Avvakta med slutsatserna efter mötet mellan Trump och Kim Jong-Un


Av Salvador Perez

 

I onsdags förra veckan träffades USA:s president Donald Trump och Nordkoreas högste ledare (i klartext: diktator) Kim Jong-Un i Singapore. Ett huvudsyfte med mötet var att bygga relationer mellan länderna och därmed försöka förmå Nordkorea att ge upp sitt kärnvapenprogram. För den totalitära regimen i landet utgör  kärnvapen en garant för att få vara kvar vid makten. Dessutom är kärnvapen ett förhandlingskort gentemot det internationella samfundet och grannländerna. I ett internationellt system som alltjämt präglas avskräckning, inte minst med kärnvapen, har länder med tillgång till sådana vapen trumf på hand.

Inför toppmötet hade president Trump, i vanlig ordning, berättat för alla att han, “den fria världens ledare”, fått den hårdföre diktatorn till förhandlingsbordet. Avgörande för veckans möte i istället ett annat ett toppmöte: det mellan ledarna i Syd-och Nordkorea i slutet på april.  Att ledarna för Syd-och Nordkorea träffas är mycket ovanligt, men det förekommer. I vilket fall som helst var toppmötet i april historiskt. En uppmärksammad scen från toppmötet var när Kim Jong-Un vänligt tog Sydkoreas president Moon Jae-In i handen och för några sekunder förde honom till “fel sida” av den 38:e breddgraden – det vill säga in på Nordkoreanskt territorium. Jag har det nästintill inpräntat på näthinnan eftersom jag var i Sydkorea när det hände. Scenen mellan  ledarna varvades dygnet runt i alla tv-kanaler. Några menade till och med att det kanske var början på en återförening, ett enat Korea, vi fick se.

Veckans möte i Singapore var också historiskt. Ingen amerikansk president har tidigare träffat en nordkoreansk ledare. Ledarna undertecknade ett drygt tvåsidigt dokument. Det ska ses som en avsiktsförklaring. Dokumentet innehåller, som många också uppmärksammat, inget konkret – bara att länderna ska ha fortsatta samtal. I bästa fall är mötet och avsiktsförklaringen början på mer normala diplomatiska relationer. Sådana kan lägga ett lock på Nordkoreas behov av att att hävda sig militärt i närområdet. Det tjänar alla på. Mer normala diplomatiska relationer kan också påverka de militära övningarna USA håller i Nordkoreas närområde. Om USA kan ha ökad förståelse för hur de och sina allierade spelar i händerna på den nordkoreanska regimen är bra för alla – regionen är en krutdurk. Glädjande är också att Kina verkar gett sitt medgivande till att USA närmar sig Nordkorea (inget som berör Nordkorea händer utan Kinas medgivande – det är Kina som brukar hålla regimen om ryggen). Detsamma gäller att Japan, en annan spelare i regionen, är med på tåget. Enligt uppgifter vill landets premiärminister Shinzo Abe träffa Kim Jong-Un. Som jag nämnde har Sydkorea startat igång processen, därför  förtjänar och bör landet också vara i förarsätet i det som kommer. Allt annat är ohållbart.

Så långt är saker och ting på banan. Viktiga möten har ägt rum. Spelare i regionen har närmat sig varandra. Alla förstår allvaret i att ha en regim som den i Nordkorea runt knuten. Regimen signalerar någon slags förståelse för omvärlden. USA verkar vara beredda att bjuda tillbaka. Det som stör mig är snacket om att Trump, i och med mötet i onsdags, kan förtjäna Nobels fredspris. På kvällsnyheterna i TV4 menade någon, på fullaste allvar, att Nobelkommitten kommer att ha svårt att förklara sig om de väljer bort Trump.  

Jag vet inte om det är människor eller medier som söker rubriker eller inkomstbringande klick. Likväl är det beklämmande. En kärnvapennedrustning på koreanska halvön skulle vara stort och den person som på riktigt lyckas få till stånd en sådan förtjänar alla fredspris i världen. Ändå är sanningen att vi vet mycket lite om vad Trump och Kim Jong-Un kommit fram till.

Mer än något annat är Trump en person som söker efter uppmärksamhet och ett möte med Kim Jong-Un var ett enkelt sätt att få det. Trots att Trump har ett minst sagt komplicerat förhållande till pressen vill han inget hellre än att bli omskriven och därigenom odla sitt kändisskap Med Trump i Vita Huset liknar presidentskapet och politiken i Washington en dokusåpa. Därför är den internationella politiken, och därmed också situationen på den koreanska halvön, är ett sätt för Trump att odla sitt ego. USA:s närmaste allierade har sedan länge tröttnat, men hittills försökt hålla god min. När EU ställer rättmätiga krav på att Trump-administrationen ska ta hänsyn till gemensamma intressen biter Trump tillbaka. Som New York Times (för övrigt den tidning som stått i fokus för Trumps hatkampanj mot pressen) observerat gör Trump “fiender av sina vänner och vänner av sina fiender.”

Bli därför inte förvånade om Trump förstör allt med en tweet – till exempel för att vända bort uppmärksamhet när det knackigt på hemmaplan (exempel: Mueller-utredningen). Bli inte heller förvånade om Trump träder in i ett rum med generaler (han älskar sina generaler) och säkerhetsrådgivare och träder ut ur rummet med en helt annan idé om USA:s strategi för Koreahalvön och regionen. Den som tar det här med ett fredspris på allvar måste också ta in att Trump kastat både kärnenergiavtalet med Iran och klimatavtalet från Paris överbord. Att andra parter i Iranavtalet, bland annat Tyskland och Frankrike, gör stora ansträngningar för att rädda det säger allt om hur viktigt avtalet är för stabilitet i regionen. I fallet med Parisavtalet och ambitionerna i det står stora delar av civilisationen på spel.

Nobels fredspris till Trump? Nej tack!

Fredsrörelsen – en maktspelare i egen rätt?

Sista samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Den säkerhetspolitiska debatten äger inte rum i ett vakuum utan påverkas av vilken världsbild som förmedlas av olika samhällsinstitutioner såsom universitet, tankesmedjor och media. Inom dessa institutioner pågår en ständig maktkamp mellan olika aktörer och intressen som kämpar för att rama in världen i enlighet med sina ideologiska övertygelser. Kännetecknande för en demokratisk samhällsdebatt är pluralism – närvaron av olika röster och perspektiv – men frågan är hur pluralistisk den säkerhetspolitiska debatten är i Sverige idag. Hur påverkas fredsrörelsens arbete av maktspelet inom media och i hur stor utsträckning måste fredsrörelsen förhålla sig till antaganden som att upprustning är nödvändig, Ryssland är ett reellt hot eller att svensk neutralitet är beroende av svensk vapenexport? Att fredsrörelsen arbetar mot vapenexport, kärnvapen och upprustning är förmodligen vida känt men vilka visioner arbetar man för? Parallellt med vad som skulle kunna beskrivas som ett demokratiskt underskott i den säkerhetspolitiska debatten har fredsrörelsen svårt att locka till sig unga människor och profilera sig på ett sätt som får genomslag utanför fredsaktivisternas kretsar. Hur kan en modern fredsrörelse förena strategi och vision och hävda sin röst i mediebruset?

Paneldeltagare:

Lars Ingelstam, akademiker och aktiv debattör inom samhälls- och säkerhetsfrågor

Jonathan Feldman, docent i ekonomisk historia på Stockholms universitet

Moderator:

Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Arrangörer:

Stockholms Fredsförening

Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)

ABF Stockholm

Datum och tid: Torsdagen den 25e januari kl. 17:30 – 19:00

Lokal: Sveavägen 41, ABF – Palmesalen

Program

17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer

18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion

18:30 – 19:00 Q&A

OBS! Panelen kommer att föras på både svenska och engelska

Fri entré, obligatorisk anmälan görs via denna länk:
https://simplesignup.se/event/125511-fredsroerelsen-en-maktspelare-i-egen-raett

Länk till Facebookevenemanget 

Dagens hotbilder: från Ryssland till klimathotet

Första samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Dagens samhälle konfronteras med många problem och frågor som fordrar en stark och dynamisk fredsrörelse. Både på ett nationellt och ett internationellt plan identifieras olika typer av hot men säkerhetspolitiken präglas i stor utsträckning av hotbilder som anses kunna bemötas med enbart militära medel. Vilken påverkan har det på hur vi pratar om fred, konflikt och säkerhet? I den mediala och politiska debatten ägnas Ryssland stor uppmärksamhet och det sätts en stor tilltro till att Nato och andra militära samarbeten ska bidra till en säkrare omvärld. Samtidigt blir klimatförändringarna allt påtagligare även här i Europa. Inom den akademiska världen har begreppet mänsklig säkerhet delvis fått stå som symbol för en mer genomgripande syn på säkerhet som inte enbart fokuserar på militära aspekter. Med det som bakgrund – vad innebär det att vara en opinionsbildare inom fredsfrågor idag? Är det möjligt att föra en säkerhetspolitisk debatt utan att koppla samman fredsfrågor och miljöfrågor?

Paneldeltagare:
Johan Hassel, ordförande Global Utmaning
Jaime Gomez, Utrikespolitiskt talesperson FI

Moderator:
Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Arrangörer:
Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 26 oktober kl. 17:30 – 19:00
Plats: Sveavägen 41, ABF-Hedénsalen

Program
17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, men anmälan är obligatorisk och görs via denna länk: https://simplesignup.se/event/103336

Länk till Facebookevenemanget

“Något kan man väl göra”, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal

I den här samlingen av texter skrivna mellan år 1932 och 1982 diskuterar Alva Myrdal ämnen som fred, demokrati och jämställdhet. Urvalet av texter har gjorts av Yvonne Hirdman och Cecilia Åse och texterna är kategoriserade under  rubrikerna “Äkta qvinnlighet”, “Fostran till frihet” och “Människan i världen”.

 

Fred, inte bara en kvinnofråga (Morgonbris nr.8 1980)

PR-sinnade militärer tycks på sistone ha upptäckt, att kvinnornas krav på jämställdhet kan utnyttjas för försvarets intressen (Krigsväsendet borde det hellre kallas). Så de har börjat se kvinnorna som en intressant målgrupp för värvningsansträngningar. Kvinnor som FN-soldater – det ser ju så tjusigt ut! Men är det en framgång? För jämställdheten? För fred och nedrustning? sidan 90

 

Fostran till frihet, kritik och kulturkamp (Kulturfront 1936 nr.1 s.64 – 70)

Vad vi har att hålla fast vid enligt förestående utläggning är att vi ej kan förmedla någon viss politiskt demokratisk eller socialistisk ”tro”, men att vi kan sträva efter att för framtidssamhällets skull stärka individens förmåga att handla och tänka fritt, att använda sig egen reflexion över sociala förhållanden, att stå emot en starkt pressande suggestion och auktoritet, att välja och ha utblick över alternativen, att överskåda konsekvenserna och planera på längre sikt. sidan 131

Friheten är till slut inte någon ”rätt” utan först en ”förmåga”. Det är den som skall tränas redan i barnets första fostran. sidan 133

 

Hur folkopinionen studeras (Tiden 1941 nr.5)

Den mest centrala beståndsdelen i apparaten för vidarebefordrande av folkopinionen är valen. Folkviljans utslag i fria, hemliga val är också den mest oförytterliga rättighet i en folkstyrd stat. Men valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet. sidan 165

Den fria diskussionen är principiellt basen för denna opinionsbildning. Så rationalistisk är i själva verket demokratin, att den bygger sitt eget vara på den förutsättningen, att om yttrande- och tryckfrihet garanteras, kommer konkurrensen själv att gallra fram de klokaste åsikterna. Man tror på ett slags ”survival of the fittest”. Men den oundgängliga förutsättningen är att, mediet för opinionsbildningarna – det talade och tryckta ordet – verkligen är fritt. Ju mer det kommersialiseras, ju mäktigare intressen som kan köpa sig makt över det eller ju mer det monopoliseras, desto oklarare måste det återge ”folkets” allmänna opinion. sidan 166

 

Krig, vapen och vardagsvåld

(föredrag vid vetenskapsakademins sammankomst den 13 oktober 1976)

Den hejdlösa vapenframställningen grundar sig icke på sakliga militära motiveringar utan på misstolkningar av verkligheten, av det hot som föreligger och om den räddning som krig skulle kunna ge. En bidragande orsak kan kort och ganska uttömmande anges genom hänvisning till det av Eisenhover (sic) åberopade militär-industriella komplexet. Till serien av däri ingående delmotiveringar hör den i många länder, även Sverige, gängse vanföreställningen att vapentillverkning behövs för att undvika arbetslöshet för industrier, arbetare, tekniker och även vetenskapsmän. Man behöver bara kort hänvisa till den fascinerande möjligheten som står öppen att göra omställningsplaner för att ge alternativ sysselsättning till dess produktionskrafter. sidan 234

 

☞ Alva Myrdal, “Något kan man väl göra”: texter 1932 – 1982 i urval av Cecilia Åse och Yvonne Hirdman, Stockholm (2002)