Talking cure

A concept developed by Sigmund Freud which refers to the belief that by talking about something, you solve it.

---

Ett koncept utvecklat av Sigmund Freud som avser tron på att genom att prata om ett problem så löser man det.

Mauvaise foi

Mauvaise foi, bad faith på engelska och “dålig tro” på svenska, är ett begrepp som används av bland andra Jean-Paul Sartre för att diskutera människans tendens till självbedrägeri. Av bekvämlighetsskäl, av rädsla för sin egen frihet, bedrar människor, enligt Sartre, sig själva för att slippa ta ansvar för sina handlingar och för världen omkring dem. Att hänvisa till att man “inte hade något val” är alltså ett uttryck för mauvaise foi; man bedrar sig själv genom att ignorera det faktum att det alltid finns ett val. Motsatsen till mauvaise foi är med andra ord att vara medveten om sin frihet och om sin förmåga till att aktivt välja.

Knapphetens politik

Knapphetens politik, politics of scarcity, avser en retorisk världsbild som en del politiska partier anammar och sprider genom att ställa olika grupper i samhället mot varandra och peka på kostnaderna som de olika grupperna representerar. Knapphetens politik används för att motivera varför ett rikt land inte har råd att ta emot flyktingar, satsa på integration, främja en grön ekonomi, eller genomföra långtgående reformer. Vad man vill förmedla är att resurserna är begränsade – scarce – och på grund av det måste vissa människors behov tillgodoses på bekostnad av andra människors behov. Knapphetens politik kan bli farlig när den får fäste därför att den utgör en grogrund för extremhögern och dess likasinnade som gör det möjligt för dem att polarisera samhället och på så vis vinna opinion.

Det militärindustriella komplexet

Det militärindustriella komplexet, eller the military industrial complex, myntades som begrepp av den amerikanska presidenten Dwight D. Eisenhower i ett tal som han höll 1961. Där varnade han för att det militära etablissemanget och vapenindustrin – som i USA blivit mycket stora på grund av andra världskriget – riskerade att få alltför stort inflytande över samhällsekonomin i stort. Begreppet avser med andra ord en nära relation mellan en stat, dess militär och militärindustrin.

Det är inte särskilt omstritt bland forskare som ägnat tid åt studera militarismens inflytande på samhällskroppen och ekonomin att konstatera att Eisenhowers farhågor besannades – både i USA och i andra länder. Elisabeth Sköns och J Paul Dunne skriver i “The Military- Industrial Complex” (2009) att även om det militärindustriella komplexet har genomgått vissa förändringar sedan 1960-talet och sedan kalla krigets slut är Eisenhowers oro över militärindustrins makt lika relevant och aktuell även idag. Sköns och Dunne skriver också att trots detta är det anmärkningsvärt få ekonomer som studerar det militärindustriella komplexets påverkan på samhällsekonomin. Se permanent krigsekonomi.

Permanent krigsekonomi

Begreppet permanent krigsekonomi eller permanent war economy betyder att det i ett samhälle alltid finns en mycket hög beredskap för krig och att ekonomiska satsningar på militären betraktas som ett rimligt sätt att stimulera ekonomin. När ett land har en mycket stark militär, som både anställer ett stort antal människor och är ett centralt kugghjul i den nationella ekonomin, finns det starka incitament för att hålla den överdimensionerade militära sektorn sysselsatt. Hög krigsberedskap bidrar till att skapa osäkerhet, och i längden även instabilitet, men inom ramen för den militaristiska diskursen tolkas den sortens osäkerhet och instabilitet som ytterligare orsaker till att satsa ännu mer på militären. Se militarism och det militärindustriella komplexet. 

Traditionell säkerhet

Säkerhet kan, något förenklat, delas in i vad man kallar för traditionell säkerhet och mänsklig säkerhet. Traditionell säkerhet har staten som sitt främsta skyddsobjekt, till skillnad från mänsklig säkerhet där människor, eller medborgarna, står i fokus. Taylor Owen gör följande distinktion mellan traditionell och mänsklig säkerhet i “Challenges and Opportunities for Defining and Measuring Human Security” (2004):

Ett traditionellt säkerhetsperspektiv utgår ifrån att stater måste försvara sina nationella intressen och territoriella gränser från yttre kränkningar, och detta anses mest effektivt göras med militära medel. Traditionell säkerhet är med andra ord synonymt med att värna om en stark militärmakt och att sätta nationalstaten i främsta rummet.

Militarism

Begreppet militarism är omtvistat och svårdefinierat men det kan beskrivas som en tolkningsram för händelser i vår omvärld som innebär att ett traditionellt säkerhetsperspektiv formar förståelsen av det som sker. Säkerhet byggs bäst, enligt militarismens logik, med hjälp av vapen. Inbyggt i militarismen är en omvärldsanalys som ytterst betraktar andra länder som militära hot. Att förlita sig på diplomati eller formulera alternativa säkerhetsperspektiv framställs som naivt eller direkt oansvarigt.

Militarismen förstärks genom en organisatorisk struktur där samma personer rör sig mellan militären, försvarspolitiken och militärindustrin. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har definierat det militärindustriella komplexet som ”gemensamma intressen mellan krigsmaterielindustrin, militären och det politiska etablissemanget.” En byråkrati präglad av militarism är en navelskådande institution som både skapar och attraherar militaristiska synsätt. Resultatet blir att beslutsfattare och experter, som förmodas göra oberoende utredningar, bekräftar varandra och besluten blir kortsiktiga och ensidiga. Ett exempel på detta är beslutet som togs av Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) att godkänna vapenexport till USA under Irakkriget trots att svensk lag förbjuder vapenexport till länder i krig. Frida Blom, Svenska Freds, menar att ”[den] tänkta delegeringen av rutinärenden från regeringen till en myndighet har blivit en näst intill fullskalig överlämning av besluten, i direkt strid med riksdagens beslut.”

“Militarism is at once a state of mind and a military and political system. On the one hand, it is a belief that war is both inevitable and wholesome […] On the other hand, it is a system whereby every citizen is compelled to military service, whereby a large and powerful class of military officers influences or dominates policy, and whereby education is directed by the State to a glorification of war.”– G.Lowes Dickinson, statsvetare och filosof

Fred definieras inom militarismen i termer av avsaknad av krig och inte utifrån reell trygghet eller faktisk avsaknad av våld och hot (inom fredsforskning används begreppen negativ och positiv fred för att göra den här distinktionen). Militarism kontextualiserar inte konflikter och tar inte hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna av krig. Den överhängande risken i att tro att militära medel ska lösa djupgående konflikter är att man skapar sig fler fiender och ytterligare incitament för människor att ansluta sig till terroristorganisationer. Våld föder mer våld vilket anses fordra användningen av mer våld; det är en förenklad sammanfattning men illustrerar problemet med kortsiktiga lösningar och dekontextualisering av konflikter. För att kunna bilda sig en förståelse för den här sortens våldsspiraler krävs det att man lämnar utrymme åt omvärldsanalyser som inte utgår från militaristiska ståndpunkter. När krig och konflikter inte sätts in en kontext leder det till att de börjar betraktas som oundvikliga fenomen, ungefär som naturkrafter. Men krig är ett resultat av politiska beslut och något som människor startar och därför även bör vara kapabla till att avsluta. Genom att blottlägga militarismens inflytande och vända sig till andra sätt att analysera världen kan man börja bryta sig loss ur negativa spiraler och på allvar realisera ett fredsarbete som aldrig kan få fart utan att militaristiska samhällsstrukturer konfronteras.