Is a Swedish Green Conversion Possible?: The Strengths and Limits to the Left’s Response

By Jonathan M. Feldman

The Politics of Climate Change: Sweden’s Response

Sweden is often regarded as an environmental pioneer but the country’s emissions have increased in key sectors. The 2019 Socialist Forum held in Stockholm’s ABF building addressed the urgency of climate change and the left’s response to the climate crisis. This essay analyzes one panel discussion there to raise general questions about the state of Swedish left thinking on the environmental crisis.  I use this discussion to explore both the strengths and weaknesses attached to such thinking.  While noting important steps forward attached to new social movements and ideas to link labor and environmental movements, I point to four key problems with the way the left frames or acts on ecological questions and suggest ways to overcome these limits.

On November 23rd of this year Green Party spokesperson and Vice Prime Minister Isabella Lövin and author and university lecturer Andreas Malm led the discussion “We Must React!”  Lisa Pelling, the moderator, is a political scientist and research director at the Arena Idé think tank.  The panel discussion was part of the annual Socialist Forum held at ABF in Stockholm every year.  I begin this essay by reviewing the arguments made by Lövin and Malm.  My main conclusion is that while parliamentary action by environmentally oriented parties may be necessary but not sufficient, even ecological social movement action which pushes all parties is necessary but not sufficient.  What is missing is an analysis about why the far-right side of the spectrum has grown while the left has not and a discussion of the ability of the left to sufficiently organize and expand its resources.  The right has the power to limit if not block the necessary systemic changes which both Malm and (to a lesser extent) Lövin say they want.

Pelling, the moderator, began by asking whether the environment movement should point to the dangers facing us from climate change or instead focus on positive examples of sustainable development.  The latest United Nations study warns: “Even if countries meet commitments made under the 2015 Paris Agreement, the world is heading for a 3.2 degrees Celsius global temperature rise over pre-industrial levels, leaving to even wider-ranging and more destructive climate impacts.” Lövin began by stating that “we do have not time to lose,” political pressure must be placed on all political parties. She continued by stating that while we are 100 percent certain of what science tells us and positive forces promote a green conversion, there are forces working in the opposite direction, such as companies tied to fossil fuels worth billions of crowns “fighting for their survival.” She said these companies support war in the Middle East and produce other types of problems.  Lövin argued that something must be done to address that concentrated political power because these companies will do everything they can to survive.

Lövin said that when it comes to the climate crisis, “it is not enough to talk about alternatives if people don’t see it is an emergency.” The problem, however, according to Lövin is that some people are more afraid of green conversion than climate change itself.  She referred to psychological research suggesting that people are won over by positive examples and by implication not necessarily by negative ones. Lövin argued that a green conversion can be promoted without a lot of economic casualties.  Several Swedish industries are making or planning to make a green transition and these industries strongly believe that they can do what is ecologically necessary without sacrificing profit. Many companies are convinced that a green transition makes them more competitive in the marketplace than otherwise or at least believe a green transition is feasible.  Winning over industries and green conversion are necessary for addressing the concentrated political power of fossil fuel industries and their allies.  Thus, Lövin basically said, “when we have industry behind us, things happen.”  In sum, we need a concrete politics which shows that change is possible, backed by social movements that contribute to social change.

Andreas Malm argued that peoples’ anger represents a key mechanism promoting proactive social change advancing the environmental movement is.  He pointed to an article in the journal Nature Climate Change about this topic. The article by Daniel A. Chapman, Brian Lickel and Ezra M. Markowitz, “Reassessing emotion in climate change communication,” was published in December 2017, in Volume 7 of that journal. The authors write:

Anger, for example, is often considered a destructive emotion causing aggression, but in fact anger only rarely leads to aggression toward others. These links certainly exist, but operate in complex ways moderated by the context in which the emotional experience unfolds. Contrary to a simplistic view of anger as destructive, research shows that anger is typically the emotion most strongly associated with motivating individuals to rectify social injustices.

Malm pointed to the Extinction Rebellion and Friday for Future movements as involving such anger and useful as counter-movements, even if they have various limits.

Lövin argued that overfishing in the Baltic Sea long went on because politicians did not react. For that reason, she welcomes Greta Thunberg’s recent refrain “how dare you” which questioned political elites for their failure to act quickly and substantively to address environmental problems. Yet, she argues that when politicians act, they can then produce the needed changes.  Whereas Malm emphasized that “politics changes when people are in the street,” Lövin argued that if the majority of parliament represented by parties don’t have it in their DNA to systematically address the ecological crisis, we will “go over the cliff.” Therefore, it is costly if not “dangerous” to abandon political contestation in parliament as doing so amounts to “throwing the baby out with the bath water.”  In other words, deconstructing existing parties as limited is not an excuse for abandoning parliamentary contestation.

Lövin’s statement led Malm to emphasize the limits to political parties—even if not especially the Green Party.  By way of background, the Green Party’s parliamentary vote share decreased from 6.9 percent in 2014 to 4.4 percent in 2018.  The party reached a membership peak in 2014 with 20,214 members, which reduced to 10,719 in 2017.  Malm argued that the Green Party collapsed in the 2018 election because it failed to fulfill a commitment to close coal mines in Germany owned by the Swedish government through the state-owned energy firm Vattenfall. Instead Vattenfall sold them off, causing a political scandal which damaged the Green Party severely. A report in Reuters before the sale explained that this ownership transfer “would reduce Vattenfall’s electricity output by about 30 percent, but also cut its carbon emissions by about 70 percent, making it one of the greenest utilities in Europe.” At this time, Sweden’s Greenpeace affiliate “said the plants should have been shut down and said the sale was a catastrophe for European climate policy and tarnishes Sweden’s environmental reputation.”  Malm said that Vattenfall should have immediately closed the mines. Due to political bargaining coal will only be phased out of Germany by 2038, a timeline criticized by both Malm and Lövin.

Malm noted that Germany’s slow withdrawal from coal incentivizes the nation’s ecological movement to escalate its tactics. In October the Clean Energy Wire reported how the Extinction Rebellion in Germany had launched “two weeks of blockades and acts of civil disobedience by occupying two main traffic intersections in Berlin.” Malm said that the ecology movement should support dismantling of coal, not systems tied to offsetting damage through the purchase of emissions credits. He noted that Spain is phasing out coal. In a news story E3G explains that the reduced profitability for coal power generation in that country led Endesa, a utility company, to announce in September 2019 that it would  “retire two additional power plants in 2020, which had previously been intended for life extensions.” By 2020, a total of 83 percent of Spain’s existing coal capacity was “set to be retired.”  The European Emissions Trading System (EU ETS) reforms have encouraged these changes in Europe.  Malm argued that Sweden still imports oil and that the country’s climate politics is significantly limited by “business as usual.”  As can be seen in the figure below published by, Sweden imports thousands of short tons of coal year after year (Figure 1).  A November 25 report in Carbon Brief  noted “continuing increases in coal generation in south-east Asia,” but that “global electricity production from coal is on track to fall by around 3% in 2019, the largest drop on record.”

Figure 1: Swedish Coal Imports in Thousands of Short Tons

Svensk import av kol

Source: EIA as cited in

Malm said that the Swedish Greens also collapsed electorally because they abandoned their policy of being more generous to immigrants. Instead, the Green Party supported closed as opposed to open borders after the so-called “migration crisis.”  As a government website explains, these changes took place in 2015 when the Swedish government attempted to limit migration.  One official reason was “to be able to provide for those already in the country.”  The closures involved making it more difficult to enter Sweden without a valid passport or official identification document.  The legislature made it more difficult to gain a residence permit and reunite with family members. For example, “of the around 35,500 asylum seekers [who] got a decision from the Swedish Migration Agency in 2018, 11,000 (32 per cent) were granted asylum in Sweden, compared with 27,000 of 66,500 (41 per cent) in 2017 and 67,000 of 112,000 (60 per cent) in 2016.” In sum, “Sweden went from having the EU’s most generous asylum laws to adopting the minimum EU level.”

Lövin side-stepped the migration question, saying that the party lacked the tools to control the disposition of the mines.  Instead, she argued that the costs of emissions have now increased substantially thanks to EU ETS reforms.  These reforms were promoted by the Green Party and other Swedish political interests more generally. Furthermore, Lövin argued that the Green Party could not promote the fight against coal because they are a minority party in the ruling government coalition dominated by the Social Democratic Party in cooperation with the Center and Liberal parties.  She agreed that “anger is useful.”  A larger problem is that planetary conditions are bad, but politicians deflect responsibilities. The planet is being used “like a garbage dump” and the environmental movement must show that this practice is wrong.  Lövin pointed to the dangers of a self-serving variant of nationalism.  She argued that Donald Trump’s arguments against systematic climate change agreements are based on the idea that environmental regulation helps China and hurts the United States.  The Swedish variant of this thinking is that Sweden’s climate footprint is like a drop in the ocean, so it doesn’t matter what individuals do.  Lövin countered that this misguided approach fails to oppose moving down the wrong path and fails to oppose setting a bad example.

Lövin pointed to both legislative and industrial good examples taking place in Sweden. On the political front, Green Party successes have included “climate change legislation,” a “flight tax,” and many other reforms which both limited emissions and contrasted to the years of passivity of “the Alliance,” i.e. the coalition of bourgeois parties led by Fredrick Reinfeldt from October 2006 to October 2014.  Sweden’s “Climate Act and Climate Policy Framework” was adopted in 2017.  This legislative project codifies Sweden’s “long-term target” for having “zero net greenhouse gas emissions by 2045 at the latest.” The Climate Act and Policy Framework, including the target, is backed by all but one party in the Swedish Parliament, the Sweden Democrats (SD).  The disagreements related to this initiative primarily focus on which policies will be initiated, particularly energy policies that might be used to reach the long-term target of “net zero emissions” by 2045. Some might argue that Greenhouse Gas Emissions declined between 2006 and 2014 under a right-wing government. Others can counter that the easiest emissions reductions were made then.

On the economic front, Lövin pointed to SSAB’s green conversion as a good example.  This company, a global steel maker, has been responsible for 10 percent of all emissions in Sweden.  Now the company plans to convert from using coal to using hydrogen gas in steel production.  SSAB reports that in 2016 the company, LKAB (the state-owned mining company) and Vattenfall “joined forces to create HYBRIT—an initiative that endeavors to revolutionize steel-making.” HYBRIT is the name of the initiative that replaces “coking coal,” the traditional method needed for “ore-based steel making, with hydrogen.” The Hybrit initiative will lead to “the world’s first fossil-free steel-making technology, with virtually no carbon footprint.”  Lövin also notes that prices for emissions in Europe are now going up because of the EU ETS reforms.  These reforms will further boost green conversion in Europe and support companies already trying to convert such as SSAB and others. The Green Party and many Swedish companies both see a global competitive advantage in being the first movers towards green conversion.  Therefore, these companies see green conversion as a benefit rather than as a burden.   In sum, Lövin argued that the Green Party has been and is an indispensable political force in setting the conditions for Sweden on the path of green conversion.  Furthermore, without such conversion both Sweden and the world won’t achieve the necessary climate targets.

Linking the Labor and Environmental Movements

Lisa Pelling pointed out that about a third of Sweden’s wealth is controlled by the top 10 percent of the population.  Wealth concentration, she argued, provides a foundation for linking the labor and environmental movements to address these issues simultaneously, a linkage made by Green New Deal proposals in the United States and similar efforts elsewhere.  Pelling’s argument about wealth concentration is confirmed in a report by Mike Bird in Business Insider on October 14, 2014 explaining that “the celebrated social-democratic nations of Scandinavia have some of the highest wealth inequality in Europe.”  Credit Suisse explained these findings in their Global Wealth Report.  Thus, “the top 10% of wealth holders in…Norway, Sweden and Denmark…hold between 65 and 69 percent of those nations’ wealth.”  In other words, “Scandinavian inequality on this measure” is “significantly above British, French, Italian or Spanish levels.” Germany and Austria which “come a little closer” are “still behind,” with Switzerland being the only nation reaching “higher levels of wealth inequality.”  One reason for this inequality, not explained by Pelling, was that Scandinavians often get resources like pensions, health and housing provided by the state which diminishes the public’s need for a certain degree of savings.

Andreas Malm agreed with Pelling’s view that a Green New Deal was possible and useful.  He argued that the climate crisis is above all driven by the production and consumption for and by the rich and not the average person or the poor, both in Sweden and globally. Malm therefore used class and justice criteria to inform his vision of the green transition.  He also argued that the environmental movement should appeal to the working class’s material interests.  He believes that “the best” model for joining these interests can be found in the British Labour Party’s political program.  Among other things that program has advocated:

  • Nationalizing the postal and rail industries
  • Massive taxes on the oil industry
  • Opposing petroleum-based transport
  • Financing green conversion
  • Free broadband services
  • Higher pay in the public sector

Malm argued that this plan has received extensive support by the British labor movement and goes farther than either the Swedish Green or Left parties have gone in comprehensive ecological planning.

Lövin said that workers in various carbon-producing sectors like energy and transport don’t actively oppose a green conversion, but they must see that such a change is in their interest.  She argued that social questions and ecological solutions must be joined.  She noted that companies like Volvo were slow to introduce electric cars when they already had these available for many years. Malm countered by asking why companies like Volvo were not nationalized if they have been slow to react to needed green conversions.  Lövin responded by saying that such a policy measure would be possible if green interests controlled more than half of the parliament—which they don’t.  In any case, Lövin rejected the politics of scarcity (and implicitly zero growth discourse) by arguing that “we don’t have to go backwards and live a worse life,” but in contrast “we need to live a better life.”  This improved life can be achieved with improved public transport, more clean energy, vegetarian diets and other such changes.

Lövin’s intervention led to the question of whether a green conversion was going to cost the average citizen more.  She addressed this point by arguing that it should cost the rich more and weaken their control.  Without an economically equitable solution, green and working peoples’ interests can more easily diverge.  Therefore, Lövin advocated a “redistributive politics.”  Malm agreed with that assessment, supporting what he called old-fashioned Social Democratic policies.  These policies must, according to Malm, include guaranteed workers’ employment if their jobs were eliminated during a green conversion.  If conversion leads to job loss, workers losing jobs should be guaranteed alternative employment. Malm suggested that capital flight, defined as businesses closing operations or moving jobs to other countries, will aggravate working class resistance to proactive measures. In other words, dirty industries can use what some in the U.S. have called “job blackmail.” Malm said the provision of public mass transit, alternative energy and nationalization of industries can provide measures of security for working people.

After Pelling asked about needed improvements in public services, Lövin agreed that Sweden should strengthen municipalities’ capacities to address sustainability demands (which might include needs related to recycling, alternative energy and local infrastructure to support clean transportation).  Malm said capitalists have used their power to weaken public services and oppose green conversion.  Politicians have presented voters with false choices such as between improved schools or improved public transportation.  Thus, he argued ecological activists should attack such capitalists’ power.  After Malm pressed Lövin about whether Greens would advocate this strategy, she replied that the Green Party supported “solidarity with all people around the world,” with future generations, and with the ecosystem including animals.  The Green Party, she said, was working daily to address the climate crisis.

Malm placed less faith in political parties than in social movements like the Extinction Rebellion and Fridays for Future.  He said that these movements explain why political parties in the United Kingdom, particularly the Labour Party, now propose more proactive and systemic ecological policies.  Malm said social movements have been the key to social change and would have to play a central role if Sweden ended up later with a bourgeois government.  In other words, protests are an essential way to influence both Green and non-Green parties.

Lövin acknowledged the lag in political parties’ actions. She pointed out that Malm was earlier than most in showing the need for comprehensive ecological change. Malm’s book, published in 2007, was entitled, “It is our firm belief that if nothing is done now it will be too late.” Lövin said that when the Green Party was founded (in 1981), ecological concerns that now dominate today’s debate were already clearly in focus.  Lövin made the point that other political parties, including those to the left, were very late in adopting any kind of systemic ecological policies, particularly with respect to the climate crisis. She also implied that her party’s cooperation with the Social Democrats has presented difficulties because the Greens are a junior partner without enough leverage.  The Green Party has therefore found it difficult to advance climate politics as the Social Democratic Party places more emphasis on non-ecological priorities.


Four Key Limits to the Swedish Model and Swedish Discourse

The Cultural Lag

The limits to the Swedish model and present Swedish discourse related to social change can be seen in at least four key areas.  First, if we have on the order of ten years to prevent major cascading tipping points related to climate change, then we must investigate the mechanisms blocking rapid political change.  Yet, we see many areas where the Swedish left has moved slowly to address climate change, despite its obvious successes. While Fridays for Future was a key Swedish “political innovation,” we nevertheless have seen slow development in important elements of the country’s ecological discourse.  The lag between current realities on the one hand and the Green Party’s original ambitions and Malm’s agenda in 2007 on the other points to the existence of a “cultural lag.” In his 1957 essay, “Cultural Lag as Theory,” the American sociologist William F. Ogburn argued that such a condition exists “when one of two parts of culture which are correlated changes before or in greater degree than the other part does, thereby causing less adjustment between the two parts than existed previously.” Thus, Ogburn showed that while “the atomic bomb was produced in two and on-half years…a decade later we have developed no defense against the atomic bomb, nor have we made an adjustment in the dispersion of urban populations or in controlling atomic energy or in agreeing to ban the atomic bomb.”  In the climate change case, we have a similar “ticking time bomb” in which companies, political parties and social movements have proven insufficient to solve the underlying problem.

This lag raises the question as to what has been going on politically in Sweden for the last forty or so years. John Bellamy Foster explains that “the phrase Green New Deal took hold in 2007 in a meeting between Colin Hines, former Head of Greenpeace’s International Economics Unit, and Guardian economics editor Larry Elliott.”  Based on my past communications with him, Malm was clearly interested in a Green New Deal ten years ago (if not earlier). A few weeks after I organized the national Green New Deal conference in Stockholm (March 9 and 10, 2009), Peter Eriksson and Maria Wetterstrand, the Green Party spokespersons at the time, wrote about the topic in Dagens Nyheter on March 29th of that year.  In fact, Lövin herself was a participant in that conference as was Eriksson.  The Green Party has long campaigned on the theme of “modernizing Sweden” through green investments and that has slowly happened, but not on a systemic level. The Marx 2019 conference gave some attention to the Green New Deal as well, but it was hardly a dominant theme in that event several weeks ago (October 25-27).  The focus was on “the climate and capitalism,” but it is probable that capitalism will not end in time to limit the arrival of severe ecological tipping points.  One suspects, however, that if the U.S. or British lefts were not presently taking up the Green New Deal, neither would the Swedish left.   In sum, while the idea of a Green New Deal has been floating around Sweden for ten years, the uneven commitment to this idea further underlines the cultural lag.

One thing that seems certain is that ideas developed elsewhere, decades ago, in other countries have now been rebranded as new considerations when entering Swedish discourse. Malm correctly points out the resemblance of these ideas to old Social Democratic conceptions, yet those older conceptions did not have environmental criteria as foremost considerations. For example, the argument about job blackmail organized by dirty industries was made as early as 1982 by Richard Kazis and Richard L. Grossman in the book, Fear at Work: Job Blackmail, Labor, and the Environment.  At the same time, Seymour Melman addressed the need to provide alternative employment for defense workers when military installations were closed or employment reduced because of military budget cutbacks or disarmament agreements. Melman argued in 1988 that conversion should involve legislative changes like “advanced planning” to support alternatives, “advanced notification of contract termination,” “mandatory occupational retraining,” “community adjustment planning,” “income maintenance during civilian conversion,” “relocation allowances,” “a national network for employment opportunity,” and “capital investment planning by government” in the book, The Demilitarized Society.  Closer to home Inga Thorsson, a leading Social Democratic politician and peace activist, championed conversion and associated retraining programs. While the old Social Democrats certainly considered proposals like Melman’s, the majority faction also developed nuclear and defense industries at the expense of the alternative energy (wind power) and (to a lesser extent) the mass transit industry.

One way in which social innovations occur is by promoting diversity through immigrant groups (noted by Peter Hall in his book Cities and Civilization) or by empowering a new leadership group (as I have documented in my research on firms).  The Swedish Left is assumed by many to be a cosmopolitan entity, yet it is strange how insular it actually is.  At the Socialist Forum I spoke to one left intellectual with an immigrant background and he told me the meetings are the same “year after year” and that if one went back ten years the same things as were said then are said now. Events tend to feature the same speakers year after year.  If anything, this year’s event had considerably fewer international speakers than in years’ past suggesting that the Swedish left has either fewer resources or has become less cosmopolitan.

Nationalization is Insufficient

The second key limitation to Swedish discourse on ecological matters concerns an over-confidence in the state and government administration.  One thing that we know for certain is that while the left in Sweden has asked for the state to have more resources, with some now backing nationalization in the United Kingdom and Sweden, the right has consistently questioned the efficiency of the state and its programs and policies and favors the market.  Therefore, if the left wants to give municipal governments more resources and use the national state to take over industries, one should know if these various scales of state power have the necessary competence.  This is true even if “the state has been an underappreciated driver of growth and innovation,” as economist Mariana Mazzucato argues. The basic question is whether and how power and knowledge can be integrated in various organizational forms that promote sustainable innovations and outcomes.  These organizational forms can be private (in the case of cooperatives) or public (in the case of a revitalized and modernized public sector).

If the state lacks competence and is given power to organize economic activity, then political scandals and a potential legitimacy crisis may result and potentially disempower the regime responsible for that activity. In the U.S. anti-ecological forces in the Republican Party made successful and unfair use of the failed Solyndra alternative energy firm supported by the Obama Administration. Therefore, an essential pre-requisite for increased state intervention into the economy (including nationalization) would be the development of capacities within state personnel so that they can organize any economic activities that they are responsible for.  For example, public service workers should get training in management and engineering if they are to oversee and run state-owned businesses.  Yet, current Social Democratic policy is that the state lacks competence in key areas and must defer to the wisdom of corporate managers (even when managers clearly lack wisdom or engage in malfeasance, as in the hidden fees that periodically have been introduced by Scandinavian Airlines).  The idea that government workers should receive improved training and capacities development is not a question high on the Swedish political agenda, however. In addition, any government run industries would have to address questions of accountability to workers, consumers and the public.  In other words, blaming the rich or taxing them won’t automatically lead to improved accountability systems.  Poll data shows that one of the most important reasons why the British public has supported nationalization is that many there believe organizations “should be accountable to taxpayers rather than shareholders.”  Yet a redistributive politics without competence may simply empower unaccountable bureaucrats and change the unaccountable management team from a private to a public one.

The Swedish discourse on environmental transformation usually leaves out a discussion about the role of a revitalized democracy in speeding up that transformation or promoting its competence.  There is a Swedish democratic green conversion movement, but their engagements are on the periphery of both mainstream and mainstream left discourse.  In Britain, the National Organisation for Local Economies (CLES) promotes democratic control over the economy in a way that does not depend solely on the proclivities of national states and parliamentary majorities. For example, CLES’s “The Manifesto for Local Economies” reads: “In policy terms every single local authority needs to pass a local Green New Deal. As a subsidiary of the national Green New Deal movement, the local Green New Deal will spell out how each place will need to respond to this challenge by 2030, including how they are to contribute through local industrial strategies, planning, regeneration and the role of anchor institutions.”

The first democratic question that can be asked is whether nationalization per se will deliver the speed and competence required for a green transition.  The basic problem remains that neither nationalization nor the market guarantee responsibility or accountability in service performance nor delivery.  In Sweden, we have seen failures in administration of airlines (SAS), hospitals (Karolinska) and real estate companies (Akademiska Hus), but successes in the alcohol monopoly (Systembolaget), space industries (Swedish Space Corporation), and administration of healthcare (although now that success is plagued with problems).  In any case, the dominant Swedish debate is usually between the market or the state, sidestepping advantages to the direct public control over the economy through cooperatives, workers’ control, and a supporting banking and technological system to maintain that control (as in the Mondragon Industrial Cooperatives).  No Swedish politician says much about how state programs are designed and how to improve consumer and worker power vis-à-vis public bureaucracies. The Green Party talks abstractly about “decentralization,” but there is no  active public consumer accountability movement.  SVT’s Uppdrag Granskning program is constantly doing the work of the government authorities in exposing malfeasance in corporate and government organizations.

Social Change Mechanisms beyond Social Movements

The third limitation to present Swedish discourse is that it begs the question of how parliamentary and social movement power both are dependent on other kinds of interventions.  In order to address the concentrated political power of polluting industries and their parliamentary allies one must also address alternative social change mechanisms.  The discussion between Lövin and Malm raises the question of how and whether a green faction could gain control over the Swedish parliament.  Malm argued that social movements could influence parliament, but not how the political capital could be gained to support nationalization.  By implication, he may assume that nationalization is advanced by green social movements promoting the British model.  Yet, this formulation does not address how social movements themselves may be dependent variables. A British YouGov poll in May 2017 showed that 65 percent thought the postal system should be run by the public sector, for the railways the figure was 60 percent but for banks only 28 percent.

The need to think beyond nationalization and into the question of social movement design has been addressed by British leftists. In an essay entitled, “Revolution,” published in New Left Review in 1960, E. P. Thompson asked whether Britain’s nationalization of steel and chemicals, the so-called “commanding heights of the economy” would leave “the mass media, with its surveillance over the means of communication, information, controversy, in the hands of irresponsible oligopolists.”  Thompson argued that nationalization was not “the only alternative to private ownership,” with changes in ownership amounting to a kind of social revolution which begged the question of a cultural one. G. D. H. Cole, supported what he called “guild socialism” as an alternative to nationalization as a vehicle for controlling key economic sectors in the United Kingdom.  Cole argued that a shift out of state control could take place in a mixed system. The economy would not just be divided between large public and private actors, but also involved accountability mechanisms more directly under citizen control. As Paul Hirst explains in the book Associative Democracy, “Cole sought to transform the division of state and civil society, reducing the power of the central state and increasing the scope of middle-range institutions of social governance, subjecting them to democratic control.”  Such middle-range institutions not only promote accountability of private and public actors, but also include exactly the organizations which can affect the quality and extent of social movement participation, e.g. cooperatives, town meetings involving face-to-face deliberation, study circles, folk high schools, etc.  One of the most positive developments in recent years is the Extinction Rebellion’s call for citizen assemblies to directly address climate problems, like a kind of “shadow state” system, similar to the general assemblies of the Occupy Movement, which took place even earlier during the 1960s era New Left, and were linked to intellectual deliberation in the Global Teach In.  These ideas have echoes in classical Greek democracy, the American Revolution and anarchist Spain. Therefore, one limit to social movement re-design is the cultural lag.

The Far-Right Challenge to Ecological Transformation

The fourth limit to Swedish discourse on ecological transformation concerns how the far-right has been able to quickly and systematically accumulate political power to limit the scope of what Green political tendencies might accomplish.  Thompson’s emphasis on the cultural dimension is highlighted by the ascendancy of the far-right Swedish Democrats (SD) in Sweden.  In the September 2018 parliamentary election, SD received 17.5 percent of the vote.  According to a poll conducted by Swedish Television (SVT) SD’s share of voter support had increased to 21.5 percent in November 2019, making SD the second largest party after the Social Democrats (whose share of voter support slipped from 28.3 percent to 26.0 percent during this time).  A Dagens Nyheter/IPSOS poll for October 2019 said that SD was favored by 23 percent of the population. An even more recent poll shows SD supported by 25 percent of the population.

Essentially more than one in five Swedish voters (if not one in four) favor a political party established by Nazis, something made possible by their normalization in the larger society. This ascendency returns us to E. P. Thompson’s concerns for culture and cultural transformation. The November 2019 Novus poll showed that 14.1 percent of voters in total supported the Left and Green parties and 28.6 percent supported SD and the Christian Democrats (the two parties furthest to the right). The left share was less than half of the further-to-far-right share. A more recent poll shows the Left and Green parties with 14 percent, but SD and the Christian Democrats with 32 percent. The Christian Democrats have followed SD’s lead and are becoming yet another right populist party when it comes to issues related to migration and preservation of “Swedish culture.”

In some ways, SD has been Sweden’s most innovative, even if most unethical, political party. One simple way to oppose SD is for state and regional authorities, backed by social movements, to promote local economic alternatives in the regions where SD is strongest. CLES in the U.K. provides clues on how to advance such alternatives. The idea that local alternative economic models could challenge SD is hardly new, however, but again we see a cultural lag—an inability to take up ideas that are more than nine years old. The regions where left parties dominate governments could be pooled into a green procurement and joint development network to organize jobs, develop cooperatives, and support a pro-active green bank promoting alternative investments.

Cornelia Fraune and Michèle Knodt explained the larger importance of the rise of the far-right in an article published in Energy Research and Social Science (September 2018), “Sustainable energy transformations in an age of populism, post-truth politics, and local resistance.”  They write that “populism, especially right-wing populism, and post-truth politics indicate rising political polarisation on climate and energy policies.”  In “The legitimation crisis of democracy: emancipatory politics, the environment state and the glass ceiling to socio-ecological transformation,” Ingolfur Blüdhorn has written in Environmental Politics (2019), that the current crisis has neither led “to the end of capitalism” nor to “any new social contract for sustainability,” but rather “to the installation of right wing (coalition-) governments that have launched a head-on attack to the eco-democratic project and the cosmopolitan sprit of emancipatory social movements and political parties.” Blüdhorn cites others who speak of “a great regression” and “the politics of unsustainability” which “appears to be even more deeply entrenched than before.”

The right-wing populist parties represent a challenge to sustainable energy transformations because they advocate political positions at odds with mainstream parties. In fact, Blüdhorn writes that such parties “blame mainstream political parties and elites to subordinate the national authority and national interest in international cooperation in the context of climate change policies.”  These parties believe that “climate-change-related policies such as the transformation of national energy systems to low-carbon are only legitimate if they benefit the nation and their core people directly or even exclusively.”  While Lövin and Malm underscored the need to win over voters to the economic or social benefits of a comprehensive ecological program, they said far less about how far-right parties like SD gain power.  A Gothenburg University study showed that 48 percent of those on the left and only 8 percent of those on the right thought a higher carbon dioxide tax on gas was a very good proposal in 2018. The same report found that 61 percent of those on the left and only 17 percent of those on the right thought that investments in an ecological society was a very good proposal even if it meant low to no economic growth.  In total 46 percent thought this a good proposal and 26 percent a bad proposal, however.

Conclusions: The Need for Economic and Social Reconstruction

The four problems enumerated above are partially related to a common phenomenon, i.e. the limits to the paradigmatic framing of both New Left era and post-New Left Green parties and social movements and how they analyze problems.  While the Green New Deal discourse partially echoes back to the movements in the United States and Sweden during the 1930s, the conditions which led to this original political innovation are often neglected.  The original New Deal was not simply based on a social mobilization from below, but also involved a response to an economic collapse.  Both Blüdhorn and Trump reveal that a non-sustainable economic accumulation drive can be marshalled to promote right-to-far-right parties if not keep them in power.  Thus, while a Green New Deal could overcome the economic opportunity costs of ecological transformation, an abstract plan in itself might not compete with the actual wealth and power manipulated by the non-ecological industrial complex.  A moral campaign at this point has not sufficiently won over enough persons to limit the fast growth of the far-right—even in Sweden, although the recent Danish election reveals that Social Democratic-led immigration limitation can be married to a pro-ecological discourse.  Malm clearly did not want to go down the Danish anti-immigration road, arguing that the Swedish Green Party lost because of it.  Yet, what interests Greens and the sizable far-right block in Sweden are clearly not the same things (often enough).

The “bubble” is a cultural trend of the 2010s in which society has been divided into groups of persons with common political proclivities and cultural preferences (with dominant groupings isolated from one another).  Like the right, the left is often in its own bubble. This bubble defines both cultural lags and an insufficient interest in what motivates those voting for and supporting the far-right.  Even if we were to ignore the far-right, we would still have to address how globalization (or capitalism) hurt both workers and the environment.  Yet, nationalism assumes electoral power to nationalize that doesn’t presently exist. Again, we therefore should look at factors that accelerate the power of social movements to influence politics.  Malm may think that social movements becoming more radical will do that, but if he uses “anger” as the key intermediate variable we are left to ask how the right rather than the left has been more effective in mobilizing that anger in the electoral arena.  The Danish political scientist Rune Møller Stahl  argued in an interview with U.S. journalist Doug Henwood that “the Greta effect” helped the left bloc in the recent Danish election, however. Yet, there is no significant post-Greta bump in the Swedish Green party’s numbers (perhaps for reasons Malm has stated); the latest poll shows this party with support from only 5 percent of the population.

An alternative to bubbles and over-reliance on both parties and social movements requires that we analyze the very design of social movements themselves.  Thinkers like Paul Goodman, Seymour Melman and Barry Commoner were scholar activists who lived in the U.S. and asked precisely this sort of question.  They argued that social movements themselves had to be reconstructed and redesigned.  For example, Melman and Commoner believed that ecological movements should join forces with peace movements and vice versa. In an era in which the dangers of nuclear weapons grow more severe, one would think that such linkages would be obvious.   The linkage is self-evident when the monies used for bloated military budgets come at the opportunity cost of ecological investment, yet the linkage is not made because in some circles it is easier to question the existence of capitalism than the Swedish military budget.  One could argue that the abstract idea of “socialism” is more popular than the notion that we should convert military firms to produce clean energy and mass transportation technologies. Melman and Commoner also understood how social transformation involves mobilizing elite forces from above, in the political mainstream, as well as activists and trade unions below.

The Green Party manages to roughly address such linkages but is unable to promote power accumulation systems outside the state.  As a result, the party is left to be dependent upon larger or more conservative political parties.  In contrast, social and economic reconstruction places far more emphasis on meso level institutions like cooperatives, study circles, folk universities, networks of consumers, and citizens’ banks to leverage social change.  Another panel at the Socialist Forum did address this kind of thinking, but that approach was not well integrated into the discussion involving Pelling, Lövin and Malm.  In any case, the reconstructionist approach argues that both political parties and social movements are strengthened by their interaction with these meso level institutions which can also include alternative media networks.  Now, part of the far-right call for abolishing public media which only exposes the vulnerability of a Swedish left which vicariously lives off mainstream media institutions and social media networks controlled by elite interests.  Interestingly, the British Left is in a similar predicament having no equivalent to Pacifica Radio, Democracy Now and the Real News Network (three U.S. examples of radio and televised broadcasting mechanisms on the left and independent of state and corporate control).

The creation of such alternative media forms is an essential part of any social and economic reconstruction program, but having such media is no guarantee that the necessary media content will follow.  For example, in Sweden there is a slow return to Green New Deal discourse, but even less debate as to the question social scientist Jon Rynn addresses in “What a Green New Deal Should Look Like.” As John Bellamy Foster explains “unlike the Green Party’s New Deal, the Democratic Party’s Green New Deal Resolution…does not directly oppose financial capital or U.S. spending on the military and empire.”

In conclusion, the Swedish left should be more self-reflective of older ideas and ideas which don’t match its current portfolio of thoughts about what is relevant. Perhaps the new social movements will transform the left’s political, media and economic imagination, but there is no guarantee that this will happen.  A key problem is that the left often reproduces the elite society’s point-to-mass communication system in which deep interaction with the audience is discouraged.  The Socialist Forum embraced a 45-minutes talk and exit the room approach which sidestepped audience participation (apparently viewed as obsolete).  This format was the epitome of hierarchical communication flow, suggesting a key design flaw when it comes to pushing the frontiers of innovation and reflection outside the bubble.  The marketing efforts of left entrepreneurs here do capture the marketplace aspect of the original Greek forum, but not quite the engaged democracy and critical thinking which defined classical Greek democracy.

Den finska vapenexporten: trender, aktörer och alternativ

Av Jim Hagström


Den årliga vapenexporten från Finland har enligt den fredsfrämjande tankesmedjan SaferGlobes utredning fördubblats under perioden 2002 – 2016. År 2003 exporterade Finland vapen för 49 miljoner euro (ca 490 milj. kronor), och år 2016 uppgick summan för vapenexporten till 133 miljoner euro (ca 1,3 miljarder kronor). Oroväckande är också vilka länder Finland har börjat exportera vapen till. Tidigare gick exporten i första hand till EU-länder men de senaste åren har exporten riktats mot det alltmer politiskt instabila Mellanöstern. År 2016 gick 63 procent av exporten till Mellanöstern, vilket är en gigantisk förändring från 2013 då bara 1% av exporten gick till regionen. År 2013 markerar ett brytningsår varefter Finland börjat öka sin export till Mellanöstern. Detta överensstämmer också med SIPRI:s senaste rapport som visar hur den globala vapenexporten ökat till Mellanöstern som ett resultat av det ökade antalet konflikter i regionen. Efter det mystiska dödsfallet av den finländska affärsmannen i Uganda, som hade i uppdrag att marknadsföra den statligt ägda vapentillverkaren Patrias produkter, har debatten om vapenexporten blåst upp igen. Kritik har framförallt riktats mot att exporten sker till icke-demokratiska länder som kränker mänskliga rättigheter.

Till de länder som de senaste åren fått köpa finska vapen hör bland annat Förenade Arabemiraten. År 2016 köpte landet 40 stycken bepansrade transportfordon av statliga Patria. Ett annat finskt företag, Sako AB, levererade några år tidigare skarpskyttegevär till Förenade Arabemiraten och Turkiet. Debatt uppstod när det framkom misstankar om att gevären används av turkiska militären gentemot kurderna i den Turkisk-Kurdiska konflikten. Dessutom kunde gevären säljas med enbart försvarsministerns tillstånd eftersom det var frågan om en ekonomiskt mindre affär. Exemplen tyder på en mer tillåtande vapenexportpolitik än tidigare. Därtill är vapenexport till Förenade Arabemiraten kontroversiell med anledning av landets inblandning i kriget i Jemen. Finland har en ambition och en självbild av att vara en fredsfrämjande nation. Med det som bakgrund bör vapenexporten till Mellanöstern ifrågasättas. Några nyckelfrågor är också varför Finland exporterar vapen till tvivelaktiga länder, vilka aktörer som är för och emot vapenexporten samt hur den finländska vapenexporten kan ställas om.  

Den nuvarande regeringens politik gällande vapenexport bör ifrågasättas mot bakgrund av den humanitära katastrofen i Jemen. Att vapenexport till Mellanöstern ökat, trots de konflikter och spänningar som präglar regionen, vittnar om en mer tillåtande exportpolitik. Tidigare var det otänkbart med vapenexport till länder som kränker mänskliga rättigheter. Ett klart exempel på detta är exporttillståndet till Turkmenistan år 2015 då samma tillståndsansökan tre år tidigare inte godkändes. Statsminister Juha Sipilä (Centerpartiet) och försvarsminister Jussi Niinistö (Blå framtid) har förnekat en förändrad exportpolitik, men före detta utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) hävdar att tillstånd för vapenexport numera ges lättare. Enligt Tuomioja är det försvarsministeriet som står bakom en mer tillåtande exportpolitik. Den förre utrikesministern, numera i opposition, menar att nuvarande regering borde återinföra en mer strikt politik gällande vilka länder som får ta emot finska vapen. Tuomioja får stöd av Martti Koskenniemi, jurist i internationell rätt, som i en intervju med tidningen Helsingin Sanomat, motsvarande Dagens Nyheter i Sverige, hävdat att en policyförändring är tydlig eftersom Finland tidigare inte exporterat vapen till diktaturer i Mellanöstern. Koskenniemi hävdar också att vapenexporten till Mellanöstern bryter mot Finlands lagstiftning om export av försvarsmateriel samt mot EU:s och FN:s bestämmelser om vapenexport. Den policyförändring som skett bör också förstås mot att det nationalistiska partiet Blå framtid (tidigare en del av Sannfinländarna) sedan 2015 suttit i regeringen, och posten som försvarsminister och ett flertal poster i försvarsministeriet. Blå framtid beskrivs ofta som ett populistiskt parti med en konservativ värdegrund och en realistiskt betonad utrikespolitik. Partiet lägger stor vikt på det militära och förespråkar ett starkt nationellt försvar.

Förutom regeringen, vilka andra krafter är det som styr den finländska vapenexporten? Olli Isotalo, VD för Patria, har under flera tillfällen förklarat att deras verksamhet inte kan upprätthållas enbart med en försäljning till den finländska marknaden. År 2016 utgjorde exporten utomlands 41% av företagets omsättning. Frågan om Finlands försvar kan upprätthållas utan vapenexporten, samtidigt som denna export bidrar till ökade oroligheter i Mellanöstern, är viktig – särskilt för de som förespråkar mer begränsad eller avskaffad export. Som så ofta räcker inte enbart moraliska argument till att uppnå en förändring, något som framgick tydligt i det senaste presidentvalet i januari 2018. Då pläderade presidentkandidaten Tuula Haatainen (SDP) för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern. Eftersom vapenexporten vanligtvis inte är en stor fråga bland befolkningen och i valrörelser föll Haatainens uttalande snabbt i glömska.

Finländarna ser i regel enbart vapenexportens positiva sidor i form av en ökad inkomst till samhället, och som en växande arbetsgivare. Därför måste de som är motståndare till vapenexporten också föra en diskussion hur vapenexporten kan trappas ned eller upphöra helt utan att samhället eller arbetstillfällen drabbas negativt. Det innebär alltså att argument baserade på moral, som att det är felaktigt att exportera till länder som inte är demokratiska eller som kränker mänskliga rättigheter, måste kompletteras med argument som synar vapenexportens ekonomiska aspekter. Tyvärr är argument baserade på moral dominerande bland de som arbetar för fred och nedrustning. Ett exempel kommer från organisationen Fredsförbundet som samlar fredsaktörer i Finland. Fredsförbundet fördömer vapenexporten till Förenade Arabemiraten och anser att den borde upphöra omedelbart. Förbundets verksamhetsledare Laura Lodenius har kommenterat Patrias ambitioner att utöka exporten till Qatar genom att säga att staten borde motsätta sig att ge tillstånd till sådana områden. Även här argumenteras det mot vapenexporten enbart med moraliska argument. Problemet är att exportförespråkare enkelt kan peka på de ekonomiska fördelarna med att Patria utökar sin marknad. Eftersom exportaffärer innebär att Patria anställer fler finländare och hämtar pengar till statskassan blir Fredsförbundet en aktör som ger intryck av att vara negativt inställd till arbetstillfällen och exportintäkter. Det är svårt att få stöd för en sådan linje, inte minst eftersom den förödelse finsk vapenexport orsakar är svår att förmedla till gemene man. Därför måste vi fråga vad det finns för alternativa sätt att argumentera mot vapenexporten till Mellanöstern?

Allra bäst är argument för en civil omställning av vapenindustrier, till exempel för statligt majoritetsägda Patria. Aktörer som arbetar för fred och nedrustning måste kunna påvisa hur industrierna kan tillverka för Finlands försvar men samtidigt minska behovet av export. Ett sätt är att aktörer i vapenindustrin uppmuntras diversifiera sin tillverkning att stå på två grenar: en militär och en civil. Den finska staten och andra offentliga aktörer eller sammanslutningar kan underlätta en övergång till civil produktion genom att binda upp sig att köpa de samhällsnyttig produkter som industrierna åläggs att tillverka. För de som ryggar tillbaka vid tanken på den typen av statlig styrning av ekonomin bör det understrykas att staten i högsta grad styr och skapar förutsättningar för vapenindustrin idag.  

Finlands vapenexport utgjorde 0,3 % av den totala varuexporten på 51,8 miljarder euro (ca 518 miljarder kronor), och bara 0,06 % av landets BNP på 216 miljarder euro (ca 2160 miljarder kronor) år 2016. Som måttstock kan användas Sveriges vapenexport som samma år utgjorde 0,8 % landets totala varuexport på 1295,3 miljarder kronor. Tar man i beaktande vapenexportens betydelse för BNP och utrikeshandeln, skulle en omorganisering av vapenindustrin vara lättare genomförbar i Finland än i Sverige. Finland har tidigare varit i täten inom telekommunikation och IKT (informations- och kommunikationsteknik). Ett alternativ är att de resurser vapenindustrin lägger beslag på, inte minst de mänskliga resurserna i form av ingenjörer med mera, med fördel kunde omdirigeras till att återuppbygga telekommunikation och IKT- industrin. Cleantech är också en sektor som växer kraftig i Finland, vilken skulle gynnas av det tekniska kunnandet inom vapenindustrin. Ett exempel på växande företag är Visedo AB, som nära till fördubblat sin omsättning varje år sedan 2013. Visedo AB arbetar med att elektrifiera bland annat båtar och anläggningsmaskiner, och bidrar således med ekologiskt hållbara lösningar för transportindustrin. Näringslivets forskningsinstitut har dock uttryckt oro för att Cleantech-företagen inte får tillräckligt med finansiellt stöd, varpå de riskerar att förlora mark i den globala konkurrensen. Ett fokus på nyskapande teknologi och innovationer inom dessa framtidsbranscher skulle i det långa loppet kunna hjälpa Finland mer än vapenexporten. Det stöd som går till att främja vapenexport skulle kunna fokuseras på att stödja små och medelstora företag som arbetar inom IKT eller Cleantech. Sådant stöd skulle kunna ge företagen möjligheten att växa sig större, anställa fler, och på sikt minska arbetslösheten som ligger på höga 8,8 %.

Vid en granskning av den årliga försvarsbudgeten framkommer att ca 483 milj. euro (ca 4,8 miljarder kronor) av den totala försvarsbudgeten på ca 2870 milj. euro (ca 29 miljarder kronor), går till inköp av nytt krigsmateriel. Av Patrias omsättning på 489,9 miljoner euro (ca 4,9 miljarder kronor) år 2016 utgjordes 41 % av försäljning och vinster i utlandet (i detta ingår även reparation och service av tidigare sålda produkter). För att hjälpa företaget re-branda sig kunde staten använda en del av sin försvarsbudget för att hjälpa Patrias omställning av vapenproduktionen. Som första steg kan den produktion som är riktad till Mellanöstern ställas om, och då detta visar sig lönsamt kan större delar av produktionen ställas om.

Således kan Finland rikta kunskapen inom vapenindustrin, som för tillfället skapar mycket moralisk barlast i utbyte mot liten ekonomisk nytta, till industrisektorer som bidrar till en hållbar utveckling samt långsiktig ekonomisk tillväxt – utan den moraliska barlasten. Den oroväckande trenden med ökad export till tvivelaktiga länder bör brytas och förändras nu då vapenexporten ännu utgör en liten andel av landets BNP. Det finns alltså bra möjligheter och politiskt manövreringsutrymme att ställa om vapenproduktionen. Beslutsfattarna borde inse hur ett fokus på framtidsbranscher kan komma  att bära mer frukt och bidra till bättre säkerhet än vad vapenexporten kan göra.

Konsten att smyga in högre försvarsutgifter

Av Salvador Perez


Den 7 november förra året tillkännagav regeringen att Sverige har för avsikt att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Efter tillkännagivandet riktades kritik mot att valet föll på Patriot. En del av kritiken handlade om att regeringen inte bör köpa ett system från ett amerikanskt företag, Raytheon, som är djupt involverade i utveckling och modernisering av USA:s kärnvapenarsenal. En annan del av kritiken handlade om att regeringen i första hand valt Patriot för att knyta närmare relationer med USA och, framförallt, Nato. Som helhet var kritiken mot Patriot viktig och korrekt. Däremot saknades en annan, minst lika viktig, analys: vad Patriot kan komma att innebära för försvarsutgifterna.

Direkt efter regeringens tillkännagivande kunde vi på flera håll läsa om försvarsminister Peter Hultqvists oro över att “det nya försvarssystemet kan bli en gökunge som tränger undan annan försvarsverksamhet.” I en ledare i Wermlands Nya Tidning stod det att Patriot “kommer att kosta en hel del, och därför måste regeringen också skjuta till de extramiljarder som krävs för att inte övriga försvarsbudgeten skall undergrävas.” I Expressen argumenterades det för att “Hultqvist behöver leverera ännu en sak – nya stålar” och på ledarplats i Dagens Nyheter stod, i ett resonemang som liknar de ovan: “Försvarsbudgeten ligger kvar på miserabla 1 procent av BNP. Natos mål till 2024 på 2 procent är rimligt. Där borde också Sverige landa.

Jag menar att köpet av Patriot mycket väl kan ses som ett sätt att, ytterligare, låsa in försvaret i en position av underfinansiering inför nästa överenskommelse om försvaret eller inför nästa planerade försvarsbeslut. Centralt för den analysen är att försvaret redan står inför andra omfattande inköp, bland annat nya Jas Gripen och ubåtar. Det är mycket möjligt att de politiska partier och andra intressenter som ställer sig bakom för växande försvarsanslag, i och med köpet av Patriot och andra system, skapar en situation där de kan peka på att försvaret har köpt in system som inte kan användas till fullo för att försvaret saknar ekonomiska medel. I samma veva kan samma krafter, som vanligt, argumentera för att försvaret, även med de nya systemen på ingång eller på plats, inte kan “försvara hela Sverige.”

Låter det konspiratoriskt? I början på december förra året, alltså en månad efter tillkännagivandet om Patriot och i tid för att sätta tonen inför rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen, kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om att överbefälhavare Micael Bydén kräver mer pengar till försvaret. I artikeln kunde vi läsa: “Nya Gripenplan och nya ubåtar äter upp hälften av det utrymme som finns och det blir inte mycket kvar till annat. Inte minst som det nu även blir ett mångmiljardköp av nytt medelräckviddigt luftvärn. I slutet av januari rapporterade Sveriges Radio att FMV, det vill säga den myndighet som fått i uppdrag att förbereda köpet av Patriot, begärt in en offert som kan innebära att köpet går på så mycket som 25 miljarder kronor – det vill säga mer än dubbel så mycket som de 10 miljarder som tidigare angetts.

Förespråkare för högre försvarsutgifter brukar peka på att det just nu råder samstämmighet i riksdagen om att försvaret behöver stärkas. Därutöver tävlar riksdagspartierna över hela den politiska skalan om att visa handlingskraft och bygga trovärdighet i försvarsfrågan. Ett sätt att göra just det är att, i utspel, närmast buda om hur mycket mer pengar försvaret borde få. Riksdagspartierna har, mer eller mindre unisont, ställt sig bakom en beskrivning av det säkerhetspolitiska läget som kräver att Sverige rustar upp försvaret. Mediedebatten kretsar också kring hoten mot Sverige, vilket gör sitt för att driva på folkopinionen för ett starkare försvar.

Det som äger rum i och med köpet av Patriot och andra plattformar till försvaret kan mycket väl ses som att riksdagspartierna och andra intressenter med inflytande i detta politikområde försäkrar sig om mer anslag oavsett hur folkopinionen ser ut inför nästa förvarsbeslut om några år. Därför att något att hålla i minnet är att folkopinionen kan skifta. Om så sker förändras också den demokratiska legitimiteten för ytterligare anslag. Något som kan påverka folkopinionen är en förändring i ekonomin eller, med andra ord, konjunkturen. Det är inte osannolikt att skattebetalares vilja att lägga mer offentliga medel på att upprätthålla och köpa in fler plattformar till försvaret kan förändras vid en allvarlig lågkonjunktur utlöst av bolånebubblan.

I händelse av ett sådant läge kan aktörer som vill ha högre försvarsanslag, till exempel den inhemska och/eller internationella försvarsindustrin från vilken försvaret och därmed staten (alltså vi skattebetalare) köper materiel effektivt argumentera för att försvaret inte kan ha nya toppmoderna stridsflygplan, ubåtar eller luftvärnssystem som inte kan användas fullt ut (vara fullt operativa) för att försvarets ekonomi är begränsad. I det läget kan det mer eller mindre vara öppet mål för dessa aktörer att trycka på för högre försvarsanslag för att Patriot eller andra projekt inte ska “tränga ut andra viktiga saker” eller “ordinarie försvarsverksamhet.” En talande fundering som uttrycks i Sveriges Radio om Patriot  är: “får man råd med nya sockor?”

För de aktörer som arbetar för fred är det viktigt att hålla ett öga på hur inköp som Patriot kan komma att påverka försvarsutgifterna på kort och lång sikt. Liksom Sverige  rör sig många EU-länder mot högre försvarsutgifter. Också EU-projektet militariseras. Mot bakgrund i en gemensam fiendebild av Ryssland läggs grunden för en samhällsfarlig dynamik där ökade försvarsutgifter och militarisering riskerar att tränga ut satsningar på välfärden. Det är angeläget för aktörer som jobbar för fred att ställa satsningar på vapenskrammel mot satsningar på samhällsbyggande. För nödvändig ekologisk och social samhällsomställning behövs koalitioner mellan sociala rörelser och organisationer.

Texten bygger på och är en uppdaterad version av ett debattinlägg i Miljömagasinet nr 1, 2018.

Seymour Melman and the New American Revolution: A Reconstructionist Alternative

By Jonathan Feldman


On December 30, 1917 Seymour Melman was born in New York City. The 100th anniversary of his birth helps bring his intellectual legacy into focus. Melman was the most significant reconstructionist thinker of the 20th Century, championing alternatives to militarism, capitalism, and social decay by advancing a systematic counter-planning program for disarmament and economic democracy. His legacy remains of critical importance because today the United States is currently a society in which the economic, political and cultural systems are spiraling into an abyss. Economic and social reconstruction is the idea that planned alternatives to the incumbent mechanisms for organizing economic, political and cultural power exist in alternative institutional designs and matching systems to extend these designs.

The economic realities are well-known, defined by an economic system in which the richest 1% of the population controlled 38.6% of the nation’s wealth in 2016 according to the Federal Reserve. The bottom 90% controlled only 22.8% of the wealth. This wealth concentration is well-known and is linked to financialization of the U.S. economy which is matched by deindustrialization and the decline of the “real economy.” Melman analyzed this problem tied to Wall Street hegemony and managerial attacks on worker’s power in his classic 1983 study Profits without Production. Here Melman illustrated how profits –and thus power—could be accumulated despite the decline of industrial work and manufacturing. In fact, the rise in administrative overheads associated with the over-extension of managerial power actually helped reduce both the competiveness and competence of U.S. firms.

In politics, the Republican Party has emerged as a Trojan Horse society, helping to defund the welfare state and advancing the aims of the predatory warfare state. The 2018 defense bill signed by President Trump allotted about $634 billion for core Pentagon operations and allotted an addition $66 billion for military operations in Afghanistan, Iraq, Syria and elsewhere. More money was available for troops, jet fighters, ships and other weapons, even though there are millions of U.S. citizens living in poverty (40.6 million in 2016). Melman addressed the problem of the enduring post-war militarism of the U.S. in perhaps his most famous book, The Permanent War Economy, first published in 1974. The subheading of that book was “American Capitalism in Decline.” This economy emerged as way to consolidate the military largess bestowed on aerospace, communications, electronics and other war-serving industries, not to mention universities, military bases and associated institutions serving the military economy. This corporatist system, linking the state, corporations, trade unions and other actors was described by Melman in Pentagon Capitalism: The Political Economy of War, a 1971 book which showed how the state was the top manager who used its procurement and managerial power to direct these various “sub-managements.”

In culture, we see the reign of post-truth politics, in which politicians knowingly lie in order to advance political objectives and ideology makes facts irrelevant. A report by David Leonhardt and colleagues in The New York Times found that “in his first 10 months, Trump told nearly six times as many falsehoods as Obama did during his entire presidency.” The problem, however, is that the underlying system of U.S. governance has been based on many bipartisan myths. Melman’s career was based on trying to uncover such myths.

One such myth embraced by both the Republican and Democratic Parties was the idea that military power can be used without any limits. In Vietnam, Iraq and Afghanistan, the U.S. tried to defeat guerilla operations in which the opposing military was embedded in civilian zones. Attacking such areas deflated the U.S. military’s legitimacy with the projection of military power undermining U.S. political power in the region being attacked. In Vietnam, the U.S. lost politically and a backlash against that war triggered a domestic revolt. In Iraq, the toppling of Hussein pushed Iraq into the Iranian orbit, a country which is nominally a principal adversary of U.S. elites. In Afghanistan, the U.S. continues to fight its longest war with thousands dead and “no end in sight.” When it comes to terrorism, Melman saw terrorist actions as tied to alienation, individuals cut off and remote from social integration. Clearly social inclusion could remedy such a situation, but economic decline and an absence of solidarity simply compounded terrorist threats (whatever the diverse origins).

Another key myth was the ability to organize and sustain a “post-industrial society.” A report in Industry Week (August 21, 2014) noted that between 2001 and 2010, the U.S. economy shed 33% of its manufacturing jobs (about 5.8 million), which represented a 42% decline when controlling for the increase in the workforce. After controlling for increased in the working-age population during this period, Germany lost only 11% of its manufacturing jobs. While scholars debate whether trade or automation and productivity is more significant in causing such job loss, automation in a nation state serving to protect the domestic organization of work will clearly preserve more manufacturing jobs than others. In fact, the integration of automation and cooperative workforces can preserve jobs, a point made by Melman in his last great work, After Capitalism: From Managerialism to Workplace Democracy. Melman’s support for the domestic anchoring of jobs through proactive investments in civilian infrastructure including sustainable forms of alternative energy and mass transportation also belied the associated myths of globalization and free markets—both of which failed to automatically yield a proactive welfare state responsive to maintaining full and sustainable employment.

Alternatives to a Society Spiraling into Abyss


Melman believe in a revolution in thinking and acting centered on the reorganization of economic life and the nation’s security system. He believed the core alternative to economic decline was the democratic organization of workplaces. He favored the Mondragon Industrial Cooperatives in the Basque region of Spain as the exemplary model for such an alternative. These cooperatives went beyond the small scale, and potentially vulnerable, stand-alone “socialism in one firm” model of local cooperative enterprise. Mondragon has networks diversified lines of businesses, not only creating a more resilient system in the face of reduced demand in particular sectors, but also promoting the potential for job ladders such that workers could be more easily transferred from one job to another when job loss struck. Mondragon combines a technical university, development bank and cooperatives in one integrated system.

Melman believed that both political and economic decline could be reversed by vastly scaling back the U.S. military budget which represented a gigantic opportunity cost to the national economy. The other side of the $1 trillion military budget was a vast development fund which Melman believed could be used to modernize the U.S.’s energy and transportation infrastructure and reinvest in other areas of economic decay self-evident in collapsing bridges, polluted waterways, and congested transit systems. He linked urban under-development and deficits in ecological remediation to wasteful military budgets.

The program for demilitarization required four key elements, outlined by Melman in The Demilitarized Society: Disarmament and Conversion. First, he championed a comprehensive program for general and complete disarmament (GCD) in multi-lateral disarmament treaties of the sort favored by President John F. Kennedy and described in his famous June 10, 1963 American University address. Rather than have so-called “rogue states” disarm, all nations would coordinate their military budget and military power projection systems. In contrast to proliferation reduction strategies which beg the question as to why countries like North Korea would pursue nuclear weapons (to defend against a U.S. military attack). This was a program for not only nuclear but also conventional weapons reductions.

Second, disarmament treaties would be linked to a program of military budget reductions and alternative civilian investments. These reductions could pay for needed infrastructure improvements, including the need to rebuild mass transit and energy systems, a theme taken up by Brian D’Agostino and Jon Rynn in a series of studies. Alternative government investments in needed civilian areas could provide the alternative markets needed to help transition military-serving investments into more useful civilian activity.

Third, the conversion of military factories, bases, laboratories and affiliated institutions like universities could provide a way to recoup wasted resources and provide a security system for those threatened by military budget reductions. Conversion involved advanced planning and reorganizing workers, engineers, managers and technology. For example, at one point in the post-Vietnam War era, the Boeing-Vertol company (which made helicopters used in the Vietnam War) successfully produced subway cars used by the Chicago Transit Authority (CTA).

Finally, disarmament would also have to provide for an alternative security system which would maintain security even during a period of declining global military spending. Melman supported a kind of international police force useful in peacekeeping and related missions. He recognized that the multi-year disarmament process would still leave in place defensive systems as more offensive systems were initially scaled back. Melman recognized that Britain’s unilateral disarmament campaigns were political fiascos which made the left an easy political prey to the political right. In contrast, the GCD approach still left room for comprehensive cutbacks without the political fallout associated with claims that states were left vulnerable to attack. Verification and inspection systems would insure that cuts could be made safety and any cheating could be detecting by states attempting to conceal weapons systems.

Ideology and the Power to Plan


Where did the power come from to demilitarize the economy and change the degenerate state? Melman believed that workers’ own self-organization through cooperatives provided an essential mechanism to create the primitive accumulation of economic power which would have a significant political spin-off effect. He believed that once cooperatives reached a certain scale they would act as a kind of lobbying system to redirect the political culture to more productive and sustainable pursuits as opposed to predatory, militaristic and ecocidal ones.

The biggest obstacle to economic and political democracy lay not in technical or economic barriers, however. In a series of studies published in the 1950s, like Dynamic Factors in Industrial Productivity and Decision-Making and Productivity, Melman showed how cooperative firms could actually be more productive and efficient than normal capitalist enterprises. One reason was that workers’ self-management lessened the need for costly managerial supervision. Another reason was that workers’ had direct knowledge of how to marshal and organize the shop floor, whereas managers’ knowledge was more remote and hence less operational. Workers learned by doing and had the knowledge to organize work, but an alienating system blocked such knowledge as workers were blocked from decision-making power even though workers was “responsible” for their work.

If workers could organize economic power on a grassroots level, so too could communities directly organize political power on a local level. Thus, Melman convened “The U.S. After the Cold War: Claiming the Peace Dividend,” a May 2, 1990 national town meeting in which dozens of cities rallied in face-to-face meetings to cut the military budget and invest in needed urban and ecological investments in a peace economy. Political democracy in this case was extended by a radio network broadcast over Pacifica and dozens of affiliated stations.

The key barrier to extending democracy lay in the educational system and social movements which had failed to embrace the legacy of self-management and economic democracy. Trade unions, while necessary for advancing workers’ interests, had become focused on narrow pay or social benefits schemes. They often divorced themselves from questions regarding how work was actually organized. Melman believed that peace movements, while opposing senseless wars, had “become safe for the Pentagon.” By being remote from the culture of production, they did not realize the simple fact that producing and selling weapons generates capital and power, thereby requiring more than a reactive protest system to Pentagon capital accumulation. In contrast, the founder of Mondragon, José María Arizmendiarrieta Madariaga, realized in the Nazi bombing campaign of the Spanish Republic that technology had become the source of ultimate power. The other side of Picasso’s Guernica was a system in which workers themselves could control technology for their own use, providing an alternative to capitalists and militarists monopoly over technological power.

Ultimately, through his prolific publishing career, activism with trade unions and the peace movement, and continuing dialogue with scholars and assorted intellectuals, Melman held out hope that critically informed knowledge could promote an alternative system for organizing power. Although he recognized how universities had become servants to both the Pentagon and Wall Street (and indulged in growing administrative overheads and extensions to their managerial control), Melman still clung to the belief in the power of the idea and alternative formulation to established wisdom. The Trump presidency has falsely marshalled the lessons of the U.S.’s economic and political decline. Today’s activists would be wise to embrace Melman’s ideas to fill the power vacuum in the wake of the administration’s legitimacy crisis and movement reactive malaise. “Resistance,” the movement’s hegemonic meme, is not reconstruction.


Jonathan Michael Feldman studied under Seymour Melman at Columbia University and worked with him to establish the National Commission for Economic Conversion and Disarmament in Washington, D.C. Feldman can be reached on Twitter @globalteachin.


Världens klimatarbete fortsätter utan Trump

Att USA:s president Donald Trump har för avsikt att lämna Parisavtalet är olyckligt men inte direkt avgörande. När Vita huset väljer en bakåtsträvande miljö- och klimatpolitisk linje kliver andra aktörer fram och axlar ansvar. Olika nätverk av delstater, städer, näringsliv och civilsamhällen har trätt fram efter Trumps besked och uttryckt sitt stöd för Parisavtalet. Dessa markeringar mot Trump-administrationens politik äger inte rum i ett vakuum utan visar på ett djupgående engagemang hos icke-statliga aktörer som inte kommer att låta sig stoppas av det  reaktionära Vita huset. Såväl amerikanska delstater som svenska kommuner med flera driver en progressiv politisk agenda som visar vägen till ett mer hållbart samhälle.

Av Salvador Perez


För en månad sedan (2 juni 2017) kom officiellt besked från president Donald Trump att USA har för avsikt att lämna Parisavtalet. Vid tidpunkten för beskedet hade obekräftade uppgifter om Vita husets ställningstagande mot klimatavtalet florerat en längre tid. Därtill var det knappast, med tanke på primär- och presidentvalskampanjen samt tiden efter, en hemlighet hur Trump och hans administration, samt republikanerna i stort, förhåller sig till miljö- och klimatfrågor. Beskedet var med andra ord chockerande men långt ifrån oväntat.

Under de veckor som gått har en del sagts och skrivits om Vita husets nya linje. De omedelbara reaktionerna var starka. Till exempel uttryckte den partioberoende Vermont-senatorn Bernie Sanders att beslutet “inte bara är dumdristigt men också farligt.” Förre vicepresident och därefter presidentkandidaten Al Gore, en superkändis i klimatsammanhang, har uttalat sig i samma anda. Gore markerade att beskedet från Vita huset var “vårdslöst och oförsvarbart.” Också förre presidenten Barack Obama, som var med och slöt avtalet 2015, har uttalat sig. Enligt honom innebär ett utträde från Parisavtalet att “förkasta framtiden.” Från Europa, där ledare enligt uppgift försökte övertala Trump att vara kvar i avtalet, kom liknande tongångar. I ett gemensamt uttalande bara en timme efter Vita husets officiella besked visade Italiens premiärminister Paolo Gentiloni, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron sitt stöd för Parisavtalet. Inte minst Macron plockade många pluspoäng på avisera ett fortsatt starkt klimatengagemang och därmed också ge Trump en känga. Européerna var också snabba med att stänga dörren för de “omförhandlingar” av klimatavtalet som president Trump sägs vara beredd att testa innan ett definitivt utträde. Från svenskt håll var regeringsföreträdare, bland annat utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Isabella Lövin, tidiga med att uttrycka sitt missnöje och backa Parisavtalet.

Det stod snart klart att Trump-administrationen har förhållandevis begränsade möjligheter att stjälpa det redan pågående klimatarbetet runt om i världen. Att lämna klimatavtalet är en process som tar flera år. Än mindre är möjligheterna för Trump-administrationen att på ett långsiktigt sätt få nytt liv i landets vacklande kolindustrier. Den amerikanska kolindustrin är helt enkelt inte längre tillräckligt ekonomiskt gångbar. Därtill tappar landets kolindustri konkurrenskraft i jämförelse med de snabbt växande alternativen. Att stödja kolindustrin framstår därför i allt högre utsträckning som konstgjord andning. Dessutom finns de nya jobben som presidenten utlovat på andra håll, inte minst i den växande gröna sektorn. Enligt uppgifter växer jobben i den gröna energisektorn tolv gånger snabbare än i den övriga ekonomin. Redan nu arbetar mångdubbelt fler amerikaner inom den gröna sektorn, det vill säga jobb kopplade till energieffektivisering, solenergi, vindenergi samt alternativa fordon, än i den fossilbaserade energisektorn (olja, kol, gas). Nyligen kom siffror på att fler arbetar med solenergi (och allt associerat) än med kolbrytning (och allt associerat) i Virginia. Då ska nämnas att Virginia är en av kolstaterna där Trump lovade att “ta tillbaka jobben.” Vi ska inte stirra oss blinda på enskilda siffror eller lägga alltför stort värde på enskilda rapporter men trenden är indikativ.

Att Trump-administrationen vill lämna Parisavtalet är olyckligt men inte längre direkt avgörande för att nå de fastställda klimatmålen. En möjlig analys är att det internationella klimatarbetet ges bättre förutsättningar att utvecklas i mer ambitiös riktning utan den klimatförnekande Trump-administrationen som bromskloss. Därtill pågår andra processer som talar för att klimatarbetet i värsta fall kan bromsas men inte stoppas. Ett exempel på det är den tilltagande utbyggnaden av förnybar energi samt den tillhörande teknikutvecklingen. Det är lite som talar för att en regressiv aktör, trots att den regressiva aktören råkar vara världens enda supermakt, helt kan stoppa utvecklingen. Ett skäl är att stormakter och stora utsläppsländer som Kina, Indien, Brasilien, Kanada, Ryssland, Australien samt EU-länderna har återaktualiserat sitt stöd för klimatavtalet efter USA:s besked. I några av dessa länder växer också en grön ekonomisk sektor fram vilket betyder arbetstillfällen och utveckling. Detta är en av flera krafter som sakta trycker tillbaka fossilindustrin, inte minst det smutsiga kolet. I Kanada står den gröna energisektorn sedan 2014 för fler arbetstillfällen än den stora oljesandsutvinningen. I Kina och Indien, för att inte tala om i Tyskland, finns redan stora industrier och sammantaget miljontals arbetstillfällen knutna till den gröna energisektorn. I Tyskland närmar sig antalet arbetstillfällen i den gröna energisektorn antalet arbetstillfällen i den framgångsrika och ikoniska fordonsindustrin. Enbart Kina beräknas spendera 360 biljoner dollar på förnybar energi fram till 2020. Enligt den kinesiska energimyndigheten beräknas den gröna energisektorn då erbjuda 13 miljoner arbetstillfällen. Sammantaget är bilden att en världsomspännande omställningsprocess är igång. Därtill är den summa Kina beräknas spendera på bara några år ett tecken på hur mycket pengar som finns att tjäna.  Ekologisk hållbarhet har blivit synonymt med stora affärer – något allt fler beslutsfattare inser. En rimlig bedömning är därför att Trump-administrationen riskerar att skada USA:s möjligheter att dra full ekonomisk nytta av den pågående globala omställningen. Som tidigare nämnts har den gröna industrisektorn växt även i USA och industrin, som bevisligen klarat sig förhållandevis bra utan större politiska förmåner, oroar sig för att de ska hamna efter när andra länder växlar upp och aktivt söker sätt att slå mynt av omställningsprocessen.

I det sammanhanget finns det än mer intressanta reaktioner, inte minst från USA. Bara någon dag efter att Trump-administrationens officiella besked om klimatavtalet gick 109 borgmästare, 9 guvernörer, 902 näringslivsaktörer samt 183 högskolor och universitet gemensamt ut och markerade mot president Trump och Vita Huset. Under kampanjen We Are Still In ställde sig aktörerna bakom klimatavtalet. Den roll dessa aktörer kan spela är betydelsefull. Enligt kampanjen representerar aktörerna sammanlagt 120 miljoner amerikaner. Över 20 av näringslivsaktörerna i kampanjen är med i Fortune 500 – vill säga de räknas bland USA:s 500 största företag. Exempel inkluderar de välkända storföretagen Apple, Google, Tesla, Amazon, Adidas, Facebook och Nike.

Även delstaterna är betydelsefulla. Till exempel bor 20 procent av USA:s totala befolkning i Kalifornien och New York som tillhör de delstater som markerat mot Vita huset och dessa två delstater svarar dessutom för 20 procent av landets totala bruttonationalprodukt. Därtill står Kalifornien och New York för ungefär 10 procent av USA:s totala växthusgasutsläpp. Eftersom fler delstater som Washington, Ohio och Indiana samt städer som Atlanta, Salt Lake City, Austin, Milwaukee, Charlotte, San Antonio, Pittsburgh (!) har aviserat att de ska fortsätta och utöka sitt miljö- och klimatarbete finns hopp om att USA som helhet kan komma att uppfylla utsläppsminskningar motsvarande det som varit aktuellt med Parisavtalet. Antalet aktörer som åtar sig att förverkliga klimatavtalet ökar också. För borgmästare och guvernörer, det vill säga städer och delstater, är det senaste budet 211 respektive 17 som ställer sig bakom We Are Still In. Indikativt för utvecklingen är också att Justin Trudeau-administrationen och provinser i Kanada går runt Vita huset och talar om miljö-och klimatfrågor direkt med amerikanska delstater och städer. Till exempel befann sig transportministern i Trudeau-administrationen i Pittsburgh dagen efter Trumps besked om klimatavtalet. Syftet med besöket? Att tala om klimatet.

Det ska påpekas att denna utveckling inte sker i ett vakuum. Istället ska utvecklingen förstås som en del i hur icke-statliga aktörer (i forskningslitteraturen sub-statliga aktörer) kan ha en mer framåtsträvande politisk agenda än centralmakten. I en amerikansk kontext kan det innebära att exempelvis en delstat, säg Kalifornien, har en mer progressiv politisk agenda än centralmakten i Washington. I en svensk kontext är motsvarande exempel en kommun, ett landsting eller en region kontra staten. Att sub-statliga aktörer kan ha mer progressiva politiska agendor märks bland annat i miljö- och klimatfrågor.

Att icke-statliga aktörer kan ha en mer progressiva agenda har många förklaringar. En delförklaring är att dessa aktörer inte behöver hantera de traditionella makt- och säkerhetsaspekter som präglar det internationella systemet. Visserligen finns konkurrensaspekter även mellan icke-statliga aktörer, till exempel om vilken stad som får husera ett visst företags huvudkontor (kanske en bank) eller vilken kommun som får en ny fabrik (kanske en batterifabrik) men dessa konkurrensaspekter är bevisligen inte fullt lika allvarliga och potentiellt farliga som den rivalitet som kan förekomma mellan stater.

Ytterligare en delförklaring till att icke-statliga aktörer har klivit fram och tagit krafttag i miljö- och klimatfrågor är att problem relaterade till klimatet och miljön är direkt kännbara på den lokala nivån. Många städer i världen, det vill säga icke-statliga aktörer, försöker hanterar dessa problem, bland annat genom att verka för ett teknologiskifte i transportsektorn. Exemplet med staden London som håller på att byta ut sina tusentals ikoniska taxibilar mot laddhybrider är illustrativt. Ett annat exempel är Indien. Där stoppade landets högsta domstol nyligen försäljningen av 800 000 nya bilar med anledning att de inte klarar landets nya strängare utsläppskrav. Som bakgrund har finns några av världens mest luftförorenade städer just i Indien. Huvudstaden New Delhi är ökänt i sammanhanget men det finns tiotals andra städer med liknande problem. I april aviserade landets energiminister att steg kommer att tas för att enbart elbilar ska år 2030.

Ett annat exempel är Kina. Nu tar den kinesiska centralmakten krafttag mot luftföroreningar men megastäder som Shanghai och Peking har sedan tidigare haft mer eller mindre framgångsrika system för att hantera problemen. Systemen upprättades i första hand för att komma till rätta med fullproppad infrastruktur men har alltmer kommit att handla om att få bukt med hälsovådliga luftföroreningar. I staden Chongqing (enligt vissa bedömare världen största stad med sina enligt uppgifter 30 miljoner invånare) finns sedan en tid ett av världens mest omfattande rälsbaserade transportsystem – med andra ord ett system för kollektivtrafik. På många håll i landet pressas lokala beslutsfattare att göra något åt miljöföroreningar i allmänhet och luftföroreningar i synnerhet. Denna press ger resultat och letar sig uppåt i beslutsordningen. Nyligen presenterades en central strategi som ska främja elektrifiering av fordonsflottan. Skälet är att den fossilbaserade fordonsflottan är en stor källa till den dåliga luften i kinesiska städer. Enligt uppgift innebär strategin att biltillverkare, även utländska, påbjuds att ett visst antal procent av den årliga produktionen ska vara elhybrider eller rena elbilar. Strategin är tänkt att gälla från nästa år och målet för 2018 sägs vara satt till att 8 procent av den totala volymen för varje tillverkare ska vara antingen laddhybrider eller rena elbilar. Till strategin diskuteras också ett poängbaserat sanktionssystem för tillverkare som misslyckas nå målen. Utländska biltillverkare som vill sälja bilar på världens största marknad, däribland svenskassocierade Volvo och tyska Volkswagen, har därför börjat se över sina affärsplaner och planerar av allt att döma ökat fokus på att ta fram produkter som möter de kinesiska kraven. Enligt bedömare visar fallet Kina visar vilka jättekrafter som kan sättas igång när en stor marknad sätter ned foten. I USA har delstaten Kalifornien, vars sammantagna ekonomi tillhör en av världens största (världens sjätte största år 2016 – det vill säga större än Frankrike),  haft en liknande roll. När stora marknader agerar är fordonsindustrin tvungen att lyssna.

På det internationella planet finns sedan tidigare det så kallade C40-samarbetet. C-40 är ett aktivt samarbete mellan mer än 90 av världens största städer. Exempel på medlemmar från olika världsdelar är städerna Paris, London, Moskva, Madrid, Nairobi, Lagos, Durban, Peking, Tokyo, Seoul, Buenos Aires, Santiago, Sao Paulo, New Delhi och Melbourne. I det väletablerade samarbetet ingår mekanismer för teknik och kunskapsutbyte vilket är särskilt viktigt för att mindre ekologiskt utvecklade städer ska lära av sina mer ekologiskt utvecklade motsvarigheter. I sammanhanget ska nämnas att teknik och kunskapsutbyte mellan industriländer och utvecklingsländer generellt anses vara en central aspekt för att nå klimatmålen. Därför finns sådana mekanismer också i Parisavtalet. C-40 samarbetet befäster och konkretiserar den betydelse teknik och kunskapsutbyte har och samarbetet kan vara en kanal som står öppen när centralmakterna, som i fallet med Vita Huset, har en bakåtsträvande miljö- och klimatagenda. För tillfället leds samarbetet av Paris-borgmästaren Anne Hidalgo och tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg. Både Hidalgo och Bloomberg är mycket aktiva i miljö- och klimatdebatten och i Hidalgos Paris pågår ett inspirerande arbete för att minska fordonstrafiken och skapa en mer hälsosam och levande stad.

I Sverige finns ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågor. På lokal nivå genomsyrar miljö- och klimathänsyn mycket av den allmännyttiga verksamheten. Ett exempel är de kommunägda energibolagen som sticker ut i jämförelse med de större aktörerna. För de kommunägda energibolagen är miljö- och klimathänsyn en central del i affärsverksamheten. Att bolagen ska visa hänsyn för miljö-och klimat finns i bolagens styrdokument. Konkret innebär det att bolagen verkar för förnybar energi, bland annat genom att själva producera sådan. De kommunägda energibolagen är också förankrade i lokalsamhällena och visar ett helt annat socialt och klimatmässigt ansvarstagande än jättarna på energimarknaden, bland annat statliga Vattenfall.

Engagemanget för miljö- och klimatfrågor märks också på annat håll. När riksdagen nyligen röstade igenom ett nytt klimatpolitiskt ramverk för Sverige – även känt som “klimatlagen” – var en reaktion från civilsamhället att det inte är ambitiöst nog. Inför debatten och omröstningen i riksdagskammaren argumenterade 15 civilsamhällesorganisationer, däribland Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sveriges Konsumenter, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet att klimatlagen bör vara mer omfattande. Huvudproblemet beskrivs som att klimatlagen inte tacklar de utsläpp som är konsumtionsbaserade, det vill säga utsläppen som vi i Sverige orsakar i andra länder genom import och utrikesresor. Att den, enligt regeringen “historiska” klimatlagen, fick ett kritiskt men konstruktivt mottagande är en glädjande indikation på hur vaket civilsamhället är i miljö- och klimatfrågor. Att konsumentföreningar som Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter och Medveten Konsumtion är med och gör gemensam sak med mer etablerade miljö-och klimataktörer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF visar också att nödvändiga koalitioner tar form.

En annan positiv och något förbisedd aktör är Fossil Free-rörelsen. Rörelsens grundidé är att få i huvudsak offentliga institutioner att sälja av (divestera) aktier, fonder och andra placeringar i miljö-och klimatförstörande verksamheter. Udden är riktad mot den så kallade fossilindustrin och genom divesteringarna vill Fossil Free-rörelsen försvaga industrins politiska inflytande och därmed minska möjligheterna för industrin att fortsätta med sina miljö-och klimatförstörande affärsplaner. Divestering från fossilindustrin anses särskilt viktig eftersom enbart 90 företag, huvuddelen direkt i fossilindustrin, sägs stå bakom två tredjedelar av de mänskliga växthusgasutsläppen sedan industriella revolutionen. På kort tid, i stort sett sedan rörelsen tog fart runt 2011, har Fossil Free-rörelsen som helhet lyckats få hundratals offentliga institutioner världen över att divestera. Totalt sägs rörelsen ha påverkat placeringen av 5 biljoner dollar. Också i Sverige har Fossil Free-rörelsen haft betydande framgångar. Kommuner, regioner, trossamfund samt högskolor-och universitet har redan sålt av eller planerar att sälja av placeringar för sammanlagt många miljarder kronor. Lokala Fossil-Free rörelser sätter fortsatt press på de institutioner som ännu inte gjort några åtaganden. Än viktigare är att Fossil Free-rörelsen, både internationellt och i Sverige, också har idéer för så kallad återinvestering (på engelska “reinvestment”). En nyckelfråga för rörelsen är vad som kan byggas med alla pengar som tidigare upprätthöll fossilindustrin. Här förordar Fossil Free-rörelsen att pengar återinvesteras i verksamheter som är socialt och ekologiskt hållbara. Till exempel uppmuntas investeringar som demokratiserar arbetsplatser.  Det är just så, genom att ställa om resurser som går till destruktiva ändamål (vare sig det handlar om vapenindustri eller fossilindustri) till konstruktiva (till exempel klimatomställning eller bostäder för alla) vi lägger byggstenarna för ett bättre samhälle.

Det finns skäl att tro att Fossil Free-rörelsen och det generella engagemanget för miljö-och klimatfrågor har haft spridningseffekter. Finanssektorn och dess effekt på miljö-och klimat granskas allt mer. Ett exempel är att fler bryr sig om vilken påverkan placeringen av våra pensionspengar har. När sjunde AP-fonden, som placerar cirka 350 miljarder av våra pensionspengar, i dagarna stoltserade med att de lagt till nya företag på deras så kallade svarta lista för att de inte enligt fonden inte lever upp till en “lägstanivå vad gäller respekt för mänskliga rättigheter, miljö och antikorruption” var Svenska Dagbladet snabbt ute att uppmärksamma att fonden trots svarta listan tillåter placeringar som bedöms som oetiska av andra placerare, bland annat norska oljefonden (!) (som 2015 divesterade från ett antal kolbolag och även efter det tagit ställning för etiska investeringar).

Också storbankerna SEB och Handelsbanken har i juni månad aviserat att de av etiska skäl, bland annat kopplade till miljön och klimatet, kommer att utesluta vissa storbolag från sina fonder. Andra storbanker jobbar också med att göra mer etiska placeringar och när en bank utökar sitt engagemang tycks andra efter. Bakom ligger flera faktorer men ökat tryck från konsumenter, uppbackat av oändligt värdefulla initiativ som Fair Finance Guide, sägs ha en påverkan. Just Fair Finance Guide, som listar banker utifrån etiska parametrar, synliggör sådant som för många är oöverskådligt och uppmärksammar därmed den makt konsumenter faktiskt har. Därtill visar Fair Finance Guide alternativ till de stora bankaktörerna. Särskilt viktigt är att alternativa och nischade aktörer på marknaden som JAK-medlemsbank och Ekobanken uppmärksammas.

Det finns också annat som talar för att det bubblar runt om i Sverige. Intresset för miljö- och klimatfrågor växer. När klimatfrågan valdes bort av Agenda-redaktionen inför den senaste tv-sända partiledardebatten uppstod kraftiga reaktioner. Enligt flera opinionsmätningar, bland annat från erkända SOM-institutet och SIFO, bryr sig svenskar om klimatfrågan. Just SOM-institutet (2006) har visat att förändringar i jordens klimat är den samhällsfråga som oroar svenskar mest. I Facebook-gruppen “Klimatnyheter” med 3800 medlemmar diskuteras de senaste händelserna och de senaste rönen. I trådar om alltifrån kärnkraft, kosthållning, val av transportmedel, fossilindustrins kräftgång och mer äger engagerade diskussioner rum med tydlig vilja att faktiskt göra skillnad. Fler röster tar också plats i debatten, bland annat artister och konstnärer. Ett exempel är Maria Ernman, mest känd som operasångerska, som har synliggjort det personliga ansvaret.

Det ska också nämnas att kunskap om miljö och klimat och hållbarhet i allmänhet inte är förbehållet högskole- och universitetsvärlden. Det finns andra betydelsefulla aktörer – inte minst när det gäller praktisk tillämpning och att betona det vardagliga och lokala. I det sammanhanget kan nämnas de folkhögskolor som jobbar med både social och ekologisk hållbarhet. Nätverket Offensiv Folkbildning samlar folkhögkolor som bland annat jobbar för att utforma målinriktad verksamhet för att föverkliga FNs hållbaretsmål och en hållbar omställning på initiativ av civilsamhället underifrån. Färnebo folkhögskola anordnar Omställningsakademin som både innefattar en 1-årig kurs, Omställningspiloterna, samt distanskurser som gör det möjligt för yrkesarbetande att lära sig om möjligjeter att ställa om bland annat energisystemet och matproduktionen. Genom kurserna får deltagarna praktiska kunskaper i att hur det är att delta i ekologiskt samhällsbygge med mer självförsörjning, deltagande demokrati, nya gröna jobb, en starkare lokal ekonomi, solenergi, resurshållande jordbruk och mer. Till exempel får deltagarna vara med och starta ett solcellskooperativ.

Sammanfattningsvis visar alla dessa exempel: omvärldens fördömanden mot Vita huset, fossilindustrins tilltagande kris, We Are Still In-kampanjen, C40-samarbetet, den gröna teknikutvecklingen, engagemanget och koalitionsbyggandet runt miljö- och klimatfrågor hos civilsamhällen och slutligen det som äger rum inom finanssektorn att något är på gång. Historiens dom kommer att vara hård mot de som, likt Trump-administrationen, försöker förhala, bromsa eller stoppa miljö- och klimatomställningen.



Explaining Clean Hands Branding and Displacement: Norway, Sweden and the USA

By Jonathan M. Feldman


Countries tend to clearly identify problems with other nations which they use to displace attention to their own problems. They attempt to give their citizens the idea that they have “clean hands,” i.e. that they are politically innocent. This innocence becomes part of a brand which the country uses to market itself. More importantly, the country’s brand is often tied up with some positive aspect of the country that they want to convey which is often the opposite of the country’s actual practices in other aspects. The positive aspect is part of the process of marketing the country having clean hands.

For example, Norway is often regarded as one of the most environmentally friendly countries in the world. They promote electric cars and the government of Norway has announced plans “to ban cars fueled by petrol or diesel by 2025,” setting an example for “several other countries in Europe are formulating similar programs to phase out fuel-powered transportation.” The irony or contradiction is that Norway is a major oil exporter. As a Norwegian oil website explains: “The export value of crude oil and natural gas in 2016 was about…350 billion [Norwegian crowns]. This amounts to approximately 47% of the total value of Norway’s exports of goods…Oil exports increased for the third consecutive year, but…the value decreased compared to 2015 because of lower average prices.” In this example, the efforts to support an ecological transportation system should not be treated with any suspicion. Rather, the problem is how this information can be appropriated by the state to legitimate its inability to desist from the development and export of oil to other nations.

Essentially Norway engages in a kind of pollution imperialism. The state’s sanction of oil exports are displaced in the way Norway is perceived as stories about its dirty fuel ban are circulated throughout the electronic and social media as well as policy groups. Let us look at just one example. A blog discussion in 2016 by Bertelsmann Stiftung on “Sustainable Government Indicators,” makes the following claims: “With a strong focus on renewable-energy production, Norway’s environmental policies are deemed among the best worldwide (rank 3).” Nevertheless, the very same blog later states: “the Norwegian government promotes itself as a lead actor in international environmental efforts and climate negotiations. As an oil and gas producer, it is also a substantial emitter of CO2. Norway is involved in the United Nations Collaborative Program on Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation in Developing Countries (UN-REDD). However, the country has also been criticized for buying itself out of burdensome domestic environmental obligations by purchasing international CO2 quotas instead of reducing emissions.”

This sequence of quotes shows us that Norway is using its wealth to look good, very similar to the notion of displacement identified earlier. Nevertheless, Norway still gets good grades on its participation “in global collective activities to protect the climate and preserve natural resources.”

Norway is not the only nation to engage in this kind of “clean hands” branding. For example in 2014 one widely circulated argument was that Sweden had been at peace for 200 years. This is technically true in the sense of Sweden not being directly engaged in war with another country. The problem is this truth helps mask another. Sweden has engaged in a morally deficient arms export policy for decades and decades, essentially exporting militarism to other countries. Like its neighbor Norway, Sweden exports problems to other countries and then claims that it lacks the problem which it exports (or—in Norway’s case—will eventually eliminate the problem). Norway exports oil, but claims to be ecological. Sweden exports weapons, but claims to be peaceful. These claims, offset by pronouncements about ecological or peaceful diplomatic moves, are part of the clean hands branding process.

In the case of the United States, a major claim made is that the country has helped “to promote democracy.” One academic study published in 2005 explains that “democracy promotion has been an element of US foreign policy for over five decades.” Key champions have included Bill Clinton and George W. Bush. A Congressional Research Service report written by Susan B. Epstein and colleagues explains Bush’s advocacy as follows: “One of President George W. Bush’s stated reasons for starting the war in Iraq was to bring democracy to that country. He stated in December 2006 that ‘[We] are committed to a strategic goal of a free Iraq that is democratic, that can govern itself, defend itself and sustain itself.’ More broadly, the Bush Administration has viewed democracy promotion as an instrument for combatting terrorism.”

In “The Democracy Bureaucracy, The Infrastructure of American Democracy Promotion,” published by The Princeton Project on National Security, September 2005, Thomas O. Melia argues: “[T]he rhetorical conflation by the Bush Administration and its allies of the war in Iraq and democracy promotion has muddied the meaning of the democracy project, diminishing support for it at home and abroad…Some of those opposed to the invasion of Iraq, Americans and others, appear to have been alienated from democracy promotion more generally and this is to be regretted.”

In the U.S. case we see again how realities are distorted during the branding process, with one U.S. brand being democracy promotion. This distortion was self-evident during the Clinton administration which aggressively promoted arms exports even though these breed conflicts and often promote economic underdevelopment and centralization of military power that constrains democracy. George W. Bush’s war in Iraq was based on disinformation, false claims which misled the public about threats and thus helped distort the truth and information which citizens and political representatives used to ratify or oppose presidential foreign policy decisions. Such disinformation was essential for Bush’s “democracy promotion” effort in Iraq. False claims about weapons of mass destruction helped convince legislators and the public to support the war, with Judith Miller of The New York Times being a significant conduit and circulator of lies.

In sum, in the cases of Norway, Sweden and the United States, we see how clean hands branding is used by elites associated with national policy makers, and potentially extending into other actors be they foundations, the media, and others, helps distort realities about these states. The realities associated with the destruction of the environment, militarism, and post-truth politics are displaced by a focus on achievements associated with ecological sustainability, peace and democracy. In some cases the achievements are real. In others these achievements are false or misleading. In either case, the selective use of facts and portrayals of reality help inflate the nation state, key policy decisions and practices which help elites accumulate and maintain power.

Photo By Paolo Villa – Own work, CC BY-SA 4