att bli sjuka eller om deras barn ska lyckas få en bra utbildning och framtid. Och eftersom jag i min forskning kommit att uppfatta just tilltron till den amerikanska drömmen som ett viktigt nav i den amerikanska identiteten men också som en viktig del av den ekonomiska drivkraft som kännetecknat USA genom historien, så såg jag att något omstörtande började komma till uttryck som kunde få stora politiska konsekvenser. Om alla tror att framtiden ligger för dem och att drömmen går att nå skapas en politisk stabilitet men om en kritisk massa börjar ifrågasätta själva grunden i systemet hotar destabilitet och konflikt. Trump fångade mycket skickligt alla de där olika känslorna som gömmer sig i den bristande framtidstron och i det okända landskapet att USA inte med självklarhet är exceptionellt. Trumps kampanj var till stora delar ett extremt skickligt sätt att sammanfoga alla olika känslor.

Upptill den bristande tilltron till framtiden hade tonläget dessutom, framför allt i konservativa radiomedier under Obamas presidenttid, hårdnat väldigt mycket och det mesta hade blivit tillåtet att säga utan någon särskild grund. Rasistiska uttryck, sådant vi trodde hörde historien till, hade återigen dessutom blivit rumsrena. Kombinationen av allt detta och den grundmurade misstron mot Clinton i breda led tyckte jag bäddade för att Trump, alla sina brister (milt uttryckt) till trots, skulle kunna vinna. Jag trodde däremot inte att han skulle vinna primärvalet under våren utan att det republikanska partiet skulle förhindra det genom att enas lite tydligare mot bara ett par andra kandidater som hade kunnat utmana Trump. Nu var de sjutton stycken och alla traditionella röster smetades ut över ett stort antal kandidater samtidigt som Trump kunde fånga alla missnöjesröster (15-20%) och vinna på det.

Salvador Perez

Den utrikespolitik som Obama förde var på inget sätt optimal, det finns mycket att kritisera, men han var eftertänksam och medveten om alla de tänkbara konfliktytor som finns och han försökte hålla en linje genom att minska USA:s militära trupper i regionen, öka drönarattacker mot specifika mål och samtidigt öppna för diplomati och maktförändringar i Mellanöstern. Framför allt hade han insett att krig inte skapar de politiskt och ekonomiskt öppna miljöer i andra länder som faktiskt utgör USA:s huvudsakliga säkerhetsintresse. USA är och har alltid varit beroende av öppna marknader och politiska regimer som samarbetar och inte motarbetar Washington. Obama hade (korrekt enligt mig) gjort analysen att USA i sin ambition att omskapa världen till sin egen (och den ”fria världens”) fördel ofta missbedömt vad som verkligen leder till politisk stabilitet. Hans analys grundade sig på att det inte finns många fall där våldsamma (påtvingade) regimförändringar eller militära insatser skapat verklig och långsiktigt hållbar demokrati. Han verkade vara medveten om att USA egentligen inte har vunnit något krig sedan 2:a världskriget och att de flesta försök att bomba länder med målet att demokratisera dem istället har slutat i mer krig och enormt lidande liksom att en tuff linje mot regimer som den i Iran eller den på Kuba inte gett önskvärda resultat.

Med ett sådant synsätt utmanade Obama många av de krafter i Washington som snarare uppfattar amerikanska styrkedemonstrationer som avgörande för landets maktposition i världen. En grupp som ofta går under benämningen ”hökar” och som haft mycket stort inflytande över flertalet presidentadministrationers utrikespolitiska prioriteringar.

I de öppningar som gjordes till Iran och Kuba, ligger en del av Obamas utrikespolitiska arv som vi nu ser Trump lösa upp och istället återgå till en hårdare linje. Det här är förstås tacksamt även för de hårdföra regimerna i både Iran och Kuba som kan fortsätta skylla alla typer av egna tillkortakommanden på USA. Trump hade faktiskt signalerat att han till delar stod lite för samma idéer som Obama (om än betydligt mindre utvecklat och välformulerat) men utvecklingen vi ser nu är en helt annat och den är mycket oroande. Framför allt då Trumps ovillkorliga stöd till Saudiarabien och Israel. Att han valde att sluta ett stort vapenavtal med Saudiarabien, den stat som i dagsläget är den största sponsorn av islamisk terrorism, kan uppfattas som ett frikort mot de övergrepp som Saudiarabien är del av i Jemen och därmed ett carte blanche att fortsätta underblåsa konflikten med Iran. Utvecklingen är särskilt oroande med tanke på Iran. Samma dag som Trump landade i den saudiska huvudstaden gick folket i Iran till val och gav sitt stöd för en moderat kandidat och signalerade med detta att man står bakom öppningen mot väst. Istället för att omfamna en sådan händelse fortsatte Trump att i hårda ordalag anklaga Iran som ensam skyldig till den globala terrorismen och vidare, indirekt hota med militär konfrontation om Iran ändrar riktning och bryter mot det kärnavtal som slöts 2015. Detta trots att alla initierade bedömare är överens om att Iran följer sin del av avtalet och trots att en militär konfrontation med Iran skulle vara ödesdigert för hela regionen och dessutom föda mer terrorism.

Men i kretsen runt Trump, som fått allt större inflytande under våren, betraktas till exempel Irakinvasionen inte som ett misstag utan istället menar ”hökarna” att misstaget låg i att Bushadministrationen inte var beredda att gå så långt som behövts efter invasionen (styra utvecklingen i landet). Bland ”hökarna” anses också att det var ett misstag av Bush att backa från en invasion av Iran. För den här kretsen är militära lösningar gentemot Iran fortfarande på bordet och i den säkerhetspolitiska ideologin ligger att förstärka de traditionella allianserna med Saudiarabien och Israel för att försvaga Irans inflytande i regionen.

Oavsett vad man tycker i enskilda frågor (Iran, Kuba, klimatavtalet och så vidare) är det däremot alltid önskvärt att det finns en genomtänkt och konsistent tanke bakom den politik som förs och att andra länder vet vad de har att förhålla sig till och kan agera utifrån det. Vi ska inte glömma att USA alltjämt är världens enda supermakt och att det USA på ett eller annat sätt påverkar allt. Det som är oroande är att Trump snarare betraktar oberäknerlighet som en tillgång vilket är mycket farlig och på många håll leder till onödiga spänningar och i fallet Mellanöstern kanske till och med än mer ödesdigra konflikter.

Salvador Perez

Du har tillbringat mycket tid i USA och även varit gästforskare vid det ansedda American University i Washington DC. Hur viktigt är det för någon som forskar kring amerikansk politik att faktiskt tillbringa tid i landet och vad har du tagit med dig från dina resor till USA, bland annat från tiden som gästforskare?

Frida Stranne

För mig har det varit helt avgörande. Det har fått mig att ställa helt andra frågor än jag skulle gjort om jag bara läst dokument och forskningsrapporter. Det finns väldigt olika syn på hur nära du ska vara ditt fält och betydelsen av detta, och det beror ju också på vad det är du vill förstå mer av avseende det du studerar. Men för min del har jag velat komma åt vad det är i det amerikanska samhället, i idékärnan, i den amerikanska identiteten, självbilden och det historiska narrativet som drivit nationen framåt och som förklarat hur man blivit världens enda supermakt på 250 år. Vad som styrt politiker som kommit till Washington och framför allt de med makt över utrikespolitiken. Det hade inte varit möjligt utan att jag pratat med och lyssnat på olika amerikaners bild av USA och jobbat mig in i nätverk i Washington där jag både informellt och formellt kunnat samtala om olika politiska drivkrafter och bärande idéer med såväl ”vanliga amerikaner” som med personer som jobbat i flera decennier i kongressen eller Pentagon exempelvis. Det var också genom detta arbete jag började förstå den amerikanska drömmen som en grundläggande drivkraft och också vilka risker det skulle innebära om folk började misstro dess relevans. Men jag vill vara noga med att säga att en forskare som väljer att göra statistiska undersökningar och simuleringar av olika samband i exempelvis väljarbeteende bidrar med helt andra och lika viktiga saker. Det är alltså inte nödvändigt att vara nära och det skapar också en del problem såsom att man riskerar att dra generella slutsatser från ett för litet material/urval. Men det är samtidigt vårt jobb att hantera den balansen.

Salvador Perez

Du har på senare år klivit fram i offentligheten och medverkat i olika publika sammanhang. Det är knappast en överdrift att du tagit plats som en av Sveriges främsta experter på amerikansk politik. På samma gång är du, likt Erik Åsard (en annan av Sveriges främsta experter på amerikansk politik), också aktiv forskare. Vad är dina tankar om den mediala exponering du fått, rollen som expert och hur väl kan du och andra forskningsbakgrund förmedla ert budskap i mediala sammanhang?

Frida Stranne

När jag blev tillfrågad att ingå i Svenska Dagbladets expertpanel under presidentvalet 2012 var det inte alls självklart för mig att tacka ja. Som forskare är vi helt otränade på media och de allra flesta är också dåliga på att formulera sig kortfattat. Det är oftast inte heller något som vi vill ägna oss åt då vi jobbar med det komplicerade och drivs av det som är svårförklarat. Att plocka ut brottstycken och acceptera att komplex kunskap reduceras till några få meningar som dessutom kan tas ur sitt sammanhang och användas i andra kanaler och sociala medier är minst sagt pressande. Från början var det både en chock och en kamp där jag aldrig kände mig nöjd med mina egna insatser och skräckslagen bara försökte undvika att något blev helt fel för att inte riskera felciteringar eller annat. Jag förberedde mig maniskt och ändå fick jag inte fram det jag ville. Det får jag inte nu heller alla gånger men jag har lärt mig tekniker för att få det så bra jag förmår men jag har också lärt mig acceptera att jag inte kan ta ansvar för allt och att man inte alltid kan ge de bästa svaren när det ska gå fort och man blir pressad.

Det största skälet till att jag sade ja till SvD 2012 var emellertid för att undersökningar visade att endast 18 procent av utrymmet i media rörande mina frågor (utrikespolitik) vid den tiden gavs till kvinnor. Om man vill ändra på skeva maktstrukturer så måste man utmana sig själv och ta tillfället att förändra om man kan. Det är också det som drivit mig att finnas kvar i offentligheten. Kvinnliga forskare måste våga ta plats och avkräva plats. Jag gillar det fortfarande inte, på det sättet att jag inte njuter av att synas och höras. Villkoren och hur det i långa perioder kan kännas som att befinna sig i en torktumlare är det nog få som förstår. Mitt ämne är ständigt aktuellt och ofta kan det ringa flera olika medier varje dag som sammanlagt tar flera timmar i anspråk (utöver min vanliga heltidstjänst) och man måste ständigt måste vara påläst. I det flödet av information som finns idag innebär det att man ordagrant jobbar nästan jämt. Samtidigt tar det lång tid att lära sig hantera media och många ger upp långt innan dess eftersom man känner den där ständiga otillräckligheten. Det tror jag är en stor anledning till att så många forskare säger nej till media. Liksom att det inte anses fint att som forskare synas och höras för mycket i icke-akademiska sammanhang. Det är andra saker som räknas i vår värld och mediesynlighet premieras inte alls.

Men forskare har samtidigt aldrig behövts mer än vi gör idag. Nu finns så mycket faktaresistens och många gillar och delar allt och inget på sociala medier. Forskare måste hålla fanan högt i detta landskap och inte lämna fältet öppet vare sig till alla ”tyckare” eller olika självutnämnda, eller av medierna lite slentrianmässigt utnämnda ”experter”. Inte sällan blir journalister dessutom själva allt oftare ”experter” vilket jag tycker är oerhört problematiskt då deras roll bör vara en helt annan. Journalistiken är en grundbult i en fungerande demokrati och journalister ska fokusera på att vara duktiga på olika områden men i första hand beskriva det som skildras objektivt och ställa mycket skarpa frågor i relation till ämnet.

Men det här med expertrollen är generellt bekymmersam. Man kan givetvis vara väldigt kunnig inom ett område och alla ska självklart ges utrymme i den offentliga debatten men nu har vi hamnat i ett läge där personer som exempelvis rest mycket i USA och varit med som politiskt aktiva i kampanjer får en jämbördig expertstatus med en person som ägnat hela sitt yrkesliv åt att läsa, kartlägga, analysera och på ett systematiserat sätt förvärva specifika kunskaper inom ett fält. Det är djupt olyckligt att allt blandas ihop i en enda röra och det bidrar till att det blir svårare att avgöra vad som är tyckande och ”fakta”. Det här nya landskapet skapar både möjligheter för forskare att ta för sig och synas mer än tidigare men skrämmer samtidigt iväg många skulle jag tro. Medierna behöver dock bli mer medvetna om hur man ska använda olika personer på olika sätt.

Salvador Perez

Det finns en viktig diskussion om debattklimatet i Sverige, där hat och hot tyvärr är vardag för många samhällsdebattörer, särskilt kvinnor. Vilka är dina personliga erfarenheter som kvinnlig expert på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, ett alltjämt mansdominerat område? Upplever du någon skillnad mellan akademin och media? Vilka hinder för jämställdhet finns och hur tror du de kan åtgärdas?

Frida Stranne

Jag drabbas ofta av angrepp på mejl eller twitter men är förskonad om man jämför med många andra. Men varje gång jag skriver något som inte passar vissa grupper så går de till attack direkt och det görs alltid personligen vilket tär även om man vet att det inte är en spegling av alla läsares uppfattning och att det handlar om något annat än mig egentligen. Men det är skrämmande att se vilken ilska det finns hos många och vilket starkt behov det finns av att hoppa på någon och använda vilka oförskämdheter som helst. Inte sällan direkt eller indirekt hot mot oss som deltar i samhällsdebatten och få oss tysta. Och tyvärr har det en viss effekt. Ibland när man är trött och har mycket runt sig väljer man att låta bli att delta för att slippa. Men det är främst äldre män som hört av sig till mig under åren och talar om för mig saker som de uppfattar att jag kan för lite om eller så vill de tipsa mig om någon litteratur jag borde läsa. Det har faktiskt aldrig hänt att jag inte redan har läst det dom föreslagit men det är också ganska jobbigt att ha någon i telefon som talar om för dig hur det ”egentligen är” och implicit eller explicit då låter meddela att du inte vet vad du talar om. Här är det enda som gäller att vi kvinnor försöker stötta varandra, talar om detta och inte tror att det bara är ”jag” som är dum eller nog har gjort något fel. Samtidigt måste alla män som ser skevheter och förstår genusordningens effekter hjälpa till. Om man intervjuar någon, ge inte alltid frågan till den manliga deltagaren först så att hans frågor får sätta ramarna för hela intervjun, avbryt inte kvinnan efter en minut emedan mannen får prata hur länge som helst, presentera kvinnliga och manliga deltagare med samma ”värdighet”. Jag har varit med om det motsatta så många gånger nu att jag ibland bara skrattar åt det, men ofta är det jobbigt och förstärker känslan av att man är lite sämre än sina manliga meddebattörer.

Salvador Perez

Vi brukar fråga personerna i vår intervjuserie om deras drivkrafter och vad du har för råd till unga och andra som ser upp till vad du gör och som vill vara med och påverka samhällsutvecklingen. Var kommer ditt driv från och vad har du för råd till unga?

Frida Stranne

När jag började läsa på universitet så öppnade sig inte bara en hel värld av outsinlig kunskap utan framför allt insikten om hur komplext allting är och hur lite jag egentligen visste om världen. Den känslan har aldrig riktigt släppt och det är något fascinerande med komplexiteten som gör att jag bara vill veta mer och mer hela tiden. Att kunna mer om saker är samtidigt att ha ”egenmakt”, det för dig vidare till nya platser och sammanhang där du växer som människa och det ger dig tillträde in i nya outforskade ”rum”. Har man minsta intresse av samhällsfrågor är det bara att hoppa på tåget men då samtidigt förstå att det kräver hårt arbete att komma till en punkt där man kan säga att man kan något på djupet. Ge inte upp för att det tar emot.

Men studierna för mig innebar också ett uppvaknande om hur makt, pengar och rädsla styr mycket av världspolitiken vilket gjorde mig både förskräckt och arg, och den ilskan har inte släppt taget om mig utan driver mig hela tiden vidare. Jag upptäckte att mycket jag tidigare lärt mig av historieskrivningen i litteraturen i skolan och genom media var väldigt begränsade delar av ”sanningen”, att det saknades så många perspektiv och nyanser och att dessa också omöjliggjorde för fred och stabilitet i världen. Det är alltid vinnaren som skriver historien och vi i väst har varit vinnare länge och det vi får berättat för oss avskärmar oss från så mycket av verkligheten och vad vårt agerande ibland kostat andra. Vi är inte alltid ”de goda” som drivs av att skapa demokrati och värna mänskliga rättigheter runt om i världen. Mycket av det vi har gjort från kolonialiseringen och framåt och då också på senare tid, inte minst i Mellanöstern, har bidragit till instabilitet och till miljoner människors lidande. Därmed även till det hat som nu riktas emot oss. Och detta utan att vi egentligen har någon större insikt om händelsekedjor och sammanhang eller något större intresse av att veta hur andra ser på oss. Det genererar en oförmåga att diskutera den tilltagande extremismen på ett genomgripande och intellektuellt sätt som är både sorglig och frustrerande. Det västvärlden faktiskt gjort exempelvis i Irak 2003 gör mig väldigt arg men det gör mig ännu argare att vi så begränsat förmår prata om de här sakerna och att vi aldrig tycks lära oss av historien eller vilja se det goda i ”andra”. Exempelvis hur vi så lätt kunde ge vårt stöd för Libyenattacken när vi levde så nära i tid till Irakinvasionen och hade sett konsekvenserna av det. Man bygger inte demokrati med våld, historien lär oss det precis motsatta. Att vi här i Europa har överseende med allt som USA gör och inte sätter större press på Washington gör mig ibland hopplöst desillusionerad men också målmedvetet inriktad på att jag måste fortsätta prata om det jag sett genom min forskning. Vill vi ändra konfliktdynamiken i vår samtid måste vi börja med att bättre förstå olika perspektiv på världen.

Världens klimatarbete fortsätter utan Trump

02/07/201721/07/2017 / SCISER

Att USA:s president Donald Trump har för avsikt att lämna Parisavtalet är olyckligt men inte direkt avgörande. När Vita huset väljer en bakåtsträvande miljö- och klimatpolitisk linje kliver andra aktörer fram och axlar ansvar. Olika nätverk av delstater, städer, näringsliv och civilsamhällen har trätt fram efter Trumps besked och uttryckt sitt stöd för Parisavtalet. Dessa markeringar mot Trump-administrationens politik äger inte rum i ett vakuum utan visar på ett djupgående engagemang hos icke-statliga aktörer som inte kommer att låta sig stoppas av det reaktionära Vita huset. Såväl amerikanska delstater som svenska kommuner med flera driver en progressiv politisk agenda som visar vägen till ett mer hållbart samhälle.

Av Salvador Perez

För en månad sedan (2 juni 2017) kom officiellt besked från president Donald Trump att USA har för avsikt att lämna Parisavtalet. Vid tidpunkten för beskedet hade obekräftade uppgifter om Vita husets ställningstagande mot klimatavtalet florerat en längre tid. Därtill var det knappast, med tanke på primär- och presidentvalskampanjen samt tiden efter, en hemlighet hur Trump och hans administration, samt republikanerna i stort, förhåller sig till miljö- och klimatfrågor. Beskedet var med andra ord chockerande men långt ifrån oväntat.

Under de veckor som gått har en del sagts och skrivits om Vita husets nya linje. De omedelbara reaktionerna var starka. Till exempel uttryckte den partioberoende Vermont-senatorn Bernie Sanders att beslutet “inte bara är dumdristigt men också farligt.” Förre vicepresident och därefter presidentkandidaten Al Gore, en superkändis i klimatsammanhang, har uttalat sig i samma anda. Gore markerade att beskedet från Vita huset var “vårdslöst och oförsvarbart.” Också förre presidenten Barack Obama, som var med och slöt avtalet 2015, har uttalat sig. Enligt honom innebär ett utträde från Parisavtalet att “förkasta framtiden.” Från Europa, där ledare enligt uppgift försökte övertala Trump att vara kvar i avtalet, kom liknande tongångar. I ett gemensamt uttalande bara en timme efter Vita husets officiella besked visade Italiens premiärminister Paolo Gentiloni, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron sitt stöd för Parisavtalet. Inte minst Macron plockade många pluspoäng på avisera ett fortsatt starkt klimatengagemang och därmed också ge Trump en känga. Européerna var också snabba med att stänga dörren för de “omförhandlingar” av klimatavtalet som president Trump sägs vara beredd att testa innan ett definitivt utträde. Från svenskt håll var regeringsföreträdare, bland annat utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Isabella Lövin, tidiga med att uttrycka sitt missnöje och backa Parisavtalet.

Det stod snart klart att Trump-administrationen har förhållandevis begränsade möjligheter att stjälpa det redan pågående klimatarbetet runt om i världen. Att lämna klimatavtalet är en process som tar flera år. Än mindre är möjligheterna för Trump-administrationen att på ett långsiktigt sätt få nytt liv i landets vacklande kolindustrier. Den amerikanska kolindustrin är helt enkelt inte längre tillräckligt ekonomiskt gångbar. Därtill tappar landets kolindustri konkurrenskraft i jämförelse med de snabbt växande alternativen. Att stödja kolindustrin framstår därför i allt högre utsträckning som konstgjord andning. Dessutom finns de nya jobben som presidenten utlovat på andra håll, inte minst i den växande gröna sektorn. Enligt uppgifter växer jobben i den gröna energisektorn tolv gånger snabbare än i den övriga ekonomin. Redan nu arbetar mångdubbelt fler amerikaner inom den gröna sektorn, det vill säga jobb kopplade till energieffektivisering, solenergi, vindenergi samt alternativa fordon, än i den fossilbaserade energisektorn (olja, kol, gas). Nyligen kom siffror på att fler arbetar med solenergi (och allt associerat) än med kolbrytning (och allt associerat) i Virginia. Då ska nämnas att Virginia är en av kolstaterna där Trump lovade att “ta tillbaka jobben.” Vi ska inte stirra oss blinda på enskilda siffror eller lägga alltför stort värde på enskilda rapporter men trenden är indikativ.

Att Trump-administrationen vill lämna Parisavtalet är olyckligt men inte längre direkt avgörande för att nå de fastställda klimatmålen. En möjlig analys är att det internationella klimatarbetet ges bättre förutsättningar att utvecklas i mer ambitiös riktning utan den klimatförnekande Trump-administrationen som bromskloss. Därtill pågår andra processer som talar för att klimatarbetet i värsta fall kan bromsas men inte stoppas. Ett exempel på det är den tilltagande utbyggnaden av förnybar energi samt den tillhörande teknikutvecklingen. Det är lite som talar för att en regressiv aktör, trots att den regressiva aktören råkar vara världens enda supermakt, helt kan stoppa utvecklingen. Ett skäl är att stormakter och stora utsläppsländer som Kina, Indien, Brasilien, Kanada, Ryssland, Australien samt EU-länderna har återaktualiserat sitt stöd för klimatavtalet efter USA:s besked. I några av dessa länder växer också en grön ekonomisk sektor fram vilket betyder arbetstillfällen och utveckling. Detta är en av flera krafter som sakta trycker tillbaka fossilindustrin, inte minst det smutsiga kolet. I Kanada står den gröna energisektorn sedan 2014 för fler arbetstillfällen än den stora oljesandsutvinningen. I Kina och Indien, för att inte tala om i Tyskland, finns redan stora industrier och sammantaget miljontals arbetstillfällen knutna till den gröna energisektorn. I Tyskland närmar sig antalet arbetstillfällen i den gröna energisektorn antalet arbetstillfällen i den framgångsrika och ikoniska fordonsindustrin. Enbart Kina beräknas spendera 360 biljoner dollar på förnybar energi fram till 2020. Enligt den kinesiska energimyndigheten beräknas den gröna energisektorn då erbjuda 13 miljoner arbetstillfällen. Sammantaget är bilden att en världsomspännande omställningsprocess är igång. Därtill är den summa Kina beräknas spendera på bara några år ett tecken på hur mycket pengar som finns att tjäna. Ekologisk hållbarhet har blivit synonymt med stora affärer – något allt fler beslutsfattare inser. En rimlig bedömning är därför att Trump-administrationen riskerar att skada USA:s möjligheter att dra full ekonomisk nytta av den pågående globala omställningen. Som tidigare nämnts har den gröna industrisektorn växt även i USA och industrin, som bevisligen klarat sig förhållandevis bra utan större politiska förmåner, oroar sig för att de ska hamna efter när andra länder växlar upp och aktivt söker sätt att slå mynt av omställningsprocessen.

I det sammanhanget finns det än mer intressanta reaktioner, inte minst från USA. Bara någon dag efter att Trump-administrationens officiella besked om klimatavtalet gick 109 borgmästare, 9 guvernörer, 902 näringslivsaktörer samt 183 högskolor och universitet gemensamt ut och markerade mot president Trump och Vita Huset. Under kampanjen We Are Still In ställde sig aktörerna bakom klimatavtalet. Den roll dessa aktörer kan spela är betydelsefull. Enligt kampanjen representerar aktörerna sammanlagt 120 miljoner amerikaner. Över 20 av näringslivsaktörerna i kampanjen är med i Fortune 500 – vill säga de räknas bland USA:s 500 största företag. Exempel inkluderar de välkända storföretagen Apple, Google, Tesla, Amazon, Adidas, Facebook och Nike.

Även delstaterna är betydelsefulla. Till exempel bor 20 procent av USA:s totala befolkning i Kalifornien och New York som tillhör de delstater som markerat mot Vita huset och dessa två delstater svarar dessutom för 20 procent av landets totala bruttonationalprodukt. Därtill står Kalifornien och New York för ungefär 10 procent av USA:s totala växthusgasutsläpp. Eftersom fler delstater som Washington, Ohio och Indiana samt städer som Atlanta, Salt Lake City, Austin, Milwaukee, Charlotte, San Antonio, Pittsburgh (!) har aviserat att de ska fortsätta och utöka sitt miljö- och klimatarbete finns hopp om att USA som helhet kan komma att uppfylla utsläppsminskningar motsvarande det som varit aktuellt med Parisavtalet. Antalet aktörer som åtar sig att förverkliga klimatavtalet ökar också. För borgmästare och guvernörer, det vill säga städer och delstater, är det senaste budet 211 respektive 17 som ställer sig bakom We Are Still In. Indikativt för utvecklingen är också att Justin Trudeau-administrationen och provinser i Kanada går runt Vita huset och talar om miljö-och klimatfrågor direkt med amerikanska delstater och städer. Till exempel befann sig transportministern i Trudeau-administrationen i Pittsburgh dagen efter Trumps besked om klimatavtalet. Syftet med besöket? Att tala om klimatet.

Det ska påpekas att denna utveckling inte sker i ett vakuum. Istället ska utvecklingen förstås som en del i hur icke-statliga aktörer (i forskningslitteraturen sub-statliga aktörer) kan ha en mer framåtsträvande politisk agenda än centralmakten. I en amerikansk kontext kan det innebära att exempelvis en delstat, säg Kalifornien, har en mer progressiv politisk agenda än centralmakten i Washington. I en svensk kontext är motsvarande exempel en kommun, ett landsting eller en region kontra staten. Att sub-statliga aktörer kan ha mer progressiva politiska agendor märks bland annat i miljö- och klimatfrågor.

Att icke-statliga aktörer kan ha en mer progressiva agenda har många förklaringar. En delförklaring är att dessa aktörer inte behöver hantera de traditionella makt- och säkerhetsaspekter som präglar det internationella systemet. Visserligen finns konkurrensaspekter även mellan icke-statliga aktörer, till exempel om vilken stad som får husera ett visst företags huvudkontor (kanske en bank) eller vilken kommun som får en ny fabrik (kanske en batterifabrik) men dessa konkurrensaspekter är bevisligen inte fullt lika allvarliga och potentiellt farliga som den rivalitet som kan förekomma mellan stater.

Ytterligare en delförklaring till att icke-statliga aktörer har klivit fram och tagit krafttag i miljö- och klimatfrågor är att problem relaterade till klimatet och miljön är direkt kännbara på den lokala nivån. Många städer i världen, det vill säga icke-statliga aktörer, försöker hanterar dessa problem, bland annat genom att verka för ett teknologiskifte i transportsektorn. Exemplet med staden London som håller på att byta ut sina tusentals ikoniska taxibilar mot laddhybrider är illustrativt. Ett annat exempel är Indien. Där stoppade landets högsta domstol nyligen försäljningen av 800 000 nya bilar med anledning att de inte klarar landets nya strängare utsläppskrav. Som bakgrund har finns några av världens mest luftförorenade städer just i Indien. Huvudstaden New Delhi är ökänt i sammanhanget men det finns tiotals andra städer med liknande problem. I april aviserade landets energiminister att steg kommer att tas för att enbart elbilar ska år 2030.

Ett annat exempel är Kina. Nu tar den kinesiska centralmakten krafttag mot luftföroreningar men megastäder som Shanghai och Peking har sedan tidigare haft mer eller mindre framgångsrika system för att hantera problemen. Systemen upprättades i första hand för att komma till rätta med fullproppad infrastruktur men har alltmer kommit att handla om att få bukt med hälsovådliga luftföroreningar. I staden Chongqing (enligt vissa bedömare världen största stad med sina enligt uppgifter 30 miljoner invånare) finns sedan en tid ett av världens mest omfattande rälsbaserade transportsystem – med andra ord ett system för kollektivtrafik. På många håll i landet pressas lokala beslutsfattare att göra något åt miljöföroreningar i allmänhet och luftföroreningar i synnerhet. Denna press ger resultat och letar sig uppåt i beslutsordningen. Nyligen presenterades en central strategi som ska främja elektrifiering av fordonsflottan. Skälet är att den fossilbaserade fordonsflottan är en stor källa till den dåliga luften i kinesiska städer. Enligt uppgift innebär strategin att biltillverkare, även utländska, påbjuds att ett visst antal procent av den årliga produktionen ska vara elhybrider eller rena elbilar. Strategin är tänkt att gälla från nästa år och målet för 2018 sägs vara satt till att 8 procent av den totala volymen för varje tillverkare ska vara antingen laddhybrider eller rena elbilar. Till strategin diskuteras också ett poängbaserat sanktionssystem för tillverkare som misslyckas nå målen. Utländska biltillverkare som vill sälja bilar på världens största marknad, däribland svenskassocierade Volvo och tyska Volkswagen, har därför börjat se över sina affärsplaner och planerar av allt att döma ökat fokus på att ta fram produkter som möter de kinesiska kraven. Enligt bedömare visar fallet Kina visar vilka jättekrafter som kan sättas igång när en stor marknad sätter ned foten. I USA har delstaten Kalifornien, vars sammantagna ekonomi tillhör en av världens största (världens sjätte största år 2016 – det vill säga större än Frankrike), haft en liknande roll. När stora marknader agerar är fordonsindustrin tvungen att lyssna.

På det internationella planet finns sedan tidigare det så kallade C40-samarbetet. C-40 är ett aktivt samarbete mellan mer än 90 av världens största städer. Exempel på medlemmar från olika världsdelar är städerna Paris, London, Moskva, Madrid, Nairobi, Lagos, Durban, Peking, Tokyo, Seoul, Buenos Aires, Santiago, Sao Paulo, New Delhi och Melbourne. I det väletablerade samarbetet ingår mekanismer för teknik och kunskapsutbyte vilket är särskilt viktigt för att mindre ekologiskt utvecklade städer ska lära av sina mer ekologiskt utvecklade motsvarigheter. I sammanhanget ska nämnas att teknik och kunskapsutbyte mellan industriländer och utvecklingsländer generellt anses vara en central aspekt för att nå klimatmålen. Därför finns sådana mekanismer också i Parisavtalet. C-40 samarbetet befäster och konkretiserar den betydelse teknik och kunskapsutbyte har och samarbetet kan vara en kanal som står öppen när centralmakterna, som i fallet med Vita Huset, har en bakåtsträvande miljö- och klimatagenda. För tillfället leds samarbetet av Paris-borgmästaren Anne Hidalgo och tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg. Både Hidalgo och Bloomberg är mycket aktiva i miljö- och klimatdebatten och i Hidalgos Paris pågår ett inspirerande arbete för att minska fordonstrafiken och skapa en mer hälsosam och levande stad.

I Sverige finns ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågor. På lokal nivå genomsyrar miljö- och klimathänsyn mycket av den allmännyttiga verksamheten. Ett exempel är de kommunägda energibolagen som sticker ut i jämförelse med de större aktörerna. För de kommunägda energibolagen är miljö- och klimathänsyn en central del i affärsverksamheten. Att bolagen ska visa hänsyn för miljö-och klimat finns i bolagens styrdokument. Konkret innebär det att bolagen verkar för förnybar energi, bland annat genom att själva producera sådan. De kommunägda energibolagen är också förankrade i lokalsamhällena och visar ett helt annat socialt och klimatmässigt ansvarstagande än jättarna på energimarknaden, bland annat statliga Vattenfall.

Engagemanget för miljö- och klimatfrågor märks också på annat håll. När riksdagen nyligen röstade igenom ett nytt klimatpolitiskt ramverk för Sverige – även känt som “klimatlagen” – var en reaktion från civilsamhället att det inte är ambitiöst nog. Inför debatten och omröstningen i riksdagskammaren argumenterade 15 civilsamhällesorganisationer, däribland Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sveriges Konsumenter, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet att klimatlagen bör vara mer omfattande. Huvudproblemet beskrivs som att klimatlagen inte tacklar de utsläpp som är konsumtionsbaserade, det vill säga utsläppen som vi i Sverige orsakar i andra länder genom import och utrikesresor. Att den, enligt regeringen “historiska” klimatlagen, fick ett kritiskt men konstruktivt mottagande är en glädjande indikation på hur vaket civilsamhället är i miljö- och klimatfrågor. Att konsumentföreningar som Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter och Medveten Konsumtion är med och gör gemensam sak med mer etablerade miljö-och klimataktörer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF visar också att nödvändiga koalitioner tar form.

En annan positiv och något förbisedd aktör är Fossil Free-rörelsen. Rörelsens grundidé är att få i huvudsak offentliga institutioner att sälja av (divestera) aktier, fonder och andra placeringar i miljö-och klimatförstörande verksamheter. Udden är riktad mot den så kallade fossilindustrin och genom divesteringarna vill Fossil Free-rörelsen försvaga industrins politiska inflytande och därmed minska möjligheterna för industrin att fortsätta med sina miljö-och klimatförstörande affärsplaner. Divestering från fossilindustrin anses särskilt viktig eftersom enbart 90 företag, huvuddelen direkt i fossilindustrin, sägs stå bakom två tredjedelar av de mänskliga växthusgasutsläppen sedan industriella revolutionen. På kort tid, i stort sett sedan rörelsen tog fart runt 2011, har Fossil Free-rörelsen som helhet lyckats få hundratals offentliga institutioner världen över att divestera. Totalt sägs rörelsen ha påverkat placeringen av 5 biljoner dollar. Också i Sverige har Fossil Free-rörelsen haft betydande framgångar. Kommuner, regioner, trossamfund samt högskolor-och universitet har redan sålt av eller planerar att sälja av placeringar för sammanlagt många miljarder kronor. Lokala Fossil-Free rörelser sätter fortsatt press på de institutioner som ännu inte gjort några åtaganden. Än viktigare är att Fossil Free-rörelsen, både internationellt och i Sverige, också har idéer för så kallad återinvestering (på engelska “reinvestment”). En nyckelfråga för rörelsen är vad som kan byggas med alla pengar som tidigare upprätthöll fossilindustrin. Här förordar Fossil Free-rörelsen att pengar återinvesteras i verksamheter som är socialt och ekologiskt hållbara. Till exempel uppmuntas investeringar som demokratiserar arbetsplatser. Det är just så, genom att ställa om resurser som går till destruktiva ändamål (vare sig det handlar om vapenindustri eller fossilindustri) till konstruktiva (till exempel klimatomställning eller bostäder för alla) vi lägger byggstenarna för ett bättre samhälle.

Det finns skäl att tro att Fossil Free-rörelsen och det generella engagemanget för miljö-och klimatfrågor har haft spridningseffekter. Finanssektorn och dess effekt på miljö-och klimat granskas allt mer. Ett exempel är att fler bryr sig om vilken påverkan placeringen av våra pensionspengar har. När sjunde AP-fonden, som placerar cirka 350 miljarder av våra pensionspengar, i dagarna stoltserade med att de lagt till nya företag på deras så kallade svarta lista för att de inte enligt fonden inte lever upp till en “lägstanivå vad gäller respekt för mänskliga rättigheter, miljö och antikorruption” var Svenska Dagbladet snabbt ute att uppmärksamma att fonden trots svarta listan tillåter placeringar som bedöms som oetiska av andra placerare, bland annat norska oljefonden (!) (som 2015 divesterade från ett antal kolbolag och även efter det tagit ställning för etiska investeringar).

Också storbankerna SEB och Handelsbanken har i juni månad aviserat att de av etiska skäl, bland annat kopplade till miljön och klimatet, kommer att utesluta vissa storbolag från sina fonder. Andra storbanker jobbar också med att göra mer etiska placeringar och när en bank utökar sitt engagemang tycks andra efter. Bakom ligger flera faktorer men ökat tryck från konsumenter, uppbackat av oändligt värdefulla initiativ som Fair Finance Guide, sägs ha en påverkan. Just Fair Finance Guide, som listar banker utifrån etiska parametrar, synliggör sådant som för många är oöverskådligt och uppmärksammar därmed den makt konsumenter faktiskt har. Därtill visar Fair Finance Guide alternativ till de stora bankaktörerna. Särskilt viktigt är att alternativa och nischade aktörer på marknaden som JAK-medlemsbank och Ekobanken uppmärksammas.

Det finns också annat som talar för att det bubblar runt om i Sverige. Intresset för miljö- och klimatfrågor växer. När klimatfrågan valdes bort av Agenda-redaktionen inför den senaste tv-sända partiledardebatten uppstod kraftiga reaktioner. Enligt flera opinionsmätningar, bland annat från erkända SOM-institutet och SIFO, bryr sig svenskar om klimatfrågan. Just SOM-institutet (2006) har visat att förändringar i jordens klimat är den samhällsfråga som oroar svenskar mest. I Facebook-gruppen “Klimatnyheter” med 3800 medlemmar diskuteras de senaste händelserna och de senaste rönen. I trådar om alltifrån kärnkraft, kosthållning, val av transportmedel, fossilindustrins kräftgång och mer äger engagerade diskussioner rum med tydlig vilja att faktiskt göra skillnad. Fler röster tar också plats i debatten, bland annat artister och konstnärer. Ett exempel är Maria Ernman, mest känd som operasångerska, som har synliggjort det personliga ansvaret.

Det ska också nämnas att kunskap om miljö och klimat och hållbarhet i allmänhet inte är förbehållet högskole- och universitetsvärlden. Det finns andra betydelsefulla aktörer – inte minst när det gäller praktisk tillämpning och att betona det vardagliga och lokala. I det sammanhanget kan nämnas de folkhögskolor som jobbar med både social och ekologisk hållbarhet. Nätverket Offensiv Folkbildning samlar folkhögkolor som bland annat jobbar för att utforma målinriktad verksamhet för att föverkliga FNs hållbaretsmål och en hållbar omställning på initiativ av civilsamhället underifrån. Färnebo folkhögskola anordnar Omställningsakademin som både innefattar en 1-årig kurs, Omställningspiloterna, samt distanskurser som gör det möjligt för yrkesarbetande att lära sig om möjligjeter att ställa om bland annat energisystemet och matproduktionen. Genom kurserna får deltagarna praktiska kunskaper i att hur det är att delta i ekologiskt samhällsbygge med mer självförsörjning, deltagande demokrati, nya gröna jobb, en starkare lokal ekonomi, solenergi, resurshållande jordbruk och mer. Till exempel får deltagarna vara med och starta ett solcellskooperativ.

Sammanfattningsvis visar alla dessa exempel: omvärldens fördömanden mot Vita huset, fossilindustrins tilltagande kris, We Are Still In-kampanjen, C40-samarbetet, den gröna teknikutvecklingen, engagemanget och koalitionsbyggandet runt miljö- och klimatfrågor hos civilsamhällen och slutligen det som äger rum inom finanssektorn att något är på gång. Historiens dom kommer att vara hård mot de som, likt Trump-administrationen, försöker förhala, bromsa eller stoppa miljö- och klimatomställningen.

Referenser

Intervju med Patrik Witkowsky

30/06/201723/11/2017 / SCISER

Patrik Witkowsky har en kandidatexamen i kultur- och samhällsanalys från Uppsala universitet. Han har också studerat film vid San Francisco State University och på Biskops-Arnö Folkhögskola. Patrik har tidigare gjort fiktiv kort och långfilm men har främst blivit uppmärksammad för filmen Kan vi göra det själva? En film om ekonomisk demokrati (2015) som visats i riksdagen, på UR och flera universitet runt om i världen, bland annat på Harvard och i Oxford. Filmen har blivit omnämnd i såväl Sveriges Radio som Dagens Nyheter och har väckt liv i debatten om den tidigare ”döda frågan” om ekonomisk demokrati. Salvador Perez, styrelseledamot och skribent för SCISER, har intervjuat Patrik Witkowsky om begreppet ekonomisk demokrati, bakgrunden till filmen och vilken roll frågan om ekonomisk demokrati spelar i dagens samhällsdebatt.

Salvador Perez

Du har regisserat en uppmärksammad film om ekonomisk demokrati. Vad är ekonomisk demokrati och hur kan en sådan se ut?

Patrik Witkowsky

Det finns förstås många olika åsikter om vad som utgör en ekonomisk demokrati. I filmen definierar vi ett demokratiskt företag som ett där de anställda på företaget väljer styrelsen efter principen “1 person, 1 röst”. Alltså enligt samma princip som vi medborgare i Sverige väljer vår politiska ledning. Om en ekonomi domineras av demokratiska företag så råder en ekonomisk demokrati, menar jag. Det är alltså fullt förenligt med en marknadsekonomi, vilket är viktigt att påpeka. Det handlar om att anställda går från att vara, vad finansministern Ernst Wigforss kallade, “ekonomiska undersåtar” till “ekonomiska medborgare”, på samma sätt som vi gått från “politiska undersåtar” till “politiska medborgare”.

Det finns en del historiska exempel som är intressanta, men det närmaste vi har idag är Mondragon-kooperativen i Baskienregionen i Spanien. Det består av 261 företag som anställer runt 75 000 personer. De sysslar med alltifrån att producera avancerade industrikomponenter till att bygga fastigheter. De har låga löneskillnader mellan ledning och golv och obefintliga löneskillnader mellan kvinnor och män.

Salvador Perez

Hur kom filmen till? Vad är bakgrunden till att du och andra bestämde er för att göra filmen?

Patrik Witkowsky

Dels har jag själv, sedan mina första erfarenheter med arbetslivet, tänkt att det måste gå att organisera det på ett bättre och mer humant sätt.

Jag ansåg också att det var en oerhörd idétorka i Sverige när det kom till storskaliga alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Av naturliga skäl i den offentliga debatten och av mindre naturliga skäl inom akademin och arbetarrörelsen. Och det är viktigt med alternativ, det är en förutsättning för att kritisera det rådande. Så när jag studerade i USA kom jag i kontakt med idéer om ekonomisk demokrati och när jag kom hem 2012 släpptes en antologi på SNS förlag som hette Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati. Så det var mycket bra timing, då började jag och fotografen Jesper Lundgren att intervjua några av forskarna i boken.

Salvador Perez

Filmen släpptes på olika plattformar i maj 2015, det vill säga nästan två år sedan. Den har på den tiden sänts i public service samt visats i olika sammanhang runt om i Sverige. Filmen har också visats i riksdagen. Vad har filmen mött för reaktioner generellt och specifikt från olika grupper?

Patrik Witkowsky

Jag tycker den mottagits väl, åtminstone i de kretsar som sett den. Det är ju tyvärr inte alla som orkar lägga 58 minuter av deras liv på en dokumentär om ekonomi när det finns så mycket annat roligt att se. Men den absolut mest återkommande kommentaren är: “det har jag aldrig tänkt på förut, att vi inte har demokrati på arbetsplatsen”.

Sen har det väl inte blivit någon jättedebatt i Sverige, tyvärr. Runt ikring att den gick på TV var det väl lite diskussion, en del arga tweets, osv. En del som hörde av sig och tackade. Men framförallt när jag varit runt och visat den på gymnasieskolor, festivaler, bibliotek, också vidare, har det utan undantag efterföljts av en diskussion som anordnaren varit tvungen att bryta för tiden tagit slut. Delvis för att jag själv maler på, men inte bara. Intresset finns för dessa frågor.

Salvador Perez

Filmen har också visats på toppuniversitetet Harvard i USA. Du har rest runt och ”turnerat” med filmen. Berätta lite om vilka sammanhang filmen visades i utanför Sverige och vilka reaktioner den mötte. Skilde sig mottagandet från i Sverige och så fall hur? Delar du den uppfattningen att frågan om ekonomisk demokrati diskuteras mer i USA? Varför kan det vara så?

Patrik Witkowsky

Ja, jag har själv visat filmen i Danmark, Tyskland, England och USA. Framförallt i USA är intresset för dessa frågor mycket större. Jag minns en person på en konferens, som jag senare fick höra var republikan, som kom fram till mig och sa “great film!”. Och i filmen anklagas jag mer eller mindre för att vara kommunist av en näringslivsrepresentant. Det är märkligt. Jag fick som sagt visa den på Harvard och vet att den är inkluderad på universitetskurser i hela världen, utan konstigheter. I Sverige har jag endast visat den på två universitet, varav den ena inbjudan kom från en amerikansk forskare på SU och den andra var på Konstfack.

Denna kontrast speglas också väl i politiken. Medan det smattrar förslag om hur man kan stärka personalägandet i USA och England, så får man leta med ljus och lykta för att hitta en politiker i Sverige som pratar om det. Då bortser jag från den ytliga diskussionen om lägre skatt på personaloptioner, som vissa nu lobbar för.

Anledningen till att dessa frågor diskuteras mer flitigt i USA tror jag kan bero på en rad olika orsaker. Dels är de sociala och ekonomiska problemen betydligt värre där än här. Jag var själv i Detroit i fjol och det liknar till stor del tredje världen. Den uppmärksammade rapporten att medelåldern för vita låginkomsttagare har börjat sjunka på grund av droger, alkoholism och självmord, är ett annat exempel på landets tillstånd. Så situationen är på många ställen akut och då trasas ofta ytliga ideologier om att “ekonomin är stark” och “landet går bra” sönder. I stället börjar man tänka på alternativ, vilket kan slå åt olika håll, som det senaste presidentvalet bevisade. Sen så är facket nere för räkning i USA, bara drygt 10% är med i facket idag, jämfört med 35% på 50-talet. Detta påverkar också vilka alternativ som formuleras. I Sverige är det – idag – vanligare att de “alternativ” som vänstern förespråkar innebär någon slags långsam återgång till en mer socialdemokratisk ekonomisk politik, med en mer aktiv finanspolitik, högre skatter, etc. Inte så mycket om alternativa sätt att organisera arbetet på.

I våra inledande samtal till den här intervjun definierade du den globala uppvärmningen och risken för ett globalt kärnvapenkrig som de idag två största hoten mot mänskligheten. Om vi håller oss kvar vid det första av de två, klimatförändringarna, och de politiska lösningar som snabbt måste till stånd för att förhindra en skenande utveckling, kraftsamlar politiska ledare och forskare runtom i världen för att möta Trumpadministrationens och andra aktörers klimatskepsis. Stora framsteg görs inom de hållbara energialternativen.

Vilka är fördelarna och nackdelarna med kärnkraft, jämfört med de alternativa, hållbara energilösningar som nu vinner terräng och blir allt billigare? Vad för intressen ligger bakom kärnkraftstödet? På vilket sätt skulle kärnkraften kunna vara ett klimatsmartare alternativ än de hållbara energilösningar?

Hans Blix

Såväl vattenkraft och väderoberoende kärnkraft som intermittent vind- och solkraft kommer att behövas för att minska och ersätta fossila bränslen som idag är världens dominerande energikällor. Kol, olja och gas genererar så mycket växthusgaser att katastrofal klimatändring hotar. Den som motsätter sig användning av kärnkraft tar enligt min mening inte klimathotet på allvar.

Att hejda och minska utsläppen av CO2 kräver en väldig omställning.
Världen som helhet kommer att behöva mycket mer energi än som nu används. En snabbare inbromsning av nuvarande befolkningsökning skulle vara av stort värde såväl när det gäller att dämpa behoven av mer energi och andra resurser som att minska hot mot miljö och naturresurser. Medvetenheten borde öka om att nuvarande befolkningsökning knappast är långsiktigt hållbar – men deceleration är svår och tar tid.

Snabbast verkande åtgärd för att hejda utsläpp är att öka effektiviteten i energi-användningen. Då nya bilar kan köra tio km på en liter bensin i ställe för två, kompenserar man en stor del av den ökning av antalet bilar som går i drift. Då pappers- och stålindustri övergår till användning av el i stället för fossila bränslen minskas också CO2 utsläppen eftersom el är mer effektivt och svensk el framställs främst genom CO2 fri kärnkraft och vattenkraft. Fjärrvärme är också energieffektivare än individuell uppvärmning.

Neutralisering eller underjordisk förvaring av enorma mängder av avskild CO2 kan och bör prövas men är ännu knappast trovärdiga metoder att minska utsläpp i atmosfären.

De metoder som vi använder för att generera energi ska inte bara vara fria från eller ge föga utsläpp av CO2. De måste också vara acceptabla ur säkerhets- och ekonomisk synpunkt. Räknar man på risk för liv och hälsa är kärnkraft och sol- och vindkraft troligen ganska likvärdiga. Kol, olja och gas leder till oerhört mycket större skador på liv och hälsa.

Räknar man på ekonomin har sol och vind länge varit mycket mer beroende av subsidier än kärnkraft. Glädjande nog har kostnaderna särskilt för solkraft minskat mycket. På isolerade platser har sol och vind fördelar att kunna generera el utan att vara beroende av långa ledningar. Kärnkraften har ännu inte blivit billigare, men även här kan ny teknologi komma att minska kostnaderna och frambringa reaktormodeller som passar isolerade eller mindre el-konsumenter. Kärnkraft kan också komma att användas till att producera vätgas, en energibärare som kan bli betydelsefull för alla transportmedel.

På många och särskilt kärnkraftsmotståndare låter det som om enda alternativet till de fossila bränslena är förnybar energi. Kanske är det en avsiktlig taktik för att trolla bort kärnkraften. Kärnkraften använder sig ju av bränslen – uran eller thorium – som inte är förnybara. Med modern teknik, inklusive upparbetning av utbränt bränsle, räcker de dock för tusentals år av en mycket större global energikonsumtion än dagens. Det borde räcka för att anse dem hållbara, vilket borde vara kravet.

Till skillnad från kärnkraften har sol- och vindenergi båda nackdelen att inte vara konstant tillgängliga och det finns ännu inte någon metod att storskaligt lagra den energi som de genererar. Regn är också intermittent men sjöar och dammar är jättelika vatten-batterier.

Många människor ställer sig avvisande eller tvekande till att använda kärnkraft. Grunden, tror jag, är att rädslan för osynlig strålning hos många är starkare än oron för olyckor i kolgruvor, vid oljeledningar eller gascisterner. I politiska partier finns det säkert folk som delar denna känsla, men ännu fler som vill vinna röster genom utnyttja den rädsla som finns.

Motståndet mot och rädslan för kärnkraft kommer att minska allteftersom olyckor blir än mer sällsynta och kan förväntas inte leda till radioaktiva utsläpp. Det är svårt att förstå varför motståndet mot kärnkraft är starkt i en del länder – som Tyskland, Österrike, Danmark – och svagt eller obefintligt i andra, som England, Finland, Ukraina, hela Östeuropa, Kina och Indien.

I motsats till sol, vind och vågkraft som stöds av många entusiaster och gröna grupper som begripliga och nära till naturen har den högteknologiska kärnkraften inte stöd av några särskilda intressegrupper. De företag som bygger kärnkraftverk och de som producerar uran är fåtaliga och utgör inga betydande lobbies. De som driver kärnkraftverken är i allmänhet stolta över att driva en energikälla som bygger på avancerad vetenskap och teknologi och som de anser rationell, men de vet också att om den stoppas så kommer de ändå att få uppdraget att generera energi på annat sätt. De bjuder inte något starkt försvar. Det starkaste stödet för kärnkraften kommer antagligen från vetenskapligt och tekniskt inriktade grupper i samhället och från politiskt orienterade grupper som värderar den stabila energi och det låga beroende av andra stater som kärnkraften ger.

Micaela Wannefors

Kärnkraften kan sägas vara en institutionell energikälla, då den kräver statliga investeringar. Man skulle kunna hävda att de hållbara energialternativen, som vindkraftverk och solenergi, är mer lättillgängliga för vanliga medborgare som vill göra klimatsmarta val.

Hur ställer du dig till påståendet att hållbara energialternativ är mer demokratiska än kärnkraften? Med tanke på att en utfasning av kärnkraft tar tid, kan övergången ske på ett sådant sätt att nya kärnkraftinvesteringar alltid kommer att konkurrera med alternativa energilösningar, trots den betydande utveckling vi ser på området idag?

Hans Blix

Vind och sol är säkert mer begripliga än kärnkraft för alla, men segelfartyg är också mer begripliga än jetplan. De som längtar tillbaks till naturen får väl flytta till landet, odla sin egen mat och elda sin egen ved, men de hänger sig åt en lyxeskapism som inte kan tillämpas i stor skala. Vill vi ge alla människor en dräglig tillvaro måste vi använda vetenskap, teknologi och industri. Den ström som kommer ur väggurtaget från av riksdagen accepterad kärnkraft är inte mindre ”demokratisk” än den som kommer från vindkraftverken. De som oroar sig för statliga subventioner bör ägna en stund åt att jämföra hur sol och vind stötts och stöds genom el-certifikat och andra statliga bidrag medan kärnkraften tills nyligen belades med en effektskatt – som knäckte ekonomin för fyra kärnkraftverk. El från dem kunde ha exporterats och kanske ha minskat användningen av kol.

Med tanke på de globala energibehov vi ser framför oss behöver nya generationer kärnkraftverk utvecklas. Det sker också – men främst i Kina, Sydkorea och Ryssland. I den amerikanska kongressen är stöd till forskning och utveckling av ny kärnkraft ett av de områden där demokrater och republikaner faktiskt är ense. Naturgasen är i USA dock så billig att såväl kärnkraft som förnybara energikällor har svårt att konkurrera med den. I några delstater har man – rimligt nog – börjat ge kärnkraften samma ekonomiska favörer som andra CO2 fria energikällor.

Micaela Wannefors

Det andra globala hotet du lyfte, kärnvapenkrig, är relaterad till kärnkraften och dess förödande effekt dess användning kan ha. Du var hoppfull inför de steg som världssamfundet tog under Obamas två mandatperioder och som kulminerade i Iranavtalet. Den senaste tiden har dock burit med sig en diametralt motstridig (eller åtminstone nyckfull) ny amerikansk president, tvivel kring förhandlingsöppningar mellan Ryssland och USA, och extremt svåra våldssituationer i Mellanöstern och Afrika. Osäkra utgångar i de aktuella europeiska valen gör det globala läget alltmer instabilt.

Vilken eller vilka politiska ledningar eller utvecklingar oroar dig mest när det gäller säkerhetspolitiska risker och risken för militär upptrappning och upprustning? Vilka är de största hindren för att nå verklig nedrustning av såväl kärnvapen som konventionella dito? Hur kan dessa hinder övervinnas, och vad behöver vi i nuläget bli bättre på i den kampen?

Hans Blix

Risken för kärnvapenkrig har förvisso sina djupaste rötter i kunskap om kärnfysik och i hantering av kärnenergi men inte i användningen av kärnkraft. Vi har 15 000 skäl att verka för kärnvapennedrustning (ungefär så många bomber finns det kvar) men stängning av ett kärnkraftverk leder inte till nedmontering av ett enda kärnvapen.

Och stater som vill skaffa kärnvapen behöver inte först utveckla kärnkraft. För att försvåra spridning av kärnvapen till fler än de nio stater som har sådana vapen och för att minska och slutligen eliminera existerande arsenaler behöver vi verka för avspänning, upprätthållande av icke-spridningsavtalet, ikraftträdande av provstoppsavtalet, nya nedrustningsavtal och effektiva mekanismer för kontroll att klyvbart material. Idag behövs främst att människor och regeringar överallt, särskilt i stormakterna, engagerar sig för att sänka spänningarna.

Micaela Wannefors

Folkrätt, mänskliga rättigheter och internationella regelverk lyfts ofta som grundbulten i olika internationella aktörers svar på säkerhetspolitisk instabilitet. Sverige framhåller just folkrätten som sin ledstjärna i internationella krissituationer, inte minst på sin plats i säkerhetsrådet. Dock är folkrättens efterlevnad långt ifrån tillförlitlig. Är politiska lösningar idag i större eller mindre utsträckning relaterade till, eller beroende av, rättsstaten och internationell rätt? Kan, bör eller måste politiska lösningar komma till stånd genom FN och andra regelbindande organ? Är det någon aspekt du saknar i dagens politiska lösningar på konflikter? Hur kan civilsamhället involveras i konflikthantering och -förebyggande?

Hans Blix

Inget hindrar stater att söka lösningar på kontroverser utanför FN – bilateralt eller multilateralt. FN-stadgan utgår från att regionala organ ska kunna vara aktiva för att lösa konflikter. Afrikanska unionen är det, t.ex. i Somalia. Lösning av tvister förutsätter inte att de tvistande är rättsstater. Kanske varken Saudiarabien eller Iran skulle klassa som rättsstater. Ändå borde de kunna bilateralt lösa sina motsättningar.

FN-stadgan innehåller de grundläggande folkrättsliga reglerna för hur medlemmarna skall bete sig. Framför allt innehåller stadgans art. 2:4 regeln att medlemmar ‘måste avstå från hot eller användning av våld mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende’ och till den regeln görs undantag bara för självförsvar vid anfall och då säkerhetsrådet bemyndigar eller anbefaller väpnat våld. Det är lika sant som sorgligt att medlemmar – särskilt stormakter – emellanåt bryter mot dessa skyldigheter, som t.ex. då USA och allierade invaderade Irak 2003 eller då Ryssland intog Krim 2014. Mot sådana brott liksom grova brott mot mänskliga rättigheter behöver andra stater reagera. Det är också viktigt att civilsamhällena världen över reagerar. EU och enskilda stater kan också bidra till att medla i konflikter. Norge har gång på gång visat vad en liten stat kan göra – t.ex. i konflikten på Sri Lanka, i Colombia och i Mellersta Östern. Fredsinstitut som SIPRI kan också bistå med uppslag till lösningar – och gör det.

Micaela Wannefors

Inför säkerhetspolitisk instabilitet sätter stater sin tilltro till de egna militära försvaren eller proklamerad neutralitetspolitik (eller bäggedera), och militära allianser ter sig som ett tryggare alternativ jämfört med tandlösa internationella organ, regelverk och instrument för organiserat samarbete. Därtill intensifieras den säkerhetspolitiska debatten, inte minst här i Sverige, genom att stereotypa hotbilder som stärker traditionella politiska ståndpunkter (t.ex. för eller emot Nato) upprätthålls i media.

Hur ser du på Natos roll för världen och för Sverige? Är det något du saknar i den svenska Natodebatten? Hur ser du de argumenten som brukas för och emot, och varför lyfts inte andra alternativ?

Hans Blix

Då Nato tillkom 1949 var Sovjetunionen ett land som tycktes söka sprida sin ideologi och sitt autoritära samhällssystem till resten av världen – inte minst Västeuropa. Genom Nato slöt sig de flesta västliga demokratierna under amerikansk ledning samman för kollektiv säkerhet. Det var klokt och framgångsrikt. Sverige avstod från medlemskap, vilket bidrog till avspänning i Östersjöområdet. Efter det kalla krigets slut har sovjetkommunismen och sovjetstaten brutit samman, medan Nato fortsatt att expandera och nu omfattar de forna satellitstaterna plus de baltiska staterna och en del stater på Balkan, som Albanien och Montenegro. Ryssland anklagas för expansion, men det är ett militärt integrerat Nato som expanderar. Hur långt vill man gå? Ursprungligen var det en nordatlantisk allians, numera domineras även Östersjön av Nato och i Svarta Havet har Nato baser. Blir Kaspiska havet nästa? Alla medlemmar i Nato åtar sig att använda 2 % av nationalprodukten till försvar. Om Tyskland skulle göra det blev den tyska försvarsbudgeten ungefär lika stor som den ryska… Tyskarna tycks inte önska det. Gör vi det? Bara den ökning som Trump föreslår för den amerikanska militärbudgeten är nästan lika stor som Rysslands hela militärbudget.

Under det kalla kriget var världen bipolär, under 90-talets avspänning och amerikanska dominans blev den unipolär, medan Rysslands angrepp i Ukraina och Natos vidare utveckling under detta sekel åter fört oss mot bipoläritet. Det är en farlig utveckling. Ryssland har det senaste decenniet gått i en autoritär riktning. Det är sorgligt men blir inte bättre av att vi fryser kontakterna. Vi borde i stället verka för ett ökat inkluderande. Rysslands och Kinas upptagande i WTO är positivt.

Rysslands övergrepp mot Ukraina har lett väl motiverade fördömanden men också till överdrivna farhågor om risken för ryskt våld mot de baltiska staterna och Sverige. Många i Sverige vill numera skyndsamt krypa in under Nato täcket. Ett sådant steg skulle skärpa bipolariteten och ytterligare öka risken för gnistbildning och konflikt av misstag. Det vore, enligt min mening, klokare att fullfölja vår traditionella linje att som alliansfri verka för avspänning i vårt hörn av världen. Den hindrar oss inte att fördöma de ryska övergreppen i Ukraina. Som medlem i EU ska vi också lojalt följa den linje som EU intar, inklusive ekonomiska sanktioner så länge Minsk uppgörelsen inte genomförts. Jag tror en lösning av Ukrainakonflikten skulle vara möjlig. Den måste innefatta slut på rysk inblandning i östra Ukraina och internationell övervakning av gränsen. Krim förblir en del av Ryssland men utan internationellt erkännande. Ukraina måste klargöra att man inte söker anslutning till Nato, medan Ryssland måste acceptera associeringsavtalet mellan Ukraina och EU. De ekonomiska sanktionerna hävs.

Micaela Wannefors

Hårda svar på hot som porträtteras i såväl nationell som internationell media och politiska strategier stärker otvetydigt det militärindustriella komplexet.

Vad tror du måste till för att vi ska kunna frångå användningen av militära medel och alla de svar – även de som inte förespråkar våldsbruk – som rör sig inom det militära paradigmet, och som håller det militärindustriella komplexet vid liv? Vilka tendenser har du i ditt yrkesliv (eller på det privata planet) sett på lokal, nationell eller internationell nivå, som borde fångas upp och byggas vidare på?

Hans Blix

Det militärindustriella komplexet identifierades av Eisenhower som en politisk realitet. Liksom Wall Street och AIPAC (den amerikanska lobby som stöder Netanyahu och hans Likudparti i Israel) har det ett stort inflytande över den amerikanska budgeten, bl.a. genom stöd och ekonomiska bidrag till ledamöter av den amerikanska kongressen. Man kan nog vara säker på att militärindustrin understryker faror som kan tänkas hota USA och berättar hur landet kan behålla sin militära överlägsenhet i alla avseenden. Även i andra länder finns militärindustriella komplex, men de övar knappast inflytande på politiken genom direkta bidrag till parlamentariker. Däremot lär de tillse att parlament och allmänhet får veta hur många jobb och eventuellt hur mycket export som står och faller med vapentillverkning.

På kort sikt är jag orolig för att de politiska spänningar som byggts upp genom Ukraina-konflikten, Mellersta Östern-konflikterna och konfrontationerna i Korea och i Sydkinesiska sjön ska fortsätta att driva den militära upprustning som är igång. Det innefattar risk för felkalkyler och konflikt genom misstag. På längre sikt är jag hoppfull.

Motsättningarna mellan stormakterna är idag inte grundade i ideologi eller religion. Vi kommer inte att se ett krig mellan islam och kristendomen. Ledarna är pragmatiska och borde kunna åstadkomma avspänning. Men de behöver agera på det flitiga konstaterande att den ena eller andra konflikten – Afghanistan, Irak, Syrien – inte kan lösas med militära medel. Obama hade rätt när han påpekade att bara för att USA i sin militärmakt förfogar över en väldig hammare är inte alla problem spikskallar som behöver slås ned.

Världen spenderar f.n. kring 1600 miljarder dollar årligen på militära ändamål. Det är ett ohyggligt slöseri – framför allt av USA. Även Sverige bör hålla igen. Vi spenderar 1 % av vår nationalinkomst på bistånd, flykting-och katastrofhjälp. Det är ett betydande bidrag till fred, internationell utveckling och stabilitet. Jag tror det är bra att de baltiska staterna blivit medlemmar både i EU och Nato, men jag betvivlar att en ökad svensk satsning på vapen och/eller anslutning till Nato skulle öka tryggheten i Östersjöområdet.

Micaela Wannefors

Mänsklig interaktion har en tendens att återvända till våldsanvändning, och även i fredsfrämjande sammanhang och debatter som förs i länder med en välutvecklad rättsstat och etablerat stöd för mänskliga rättigheter, faller man ständigt tillbaka in i den militaristiska diskursen, där konflikter behandlas i termer av krig och fred och våldsbruk.

Ser du människans våldsbruk som ett nödvändigt ont, eller är det något som inte bara i teorin utan även i praktiken skulle kunna rationaliseras bort? Vilken roll spelar i så fall koncept som rättsstaten, internationell lag och rätt, och suveränitetsprincipen? Är avmilitarisering och nedrustning överhuvudtaget förenligt med världsordningen som vi känner den idag? Hur skulle internationell lag och rätt behöva anpassas till en avmilitariserande internationell arena, och är det i så fall avmilitariseringen eller den internationella rätten som kommer först och initierar en sådan utveckling?

Hans Blix

I ett anförande i Hiroshima sa Obama att från jägarsamhällena till våra moderna samhällen har människor använt väpnat våld mot varandra för att erövra eller plundra eller dominera. Men, sa han, vi är inte genetiskt programmerade att använda våld. Jag håller med om det och ser också att syftet med att gå i krig ändrats över tiden. T.ex. på medeltiden ägnade vi oss åt korståg och under 30-åriga kriget föröddes Europa av krigande protestantiska och katolska makter. Därefter ledde furstarna sina länder i krig för att hävda sina dynastiers makt över påstått ärvda länder. Med bibeln i ena handen och geväret i den andra koloniserade europeiska stater stora delar av världen. Efter andra världskriget använde Sovjet militär makt för att utbreda sin kontroll och ideologi. För sådana ändamål används inga vapen längre. Det är knappast religionskrig som ISIS och jihadister för. Snarare är det ett besinningslöst och helt hämningslöst uppror av människor som känt sin situation som förnedrande och desperat. Det måste nedkämpas men följas av politik som ger människor hopp om utveckling och framtid.

Stora delar av världen är idag fria från krig. Vi kan inte längre tänka oss krig mellan stater som tillhör EU. Jämför med 15-, 16- eller 1700-talen! EU förblir ett stort europeiskt projekt för fred och samgående. Jag är glad att vara både svensk och europé.

Teknik och kommunikationer för oss närmare varandra även globalt och tvingar oss till ett mått av integration. Vi måste gemensamt lösa hot mot den globala miljön och hot om epidemier. Men det globala samarbetet är inte bara defensivt! Jag ser med entusiasm på den fantastiska utveckling som skett i u-världen under min livstid. I Kina hotas folk inte längre av hungersnöd. Stora delar av Afrika utvecklas nu snabbt. Och genom internet och flyg har världen öppnats för miljoner!

Vi vet en hel del om förutsättningarna för hållbar fred på det nationella planet. Land skall med lag byggas, sa man på kärnfull svenska. Det gäller även världen som helhet. Att en gemensam samhällsmakt har monopol på innehav och användning av vapen och upprätthåller lagarna är en förutsättning för samhällsfred. Att lagarna respekterar minoriteter och mänskliga rättigheter är en tredje. Vi har långt kvar till att nå denna utvecklingsnivå i det internationella samhället. Kanske befinner vi oss någonstans i sen medeltid med stor spridning av vapen i världen.

Genom grundandet av FN och inrättandet av säkerhetsrådet skapades dock 1945 en junta av fem segrande krigsherrar som åtog sig att under medverkan av ett antal mindre mäktiga söka upprätthålla freden mellan världens ostyriga länder. De har för det mesta inte kunnat enas men åtminstone under 82 år undvikit att direkt föra krig med varandra. Det som inger ett visst hopp för framtiden är att de på senare år ibland gemensamt lyckats finna och med gemensam makt backa upp lösningar på en del konflikter och hot: 1991 stoppade man Iraks ockupation av Kuwait; 2013-14 tvingade man Syrien att lämna ifrån sig stora förråd av kemiska vapen; 2013 enades man med Iran om begränsningar i landets kärnenergiprogram; Vi hoppas nu att man med gemensamma ansträngningar ska få slut på kriget i Syrien och krigsrisken på Koreahalvön.

Micaela Wannefors

Född i en akademikersläkt i Uppsala och med ena foten kvar i akademin genom hela ditt liv, blev den utrikespolitiska arenan den plattform där du kommit att sätta universitetens teori i politisk praktik. En kritisk tunga skulle dock kunna hävda att bägge dessa miljöer lider av viss världsfrånvändhet, som tar sig uttryck i blidkande, inställsam forskning och handlingsförlamad, villrådig politisk styrning.

Vad har du burit med dig från de akademiska korridorerna in i diplomatin och rummen där den globala styrningen förhandlas? Är det något ur den akademiska miljön du saknat i de politiska sammanhangen, eller vice versa? Var upplever du den största gränsen mellan akademi och politisk aktion, och hur tror du att den gränsen kan överbryggas? Kan du ge exempel på gränssnitt du upplevt som framgångsrika under ditt yrkesliv?

Hans Blix

Jag har trivts oerhört i den akademiska världen där man är fri att ständigt arbeta med att bättre förstå naturen och samhällena och att spekulera om förändringar som kan tänkas eller önskas. Jag ägnar mig nu med stor entusiasm åt att spåra och beskriva hur normen mot användning av våld mellan samhällen kommit att utvecklas.

Jag har också trivts oerhört med diplomatiska uppgifter. Diplomati är egentligen ett förhållningssätt i mänskligt umgänge – i familj och samhälle. Det handlar om att främja fredliga relationer, att förebygga motsättningar och konflikter och att minska dem och om möjligt lösa dem, om de uppkommer. Visst finns det motsättningar och konflikter som man inte vill eller kan lösa med diplomati, men man bör åtminstone söka förstå dem. Det gäller att vara lyhörd, att aldrig förödmjuka någon och att ha ögonen öppna för gemensamma nämnare. Ofta gäller det bilaterala relationer men jag har haft mer erfarenhet av söka enighet och gemensam handling på det multilaterala planet. Den största professionella tillfredsställelsen jag har känt har varit att få bidra till en vidare och säker utveckling och användning av kärnenergin och av uppbyggnaden av en internationell infrastruktur av konventioner kring den.

Kritiskt och konstruktivt tänkande är vad jag helst har velat ta med mig från den akademiska världen till arbetet som nationell och internationell ämbetsman. Som politiskt vald kan och har man att driva policyer för dem man representerar. Ämbetsmän har att bereda att beslutsunderlag som ger en så korrekt bild av verkligheten som det går att sammanställa under den tid som står till förfogande. Beslutsfattare kan ignorera verkligheten – som Bush och Blair gjorde 2003 – men det leder till risker. Utan riktig diagnos är det svårt att finna rätt botemedel.

Micaela Wannefors

Trots att greppet om den globala utvecklingen ter sig alltmer vanskligt, finns likväl en ständigt växande önskan att förändra och förbättra. Det gäller inte minst oss studenter, som på väg ut i arbetslivet förbereder oss på att ge oss i kast med stora frågor likt dem vi tidigare pratat om.

Vilka vägval skulle du rekommendera studenter och andra unga som vill arbeta med nedrustningspolitik på ett omfattande och genomgripande sätt? Inom vilken typ av organisationer, yrken eller miljöer anser du att man skulle ha störst framgång med (och stöd för) denna inriktning? Var finns möjliga öppningar, och var är dörrarna stängda? Är förutsättningarna olika inom akademin och politiken?

Hans Blix

När jag var student i Uppsala direkt efter andra världskrigets slut ville jag finna ett arbete som på något sätt bidrog till fred och samtidigt lät mig lära känna den stora världen som Sverige varit isolerat från. Jag tittade på organisationer som anordnade resor som möjliggjorde för vanligt folk att lära känna andra länder och folk. Bättre förståelse mellan folk är ett grundläggande behov, tänkte jag. Men så kände jag entusiasm i studiet av det nya FN och folkrätten och insåg att utveckling av båda var ett oundgängligt behov för en lugnare värld. Det ledde mig till utlandsstudier i ämnet. Min ambition blev att efter disputation få ägna mig åt folkrätt vid universitetet i Uppsala. Det verkade inte att då finnas så mycket annat att välja på. Inga internationella rättssekretariat med behov av nygräddade jurister, inga fredsforskningsinstitut, inga tankesmedjor, inga organisationer för mänskliga rättigheter. Å andra sidan var en jur dr. någonting ganska exotiskt och en docentur borde ligga inom det möjliga. Jag gick tidigt med i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det fanns idéer som jag ville driva och jag hade kunskaper att bidra med. De politiska partierna är alltid intresserade av att få kompetenta krafter som arbetar gratis. Den dörren står öppen för unga också idag, men den förutsätter att det finns något parti vars våglängd man gillar.

Idag finns många ställen där man ägnar sig åt nedrustning, utveckling, internationell politik och internationell rätt, inklusive mänskliga rättigheter. Arbetsområdena är väldiga och många är spännande, men det finns numera också väldigt många på banan. Jag skulle ge rådet: skaffa mycket rejäla kunskaper inom något område som ekonomi, juridik, eller statskunskap plus gärna någon specialitet. Lär därtill engelska flytande i tal och korrekt i skrift plus gärna något annat (kanske udda) språk.

Huvudinriktningen i mitt yrkesliv låg alltid fast: att främja fredligt internationellt samarbete. Men chanserna till uppgifter dyker upp lite slumpvis. Jag hamnade på arbetsfält som jag inte haft i siktet men som aldrig någonsin var tråkiga men ofta blev både krävande och spännande – arbete med kodifiering och utveckling av folkrätt, nedrustning, FN, miljöpolitik och utvecklingsbistånd, folkomröstningen om kärnkraft 1980, IAEA 1981, Chernobyl 1986, Irak 1991, Nordkorea 1992, Irak 2002-03. Nu vid 89 års ålder tycker jag det är superroligt att forska, skriva och någon gång emellanåt fara på konferens eller föreläsa. Därtill leva familjeliv och hämta barnbarn i skolan och spela Mahjong med dem.

På miljöspaning: föråldrad teknik, den nya generationens bilar och progressiva aktörer

02/04/201702/04/2017 / SCISER

Av Salvador Perez

För lite mer än en vecka sedan rapporterade SvD Näringsliv (23/3) om att Geely, det vill säga Volvo Personvagnars kinesiska moderbolag, är involverat i ett projekt med syfte att ersätta Londons fossildrivna taxibilar med laddhybrider. Den nya generationens taxibilar kan köras enbart på el och har Volvos trecylindriga motor, som tillverkas i Kina, som räckviddsförlängare. När motorn är igång laddas batteriet. Enligt talespersoner på Geely ska de nya taxibilarna, tack vare eldriften, klara sig på en bensintank om dagen och därför minska utsläppen i staden. Bilarna kommer byggas i en nyöppnad fabrik nära Coventry och fabriken förväntas ge 1 000 nya jobb. Produktion sägs starta i höst och de nya miljövänligare taxibilarna kommer därefter att ersätta de äldre.

Bakgrunden till att bilarna byts ut är nya regler som kräver extremt låga utsläpp för taxibilar i London från och med 1 januari. En anledning till de nya reglerna är ökad kritik mot den dåliga luften i staden. Luftkvaliteten har uppmärksammats under en längre tid och luften är på sina håll värre än i Peking vilket väcker stor uppmärksamhet och folklig opinion om att något måste göras. Ett huvudskäl till föroreningarna är vägtrafiken. Särskilt dieselbilar sägs ligga bakom de hälsofarliga partiklarna. Det är av det skälet som stadens beslutsfattare valt skärpa reglerna för taxifordonen. Tanken är att stadens tusentals taxifordon ska visa att utsläppsminskningar är möjliga och driva på en större omställningsprocess av fordonsflottan.

Ambitionerna är stora och sträcker sig bortom taxiflottan. Tillsammans med andra storstäder som Paris, Mexiko City, Madrid och Aten planerar London ett förbud mot dieselmotorer – vars negativa konsekvenser för luftmiljön och hälsan nu är uppenbara. Många städer runt om i världen har redan eller planerar bilfria zoner. I Sverige diskuteras frågan av Transportstyrelsen, och det är framförallt luftkvaliteten som är främsta orsaken men ytterligare en anledning är att sådana zoner skulle kunna bidra till att skapa en trevligare stadsmiljö.

Det står klart att beslutsfattare runt om i världen inte längre kan ignorera luftföroreningarna. I och med att de negativa hälsoeffekterna blir mer kända sätts beslutsfattare, särskilt lokala sådana, under press. Beslutsfattarna tvingas göra något åt situationen eftersom luftföroreningarna drabbar alla, såväl fattiga som rika. Det finns många exempel på detta. Ett är situationen i de flesta kinesiska städer. Den dåliga luftkvaliteten i städerna – bland annat orsakad av ständigt växande vägtrafik – beskrivs i utländska medier som en “airpocalypse” – en sammansättning av de engelska orden för luft och apokalyps. Luftföroreningarna ökar risken för luftvägssjukdomar och förtida död. I London sägs långtidsexponering mot luftföroreningar, och då särskilt mot mindre partiklar som sätter sig i lungor och blodet, orsaka 9 5000 förtida dödsfall varje år. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, orsakar dålig inomhusluft, 3,7 miljoner förtida dödsfall årligen runt om i världen. Antalet förtida dödsfall är som högst i Kina och Indien och andra länder i samma region. Kina står ensamt för ungefär 1 miljon av de förtida dödsfallen. Detta får också ekonomiska konsekvenser. Bland annat innebär det att chefer och andra nyckelpersoner inte vill bosätta sig eller jobba i de förorenade städerna. Utländska företag, inklusive svenska sådana, har svårt att rekrytera personal till positioner i landet. Även kineser väljer, om de kan, bort de mest förorenade städerna, även om det bara är för en kort tid. I det sammanhanget är smog-flyktingar är ett högst relevant begrepp. Luftföroreningar och andra miljöproblem är också en av de främsta anledningarna till att välbärgade kineser bosätter sig utomlands.

Vi bör se luftföroreningarna och tillhörande konsekvenser som något orsakat av användningen av föråldrad teknologi. Med föråldrad teknologi menas att det idag finns fullgoda alternativ till den förbränningsmotorn som driver 99 procent av världens personbilar. Alternativen stavas el och vätgas. Dessa tekniker är mogna för vardagsbruk. Personbilar som nyttjar dessa tekniker finns på marknaden, de är mycket uppskattade av användare och genomgår hela tiden utveckling till det bättre. Eventuella begränsningar, som räckvidd för elbilar, är verkliga bekymmer men det är också sådant som kan lösas. Bättre batterier kommer att ge längre räckvidd. Redan idag räcker räckvidden i en genomsnittlig elbil för vardagsanvändning. Enligt Trafikverket är hälften av bilresorna i Sverige kortare än 5 kilometer. I tätorter är 80 procent av resorna kortare än 3 kilometer. Samtidigt har nästan alla elbilar på marknaden en räckvidd på minst 150 kilometer, i många fall mycket mer. Vissa toppmodeller uppges ha en räckvidd på runt 600 kilometer, även om sådana uppgifter är osäkra. Idag finns också snabbladdare som kan ladda vissa batterier från helt tomma till nästan helt fulla på några minuter. För andra batterier gäller upp till en timme – det vill säga tillräckligt för att äta ett mål mat och sträcka på benen. Nu finns dessa laddare inte överallt men de finns på ställen som bedöms underlätta för längre resor, just för att elbilar ska vara attraktiva för fler och för att det inte ska finnas några tveksamheter om teknikens möjligheter. Med vätgasdrivna bilar är räckvidden inte något problem. En sådan bil tankas precis om en fossildriven. Vätgastekniken har stor potential, inte minst för yrkestrafiken och tunga transporter – det vill säga där elbilen ännu inte räcker till.

Ett centralt problem med el- och vätgasbilarna är att de är väsentligt dyrare än motsvarande traditionella fossilbilar. Visserligen sägs lägre driftkostnader tala till den nya teknikens fördel men det råder också stor oklarhet kring sådant som andrahandsvärde och, när det gäller elbilar, batteriernas livslängd. För att ställa om fordonsflottan behövs olika former av incitament för att få konsumenter att välja de nya teknikerna. Mycket talar för att stödsystem hjälper till på traven. I Norge finns ordentliga stödsystem och där finns också betydligt fler elbilar än i Sverige. Att köpa och äga elbil i Norge är väldigt förmånligt. Den som köper elbil behöver inte betala skatt på 25 procent, köparen slipper också registreringsavgiften på i snitt 100 000 norska kronor, bilen är undantagen vägtull, parkerar gratis på offentliga parkeringsplatser samt får resa utan kostnad på många vägfärjor. Ett resultat av den ambitiösa politiken är att var fjärde nyregistrerad bil i Norge förra året var en elbil.

I Sverige talar vi vackert och har sedan länge insett behovet av att ställa om vår transportsektor. Faktum är att transportsektorn sammantaget har en väsentligt stor klimatpåverkan, särskilt med tanke på att elproduktionen, med stora delar vatten och kärnkraft, sticker ut som särdeles ren ur klimatsynpunkt. Transporterna är den sektor som orsakar huvudbry. Personbilarna i Sverige, nästan 4,7 miljoner till antalet, är också tyngre och törstigare än på den europeiska kontinenten. Sverige är också ett land där mycket lastbilstransporter äger rum, och det ökar vårt klimatavtryck. Samtidigt är vi väl medvetna om att vår transportsektor är, tillsammans med utlandsresor och vår konsumtion, vårt största klimatbov. En del debattörer ser just en eventuell omställning av hela transportsektorn, det vill alltså säga även av den tunga trafiken, som Sveriges viktigaste bidrag i den globala klimatkampen. Omställning av transportsektorn är också central för att Sverige ska kunna nå sina ambitiösa klimatmål om en fossiloberoende fordonsflotta och därtill vara en ännu större förebild ur klimatsynpunkt.

Idag är vi inte riktigt där. Tvärtom talar mycket för att utvecklingen är den rakt motsatta. Värre än att vi ligger efter Norge är att nybilsförsäljningen i Sverige slår rekord. Förra året (2016) registrerades 372 000 nya personbilar, 51 600 nya lätta lastbilar och 58 000 nya lastbilar. Det är för alla tre kategorier rekord. Dessutom var mycket få personbilar supermiljöbilar, det vill säga den kategori som inkluderar elbilar, vätgasbilar och bränslesnåla laddhybrider. I den kategorin registrerades 13 000 nya fordon, vilket bara motsvarar 3,5 procent av marknaden. Det är långt från var femte nyregisterad bil som Norge kan stoltsera med. Enligt branschorganisationen Bil Sweden spås även 2017 bli ett bra år för branschen.

För att nå målen om en fossiloberoende fordonsflotta behövs sannolikt större offentliga ansträngningar. Att Centerpartiet gått ut med att de kan tänka sig att höja supermiljöbilspremien till 100 000 kr istället för dagens 40 000 kr är ett steg på vägen. Välkommet är också att Centerpartiet öppnar för att införa en engångsavgift på mellan 25 000 till 50 000 kr på bilar med höga växthusutsläpp. Allt detta lär sänka tröskeln för att byta ut fossilbilar mot miljövänligare bilar. Andra förmåner likt de i Norge kan rimligtvis också göra en hel del för omställningen. Ännu mer radikalt vore givetvis om städerna inför förbud mot miljö och hälsofarlig teknik – precis som London och andra städer planerar att göra. I samma linje ligger också att stadens alla taxibilar bör vara antingen hybrider, som i London, eller rena elbilar. Den offentliga sektorn bör utreda möjligheterna i att enbart upphandla transporttjänster från aktörer som har en fordonsflotta som uppfyller högt ställda miljökrav. I vilket fall som helst förefaller ledningen i Stockholms Stad ha liknande miljö-och klimatambitioner, även om styret ännu inte vill gå så långt som London och andra.

Givetvis är kollektivtrafik att föredra. Personbilstrafiken är problematisk. Infrastrukturen är kostsam och tar upp plats i stadsrummet. Förtätning och grön stadsplanering är rimligare utgångspunkter. Ändå är personbilar något som finns och något vi kommer att behöva förhålla oss till under mycket lång tid. Ordentlig kollektivtrafik är också något som fungerar bäst i städerna. I många delar av Sverige kräver livspusslet helt enkelt tillgång till minst en personbil. I detta ljus måste miljövänliga personbilar, det vill säga el och vätgasbilar, betraktas som långt bättre än mindre miljövänliga personbilar, det vill säga fossilbilar. Därtill måste Sverige satsa på riktigt om ambitionen verkligen är att ha en fossiloberoende fordonsflotta redan år 2030. Politiken hade sannolikt varit mer ambitiös om vi hade inhemska elbilstillverkare som lobbade mot politikerna och vars tillverkning i omställningsprocessen skapade arbetstillfällen. Förekomsten av ett sådant industrikomplex, det vill säga ett kopplat till grön teknik, med tillhörande export, vore i alla lägen bättre än det nuvarande militärindustriella komplexet kopplat till Saab och andra försvarsföretag. Man kan tänka sig att ingenjörerna på Saab kan göra mer nytta för världen inom en grön sektor. I vilket fall som helst finns det potential för lastbilstillverkarna Volvo och Scania att med hjälp av offentliga stödsystem för forskning och utveckling tillämpa vätgastekniken på dessa större fordon och göra tekniken kommersiellt konkurrenskraftig. Det skulle innebära en stor framgång.

För att återgå till taxibilarna i London finns det några saker att ta fasta på. Som jag nämnde tidigare byts taxibilarna ut för att lösa ett problem, det vill säga få ordning på luftkvaliteten i staden. Därtill hoppas tillverkaren att erfarenheterna från taxibilarna kan överföras på andra bilar. Geely säljer redan idag rena elbilar – det vill säga inte hybrider – i Kina. En särskilt spännande modell uppges ha en räckvidd på 250 km och ser ut som vilken genomsnittlig europeisk bilmodell som helst. Exemplet med Geely och London visar att städer är villiga att tackla sina miljöproblem.

De senaste åren har det sålts runt 70 miljoner personbilar i världen årligen. Bara drygt en procent av den årliga försäljningen i världen är elbilar. Samtidigt finns det totalt 1,1 miljarder personbilar i världen. Bara drygt två miljoner av dessa är elbilar. Det innebär att antalet elbilar i världen utgör lite mer än en promille, det vill säga en tusendel, av världens totala personbilsflotta. Enligt prognoser kommer antalet personbilar och lastbilar i världen dubbleras till år 2040. Det är högst oklart hur många av dessa fordon som kommer att vara eldrivna men industrier kopplade till fossila drivmedel spås alltjämt en ljus framtid.

Om man bortser från entusiasmen för “elbilsrevolutionen” och den uppmärksamhet som riktas mot den nya tekniken visar dessa siffror vilken monumental utmaning som ligger framför oss. Samtidigt som allt fler biltillverkare lanserar elbilar och talar om att det är där framtiden finns baseras deras affärsmodeller och vinster fortfarande på de fossilbilar som bidrar till att förstöra miljön och klimatet. Vi kan helt enkelt inte lita på att biljättarna är villiga att snabba på den nödvändiga omställningen. I varje fall kan vi inte utgå från att det kommer ske utan hårt tryck. Därtill sitter ett annat industrikomplex, petroleumindustrin, i samma båt och är villig att göra allt i sin makt för att försvara sin affärsmodell, att tillhandahålla det bränsle som underminerar den mänskliga civilisationens fortlevnad.

Det finns idag ett antal städer i Londons storlek runt om i världen. Likaså finns det gott om städer med dålig luftkvalité till följd av vägtrafiken. En radikal tanke är att styrande i sådana städer, säg London, Peking, New York, Rio de Janeiro, Mexiko City, Lagos, New Delhi, Kapstaden, Moskva, Buenos Aires med flera går ihop i ett projekt, förslagsvis med en aktör i branschen (som i fallet London), och tar fram en kompakt och överkomlig elbil för det tjugoförsta århundradet. Ett sådant projekt vore verkligen en del i ett Apollo-projekt med syfte att rädda klimatet och världen.

Referenser

Reflektioner kring feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport

27/03/201728/11/2019 / SCISER

Av Salvador Perez

I dagarna blev det känt att Saab med hjälp av den svenska regeringen vill fortsätta sina exportansträngningar. Två potentiella affärer har uppmärksammats: Belgien och Colombia. Det finns få invändningar mot en affär med Belgien. Landet är en demokrati och den politiska ledningen säger sig vara i behov av att uppdatera flygvapnet. Med Belgien och andra länder i samma kategori – Finland, Schweiz, Kanada, Slovakien m.fl. – kan Sverige dela utvecklingskostnader för den nya generationen JAS-Gripen som politikerna redan har beslutat att köpa.

Den potentiella affären med Colombia omgärdas dock av starka invändningar. En av dem är att landet efter årtionden av interna strider, som bland annat resulterat i 3 till 7 miljoner internflyktingar (det vill säga näst mest i världen efter Syrien), äntligen fått till stånd ett uppmärksammat fredsavtal och därmed också påbörjat en lång och snårig försoningsprocess. I det läget bedömer alltså den rödgröna regeringen, som stöttat och talat uppskattande om fredsavtalet, att det är lämpligt att backa upp försvarsföretaget Saab i deras försök att få Colombia att köpa JAS Gripen.

Affären med Colombia har också kritiserats av en rad fredsorganisationer, bland annat Svenska Freds. Enligt både Agnes Hellström och Linda Åkerlund, ordförande respektive nedrustningsansvarig på Svenska Freds, riskerar en vapenaffär mellan Sverige och Colombia att underminera arbetet för hållbar fred. Ett nyckelargument är att Colombia, ett utvecklingsland, behöver lägga resurser på annat än vapen eftersom mer vapen knappast bygger fred. Åtgärder som bekämpar fattigdom och stärker små jordägares rättigheter kan ha en mycket mer positiv effekt för freden i stort eftersom sådana åtgärder slår undan basen för spänningar och konflikter. Colombias knappa resurser bör gå till sådana investeringar.

Det finns oroande paralleller mellan Colombia och den skandalomsusade JAS-affären med Sydafrika i slutet av 90-talet. Under början på 90-talet pågick sluttampen på den frihetskamp som mynnade ut i att apartheidsystemet efter årtionden av institutionaliserat förtryck officiellt avskaffades år 1994. Även i fallet Sydafrika visade Sverige stort stöd för det sydafrikanska folkets sak. Under årtionden var kampen mot apartheid en grundpelare i svensk utrikespolitik och en central del av en folkrörelse för internationell solidaritet. De flesta riksdagspartier stödde frihetskampen. Bland annat kom mer än hälften av det civila stödet till kampen från Sverige. När frihetskampen var vunnen och apartheidsystemet avskaffat förbyttes internationell solidaritet från Sveriges sida mot kall opportunism. År 1999 köpte Sydafrika 28 JAS-plan av Sverige till en kostnad av sammanlagt 17 miljarder kronor. Vid tidpunkten för affären levde 66 procent av Sydafrikas befolkningen under landets egen fattigdomsgräns, det vill säga totalt 33 miljoner människor. Affären med Sydafrika har därtill kantats av envisa mutanklagelser och har kritiserats för att ha tvingats på landet i en tid då folket var i större behov av annat, bland annat fattigdoms-och HIV-bekämpning.

Förutom den möjliga affären med Colombia finns en annan affär som borde väcka särskilt stor uppmärksamhet: Indien. Saab vill med regeringens hjälp sälja upp till 200 JAS-Gripen till Indien till en kostnad om minst 100 miljarder kronor. En sådan affär vore den i särklass största i svensk industrihistoria, mycket större än affären med Brasilien. Här agerar regeringen aktivt för att en affär ska bli förverkligas. Både statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg har i olika omgångar besökt Indien tillsammans med näringslivsdelegationer som inkluderat Saab. Indien räknas liksom Belgien som en demokrati. Vad är då problemet? Betänk följande sociala förhållanden i Indien:

Enligt Världsbanken lever 270 miljoner människor under landets egen fattigdomsgräns och siffrorna är ännu mer häpnadsväckande vid användandet av andra internationella fattigdomsmått.
Enligt internationella energirådet IEA saknar 300 miljoner människor tillgång till något så grundläggande som elektricitet.
Enligt nationella data saknar halva befolkningen, det vill säga omkring 600 miljoner människor, saknar tillgång till en vattenbaserad toalett vilket är ett stort hälsoproblem och säkerhetsproblem, särskilt för barn och kvinnor.
Enligt Rädda Barnen, som bygger på Världsbankens data, är 44 procent av barnen i landet underviktiga och så mycket som 72 procent av spädbarnen lider av blodbrist. Andelen barn med näringsbrist i Indien är nästan fem gånger högre än i Kina och dubbelt så hög som i Afrika söder om Sahara.

Nyligen kom den årliga skrivelsen där regeringen redogör för den svenska exportkontrollen av krigsmateriel under det gångna året. I början av skrivelsen kan vi läsa att export av krigsmateriel enligt krigsmateriellagen endast får äga rum om “det finns säkerhets-och försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.” En viktig fråga är då om de potentiella affärerna med Colombia och Indien inte strider mot Sveriges utrikespolitik på ett sätt som borde omöjliggöra export.

På vilka grunder skulle dessa två affärer kunna strida mot Sveriges utrikespolitik? Svar: den feministiska utrikespolitiken. När den så kallade feministiska utrikespolitiken presenterades av utrikesminister Margot Wallström efter den rödgröna valsegern 2014 skulle vi få “en ny syn på säkerhet.” Genom sitt långa arbete för barn och kvinnors sak, bland annat genom toppositioner inom världssamfundet, var Wallström väl medveten om hur barn och kvinnor åsidosätts när viktiga beslut ska tas. Enligt utrikesministern skulle hänsyn till kvinnor och barn genomsyra utrikesförvaltningens arbete. Målet var att stärka alla kvinnors och flickors rättigheter, förbättra representationen och öka resurserna. Med det som bakgrund kan man fråga sig om vapenexport till länder som Colombia och Indien “stärker kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser.” Det finns snarare skäl att tro att vapenexporten urholkar resurser som kan användas för att förverkliga den feministiska utrikespolitikens huvudmålsättningar. Fattigdom, avsaknad av elektricitet och grundläggande sanitet och mindre bra förutsättningar för god hälsa är några av de faktorer som hindrar kvinnor och barn från att nå leva ett gott liv. Indikativt är också att den svenska vapenexporten inte nämns med ett enda ord i varken 2016 eller 2017-års handlingsplaner och fokusområden för den feministiska utrikespolitiken.

Ovanstående är inte detsamma som att hävda att all skuld för det inkonsekventa i Sveriges förhållande med omvärlden ligger på Wallström eller att det enbart är utrikesministern som måste ställa saker tillrätta. Vi har inte tillräckligt med insyn i regeringens dagliga arbete för att kunna uttala oss om hur diskussionerna och övervägandena sker mellan de olika statsråden och departementen men vi som tror på att Sveriges politik kan göra skillnad bör också kunna förvänta oss att diskussionerna mellan Wallström, Damberg och Löfven är hårda. Tills dess att vapenexporten regleras på ett sätt som är acceptabelt inom ramen för den feministiska utrikespolitiken saknar Sveriges arbete för en bättre värld den trovärdighet som vi skulle kunna ha.

Genom åren har jag blivit mer och mer övertygad om att begreppet säkerhet och inte minst svensk säkerhetspolitik i alltför hög grad fått präglas av ett ensidigt militärt synsätt. Detta är för övrigt ett internationellt diskussionsämne, ofta aktualiserat av t. ex. FN:s olika generalsekreterare och upprepade gånger även av USA:s president Barack Obama. Den ensidiga tyngdpunkten har blivit särskilt tydlig genom några undersökningar som jag genomfört under de senaste åren. Det gäller en studie om vapen och vapenexport (Ingelstam 2012), boken Fred säkerhet försvar (med Anders Mellbourn, 2014), programförklaringen till nätmagasinet Mänsklig säkerhet (tillsammans med Robert Egnell, 2015) och den oberoende Nato-utredningen Sverige, Nato och säkerheten (Hans Blix m. Fl. 2016) till vilken Pierre Schori och Stina Oscarsson var initiativtagare.

I samtliga dessa (och på många andra ställen) betonas vikten av ”en bred satsning på avspänningsåtgärder”. Men vilka dessa är har vi (och andra) genomgående lämnat rätt vaga besked om. Detta står i skarp kontrast till de detaljerade utredningar som regelbundet publiceras om den militära säkerheten och försvarsmaktens utformning. Avsikten med skriften GRANNLAGA- om kontakter mer ryssar och Ryssland, är att avhjälpa denna brist och peka på vad utrikesminister Margot Wallström kallat ”en bred ansats” gentemot Ryssland.

Salvador Perez

Om vi ska backa tillbaka till Natoutredningen en stund. Vad har du för tankar kring hur “Natoutredningen” mottogs? Hur ser du på utvecklingen i samband med och efter publikationen, då positionerna snarare rört sig närmare ett fullödigt Natomedlemskap? På vilka sätt var utredningen framgångsrik, och var finns det anledning att vara självkritisk? Vad kan den breda fredsrörelsen ta med sig för lärdomar? Till sist: hur hänger Natoutredningen ihop med projektet som riktar sig mot samförstånd och avspänning?

Lars Ingelstam

Debatten om Nato var som mest intensiv under tiden mellan försvarsbeslutet i juni 2015 och beslutet om värdlandsavtalet i maj 2016. Utredningen som kom vid nyår 2016 kopplades, med viss rätt, nära till frågan om värdlandsavtal. Grundprincipen, givet den faktiska situationen i Ryssland och i resten av världen, är att avspänning bör prioriteras framför avskräckning. Debatten har i någon mån avstannat, troligen därför att allt fler – även de som tidigare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap – känner en djup tveksamhet inför alliansen i dag, kort sammanfattad i de båda namnen Trump och Erdogan.

Salvador Perez

Många av de som är engagerade inom ramen för SCISER är studenter, och ett av SCISERs uttalade mål är att vara en brygga mellan akademin och olika typer av politiska aktioner. Våra medlemmar är också väldigt samhällsintresserade och har med få undantag sina akademiska rötter inom samhällsvetenskap och humaniora. Hur såg din väg från det naturvetenskapliga till det samhällsvetenskapliga ut? Vilken nytta har du haft av att ha en annan akademisk bakgrund när du sedan gett dig i kast med andra frågor? Vilka är dina erfarenheter av att möta dagens studenter?

Lars Ingelstam

Efter en relativt lyckad karriär från teknisk fysik till forskande matematiker (till biträdande professor) fick jag möjlighet att bredda spåret; först till långsiktig planering, särskilt för försvaret, sedan till det breda och nya området framtidsstudier, i gränslandet mellan forskning och politik. I synnerhet i det sistnämnda lärde jag mig att ta tre saker på allvar: 1) politiker med äkta övertygelser (men det har inte alla) 2) att tvärvetenskap är nödvändig, men att den måste grundas på solid vetenskaplig kunskap 3) att forskare kan och bör träna sig att delta i det offentliga samtalet. Som forskare vill man gärna arbeta igenom en fråga grundligt, vilket är något som den offentliga debatten behöver. Men man måste också lära sig förenkla och spetsa till.

Den längsta delen av min yrkesverksamhet blev som samhällsforskare, kring teknik och social förändring. Mycket lär man sig genom att vara handledare för doktorander.

Salvador Perez

Istället för att luta dig tillbaka efter ett framgångsrikt yrkesliv har du valt att engagera dig i samhällsutvecklingen för att förändra saker och ting som du betraktar som felaktiga eller problematiska. Varifrån kommer drivkraften att försöka påverka? Vad har du för råd till unga som är oroade över samhällsutvecklingen och vill verka för förändring?

Lars Ingelstam

Ni frågar efter drivkrafter, och för mig är det självklart att då börja med min kristna tro. Den lämnar få ”svar” på tidens frågor, men ger energi för att söka svaren och förlåtelse när det inte lyckas eller då missmodet slår till.

Jag tillhörde i många år ett politiskt parti. Det innebär en plattform men samtidigt vissa lojaliteter som kan vara svåra att förena med en vetenskaplig hållning. Man kan vara ”politisk” även utan medlemskap.

Till studenter som vill påverka samhället och göra världen bättre vill jag föreslå: lär dig något område ordentligt! Försök tillägna dig vad som (lite pretentiöst?) kan kallas ett vetenskapligt synsätt. Håll dig allmänbildad om tidens stora frågor och den politiska debatten. Men det kan vara klokt att inte alltför tidigt i livet bli totalt involverad som vald politiker eller politisk rådgivare.

Internationella kvinnodagen och den bortglömda kampen mot militarismen

14/03/201728/11/2019 / SCISER

Av Salvador Perez

Version en español

Förra veckan inföll internationella kvinnodagen. I samband med det uppmärksammades bland annat kvinnors historiska kamp för rösträtt, kampen för en rättvis arbetsmarknad och den pågående kampen för reproduktiva rättigheter. Alla dessa frågor är viktiga, både i Sverige och i världen. Ändå var det något som inte uppmärksammades i någon större utsträckning: kampen mot militarism.

När Internationella kvinnodagen instiftades 1910 ingick dock just kampen mot militarismen i skapandet av en feministisk värld. Under tidigt 1900-tal beskrev författare som Rosa Luxemburg och Simone Weil med fasa den nationalism, militarism och upprustning som föregick det vanvett som var första och andra världskriget (om detta talade Jonathan Feldman på Folkets hus i Bagarmossen den 8 mars).

Och i Sverige har vi en liknande intellektuell tradition att förhålla oss till.

I en skrift sammanställd av Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Kvinnor för Fred och Frihet (IKFF) för att uppmärksamma den nya statyn “Kvinna i Fredsarbete” på Djurgården i Stockholm kan vi läsa om Alva Myrdal (1902-1986) och Inga Thorsson (1918-1994). Både Myrdal och Thorsson var engagerade för kärnvapennedrustning och allmän nedrustning. De var diplomater, satt i riksdagen för Socialdemokraterna och nådde toppositioner inom det internationella samfundet.

Myrdal var ordförande i den svenska nedrustningsdelegationen i Genève mellan 1962 och 1973. Hon var då ensam kvinna bland 17 manliga huvudförhandlare. Grundat i sitt breda arbete för sociala frågor, barns och kvinnors rättigheter, global rättvisa och utveckling påtalade Myrdal att de stora summor pengar som gick till upprustning istället borde användas till att förbättra världen. I samma anda kritiserade hon att omkring 20 000 fysiker ägnade sig åt forska om atomvapen istället för bedriva forskning som skulle gynna fred och utveckling. Myrdal var också en av initiativtagarna till Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) och var dess första ordförande. Hon belönades för sin livsgärning med Nobels fredspris 1982, fyra år innan hon dog.

Inga Thorsson efterträdde Myrdal som ordförande för den svenska nedrustningsdelegationen och fick 1978 uppdraget att leda FN:s expertgrupp om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Resultatet lades fram fyra år senare, år 1982. I vad som kom att kallas “Thorsson-rapporten” identifierades ett starkt negativt samband mellan rustningskostnader och ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Enligt rapporten underminerade ständigt ökande kapprustningskostnader utveckling och en stabilare ekonomisk och politisk världsordning. Thorsson presenterade hur multilateral nedrustning skulle kunna reducera världens militärutgifter med två tredjedelar. År 1984 presenterade Thorsson också, på regeringens uppdrag, en stor utredning om nedrustning och omställning till civil produktion i Sverige.

Vi kan bara föreställa oss hur världen skulle se ut om Myrdal och Thorsson med flera kunnat övertyga världssamfundet.

Var står nedrustning av kärnvapen idag? Visserligen har arbetet mot kärnvapen gett visst resultat. Antalet kärnvapen är nu, tack vare nedrustningsavtal, två tredjedelar lägre än under Kalla krigets mest intensiva kapprustning. Det pågår också ett intensivt arbete för ett förbud mot kärnvapen, inte minst i civilsamhället. Detta arbete har påverkat många stater. 132 stater – givetvis de som inte själva har sådana vapen – ställer sig bakom ett förbud. FN:s generalförsamling har också, på grund av denna mobilisering, inlett förhandlingar om ett kärnvapenförbud vilket sig är en viktig markör. Ändå finns fortfarande totalt 14 900 kärnvapen kvar i världen. USA och Ryssland innehar tillsammans cirka 93 procent av befintliga kärnvapen. Modernisering och framtagandet av så kallade mindre taktiska kärnvapen är en källa till oro. Detsamma gäller president Donald Trumps signaler om att USAs kärnvapenarsenal kan komma att utökas. Vi ska heller inte glömma bort att det finns starka incitament för stater att ha kärnvapenarsenaler därför att det ger dem ett visst förhandlingsutrymme i det internationella samfundet.

Var står vi när det gäller konventionella vapen? I dagarna kom färska siffror från SIPRI – det vill säga samma institut som Alva Myrdal var med och grundade – och den senaste sammanställningen visar att den globala vapenhandeln återigen är på nivåer som vi inte har sett sedan Kalla kriget. Enligt SIPRI har den globala handeln ökat med 8,4 procent under den senaste femårsperioden (2011-2016), jämfört med föregående period femårsperiod (2005-2010). Allra störst är är ökningen i Mellanöstern. Saudiarabien, det vill säga det land där vuxna kvinnor står under manligt förmyndarskap och som sedan 2015 är hänsynslös part i kriget i Jemen, har under den senaste femårsperioden ökat sin vapenimport med 212 (!) procent jämfört med föregående femårsperiod. År 2015 uppgick världens totala militärutgifter, enligt SIPRI, till 1 676 miljarder dollar.

Runt juletider brukar människorättsorganisationer göra reklam för olika gåvopaket en kan köpa för att, för en relativt liten peng, hjälpa en medmänniska någonstans i världen. Organisationerna upprättar butiker på nätet där man enkelt kan köpa produkter som människor i nöd behöver. Vanliga produkter kan vara vätskeersättning, vaccin, myggnät eller skolgång till utsatta barn. I november 2015 utbröt en infekterad debatt om hur mycket svenskarna lägger på julhandeln jämfört med flyktingmottagandet. Vid tidpunkten hade tiotusentals flyktingar, främst från kriget i Syrien, kommit till Sverige. I debatten jämfördes den påstådda prognosen för julhandeln 2015 med kostnaden för flyktingmottagandet. Ett argument var ett omsättningen i julhandeln, som sades vara 70 miljarder, visade att vi hade råd att ta emot flyktingar för den mindre summan 60 miljarder (som flyktingmottagandet beräknades kosta samma år). Utan att lägga värdering i den debatten kan man också, genom ett liknande tankeexperiment, fundera över hur mycket vätskeersättning, vaccin, myggnät, skolgång eller för den delen energiomställning man kan få för 1676 miljarder dollar. Att väga dessa militära utgifter mot sådant som kan förbättra världen vore helt i Alva Myrdals och Inga Thorssons anda. I vilket fall som helst är denna koppling viktig om man råkar vara mer angelägen om nuvarande och framtida generationers möjligheter att leva värdiga liv än om vapenföretagens nästa kvartalsrapporter.

I samma SIPRI-rapport kan vi också läsa att Indien är världens största vapenimportör. Indien stod under femårsperioden 2012 till 2016 för hela 13 procent av den totala importvolymen i världen. Tvåan Saudiarabien stod för 8 procent. Indiens upprustning överstiger också med råge den upprustning som sker i de andra regionala stormakterna Pakistan och Kina – till vilka Indien har ett frostigt förhållande.

Här finns en koppling till Sverige som vi bör ta fasta på. Indien har varit och är en stor kund för den svenska vapenindustrin (med staten som medlöpare) och exporten till Indien har kritiserats under lång tid. Om vi åsidosätter det kan vi fortsätta genom att tala om en enda möjlig exportaffär: JAS Gripen. SAAB vill med statens hjälp sälja upp till 200 JAS Gripen till Indien till en kostnad på minst 100 miljarder kronor. I februari 2016 lobbade statsminister Stefan Löfven för SAABs räkning i Indien, och i november samma år var det dags igen när näringsminister Mikael Damberg, tillsammans med SAABs VD Håkan Buskhe, träffade Indiens premiärminister. En affär med Indien skulle, om den går igenom, vara den särklass största i svensk industrihistoria – betydligt större än affären med Brasilien. Till saken hör att Gustav Fridolin i en debattartikel publicerad 2002 kritiserade den socialdemokratiska regeringen och dåvarande utrikesminister Anna Lindh för vapenexporten till Indien. Enligt Gustav Fridolin hycklade den dåvarande regeringen när “kanoner och granater” fortfarande skeppades till Indien trots upptrappningen i gränskonflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir. I samma debattartikel skriver Fridolin skriver att export till något av länderna är “att exportera vapen till krig” och “konstigare än så är det inte.” Fridolin skriver också att det är kriget som har lett till att länderna skaffat kärnvapen och han citerar Bill Clinton som utsett konflikten till “världens farligaste.” Fridolin avslutar med:

Vi gröna vill ha ett Sverige som agerar som en fredens röst i internationella sammanhang, och som med hjälp av en stark alliansfrihet kan medla i konflikter och med hjälp av en progressiv regering kan säga ifrån mot globala orättvisor och mot krig. I ett sådant Sverige finns det inte plats för någon vapenexport. Frågan är vilket Sverige Socialdemokraterna önskar sig.

Gustav Fridolin sitter nu i regering tillsammans med Socialdemokraterna. Gränskonflikten i Kashmir fortsätter och JAS-affären med Indien förbereds.

Vad gäller “globala orättvisor” finns en del att säga. Fridolin skriver om “fattiga indiska barn som tigger på gatorna” som inte behöver granatgevär. Han skriver inte vad barnen är i större behov av men man får anta att det är sådant som mat i magen, elektricitet, rinnande vatten och annat som hör utveckling till.

Om vi återgår till år 2016 kan situationen i Indien sammanfattas på följande vis:

273 miljoner människor lever under landets egen fattigdomsgräns. Ännu fler om man använder andra vedertagna fattigdomsmått
300 miljoner människor saknar tillgång till elektricitet
720 miljoner människor saknar tillgång till en vattenbaserad toalett

Varför spelar det här roll? Förutom det skrattretande i att sälja stridsflygplan till ett land där stora delar av befolkningen inte kan äta sig mätta, inte kan läsa läxorna när solen går ned och som riskerar att råka illa ut när de ska uträtta sina behov (infektioner, överfallsrisk) så kan man också tänka sig att det går emot andra värden som regeringen bekänner sig till (feministisk utrikespolitik någon?). Det kan inte heller vara lätt att koncentrera sig på skolundervisningen när man, av rädsla för att vara tvungen att använda en smutsig toalett som inte går att spola, undviker att dricka vatten eller i huvudtaget gå på toaletten.

Man kan också tänka sig att 100 miljarder kronor räcker till en hel del fattigdomsbekämpning, elektricitet (solpaneler! – vi kanske ska exportera det istället) och toaletter. Sverige är förvisso inte ensam om att underminera fattiga människors livsmöjligheter och det går inte att förneka att denna utveckling också beror på vad de indiska politikerna anser är en önskvärd utveckling för landet men Sverige behöver inte spä på en utveckling som går emot de principer som regeringen säger sig vilja försvara.

Låt oss släppa Fridolin och återgå till arvet från Myrdal och Thorsson. Det finns skäl att tro att utrikesminister Margot Wallström vill ansluta sig till nedrustningstraditionen. Wallström är angelägen om att Sverige återigen ska föra en utrikespolitik där vi som land gör skillnad. En hjärtefråga är kärnvapennedrustning. Här vill Sverige verka för att stormakterna minskar sina kärnvapenarsenaler. Enligt Wallström är det “viktigare än någonsin att jobba för nedrustning” och målsättningen är att “Sverige ska vara en stark röst för global kärnvapennedrustning.” Det skriver nog de flesta under på. Det stora antalet kärnvapen utgör ett dagligt hot mot vår själva existens.

Men ett annat hot är också de konventionella vapen som finns och som på grund av upprustning och spänningar riskerar att användas. Om utrikesminister Wallström sällar sig till en nedrustningstradition i Myrdal och Thorssons anda måste hon också tala om multilateral nedrustning av konventionella vapen som faktiskt är de vapen som på daglig basis sprider elände runt om i världen. Regeringen måste också börja kännas vid hur militära utgifter och den svenska vapenexporten underminerar andra länders utveckling och hur våra biståndspengar ibland används för att släcka eldar vi själva har varit med och tänt.

Man kan fråga sig:

När får Sverige ett fredsdepartement?
När kommer Sverige verka för en internationell nedrustningskommission av konventionella vapen?
När får högskolor och universitet medel för att studera civil omställning av vapenindustrin?

Photo By Atlantic Chef (Own work) via Wikimedia Commons

Explaining Clean Hands Branding and Displacement: Norway, Sweden and the USA

08/02/201714/02/2017 / SCISER

By Jonathan M. Feldman

Countries tend to clearly identify problems with other nations which they use to displace attention to their own problems. They attempt to give their citizens the idea that they have “clean hands,” i.e. that they are politically innocent. This innocence becomes part of a brand which the country uses to market itself. More importantly, the country’s brand is often tied up with some positive aspect of the country that they want to convey which is often the opposite of the country’s actual practices in other aspects. The positive aspect is part of the process of marketing the country having clean hands.

For example, Norway is often regarded as one of the most environmentally friendly countries in the world. They promote electric cars and the government of Norway has announced plans “to ban cars fueled by petrol or diesel by 2025,” setting an example for “several other countries in Europe are formulating similar programs to phase out fuel-powered transportation.” The irony or contradiction is that Norway is a major oil exporter. As a Norwegian oil website explains: “The export value of crude oil and natural gas in 2016 was about…350 billion [Norwegian crowns]. This amounts to approximately 47% of the total value of Norway’s exports of goods…Oil exports increased for the third consecutive year, but…the value decreased compared to 2015 because of lower average prices.” In this example, the efforts to support an ecological transportation system should not be treated with any suspicion. Rather, the problem is how this information can be appropriated by the state to legitimate its inability to desist from the development and export of oil to other nations.

Essentially Norway engages in a kind of pollution imperialism. The state’s sanction of oil exports are displaced in the way Norway is perceived as stories about its dirty fuel ban are circulated throughout the electronic and social media as well as policy groups. Let us look at just one example. A blog discussion in 2016 by Bertelsmann Stiftung on “Sustainable Government Indicators,” makes the following claims: “With a strong focus on renewable-energy production, Norway’s environmental policies are deemed among the best worldwide (rank 3).” Nevertheless, the very same blog later states: “the Norwegian government promotes itself as a lead actor in international environmental efforts and climate negotiations. As an oil and gas producer, it is also a substantial emitter of CO2. Norway is involved in the United Nations Collaborative Program on Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation in Developing Countries (UN-REDD). However, the country has also been criticized for buying itself out of burdensome domestic environmental obligations by purchasing international CO2 quotas instead of reducing emissions.”

This sequence of quotes shows us that Norway is using its wealth to look good, very similar to the notion of displacement identified earlier. Nevertheless, Norway still gets good grades on its participation “in global collective activities to protect the climate and preserve natural resources.”

Norway is not the only nation to engage in this kind of “clean hands” branding. For example in 2014 one widely circulated argument was that Sweden had been at peace for 200 years. This is technically true in the sense of Sweden not being directly engaged in war with another country. The problem is this truth helps mask another. Sweden has engaged in a morally deficient arms export policy for decades and decades, essentially exporting militarism to other countries. Like its neighbor Norway, Sweden exports problems to other countries and then claims that it lacks the problem which it exports (or—in Norway’s case—will eventually eliminate the problem). Norway exports oil, but claims to be ecological. Sweden exports weapons, but claims to be peaceful. These claims, offset by pronouncements about ecological or peaceful diplomatic moves, are part of the clean hands branding process.

In the case of the United States, a major claim made is that the country has helped “to promote democracy.” One academic study published in 2005 explains that “democracy promotion has been an element of US foreign policy for over five decades.” Key champions have included Bill Clinton and George W. Bush. A Congressional Research Service report written by Susan B. Epstein and colleagues explains Bush’s advocacy as follows: “One of President George W. Bush’s stated reasons for starting the war in Iraq was to bring democracy to that country. He stated in December 2006 that ‘[We] are committed to a strategic goal of a free Iraq that is democratic, that can govern itself, defend itself and sustain itself.’ More broadly, the Bush Administration has viewed democracy promotion as an instrument for combatting terrorism.”

In “The Democracy Bureaucracy, The Infrastructure of American Democracy Promotion,” published by The Princeton Project on National Security, September 2005, Thomas O. Melia argues: “[T]he rhetorical conflation by the Bush Administration and its allies of the war in Iraq and democracy promotion has muddied the meaning of the democracy project, diminishing support for it at home and abroad…Some of those opposed to the invasion of Iraq, Americans and others, appear to have been alienated from democracy promotion more generally and this is to be regretted.”

In the U.S. case we see again how realities are distorted during the branding process, with one U.S. brand being democracy promotion. This distortion was self-evident during the Clinton administration which aggressively promoted arms exports even though these breed conflicts and often promote economic underdevelopment and centralization of military power that constrains democracy. George W. Bush’s war in Iraq was based on disinformation, false claims which misled the public about threats and thus helped distort the truth and information which citizens and political representatives used to ratify or oppose presidential foreign policy decisions. Such disinformation was essential for Bush’s “democracy promotion” effort in Iraq. False claims about weapons of mass destruction helped convince legislators and the public to support the war, with Judith Miller of The New York Times being a significant conduit and circulator of lies.

In sum, in the cases of Norway, Sweden and the United States, we see how clean hands branding is used by elites associated with national policy makers, and potentially extending into other actors be they foundations, the media, and others, helps distort realities about these states. The realities associated with the destruction of the environment, militarism, and post-truth politics are displaced by a focus on achievements associated with ecological sustainability, peace and democracy. In some cases the achievements are real. In others these achievements are false or misleading. In either case, the selective use of facts and portrayals of reality help inflate the nation state, key policy decisions and practices which help elites accumulate and maintain power.

Photo By Paolo Villa – Own work, CC BY-SA 4