Försvarspolitik

Konsten att smyga in högre försvarsutgifter

/ SCISER
Av Salvador Perez

 

Den 7 november förra året tillkännagav regeringen att Sverige har för avsikt att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Efter tillkännagivandet riktades kritik mot att valet föll på Patriot. En del av kritiken handlade om att regeringen inte bör köpa ett system från ett amerikanskt företag, Raytheon, som är djupt involverade i utveckling och modernisering av USA:s kärnvapenarsenal. En annan del av kritiken handlade om att regeringen i första hand valt Patriot för att knyta närmare relationer med USA och, framförallt, Nato. Som helhet var kritiken mot Patriot viktig och korrekt. Däremot saknades en annan, minst lika viktig, analys: vad Patriot kan komma att innebära för försvarsutgifterna.

Direkt efter regeringens tillkännagivande kunde vi på flera håll läsa om försvarsminister Peter Hultqvists oro över att “det nya försvarssystemet kan bli en gökunge som tränger undan annan försvarsverksamhet.” I en ledare i Wermlands Nya Tidning stod det att Patriot “kommer att kosta en hel del, och därför måste regeringen också skjuta till de extramiljarder som krävs för att inte övriga försvarsbudgeten skall undergrävas.” I Expressen argumenterades det för att “Hultqvist behöver leverera ännu en sak – nya stålar” och på ledarplats i Dagens Nyheter stod, i ett resonemang som liknar de ovan: “Försvarsbudgeten ligger kvar på miserabla 1 procent av BNP. Natos mål till 2024 på 2 procent är rimligt. Där borde också Sverige landa.”

Jag menar att köpet av Patriot mycket väl kan ses som ett sätt att, ytterligare, låsa in försvaret i en position av underfinansiering inför nästa överenskommelse om försvaret eller inför nästa planerade försvarsbeslut. Centralt för den analysen är att försvaret redan står inför andra omfattande inköp, bland annat nya Jas Gripen och ubåtar. Det är mycket möjligt att de politiska partier och andra intressenter som ställer sig bakom för växande försvarsanslag, i och med köpet av Patriot och andra system, skapar en situation där de kan peka på att försvaret har köpt in system som inte kan användas till fullo för att försvaret saknar ekonomiska medel. I samma veva kan samma krafter, som vanligt, argumentera för att försvaret, även med de nya systemen på ingång eller på plats, inte kan “försvara hela Sverige.”

Låter det konspiratoriskt? I början på december förra året, alltså en månad efter tillkännagivandet om Patriot och i tid för att sätta tonen inför rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen, kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om att överbefälhavare Micael Bydén kräver mer pengar till försvaret. I artikeln kunde vi läsa: “Nya Gripenplan och nya ubåtar äter upp hälften av det utrymme som finns och det blir inte mycket kvar till annat. Inte minst som det nu även blir ett mångmiljardköp av nytt medelräckviddigt luftvärn.” I slutet av januari rapporterade Sveriges Radio att FMV, det vill säga den myndighet som fått i uppdrag att förbereda köpet av Patriot, begärt in en offert som kan innebära att köpet går på så mycket som 25 miljarder kronor – det vill säga mer än dubbel så mycket som de 10 miljarder som tidigare angetts.

Förespråkare för högre försvarsutgifter brukar peka på att det just nu råder samstämmighet i riksdagen om att försvaret behöver stärkas. Därutöver tävlar riksdagspartierna över hela den politiska skalan om att visa handlingskraft och bygga trovärdighet i försvarsfrågan. Ett sätt att göra just det är att, i utspel, närmast buda om hur mycket mer pengar försvaret borde få. Riksdagspartierna har, mer eller mindre unisont, ställt sig bakom en beskrivning av det säkerhetspolitiska läget som kräver att Sverige rustar upp försvaret. Mediedebatten kretsar också kring hoten mot Sverige, vilket gör sitt för att driva på folkopinionen för ett starkare försvar.

Det som äger rum i och med köpet av Patriot och andra plattformar till försvaret kan mycket väl ses som att riksdagspartierna och andra intressenter med inflytande i detta politikområde försäkrar sig om mer anslag oavsett hur folkopinionen ser ut inför nästa förvarsbeslut om några år. Därför att något att hålla i minnet är att folkopinionen kan skifta. Om så sker förändras också den demokratiska legitimiteten för ytterligare anslag. Något som kan påverka folkopinionen är en förändring i ekonomin eller, med andra ord, konjunkturen. Det är inte osannolikt att skattebetalares vilja att lägga mer offentliga medel på att upprätthålla och köpa in fler plattformar till försvaret kan förändras vid en allvarlig lågkonjunktur utlöst av bolånebubblan.

I händelse av ett sådant läge kan aktörer som vill ha högre försvarsanslag, till exempel den inhemska och/eller internationella försvarsindustrin från vilken försvaret och därmed staten (alltså vi skattebetalare) köper materiel effektivt argumentera för att försvaret inte kan ha nya toppmoderna stridsflygplan, ubåtar eller luftvärnssystem som inte kan användas fullt ut (vara fullt operativa) för att försvarets ekonomi är begränsad. I det läget kan det mer eller mindre vara öppet mål för dessa aktörer att trycka på för högre försvarsanslag för att Patriot eller andra projekt inte ska “tränga ut andra viktiga saker” eller “ordinarie försvarsverksamhet.” En talande fundering som uttrycks i Sveriges Radio om Patriot  är: “får man råd med nya sockor?”

För de aktörer som arbetar för fred är det viktigt att hålla ett öga på hur inköp som Patriot kan komma att påverka försvarsutgifterna på kort och lång sikt. Liksom Sverige  rör sig många EU-länder mot högre försvarsutgifter. Också EU-projektet militariseras. Mot bakgrund i en gemensam fiendebild av Ryssland läggs grunden för en samhällsfarlig dynamik där ökade försvarsutgifter och militarisering riskerar att tränga ut satsningar på välfärden. Det är angeläget för aktörer som jobbar för fred att ställa satsningar på vapenskrammel mot satsningar på samhällsbyggande. För nödvändig ekologisk och social samhällsomställning behövs koalitioner mellan sociala rörelser och organisationer.

Texten bygger på och är en uppdaterad version av ett debattinlägg i Miljömagasinet nr 1, 2018.

Reflektioner kring feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport

/ SCISER

 

Av Salvador Perez

 

I dagarna blev det känt att Saab med hjälp av  den svenska regeringen vill fortsätta sina exportansträngningar. Två potentiella affärer har uppmärksammats: Belgien och Colombia. Det finns få invändningar mot en affär med Belgien. Landet är en demokrati och den politiska ledningen säger sig vara i behov av att uppdatera flygvapnet. Med Belgien och andra länder i samma kategori – Finland, Schweiz, Kanada, Slovakien m.fl. – kan Sverige dela utvecklingskostnader för den nya generationen JAS-Gripen som politikerna redan har beslutat att köpa.

Den potentiella affären med Colombia omgärdas dock av starka invändningar. En av dem är att landet efter årtionden av interna strider, som bland annat resulterat i 3 till 7 miljoner internflyktingar (det vill säga näst mest i världen efter Syrien), äntligen fått till stånd ett uppmärksammat fredsavtal och därmed också påbörjat en lång och snårig försoningsprocess. I det läget bedömer alltså den rödgröna regeringen, som stöttat och talat uppskattande om fredsavtalet, att det är lämpligt att backa upp försvarsföretaget Saab i deras försök att få Colombia att köpa JAS Gripen.

Affären med Colombia har också kritiserats av en rad fredsorganisationer, bland annat Svenska Freds. Enligt både Agnes Hellström och Linda Åkerlund, ordförande respektive nedrustningsansvarig på Svenska Freds, riskerar en vapenaffär mellan Sverige och Colombia att underminera arbetet för hållbar fred. Ett nyckelargument är att Colombia, ett utvecklingsland, behöver lägga resurser på annat än vapen eftersom mer vapen knappast bygger fred. Åtgärder som bekämpar fattigdom och stärker små jordägares rättigheter kan ha en mycket mer positiv effekt för freden i stort eftersom sådana åtgärder slår undan basen för spänningar och konflikter. Colombias knappa resurser bör gå till sådana investeringar.

Det finns oroande paralleller mellan Colombia och den skandalomsusade JAS-affären med Sydafrika i slutet av 90-talet. Under början på 90-talet pågick sluttampen på den frihetskamp som mynnade ut i att apartheidsystemet efter årtionden av institutionaliserat förtryck officiellt avskaffades år 1994. Även i fallet  Sydafrika visade Sverige stort stöd för det sydafrikanska folkets sak. Under årtionden var kampen mot apartheid en grundpelare i svensk utrikespolitik och en central del av en folkrörelse för internationell solidaritet. De flesta riksdagspartier stödde frihetskampen. Bland annat kom mer än hälften av det civila stödet till kampen från Sverige. När frihetskampen var vunnen och apartheidsystemet  avskaffat förbyttes internationell solidaritet från Sveriges sida mot kall opportunism. År 1999 köpte Sydafrika 28 JAS-plan av Sverige till en kostnad av sammanlagt 17 miljarder kronor. Vid tidpunkten för affären levde 66 procent av Sydafrikas befolkningen under landets egen fattigdomsgräns, det vill säga totalt 33 miljoner människor. Affären med Sydafrika har därtill kantats av envisa mutanklagelser och har kritiserats för att ha tvingats på landet i en tid då folket var i större behov av annat, bland annat fattigdoms-och HIV-bekämpning.

Förutom den möjliga affären med Colombia finns en annan affär som borde väcka särskilt stor uppmärksamhet: Indien. Saab vill med regeringens hjälp sälja upp till 200 JAS-Gripen till Indien till en kostnad om minst 100 miljarder kronor. En sådan affär vore den i särklass största i svensk industrihistoria, mycket större än affären  med Brasilien. Här agerar regeringen aktivt för att en affär ska bli förverkligas. Både statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg har i olika omgångar besökt Indien tillsammans med näringslivsdelegationer som inkluderat Saab. Indien räknas liksom Belgien som en demokrati. Vad är då problemet? Betänk följande sociala förhållanden i Indien: 

  • Enligt Världsbanken lever 270 miljoner människor under landets egen fattigdomsgräns och siffrorna är ännu mer häpnadsväckande vid användandet av andra internationella fattigdomsmått.
  • Enligt internationella energirådet IEA saknar 300 miljoner människor tillgång till något så grundläggande som elektricitet.
  • Enligt nationella data saknar halva befolkningen, det vill säga omkring 600 miljoner människor, saknar tillgång till en vattenbaserad toalett vilket är ett stort hälsoproblem och säkerhetsproblem, särskilt för barn och kvinnor.
  • Enligt Rädda Barnen, som bygger på Världsbankens data, är 44 procent av barnen i landet underviktiga och så mycket som 72 procent av spädbarnen lider av blodbrist. Andelen barn med näringsbrist i Indien är nästan fem gånger högre än i Kina och dubbelt så hög som i Afrika söder om Sahara.

Nyligen kom den årliga skrivelsen där regeringen redogör för den svenska exportkontrollen av krigsmateriel under det gångna året. I början av skrivelsen kan vi läsa att export av krigsmateriel enligt krigsmateriellagen endast får äga rum om “det finns säkerhets-och försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.” En viktig fråga är då om de potentiella affärerna med Colombia och Indien inte strider mot  Sveriges utrikespolitik på ett sätt som borde omöjliggöra export.

På vilka grunder skulle dessa två affärer kunna strida mot Sveriges utrikespolitik? Svar: den feministiska utrikespolitiken. När den så kallade feministiska utrikespolitiken presenterades av utrikesminister Margot Wallström efter den rödgröna valsegern 2014 skulle vi få “en ny syn på säkerhet.” Genom sitt långa arbete för barn och kvinnors sak, bland annat genom toppositioner inom världssamfundet, var Wallström väl medveten om hur barn och kvinnor åsidosätts när viktiga beslut ska tas. Enligt utrikesministern skulle hänsyn till kvinnor och barn genomsyra utrikesförvaltningens arbete. Målet var att stärka alla kvinnors och flickors rättigheter, förbättra representationen och öka resurserna. Med det som bakgrund kan man fråga sig om vapenexport till länder som Colombia och Indien “stärker kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser.” Det finns snarare skäl att tro att vapenexporten urholkar resurser som kan användas för att förverkliga den feministiska utrikespolitikens huvudmålsättningar. Fattigdom, avsaknad av elektricitet och grundläggande sanitet och mindre bra förutsättningar för god hälsa är några av de faktorer som hindrar kvinnor och barn från att nå leva ett gott liv. Indikativt är också att den svenska vapenexporten inte nämns med ett enda ord i varken 2016 eller 2017-års handlingsplaner och fokusområden för den feministiska utrikespolitiken.

Ovanstående är inte detsamma som att hävda att all skuld för det inkonsekventa i Sveriges förhållande med omvärlden ligger på Wallström eller att det enbart är utrikesministern som måste ställa saker tillrätta. Vi har inte tillräckligt med insyn i regeringens dagliga arbete för att kunna uttala oss om hur diskussionerna och övervägandena sker mellan de olika statsråden och departementen  men vi som tror på att Sveriges politik kan göra skillnad bör också kunna förvänta oss att diskussionerna mellan Wallström, Damberg och Löfven är hårda. Tills dess att vapenexporten regleras på ett sätt som är acceptabelt inom ramen för den feministiska utrikespolitiken saknar Sveriges arbete för en bättre värld den trovärdighet som vi skulle kunna ha.

 

Foto: Giorgio Galeotti (Own work) via Wikimedia Commons

Prima Materia: texter i urval av Eva Moberg

/ SCISER

Prima materia: texter i urval publicerades 2003 och är en samling texter av Eva Moberg skrivna mellan 1960-talet och 00-talet. I Prima materia får läsaren en översikt av hennes texter. Moberg var en radikal debattör som skrev om bland annat feminism, militarism och demokrati. Med sällsynt skärpa och syrlighet diskuterar Moberg politiska frågor som är lika relevanta nu som då. Vi lever återigen under hot om krig, stater producerar och säljer enorma mängder krigsmateriel, och trots att vi inte längre talar om det i samma utsträckning som under kalla kriget kvarstår kärnvapenhotet. Moberg tog ställning för feminism och demokrati och motsatte sig militarismens alla uttryck men hon gjorde sina ställningstaganden utan att låta sig kategoriseras i några fack. Hon kritiserade Alva Myrdal och Viola Klein för hur de såg på kvinnor och vad de kallade för “kvinnans två roller” medan Moberg menade att “män och kvinnor har en huvudroll, den som människor. ” (s.14)

Moberg tog avstamp i tidigare generationers feministiska kamp och lyfte fram det arbete som Fogelstadsgruppen och Tidevarvet har gjort för den demokratiska och feministiska utvecklingen i Sverige. Utan dessa radikaler skulle Sverige med stor sannolikhet inte se ut som det gör idag. Lika lite som Elin Wägner, Ada Nilsson och Elisabeth Tamm bör förpassas till historien, lika lite bör vi låta Eva Moberg glömmas bort. Istället borde vi läsa deras texter, diskutera dem, och upptäcka hur mycket av deras tankegångar och argument som är applicerbara på den tid som vi lever i nu.

 

Kvinnans villkorliga frigivning (1961)

Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de enskilda fallen utan också i det stora sociala perspektivet. Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m. Jag ska inte heller gå så långt som till kravet att barnets intresse ska inordnas moderns. Vad man måste kräva är, att den oerhört betungande uppgift – moraliskt, socialt, fysiskt, psykiskt – som vilar på mödrarna fördelas lika mellan dessa, fäderna och samhället. sidan 12

 

Antikrigsförklaring (1984)

Att sluta krigsfostra innebär till exempel att klargöra de ekonomiska samband som gör det möjligt att sex miljoner kronor per minut går till rustningar i världen, medan 500 miljoner människor svälter och stora delar av mänskligheten saknar rent dricksvatten. sidan 118

Det råder en selektiv tolerans i mänskliga samhällen. Den fungerar på det sättet, att man tolererar praktiskt taget vad som helst hos den företeelse som man har vant sej att se som normal och riktig, medan man tolererar ytterst lite hos den företeelse som alltid betraktats som onormal och oriktig. sidan 119

»Det är inte vapnen som för krig, det är människor.« Detta hävdas ofta gentemot dem som vill nedrusta eller stoppa vapenexport. Och visst är det sant. Men det underliga är att denna insikt sällan tillämpas av dem som framför dem. För den betyder ju att vapenhanteringen hos motsidan egentligen saknar betydelse i jämförelse med tankarna, känslorna och föreställningarna hos människorna där. Försvars- och säkerhetsarbetet borde i enlighet med denna insikt gå ut på att lära sej förstå motsidan, vidga kontakterna med dem och vinna deras förtroende på alla plan, istället för att envist begränsa sej till att rusta, precis som om det vore motsidans vapen som förde krig. sidan 119

 

I den djupa sömnens tid (1978)

Snart lika skrämmande som stormakternas djävulsspiral av rustningar är den breda allmänhetens resignation, eller rent av likgiltighet, även i välinformerade länder. Det är inte så förvånande att statsmännen ständigt tillmötesgår militära krav på större och »bättre« vapensystem när trycket från medborgarna att stoppa galenskaperna är så lamt och halvhjärtat, där det alls finns. Å ena sidan starka påtryckningar från militär, forskare, vapenindustri, fackförbund och politiska hökar, å den andra sidan bara vaga och allmänna önskningar om nedrustning från »människorna«. sidan 130

 

Är krig naturligt? (1986)

Man lever inte i en demokrati eller i frihet, när några avlägsna figurer – oåtkomliga för påverkan och ansvarsutkrävande – när som helst kan besluta om att ens liv och allt liv på jorden ska förvandlas till helvete. sidan 146

Horst Eberhard Richter framhåller att sinnesförfattningen hos stora delar av befolkningen i de två blocken [under kalla kriget] helt stämmer överens med de medicinska kriterierna på paranoia, förföljelsemani:
– Man tror att alla åtgärder som motparten vidtar har ett aggressivt syfte.
– Uppfattningen om motparten får inte och kan inte korrigeras.
– Alla försök i den vägen i det egna lägret tolkas som slug manipulering från motparten.
– Vad den egna sidan gör är alltid befogat, hur aggressivt det än är.
– Man ser inte den fara man löper genom sina egna åtgärder. sidan 148

 

Ada Nilsson (1964)

Att idag läsa igenom de fjorton årgångarna av Tidevarvet är en märklig upplevelse. Man finner en total frånvaro av taktik och opportunism och en ständig närvaro av ärligt engagemang. Elisabeth Tamms och Elin Wägners ledare är syrliga och genomskådande. Bland medarbetarna märks, förutom Fogelstadgruppen, namn som Klara Johanson, Emilia Fogelclou, Karin Boye, Moa och Harry Martinson. Tidningens två hjärtepunkter är freden och jämlikhet mellan könen. Man kämpar för internationalism, för liberalare utlänningspolitik, för behörighetslagens fulla tillämpning, likalönsprincipen, mot rasdiskriminering. Man angriper fascismen i mitten av 20-talet, nazismen redan i 30-talets början. När andra tidningar sysslar med jubileer, patriotism, kunglighet, ordensregn och utnämningar sysslar Tidevarvet med hälsovård, psykologi, uppfostrings- och livsåskådningsfrågor. Man startar till och med en egen upplysningsbyrå i sexualfrågor med Ada Nilsson som självskriven föreståndare. Det var den första i sitt slag i landet. sidan 265

 

☞ Eva Moberg, Prima materia: texter i urval, Ordfront, Stockholm (2003)

 

Frånvaron av en nyanserad debatt om säkerhetspolitik

/ SCISER
Av Micaela Wannefors

 

Med anledning av att delar av regeringens utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten blivit kända lyfts svensk säkerhetspolitik och ett eventuellt Natomedlemskap ännu en gång upp på agendan i svensk medierapportering. Bland annat debatterades ämnet av Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande, och Stig Henriksson, ledamot i försvarsutskottet och försvarspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i Sveriges Radios P1 Morgon den 2 september 2016.

Utredningen har ännu inte offentliggjorts, utan presenteras med största sannolikhet under nästa vecka, men utan att analysera läckta delar av utredningens innehåll (av analytiskt och ej ställningstagande karaktär) är bevakningen i svensk media ytterligare ett exempel på den ensidiga debatt som förs inom ämnet svensk säkerhetspolitik, där man kan skönja följande karaktärsdrag:

  • Svensk media vidmakthåller en ytlig analytisk plattform för debatt, må vara av bekvämliga eller nyhetsvärderingsskäl. I debatten i P1 Morgon låter man representanter från två välkänt motsatta läger – Vänsterpartiet och Liberalerna –, tillika väletablerade legitima röster i den svenska säkerhetspolitiska debatten, vädra sina standardargument.
  • Avvikande ståndpunkter eller representanter från civilsamhället ges inte uttrycksutrymme i traditionell medierapportering.
  • Begreppet säkerhet och svensk säkerhetspolitik rör sig inte utanför de konventionella definitionerna, utan hålls fast i militära termer.
  • Svensk medias säkerhetsparadigm utmanas inte, utan fortsätter begränsas till Sveriges (militär)strategiska position i Östersjöområdet, Rysslands aggressiva upprustning, avskräckningspolitik, konfliktavhållning och Natos förmåga eller icke-förmåga att bidra till trygghet och säkerhet för det svenska folket.

Bara under 2016 har vi sett flera exempel på hur svensk medierapportering i säkerhetsfrågor har ett genomgående beteende av att avlegitimisera och frånkoppla alternativa röster, ståndpunkter och representationer, trots folklig förankring. I Sveriges främsta och mest tongivande nyhetskanaler – och i synnerhet våra stora dagstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – ser vi hur debattartiklar och ledare som inte bara förespråkar ett Natomedlemskap, utan även förminskar och fasar ut den motsatta ståndpunktens mediala utrymme, avlöser varandra. I DN:s debattartikel “Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” (6/1) argumenterar exempelvis en rad av tidningen titulerade ”försvarsdebattörer” för att det är rädslan att provocera Ryssland som ytterst ligger till grund för svenskt Natomotstånd.

Natodebatten har i svensk media i mångt och mycket reducerats till ett outtröttligt ogiltigförklarande av meningsmotståndare, både i fråga om sakargument och i definitionen av legitima röster i försvarsdebatten. Den senare tendensen belyser Erik Helmerson i sitt ledarinlägg “Bra att kulturen talar Nato” (28/1), publicerad i samband med och som reaktion på presentationen av den politiskt oberoende Natoutredningen, med Lars Ingelstam i spetsen: ”Med sin Natoutredning, som läggs fram i dagarna, sluter sig Oscarson till en historisk kör av intellektuella som envisas med att pålästa peta i politiken – Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman… Det är både utvecklande för debatten och modigt.”

Almedalsveckan (3-10/7) sammanföll i år med Natos toppmöte i Warszawa (7-9/7), och vips fick svensk nyhetsrapportering ett guldläge att under en mer än en veckas tid återigen ge den svenska säkerhetspolitiska debattens mest etablerade röster utrymme att reflektera över Sveriges vara-eller-icke-varande i Nato. I DN ser vi till exempel artiklar i ämnet den 5/7, 7/7, 13/7, liksom diskussionerna mellan Finlands och Sveriges statschefer bara veckor dessförinnan (19-20 juni).

Erik Helmerson skriver i sitt ledarinlägg:

“Ett av de fenomen som orsakade utredningen sägs vara det ”tysta” svenska närmandet till Nato som senast tagit sig uttryck i värdlandsavtalet. Var finns debatten? undrar författarna. Ett svar kan vara att den uteblivit eftersom svenskarna inte haft stort att invända. Det finns ännu ingen majoritet för ett medlemskap, men knappast heller mot ett närmande. Rysslands agerande under Putin ger skäl till oro och Nato uppfattas fullt rättvist som ett skydd.”

Ur detta perspektiv framstår tydligt ett orsakssamband mellan den icke-existerande bevakningen av Natokritiska röster eller representanter för andra alternativa ståndpunkter i svensk media, minst i den ledande nyhetsrapporteringen (DN, SvD, SVT och SR) och svensk opinion för Nato, som enligt mätningar i år har ökat.