Konsten att smyga in högre försvarsutgifter


Av Salvador Perez

 

Den 7 november förra året tillkännagav regeringen att Sverige har för avsikt att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Efter tillkännagivandet riktades kritik mot att valet föll på Patriot. En del av kritiken handlade om att regeringen inte bör köpa ett system från ett amerikanskt företag, Raytheon, som är djupt involverade i utveckling och modernisering av USA:s kärnvapenarsenal. En annan del av kritiken handlade om att regeringen i första hand valt Patriot för att knyta närmare relationer med USA och, framförallt, Nato. Som helhet var kritiken mot Patriot viktig och korrekt. Däremot saknades en annan, minst lika viktig, analys: vad Patriot kan komma att innebära för försvarsutgifterna.

Direkt efter regeringens tillkännagivande kunde vi på flera håll läsa om försvarsminister Peter Hultqvists oro över att “det nya försvarssystemet kan bli en gökunge som tränger undan annan försvarsverksamhet.” I en ledare i Wermlands Nya Tidning stod det att Patriot “kommer att kosta en hel del, och därför måste regeringen också skjuta till de extramiljarder som krävs för att inte övriga försvarsbudgeten skall undergrävas.” I Expressen argumenterades det för att “Hultqvist behöver leverera ännu en sak – nya stålar” och på ledarplats i Dagens Nyheter stod, i ett resonemang som liknar de ovan: “Försvarsbudgeten ligger kvar på miserabla 1 procent av BNP. Natos mål till 2024 på 2 procent är rimligt. Där borde också Sverige landa.

Jag menar att köpet av Patriot mycket väl kan ses som ett sätt att, ytterligare, låsa in försvaret i en position av underfinansiering inför nästa överenskommelse om försvaret eller inför nästa planerade försvarsbeslut. Centralt för den analysen är att försvaret redan står inför andra omfattande inköp, bland annat nya Jas Gripen och ubåtar. Det är mycket möjligt att de politiska partier och andra intressenter som ställer sig bakom för växande försvarsanslag, i och med köpet av Patriot och andra system, skapar en situation där de kan peka på att försvaret har köpt in system som inte kan användas till fullo för att försvaret saknar ekonomiska medel. I samma veva kan samma krafter, som vanligt, argumentera för att försvaret, även med de nya systemen på ingång eller på plats, inte kan “försvara hela Sverige.”

Låter det konspiratoriskt? I början på december förra året, alltså en månad efter tillkännagivandet om Patriot och i tid för att sätta tonen inför rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen, kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om att överbefälhavare Micael Bydén kräver mer pengar till försvaret. I artikeln kunde vi läsa: “Nya Gripenplan och nya ubåtar äter upp hälften av det utrymme som finns och det blir inte mycket kvar till annat. Inte minst som det nu även blir ett mångmiljardköp av nytt medelräckviddigt luftvärn. I slutet av januari rapporterade Sveriges Radio att FMV, det vill säga den myndighet som fått i uppdrag att förbereda köpet av Patriot, begärt in en offert som kan innebära att köpet går på så mycket som 25 miljarder kronor – det vill säga mer än dubbel så mycket som de 10 miljarder som tidigare angetts.

Förespråkare för högre försvarsutgifter brukar peka på att det just nu råder samstämmighet i riksdagen om att försvaret behöver stärkas. Därutöver tävlar riksdagspartierna över hela den politiska skalan om att visa handlingskraft och bygga trovärdighet i försvarsfrågan. Ett sätt att göra just det är att, i utspel, närmast buda om hur mycket mer pengar försvaret borde få. Riksdagspartierna har, mer eller mindre unisont, ställt sig bakom en beskrivning av det säkerhetspolitiska läget som kräver att Sverige rustar upp försvaret. Mediedebatten kretsar också kring hoten mot Sverige, vilket gör sitt för att driva på folkopinionen för ett starkare försvar.

Det som äger rum i och med köpet av Patriot och andra plattformar till försvaret kan mycket väl ses som att riksdagspartierna och andra intressenter med inflytande i detta politikområde försäkrar sig om mer anslag oavsett hur folkopinionen ser ut inför nästa förvarsbeslut om några år. Därför att något att hålla i minnet är att folkopinionen kan skifta. Om så sker förändras också den demokratiska legitimiteten för ytterligare anslag. Något som kan påverka folkopinionen är en förändring i ekonomin eller, med andra ord, konjunkturen. Det är inte osannolikt att skattebetalares vilja att lägga mer offentliga medel på att upprätthålla och köpa in fler plattformar till försvaret kan förändras vid en allvarlig lågkonjunktur utlöst av bolånebubblan.

I händelse av ett sådant läge kan aktörer som vill ha högre försvarsanslag, till exempel den inhemska och/eller internationella försvarsindustrin från vilken försvaret och därmed staten (alltså vi skattebetalare) köper materiel effektivt argumentera för att försvaret inte kan ha nya toppmoderna stridsflygplan, ubåtar eller luftvärnssystem som inte kan användas fullt ut (vara fullt operativa) för att försvarets ekonomi är begränsad. I det läget kan det mer eller mindre vara öppet mål för dessa aktörer att trycka på för högre försvarsanslag för att Patriot eller andra projekt inte ska “tränga ut andra viktiga saker” eller “ordinarie försvarsverksamhet.” En talande fundering som uttrycks i Sveriges Radio om Patriot  är: “får man råd med nya sockor?”

För de aktörer som arbetar för fred är det viktigt att hålla ett öga på hur inköp som Patriot kan komma att påverka försvarsutgifterna på kort och lång sikt. Liksom Sverige  rör sig många EU-länder mot högre försvarsutgifter. Också EU-projektet militariseras. Mot bakgrund i en gemensam fiendebild av Ryssland läggs grunden för en samhällsfarlig dynamik där ökade försvarsutgifter och militarisering riskerar att tränga ut satsningar på välfärden. Det är angeläget för aktörer som jobbar för fred att ställa satsningar på vapenskrammel mot satsningar på samhällsbyggande. För nödvändig ekologisk och social samhällsomställning behövs koalitioner mellan sociala rörelser och organisationer.

Texten bygger på och är en uppdaterad version av ett debattinlägg i Miljömagasinet nr 1, 2018.

Dagens hotbilder: från Ryssland till klimathotet

Första samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Dagens samhälle konfronteras med många problem och frågor som fordrar en stark och dynamisk fredsrörelse. Både på ett nationellt och ett internationellt plan identifieras olika typer av hot men säkerhetspolitiken präglas i stor utsträckning av hotbilder som anses kunna bemötas med enbart militära medel. Vilken påverkan har det på hur vi pratar om fred, konflikt och säkerhet? I den mediala och politiska debatten ägnas Ryssland stor uppmärksamhet och det sätts en stor tilltro till att Nato och andra militära samarbeten ska bidra till en säkrare omvärld. Samtidigt blir klimatförändringarna allt påtagligare även här i Europa. Inom den akademiska världen har begreppet mänsklig säkerhet delvis fått stå som symbol för en mer genomgripande syn på säkerhet som inte enbart fokuserar på militära aspekter. Med det som bakgrund – vad innebär det att vara en opinionsbildare inom fredsfrågor idag? Är det möjligt att föra en säkerhetspolitisk debatt utan att koppla samman fredsfrågor och miljöfrågor?

Paneldeltagare:
Johan Hassel, ordförande Global Utmaning
Jaime Gomez, Utrikespolitiskt talesperson FI

Moderator:
Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Arrangörer:
Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 26 oktober kl. 17:30 – 19:00
Plats: Sveavägen 41, ABF-Hedénsalen

Program
17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, men anmälan är obligatorisk och görs via denna länk: https://simplesignup.se/event/103336

Länk till Facebookevenemanget

Intervju med Hans Blix

Hans Blix är svensk politiker och diplomat med mångårig karriär, både på hemmaplan – vid UD som folkrättssakkunnig, utrikesråd, statssekreterare och slutligen som utrikesminister 1978-79 – och på den internationella arenan, bland annat som generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) 1981-97 och ordförande för FN:s vapeninspektionskommission för Irak 2000-03. Det utrikespolitiska engagemanget och närvaron i samhällsdebatten har fortsatt även efter det att han lämnat de politiska uppdragen, och sträcker sig nu över fem decennier. Hans har en fil.dr. från Cambridge University liksom hedersdoktorutmärkelser från flera framstående universitet, samt är docent i juridik vid Stockholms universitet. Hans arbetar för närvarande på en bok om utvecklingen av normen mot användning av våld – först mellan enskilda och senare mellan samhällen, från jägar-samlarsamhället till artikel 2:4 i FN-stadgan och spänningarna i dess tolkning och tillämpning.

SCISERs styrelseledamot och ordförande Micaela Wannefors har intervjuat Hans Blix om kärnkraft, kärnvapen, nedrustning, och om rollen som offentlig intellektuell och personliga drivkrafter. 


 

Micaela Wannefors

I våra inledande samtal till den här intervjun definierade du den globala uppvärmningen och risken för ett globalt kärnvapenkrig som de idag två största hoten mot mänskligheten. Om vi håller oss kvar vid det första av de två, klimatförändringarna, och de politiska lösningar som snabbt måste till stånd för att förhindra en skenande utveckling, kraftsamlar politiska ledare och forskare runtom i världen för att möta Trumpadministrationens och andra aktörers klimatskepsis. Stora framsteg görs inom de hållbara energialternativen.

Vilka är fördelarna och nackdelarna med kärnkraft, jämfört med de alternativa, hållbara energilösningar som nu vinner terräng och blir allt billigare? Vad för intressen ligger bakom kärnkraftstödet? På vilket sätt skulle kärnkraften kunna vara ett klimatsmartare alternativ än de hållbara energilösningar?

Hans Blix

Såväl vattenkraft och väderoberoende kärnkraft som intermittent vind- och solkraft kommer att behövas för att minska och ersätta fossila bränslen som idag är världens dominerande energikällor. Kol, olja och gas genererar så mycket växthusgaser att katastrofal klimatändring hotar. Den som motsätter sig användning av kärnkraft tar enligt min mening inte klimathotet på allvar.

Att hejda och minska utsläppen av CO2 kräver en väldig omställning.
Världen som helhet kommer att behöva mycket mer energi än som nu används. En snabbare inbromsning av nuvarande befolkningsökning skulle vara av stort värde såväl när det gäller att dämpa behoven av mer energi och andra resurser som att minska hot mot miljö och naturresurser. Medvetenheten borde öka om att nuvarande befolkningsökning knappast är långsiktigt hållbar – men deceleration är svår och tar tid.

Snabbast verkande åtgärd för att hejda utsläpp är att öka effektiviteten i energi-användningen. Då nya bilar kan köra tio km på en liter bensin i ställe för två, kompenserar man en stor del av den ökning av antalet bilar som går i drift. Då pappers- och stålindustri övergår till användning av el i stället för fossila bränslen minskas också CO2 utsläppen eftersom el är mer effektivt och svensk el framställs främst genom CO2 fri kärnkraft och vattenkraft. Fjärrvärme är också energieffektivare än individuell uppvärmning.

Neutralisering eller underjordisk förvaring av enorma mängder av avskild CO2 kan och bör prövas men är ännu knappast trovärdiga metoder att minska utsläpp i atmosfären.

De metoder som vi använder för att generera energi ska inte bara vara fria från eller ge föga utsläpp av CO2. De måste också vara acceptabla ur säkerhets- och ekonomisk synpunkt. Räknar man på risk för liv och hälsa är kärnkraft och sol- och vindkraft troligen ganska likvärdiga. Kol, olja och gas leder till oerhört mycket större skador på liv och hälsa.

Räknar man på ekonomin har sol och vind länge varit mycket mer beroende av subsidier än kärnkraft. Glädjande nog har kostnaderna särskilt för solkraft minskat mycket. På isolerade platser har sol och vind fördelar att kunna generera el utan att vara beroende av långa ledningar. Kärnkraften har ännu inte blivit billigare, men även här kan ny teknologi komma att minska kostnaderna och frambringa reaktormodeller som passar isolerade eller mindre el-konsumenter. Kärnkraft kan också komma att användas till att producera vätgas, en energibärare som kan bli betydelsefull för alla transportmedel.

På många och särskilt kärnkraftsmotståndare låter det som om enda alternativet till de fossila bränslena är förnybar energi. Kanske är det en avsiktlig taktik för att trolla bort kärnkraften. Kärnkraften använder sig ju av bränslen – uran eller thorium – som inte är förnybara. Med modern teknik, inklusive upparbetning av utbränt bränsle, räcker de dock för tusentals år av en mycket större global energikonsumtion än dagens. Det borde räcka för att anse dem hållbara, vilket borde vara kravet.

Till skillnad från kärnkraften har sol- och vindenergi båda nackdelen att inte vara konstant tillgängliga och det finns ännu inte någon metod att storskaligt lagra den energi som de genererar. Regn är också intermittent men sjöar och dammar är jättelika vatten-batterier.

Många människor ställer sig avvisande eller tvekande till att använda kärnkraft. Grunden, tror jag, är att rädslan för osynlig strålning hos många är starkare än oron för olyckor i kolgruvor, vid oljeledningar eller gascisterner. I politiska partier finns det säkert folk som delar denna känsla, men ännu fler som vill vinna röster genom utnyttja den rädsla som finns.

Motståndet mot och rädslan för kärnkraft kommer att minska allteftersom olyckor blir än mer sällsynta och kan förväntas inte leda till radioaktiva utsläpp. Det är svårt att förstå varför motståndet mot kärnkraft är starkt i en del länder – som Tyskland, Österrike, Danmark – och svagt eller obefintligt i andra, som England, Finland, Ukraina, hela Östeuropa, Kina och Indien.

I motsats till sol, vind och vågkraft som stöds av många entusiaster och gröna grupper som begripliga och nära till naturen har den högteknologiska kärnkraften inte stöd av några särskilda intressegrupper. De företag som bygger kärnkraftverk och de som producerar uran är fåtaliga och utgör inga betydande lobbies. De som driver kärnkraftverken är i allmänhet stolta över att driva en energikälla som bygger på avancerad vetenskap och teknologi och som de anser rationell, men de vet också att om den stoppas så kommer de ändå att få uppdraget att generera energi på annat sätt. De bjuder inte något starkt försvar. Det starkaste stödet för kärnkraften kommer antagligen från vetenskapligt och tekniskt inriktade grupper i samhället och från politiskt orienterade grupper som värderar den stabila energi och det låga beroende av andra stater som kärnkraften ger.

Micaela Wannefors

Kärnkraften kan sägas vara en institutionell energikälla, då den kräver statliga investeringar. Man skulle kunna hävda att de hållbara energialternativen, som vindkraftverk och solenergi, är mer lättillgängliga för vanliga medborgare som vill göra klimatsmarta val.

Hur ställer du dig till påståendet att hållbara energialternativ är mer demokratiska än kärnkraften? Med tanke på att en utfasning av kärnkraft tar tid, kan övergången ske på ett sådant sätt att nya kärnkraftinvesteringar alltid kommer att konkurrera med alternativa energilösningar, trots den betydande utveckling vi ser på området idag?

Hans Blix

Vind och sol är säkert mer begripliga än kärnkraft för alla, men segelfartyg är också mer begripliga än jetplan. De som längtar tillbaks till naturen får väl flytta till landet, odla sin egen mat och elda sin egen ved, men de hänger sig åt en lyxeskapism som inte kan tillämpas i stor skala. Vill vi ge alla människor en dräglig tillvaro måste vi använda vetenskap, teknologi och industri. Den ström som kommer ur väggurtaget från av riksdagen accepterad kärnkraft är inte mindre ”demokratisk” än den som kommer från vindkraftverken. De som oroar sig för statliga subventioner bör ägna en stund åt att jämföra hur sol och vind stötts och stöds genom el-certifikat och andra statliga bidrag medan kärnkraften tills nyligen belades med en effektskatt – som knäckte ekonomin för fyra kärnkraftverk. El från dem kunde ha exporterats och kanske ha minskat användningen av kol.

Med tanke på de globala energibehov vi ser framför oss behöver nya generationer kärnkraftverk utvecklas. Det sker också – men främst i Kina, Sydkorea och Ryssland. I den amerikanska kongressen är stöd till forskning och utveckling av ny kärnkraft ett av de områden där demokrater och republikaner faktiskt är ense. Naturgasen är i USA dock så billig att såväl kärnkraft som förnybara energikällor har svårt att konkurrera med den. I några delstater har man – rimligt nog – börjat ge kärnkraften samma ekonomiska favörer som andra CO2 fria energikällor.

Micaela Wannefors

Det andra globala hotet du lyfte, kärnvapenkrig, är relaterad till kärnkraften och dess förödande effekt dess användning kan ha. Du var hoppfull inför de steg som världssamfundet tog under Obamas två mandatperioder och som kulminerade i Iranavtalet. Den senaste tiden har dock burit med sig en diametralt motstridig (eller åtminstone nyckfull) ny amerikansk president, tvivel kring förhandlingsöppningar mellan Ryssland och USA, och extremt svåra våldssituationer i Mellanöstern och Afrika. Osäkra utgångar i de aktuella europeiska valen gör det globala läget alltmer instabilt.

Vilken eller vilka politiska ledningar eller utvecklingar oroar dig mest när det gäller säkerhetspolitiska risker och risken för militär upptrappning och upprustning? Vilka är de största hindren för att nå verklig nedrustning av såväl kärnvapen som konventionella dito? Hur kan dessa hinder övervinnas, och vad behöver vi i nuläget bli bättre på i den kampen?

Hans Blix

Risken för kärnvapenkrig har förvisso sina djupaste rötter i kunskap om kärnfysik och i hantering av kärnenergi men inte i användningen av kärnkraft. Vi har 15 000 skäl att verka för kärnvapennedrustning (ungefär så många bomber finns det kvar) men stängning av ett kärnkraftverk leder inte till nedmontering av ett enda kärnvapen.

Och stater som vill skaffa kärnvapen behöver inte först utveckla kärnkraft. För att försvåra spridning av kärnvapen till fler än de nio stater som har sådana vapen och för att minska och slutligen eliminera existerande arsenaler behöver vi verka för avspänning, upprätthållande av icke-spridningsavtalet, ikraftträdande av provstoppsavtalet, nya nedrustningsavtal och effektiva mekanismer för kontroll att klyvbart material. Idag behövs främst att människor och regeringar överallt, särskilt i stormakterna, engagerar sig för att sänka spänningarna.

Micaela Wannefors

Folkrätt, mänskliga rättigheter och internationella regelverk lyfts ofta som grundbulten i olika internationella aktörers svar på säkerhetspolitisk instabilitet. Sverige framhåller just folkrätten som sin ledstjärna i internationella krissituationer, inte minst på sin plats i säkerhetsrådet. Dock är folkrättens efterlevnad långt ifrån tillförlitlig. Är politiska lösningar idag i större eller mindre utsträckning relaterade till, eller beroende av, rättsstaten och internationell rätt? Kan, bör eller måste politiska lösningar komma till stånd genom FN och andra regelbindande organ? Är det någon aspekt du saknar i dagens politiska lösningar på konflikter? Hur kan civilsamhället involveras i konflikthantering och -förebyggande?

Hans Blix

Inget hindrar stater att söka lösningar på kontroverser utanför FN – bilateralt eller multilateralt. FN-stadgan utgår från att regionala organ ska kunna vara aktiva för att lösa konflikter. Afrikanska unionen är det, t.ex. i Somalia. Lösning av tvister förutsätter inte att de tvistande är rättsstater. Kanske varken Saudiarabien eller Iran skulle klassa som rättsstater. Ändå borde de kunna bilateralt lösa sina motsättningar.

FN-stadgan innehåller de grundläggande folkrättsliga reglerna för hur medlemmarna skall bete sig. Framför allt innehåller stadgans art. 2:4 regeln att medlemmar ‘måste avstå från hot eller användning av våld mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende’ och till den regeln görs undantag bara för självförsvar vid anfall och då säkerhetsrådet bemyndigar eller anbefaller väpnat våld. Det är lika sant som sorgligt att medlemmar – särskilt stormakter – emellanåt bryter mot dessa skyldigheter, som t.ex. då USA och allierade invaderade Irak 2003 eller då Ryssland intog Krim 2014. Mot sådana brott liksom grova brott mot mänskliga rättigheter behöver andra stater reagera. Det är också viktigt att civilsamhällena världen över reagerar. EU och enskilda stater kan också bidra till att medla i konflikter. Norge har gång på gång visat vad en liten stat kan göra – t.ex. i konflikten på Sri Lanka, i Colombia och i Mellersta Östern. Fredsinstitut som SIPRI kan också bistå med uppslag till lösningar – och gör det.

Micaela Wannefors

Inför säkerhetspolitisk instabilitet sätter stater sin tilltro till de egna militära försvaren eller proklamerad neutralitetspolitik (eller bäggedera), och militära allianser ter sig som ett tryggare alternativ jämfört med tandlösa internationella organ, regelverk och instrument för organiserat samarbete. Därtill intensifieras den säkerhetspolitiska debatten, inte minst här i Sverige, genom att stereotypa hotbilder som stärker traditionella politiska ståndpunkter (t.ex. för eller emot Nato) upprätthålls i media.

Hur ser du på Natos roll för världen och för Sverige? Är det något du saknar i den svenska Natodebatten? Hur ser du de argumenten som brukas för och emot, och varför lyfts inte andra alternativ?

Hans Blix

Då Nato tillkom 1949 var Sovjetunionen ett land som tycktes söka sprida sin ideologi och sitt autoritära samhällssystem till resten av världen – inte minst Västeuropa. Genom Nato slöt sig de flesta västliga demokratierna under amerikansk ledning samman för kollektiv säkerhet. Det var klokt och framgångsrikt. Sverige avstod från medlemskap, vilket bidrog till avspänning i Östersjöområdet. Efter det kalla krigets slut har sovjetkommunismen och sovjetstaten brutit samman, medan Nato fortsatt att expandera och nu omfattar de forna satellitstaterna plus de baltiska staterna och en del stater på Balkan, som Albanien och Montenegro. Ryssland anklagas för expansion, men det är ett militärt integrerat Nato som expanderar. Hur långt vill man gå? Ursprungligen var det en nordatlantisk allians, numera domineras även Östersjön av Nato och i Svarta Havet har Nato baser. Blir Kaspiska havet nästa? Alla medlemmar i Nato åtar sig att använda 2 % av nationalprodukten till försvar. Om Tyskland skulle göra det blev den tyska försvarsbudgeten ungefär lika stor som den ryska… Tyskarna tycks inte önska det. Gör vi det? Bara den ökning som Trump föreslår för den amerikanska militärbudgeten är nästan lika stor som Rysslands hela militärbudget.

Under det kalla kriget var världen bipolär, under 90-talets avspänning och amerikanska dominans blev den unipolär, medan Rysslands angrepp i Ukraina och Natos vidare utveckling under detta sekel åter fört oss mot bipoläritet. Det är en farlig utveckling. Ryssland har det senaste decenniet gått i en autoritär riktning. Det är sorgligt men blir inte bättre av att vi fryser kontakterna. Vi borde i stället verka för ett ökat inkluderande. Rysslands och Kinas upptagande i WTO är positivt.

Rysslands övergrepp mot Ukraina har lett väl motiverade fördömanden men också till överdrivna farhågor om risken för ryskt våld mot de baltiska staterna och Sverige. Många i Sverige vill numera skyndsamt krypa in under Nato täcket. Ett sådant steg skulle skärpa bipolariteten och ytterligare öka risken för gnistbildning och konflikt av misstag. Det vore, enligt min mening, klokare att fullfölja vår traditionella linje att som alliansfri verka för avspänning i vårt hörn av världen. Den hindrar oss inte att fördöma de ryska övergreppen i Ukraina. Som medlem i EU ska vi också lojalt följa den linje som EU intar, inklusive ekonomiska sanktioner så länge Minsk uppgörelsen inte genomförts. Jag tror en lösning av Ukrainakonflikten skulle vara möjlig. Den måste innefatta slut på rysk inblandning i östra Ukraina och internationell övervakning av gränsen. Krim förblir en del av Ryssland men utan internationellt erkännande. Ukraina måste klargöra att man inte söker anslutning till Nato, medan Ryssland måste acceptera associeringsavtalet mellan Ukraina och EU. De ekonomiska sanktionerna hävs.

Micaela Wannefors

Hårda svar på hot som porträtteras i såväl nationell som internationell media och politiska strategier stärker otvetydigt det militärindustriella komplexet.

Vad tror du måste till för att vi ska kunna frångå användningen av militära medel och alla de svar – även de som inte förespråkar våldsbruk – som rör sig inom det militära paradigmet, och som håller det militärindustriella komplexet vid liv? Vilka tendenser har du i ditt yrkesliv (eller på det privata planet) sett på lokal, nationell eller internationell nivå, som borde fångas upp och byggas vidare på?

Hans Blix

Det militärindustriella komplexet identifierades av Eisenhower som en politisk realitet. Liksom Wall Street och AIPAC (den amerikanska lobby som stöder Netanyahu och hans Likudparti i Israel) har det ett stort inflytande över den amerikanska budgeten, bl.a. genom stöd och ekonomiska bidrag till ledamöter av den amerikanska kongressen. Man kan nog vara säker på att militärindustrin understryker faror som kan tänkas hota USA och berättar hur landet kan behålla sin militära överlägsenhet i alla avseenden. Även i andra länder finns militärindustriella komplex, men de övar knappast inflytande på politiken genom direkta bidrag till parlamentariker. Däremot lär de tillse att parlament och allmänhet får veta hur många jobb och eventuellt hur mycket export som står och faller med vapentillverkning.

På kort sikt är jag orolig för att de politiska spänningar som byggts upp genom Ukraina-konflikten, Mellersta Östern-konflikterna och konfrontationerna i Korea och i Sydkinesiska sjön ska fortsätta att driva den militära upprustning som är igång. Det innefattar risk för felkalkyler och konflikt genom misstag. På längre sikt är jag hoppfull.

Motsättningarna mellan stormakterna är idag inte grundade i ideologi eller religion. Vi kommer inte att se ett krig mellan islam och kristendomen. Ledarna är pragmatiska och borde kunna åstadkomma avspänning. Men de behöver agera på det flitiga konstaterande att den ena eller andra konflikten – Afghanistan, Irak, Syrien – inte kan lösas med militära medel. Obama hade rätt när han påpekade att bara för att USA i sin militärmakt förfogar över en väldig hammare är inte alla problem spikskallar som behöver slås ned.

Världen spenderar f.n. kring 1600 miljarder dollar årligen på militära ändamål. Det är ett ohyggligt slöseri – framför allt av USA. Även Sverige bör hålla igen. Vi spenderar 1 % av vår nationalinkomst på bistånd, flykting-och katastrofhjälp. Det är ett betydande bidrag till fred, internationell utveckling och stabilitet. Jag tror det är bra att de baltiska staterna blivit medlemmar både i EU och Nato, men jag betvivlar att en ökad svensk satsning på vapen och/eller anslutning till Nato skulle öka tryggheten i Östersjöområdet.

Micaela Wannefors

Mänsklig interaktion har en tendens att återvända till våldsanvändning, och även i fredsfrämjande sammanhang och debatter som förs i länder med en välutvecklad rättsstat och etablerat stöd för mänskliga rättigheter, faller man ständigt tillbaka in i den militaristiska diskursen, där konflikter behandlas i termer av krig och fred och våldsbruk.

Ser du människans våldsbruk som ett nödvändigt ont, eller är det något som inte bara i teorin utan även i praktiken skulle kunna rationaliseras bort? Vilken roll spelar i så fall koncept som rättsstaten, internationell lag och rätt, och suveränitetsprincipen? Är avmilitarisering och nedrustning överhuvudtaget förenligt med världsordningen som vi känner den idag? Hur skulle internationell lag och rätt behöva anpassas till en avmilitariserande internationell arena, och är det i så fall avmilitariseringen eller den internationella rätten som kommer först och initierar en sådan utveckling?

Hans Blix

I ett anförande i Hiroshima sa Obama att från jägarsamhällena till våra moderna samhällen har människor använt väpnat våld mot varandra för att erövra eller plundra eller dominera. Men, sa han, vi är inte genetiskt programmerade att använda våld. Jag håller med om det och ser också att syftet med att gå i krig ändrats över tiden. T.ex. på medeltiden ägnade vi oss åt korståg och under 30-åriga kriget föröddes Europa av krigande protestantiska och katolska makter. Därefter ledde furstarna sina länder i krig för att hävda sina dynastiers makt över påstått ärvda länder. Med bibeln i ena handen och geväret i den andra koloniserade europeiska stater stora delar av världen. Efter andra världskriget använde Sovjet militär makt för att utbreda sin kontroll och ideologi. För sådana ändamål används inga vapen längre. Det är knappast religionskrig som ISIS och jihadister för. Snarare är det ett besinningslöst och helt hämningslöst uppror av människor som känt sin situation som förnedrande och desperat. Det måste nedkämpas men följas av politik som ger människor hopp om utveckling och framtid.

Stora delar av världen är idag fria från krig. Vi kan inte längre tänka oss krig mellan stater som tillhör EU. Jämför med 15-, 16- eller 1700-talen! EU förblir ett stort europeiskt projekt för fred och samgående. Jag är glad att vara både svensk och europé.

Teknik och kommunikationer för oss närmare varandra även globalt och tvingar oss till ett mått av integration. Vi måste gemensamt lösa hot mot den globala miljön och hot om epidemier. Men det globala samarbetet är inte bara defensivt! Jag ser med entusiasm på den fantastiska utveckling som skett i u-världen under min livstid. I Kina hotas folk inte längre av hungersnöd. Stora delar av Afrika utvecklas nu snabbt. Och genom internet och flyg har världen öppnats för miljoner!

Vi vet en hel del om förutsättningarna för hållbar fred på det nationella planet. Land skall med lag byggas, sa man på kärnfull svenska. Det gäller även världen som helhet. Att en gemensam samhällsmakt har monopol på innehav och användning av vapen och upprätthåller lagarna är en förutsättning för samhällsfred. Att lagarna respekterar minoriteter och mänskliga rättigheter är en tredje. Vi har långt kvar till att nå denna utvecklingsnivå i det internationella samhället. Kanske befinner vi oss någonstans i sen medeltid med stor spridning av vapen i världen.

Genom grundandet av FN och inrättandet av säkerhetsrådet skapades dock 1945 en junta av fem segrande krigsherrar som åtog sig att under medverkan av ett antal mindre mäktiga söka upprätthålla freden mellan världens ostyriga länder. De har för det mesta inte kunnat enas men åtminstone under 82 år undvikit att direkt föra krig med varandra. Det som inger ett visst hopp för framtiden är att de på senare år ibland gemensamt lyckats finna och med gemensam makt backa upp lösningar på en del konflikter och hot: 1991 stoppade man Iraks ockupation av Kuwait; 2013-14 tvingade man Syrien att lämna ifrån sig stora förråd av kemiska vapen; 2013 enades man med Iran om begränsningar i landets kärnenergiprogram; Vi hoppas nu att man med gemensamma ansträngningar ska få slut på kriget i Syrien och krigsrisken på Koreahalvön.

Micaela Wannefors

Född i en akademikersläkt i Uppsala och med ena foten kvar i akademin genom hela ditt liv, blev den utrikespolitiska arenan den plattform där du kommit att sätta universitetens teori i politisk praktik. En kritisk tunga skulle dock kunna hävda att bägge dessa miljöer lider av viss världsfrånvändhet, som tar sig uttryck i blidkande, inställsam forskning och handlingsförlamad, villrådig politisk styrning.

Vad har du burit med dig från de akademiska korridorerna in i diplomatin och rummen där den globala styrningen förhandlas? Är det något ur den akademiska miljön du saknat i de politiska sammanhangen, eller vice versa? Var upplever du den största gränsen mellan akademi och politisk aktion, och hur tror du att den gränsen kan överbryggas? Kan du ge exempel på gränssnitt du upplevt som framgångsrika under ditt yrkesliv?

Hans Blix

Jag har trivts oerhört i den akademiska världen där man är fri att ständigt arbeta med att bättre förstå naturen och samhällena och att spekulera om förändringar som kan tänkas eller önskas. Jag ägnar mig nu med stor entusiasm åt att spåra och beskriva hur normen mot användning av våld mellan samhällen kommit att utvecklas.

Jag har också trivts oerhört med diplomatiska uppgifter. Diplomati är egentligen ett förhållningssätt i mänskligt umgänge – i familj och samhälle. Det handlar om att främja fredliga relationer, att förebygga motsättningar och konflikter och att minska dem och om möjligt lösa dem, om de uppkommer. Visst finns det motsättningar och konflikter som man inte vill eller kan lösa med diplomati, men man bör åtminstone söka förstå dem. Det gäller att vara lyhörd, att aldrig förödmjuka någon och att ha ögonen öppna för gemensamma nämnare. Ofta gäller det bilaterala relationer men jag har haft mer erfarenhet av söka enighet och gemensam handling på det multilaterala planet. Den största professionella tillfredsställelsen jag har känt har varit att få bidra till en vidare och säker utveckling och användning av kärnenergin och av uppbyggnaden av en internationell infrastruktur av konventioner kring den.

Kritiskt och konstruktivt tänkande är vad jag helst har velat ta med mig från den akademiska världen till arbetet som nationell och internationell ämbetsman. Som politiskt vald kan och har man att driva policyer för dem man representerar. Ämbetsmän har att bereda att beslutsunderlag som ger en så korrekt bild av verkligheten som det går att sammanställa under den tid som står till förfogande. Beslutsfattare kan ignorera verkligheten – som Bush och Blair gjorde 2003 – men det leder till risker. Utan riktig diagnos är det svårt att finna rätt botemedel.

Micaela Wannefors

Trots att greppet om den globala utvecklingen ter sig alltmer vanskligt, finns likväl en ständigt växande önskan att förändra och förbättra. Det gäller inte minst oss studenter, som på väg ut i arbetslivet förbereder oss på att ge oss i kast med stora frågor likt dem vi tidigare pratat om.

Vilka vägval skulle du rekommendera studenter och andra unga som vill arbeta med nedrustningspolitik på ett omfattande och genomgripande sätt? Inom vilken typ av organisationer, yrken eller miljöer anser du att man skulle ha störst framgång med (och stöd för) denna inriktning? Var finns möjliga öppningar, och var är dörrarna stängda? Är förutsättningarna olika inom akademin och politiken?

Hans Blix

När jag var student i Uppsala direkt efter andra världskrigets slut ville jag finna ett arbete som på något sätt bidrog till fred och samtidigt lät mig lära känna den stora världen som Sverige varit isolerat från. Jag tittade på organisationer som anordnade resor som möjliggjorde för vanligt folk att lära känna andra länder och folk. Bättre förståelse mellan folk är ett grundläggande behov, tänkte jag. Men så kände jag entusiasm i studiet av det nya FN och folkrätten och insåg att utveckling av båda var ett oundgängligt behov för en lugnare värld. Det ledde mig till utlandsstudier i ämnet. Min ambition blev att efter disputation få ägna mig åt folkrätt vid universitetet i Uppsala. Det verkade inte att då finnas så mycket annat att välja på. Inga internationella rättssekretariat med behov av nygräddade jurister, inga fredsforskningsinstitut, inga tankesmedjor, inga organisationer för mänskliga rättigheter. Å andra sidan var en jur dr. någonting ganska exotiskt och en docentur borde ligga inom det möjliga. Jag gick tidigt med i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det fanns idéer som jag ville driva och jag hade kunskaper att bidra med. De politiska partierna är alltid intresserade av att få kompetenta krafter som arbetar gratis. Den dörren står öppen för unga också idag, men den förutsätter att det finns något parti vars våglängd man gillar.

Idag finns många ställen där man ägnar sig åt nedrustning, utveckling, internationell politik och internationell rätt, inklusive mänskliga rättigheter. Arbetsområdena är väldiga och många är spännande, men det finns numera också väldigt många på banan. Jag skulle ge rådet: skaffa mycket rejäla kunskaper inom något område som ekonomi, juridik, eller statskunskap plus gärna någon specialitet. Lär därtill engelska flytande i tal och korrekt i skrift plus gärna något annat (kanske udda) språk.

Huvudinriktningen i mitt yrkesliv låg alltid fast: att främja fredligt internationellt samarbete. Men chanserna till uppgifter dyker upp lite slumpvis. Jag hamnade på arbetsfält som jag inte haft i siktet men som aldrig någonsin var tråkiga men ofta blev både krävande och spännande – arbete med kodifiering och utveckling av folkrätt, nedrustning, FN, miljöpolitik och utvecklingsbistånd, folkomröstningen om kärnkraft 1980, IAEA 1981, Chernobyl 1986, Irak 1991, Nordkorea 1992, Irak 2002-03. Nu vid 89 års ålder tycker jag det är superroligt att forska, skriva och någon gång emellanåt fara på konferens eller föreläsa. Därtill leva familjeliv och hämta barnbarn i skolan och spela Mahjong med dem.

Intervju med Lars Ingelstam

Lars Ingelstam är professor emeritus i matematik och framtidsstudier och har i Sverige varit något av en pionjär inom det senare fältet. Under sitt yrkesliv har Ingelstam analyserat ekonomi ur breda samhällsperspektiv och kopplat samman arbete, fördelning, social ekonomi, konsumtion och en övertro på ekonomisk tillväxt. På senare år har Ingelstam också engagerat sig i utrikes-och säkerhetspolitiska frågor, ofta genom att synliggöra förhållandet mellan fred och utveckling och betona vikten av mänsklig säkerhet. Han arbetar just nu med hur ett ökat utbyte mellan svenskar och ryssar kan verka konfliktförebyggande och främja samförstånd och avspänning. Salvador Perez, styrelseledamot och skribent för SCISER, har intervjuat Lars Ingelstam om hans syn på några av de centrala framtidsfrågorna, vad som motiverar honom som offentlig intellektuell och vad han har för tips till unga som vill ge sig in i den politiska debatten.


Foto: Ludvig Duregård

 

Salvador Perez

Jag vill börja med att tala med dig om vår tids teknikutveckling. Runtom i världen ersätts arbetskraft i allt större utsträckning av digital och automatiserad teknik, och detta förmodas ske i stor utsträckning även i framtiden. I Sverige bedöms mer än hälften av dagens anställda kunna ersättas av digital teknik de kommande två decennierna. Inte minst i Sverige kontrasterar denna utveckling mot det vi lärt oss är grunden till det svenska välfärdsbygget – lönearbetet och strävan efter hög sysselsättning för att hålla igång trygghetssystemen. Hur ser du på den här utvecklingen? Hur kan vi förstå den i ett bredare samhällsperspektiv? Hur förberedda skulle du säga att samhället, politiken och akademin är på att diskutera och hantera konsekvenserna av den här utvecklingen?

Lars Ingelstam

Det första vi bör konstatera är att det arbete som krävs för att tillgodose våra materiella behov – industri , jordbruk och även transporter – har minskat (i Sverige från början av 1980-talet) trots att produktionsvolymerna ökat samtidigt. Denna utveckling kommer sannolikt att fortgå. Många tänker då att eftersom ”riktigt arbete” försvinner så kommer stor arbetslöshet att inträffa. Men då får man inte glömma att mot den utvecklingen står två andra tendenser. Den ena är att sociala tjänster – vård, skola, omsorg – vuxit till mellan 25 och 30 % av arbetsmarknaden, i vårt land i stort sett med finansiering via skatter. Behoven är nästa omättliga, i synnerhet när vi blir äldre och äldre, men om de ska kunna mötas beror i mycket stor utsträckning om vi (på ena eller andra sättet) kan beskatta oss själva och öka volymerna. Den andra tendensen är ökning i en växande diversesektor som i huvudsak består av information och informationsöverföring. Om allt som ingår i denna är ”nödvändigt” eller inte kan diskuteras: här finns allt från rymdforskning till musikaler, från romanförfattande till reklam. Det är alltså tre tankar vi måste hålla i huvudet samtidigt. För mig är den största politiska utmaningen hur välfärden ska upprätthållas. Resurserna (”rikedomen”) finns men den sociala ingenjörskonst och politiska vilja som skulle krävas för att översätta den till välfärd är i dag otillräcklig. ”Tillväxt” har faktiskt inte särskilt mycket med saken att göra.

Salvador Perez

Det verkar finnas en maktaspekt kopplad till denna digitaliserings- och automatiseringstrend därför att samtidigt som teknikutvecklingen öppnat upp för en digital demokratisering riskerar allt fler människor, inom många olika yrkeskategorier, att förlora sitt lönearbete. Teknik är inte neutralt; mobilen har fört med sig frihet men också sms-jobb och kravet på att vara ständigt tillgänglig för vissa yrkesgrupper. Vad kan den offentliga sektorn göra för att jämna ut effekterna av teknikutvecklingen? Vilken roll, och vilket ansvar, har det offentliga och akademin?

Lars Ingelstam

Frågan är berättigad. Men tekniken – hårdvaran – är inte särskilt dyr och inte heller så ojämnt fördelad. Teknikanvändningen i vardagslivet är inte särskilt ojämlik (dock finns en grupp äldre som står utanför och får problem). Inom det kapitalintensiva näringslivet finns ett annat problem, som mer hänger samman med kapitalets makt (se nästa fråga). Hygglig förtrogenhet med den digitala tekniken kommer att bli allt viktigare i informationssamhällets olika yrken. Jag är dock mest bekymrad över tendenserna att det skapas proletariat (prekariat) inom oglamorösa tjänsteyrken. Här spelar IT en begränsad roll, men den offentliga sektorn och politiken en desto större.

Salvador Perez

En mindre vanlig men ändå intressant analys är att de stora vinnarna på automatisering framförallt kommer att vara kapitalägare som kan undvika det ansvar och de motsättningar som mänsklig arbetskraft för med sig. Är det här en analys som du känner igen från fältet framtidsstudier? Vad kan teknikutvecklingen ha för betydelse för förhållandet mellan arbete och kapital, och finns det anledning att tro att vi kommer att få se ytterligare ansamling av makt hos de som ”äger” tekniken eller de som kan köpa in ”industrirobotar”? Finns det motkrafter eller trender inom teknikutvecklingen som snarare kan jämna ut, förändra eller göra maktförhållandet mellan dessa parter mer jämställt?

Lars Ingelstam

Även denna fråga är högst berättigad. Det är inte bara teknikutvecklingen i snäv mening som innebär fördelar för kapitalägare och stora företag. Att överskottet i allt högre grad tillfaller kapitalet och i minskande grad de arbetande beror också på möjligheten att flytta produktion till låglöneländer. Men i grunden är detta en strukturell konsekvens av kapitalism (ägande för profit) och teknisk utveckling. Den klassiska motkraften är facklig organisering. Den kan fortfarande betyda mycket, men mindre och mindre då de anställda blir färre och ”robotarna” fler. Den svaga punkten i detta system är konsumtionen: någon måste ju köpa produkterna om det hela ska gå runt. Den spirande diskussionen om garanterad minimi-inkomst ska, i alla fall delvis, ses ur detta perspektiv.

Salvador Perez

Världsekonomin, och inte minst den internationellt konkurrensutsatta exportindustrin, drivs av en marknadsekonomisk dynamik att pressa ned alla typer av kostnader. Eftersom Sverige är ett synnerligen exportberoende land diskuteras denna dynamik flitigt inom både näringslivet och politiken. Vi vet också att den konkurrensdynamik som exportindustrin måste förhålla sig till påverkar det handlingsutrymme svenska beslutsfattare säger sig ha när det kommer till att “skydda” eller “behålla” svenska jobb. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för Sverige att välja bort teknikutvecklingen för att “rädda svenska jobb”? Vilken roll kan det offentliga spela? Kan till exempel vården, som är en stor arbetsgivare och viktig samhällsaktör välja bort teknik som i hög utsträckning ersätter under-och sjuksköterskor och annan personal? Vad finns det för utrymme för det offentliga, som i och med NPM verkar enligt liknande eller samma premisser som det privata, att ställa som arbetsgivare före värdet av att effektivisera och vinstmaximera?

Lars Ingelstam

Jag väljer att svara på den mest precisa frågan: kan den offentliga sektorn, t ex vården, välja bort teknik för att bevara jobb? Detta är dock en konstig fråga. De flesta jobb i vården kan inte rationaliseras på liknande sätt som i industrin. En mycket viktig uppsats av William Baumol (1967) förklarar sambandet: man kan inte spela musik fortare eller med färre musiker än den är skriven för. Denna ”obalanserade tillväxt” styr stora delar av vården, skolan och omsorgen. Sätt in teknik där det går och förbättra resultaten, men minns att i stort sett är det människor som behövs (jfr fråga 1 ovan)!

Salvador Perez

Till teknikutvecklingen kan migrationsaspekten adderas. Människor kommer av olika anledningar till Sverige, och det ligger i allas intresse att dessa individer kommer in på arbetsmarknaden. Vi vet att det tar lång tid, för lång tid, för många människor att komma in på den svenska arbetsmarknaden, och ibland erbjuds endast arbeten där individens kunskap och kompetens inte kommer till sin rätt. Hur ser du på både de korta och långsiktiga förutsättningarna till att få människor som kommer till Sverige i arbete? Om de ”enkla jobb” som idag erbjuds försvinner på grund av de trender som vi talar om, vad ser du då för öppningar?

Lars Ingelstam

Det gäller väldigt olika grupper av människor. En del har professionella kunskaper, som kan anpassas utan större (!) svårigheter. En del har traditionell kompetens, som hantverk eller detaljhandel, som passar bäst i deras egen kulturella kontext, men som inte är särskilt svår att integrera. Slutligen har vi personer med nästan ingen utbildning, i några fall analfabeter. Då får man börja från början. Det kräva pragmatism och medkänsla, nya regelverk och politisk fantasi. Men vi måste lära oss att Sverige inte längre är ”svenskarnas” land. Ju snabbare vi lär oss att gilla läget och tillämpa demokratins principer och allas lika värde, desto lättare kommer det att gå.

Salvador Perez

Det finns en parallell, och minst lika intressant, teknikutveckling som rör förnyelsebar energiproduktion, särskilt solbaserad sådan. Vad är dina tankar om den positiva diskursen kring den gröna teknikutvecklingen som en “game-changer” i positiv mening och automatiseringen som en “game-changer” i negativ mening? Är det en förenklad dikotomi? Bär den gröna teknikutvecklingen med sig möjligheter som den automatisering vi tidigare diskuterat saknar?

Lars Ingelstam

Som jag nämnt tidigare anser jag inte att ”automatiseringen” är något enhetligt fenomen, men att den traditionella tillverkningsindustri kommer att undergå stora förändringar. Inom energiområdet har det hänt mycket sedan jag (på hösten 1973!) deltog i diskussionen om den första energipropositionen; detta var efter oljekrisen och kärnkraftens förvandling från lösning på alla problem till Problemet. Löjligt många saker som då ansågs självklara är nu föråldrade. Jag tror att förnybara former av energi redan passerat tröskeln till framtiden. Även inom transportsektorn, som anses mest besvärlig, ser vi nu stora framsteg. Vem hade trott att den stora frågan inom branschen skulle vara: eldrift via batterier eller via bränsleceller? Paradoxen är dock att detta tycks kunna ske utan drastiska strukturförändringar inom berörda branscher; man ”glider in” i den nya tiden. Och lika gott är väl det?

Salvador Perez

Du var som sagt tidig med att uppmärksamma hållbarhetsfrågor, inte minst i förhållande till tillväxt-och konsumtionskritik. Redan år 1977 uppmärksammades du för att i en skrift publicerad av Regeringskansliet föreslå köttransonering och förbud mot privatbilism i innerstäderna. Du har också beskrivit att du är intresserad av ”systemanalys” och att försöka se saker och ting ur ett bredare helhetsperspektiv trots att vårt moderna samhälle i sig rymmer många komplexa system. Jag tänker mig att klimatet och strävan efter det hållbara samhället verkligen är en sådan systemfråga. Vad är dina tankar om klimatarbetet i Sverige idag och om hur vi uppnår ”det hållbara samhället”? Jag vet att du har skrivit om post-industrialism i samband med hållbarhet. Vad menar du med post-industrialism och har ett sådant post-industriellt samhälle bättre förutsättningar att vara hållbart än ett samhälle som inte är post-industriellt?

Lars Ingelstam

Den gamla uppsatsen (1975) ”Hur mycket är lagom?” med Göran Bäckstrand) inriktade sig på frågan hur svensk konsumtion skulle kunna anpassa sig till en mer rimlig och jämlik konsumtion i världen. Den var lite onödigt förmyndaraktig, men nu finns dessutom klimatfrågan som pekar åt samma håll. Jag tror att vi behöver justera vår livsstil ganska kraftigt. Statens och kommunernas uppgift är att göra det smart och billigt för medborgarna att göra rätt och agera grönt. Jag romantiserar inte ”det enkla” men tror att samtidens problem hanteras bättre om fler lär sig tänka i system-termer (se min bok System – att tänka över samhälle och teknik, 2 uppl. 2012)

Salvador Perez

Jag skulle också vilja prata om vissa aspekter av hållbarhet. En aspekt som debatterats hett under årtionden och varit, och fortsätter vara, en politisk vattendelare är förhållandet till kärnkraften. Vad är din inställning till kärnkraften? Vad ska Sverige lägga krut på i klimatarbetet och hur kan vi göra mest nytta, både för oss själva ekonomiskt – kanske skapa arbetstillfällen inom gröna industrier – och för världen i stort? Vad bör vi i Sverige fokusera på?

Lars Ingelstam

Kärnkraften är ekonomiskt och tekniskt en återvändsgränd. Mitt huvudargument genom åren har varit att den är alltför komplex. Alla säkerhetssystem och kontroller är svåra att förena med ett öppet och demokratiskt samhälle. Det skulle kunna komma fram fusions- eller fissionsteknik som inte har dessa svagheter, men det är inte att räkna med i dag. De förnybara alternativen är attraktiva och de utvecklas fram till allt bättre ekonomi med relativt enkel teknik.

Salvador Perez

På senare år har du framträtt som flitig samhällsdebattör även i frågor som rör fred, säkerhet och utveckling. Du förespråkar, som jag förstått det, en mer vidgad syn på säkerhetspolitik, vilket du gjort bland genom nätmagasinet Mänsklig säkerhet. Du var också huvudredaktör för “Natoutredningen.” I april 2016 inledde du ett projekt riktat mot samförstånd och avspänning mellan ryssar och svenskar. Kan du berätta mer om projektet, hur det tagit form och vilka erfarenheter och modeller den utgår från?

Lars Ingelstam

Genom åren har jag blivit mer och mer övertygad om att begreppet säkerhet och inte minst svensk säkerhetspolitik i alltför hög grad fått präglas av ett ensidigt militärt synsätt. Detta är för övrigt ett internationellt diskussionsämne, ofta aktualiserat av t. ex. FN:s olika generalsekreterare och upprepade gånger även av USA:s president Barack Obama. Den ensidiga tyngdpunkten har blivit särskilt tydlig genom några undersökningar som jag genomfört under de senaste åren. Det gäller en studie om vapen och vapenexport (Ingelstam 2012), boken Fred säkerhet försvar (med Anders Mellbourn, 2014), programförklaringen till nätmagasinet Mänsklig säkerhet (tillsammans med Robert Egnell, 2015) och den oberoende Nato-utredningen Sverige, Nato och säkerheten (Hans Blix m. Fl. 2016) till vilken Pierre Schori och Stina Oscarsson var initiativtagare.

I samtliga dessa (och på många andra ställen) betonas vikten av ”en bred satsning på avspänningsåtgärder”. Men vilka dessa är har vi (och andra) genomgående lämnat rätt vaga besked om. Detta står i skarp kontrast till de detaljerade utredningar som regelbundet publiceras om den militära säkerheten och försvarsmaktens utformning. Avsikten med skriften GRANNLAGA- om kontakter mer ryssar och Ryssland, är att avhjälpa denna brist och peka på vad utrikesminister Margot Wallström kallat ”en bred ansats” gentemot Ryssland.

Salvador Perez

Om vi ska backa tillbaka till Natoutredningen en stund. Vad har du för tankar kring hur “Natoutredningen” mottogs? Hur ser du på utvecklingen i samband med och efter publikationen, då positionerna snarare rört sig närmare ett fullödigt Natomedlemskap? På vilka sätt var utredningen framgångsrik, och var finns det anledning att vara självkritisk? Vad kan den breda fredsrörelsen ta med sig för lärdomar? Till sist: hur hänger Natoutredningen ihop med projektet som riktar sig mot samförstånd och avspänning?

Lars Ingelstam

Debatten om Nato var som mest intensiv under tiden mellan försvarsbeslutet i juni 2015 och beslutet om värdlandsavtalet i maj 2016. Utredningen som kom vid nyår 2016 kopplades, med viss rätt, nära till frågan om värdlandsavtal. Grundprincipen, givet den faktiska situationen i Ryssland och i resten av världen, är att avspänning bör prioriteras framför avskräckning. Debatten har i någon mån avstannat, troligen därför att allt fler – även de som tidigare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap – känner en djup tveksamhet inför alliansen i dag, kort sammanfattad i de båda namnen Trump och Erdogan.

Salvador Perez

Många av de som är engagerade inom ramen för SCISER är studenter, och ett av SCISERs uttalade mål är att vara en brygga mellan akademin och olika typer av politiska aktioner. Våra medlemmar är också väldigt samhällsintresserade och har med få undantag sina akademiska rötter inom samhällsvetenskap och humaniora. Hur såg din väg från det naturvetenskapliga till det samhällsvetenskapliga ut? Vilken nytta har du haft av att ha en annan akademisk bakgrund när du sedan gett dig i kast med andra frågor? Vilka är dina erfarenheter av att möta dagens studenter?

Lars Ingelstam

Efter en relativt lyckad karriär från teknisk fysik till forskande matematiker (till biträdande professor) fick jag möjlighet att bredda spåret; först till långsiktig planering, särskilt för försvaret, sedan till det breda och nya området framtidsstudier, i gränslandet mellan forskning och politik. I synnerhet i det sistnämnda lärde jag mig att ta tre saker på allvar: 1) politiker med äkta övertygelser (men det har inte alla) 2) att tvärvetenskap är nödvändig, men att den måste grundas på solid vetenskaplig kunskap 3) att forskare kan och bör träna sig att delta i det offentliga samtalet. Som forskare vill man gärna arbeta igenom en fråga grundligt, vilket är något som den offentliga debatten behöver. Men man måste också lära sig förenkla och spetsa till.

Den längsta delen av min yrkesverksamhet blev som samhällsforskare, kring teknik och social förändring. Mycket lär man sig genom att vara handledare för doktorander.

Salvador Perez

Istället för att luta dig tillbaka efter ett framgångsrikt yrkesliv har du valt att engagera dig i samhällsutvecklingen för att förändra saker och ting som du betraktar som felaktiga eller problematiska. Varifrån kommer drivkraften att försöka påverka? Vad har du för råd till unga som är oroade över samhällsutvecklingen och vill verka för förändring?

Lars Ingelstam

Ni frågar efter drivkrafter, och för mig är det självklart att då börja med min kristna tro. Den lämnar få ”svar” på tidens frågor, men ger energi för att söka svaren och förlåtelse när det inte lyckas eller då missmodet slår till.

Jag tillhörde i många år ett politiskt parti. Det innebär en plattform men samtidigt vissa lojaliteter som kan vara svåra att förena med en vetenskaplig hållning. Man kan vara ”politisk” även utan medlemskap.

Till studenter som vill påverka samhället och göra världen bättre vill jag föreslå: lär dig något område ordentligt! Försök tillägna dig vad som (lite pretentiöst?) kan kallas ett vetenskapligt synsätt. Håll dig allmänbildad om tidens stora frågor och den politiska debatten. Men det kan vara klokt att inte alltför tidigt i livet bli totalt involverad som vald politiker eller politisk rådgivare.

Frånvaron av en nyanserad debatt om säkerhetspolitik


Av Micaela Wannefors

 

Med anledning av att delar av regeringens utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten blivit kända lyfts svensk säkerhetspolitik och ett eventuellt Natomedlemskap ännu en gång upp på agendan i svensk medierapportering. Bland annat debatterades ämnet av Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande, och Stig Henriksson, ledamot i försvarsutskottet och försvarspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i Sveriges Radios P1 Morgon den 2 september 2016.

Utredningen har ännu inte offentliggjorts, utan presenteras med största sannolikhet under nästa vecka, men utan att analysera läckta delar av utredningens innehåll (av analytiskt och ej ställningstagande karaktär) är bevakningen i svensk media ytterligare ett exempel på den ensidiga debatt som förs inom ämnet svensk säkerhetspolitik, där man kan skönja följande karaktärsdrag:

  • Svensk media vidmakthåller en ytlig analytisk plattform för debatt, må vara av bekvämliga eller nyhetsvärderingsskäl. I debatten i P1 Morgon låter man representanter från två välkänt motsatta läger – Vänsterpartiet och Liberalerna –, tillika väletablerade legitima röster i den svenska säkerhetspolitiska debatten, vädra sina standardargument.
  • Avvikande ståndpunkter eller representanter från civilsamhället ges inte uttrycksutrymme i traditionell medierapportering.
  • Begreppet säkerhet och svensk säkerhetspolitik rör sig inte utanför de konventionella definitionerna, utan hålls fast i militära termer.
  • Svensk medias säkerhetsparadigm utmanas inte, utan fortsätter begränsas till Sveriges (militär)strategiska position i Östersjöområdet, Rysslands aggressiva upprustning, avskräckningspolitik, konfliktavhållning och Natos förmåga eller icke-förmåga att bidra till trygghet och säkerhet för det svenska folket.

Bara under 2016 har vi sett flera exempel på hur svensk medierapportering i säkerhetsfrågor har ett genomgående beteende av att avlegitimisera och frånkoppla alternativa röster, ståndpunkter och representationer, trots folklig förankring. I Sveriges främsta och mest tongivande nyhetskanaler – och i synnerhet våra stora dagstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – ser vi hur debattartiklar och ledare som inte bara förespråkar ett Natomedlemskap, utan även förminskar och fasar ut den motsatta ståndpunktens mediala utrymme, avlöser varandra. I DN:s debattartikel “Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” (6/1) argumenterar exempelvis en rad av tidningen titulerade ”försvarsdebattörer” för att det är rädslan att provocera Ryssland som ytterst ligger till grund för svenskt Natomotstånd.

Natodebatten har i svensk media i mångt och mycket reducerats till ett outtröttligt ogiltigförklarande av meningsmotståndare, både i fråga om sakargument och i definitionen av legitima röster i försvarsdebatten. Den senare tendensen belyser Erik Helmerson i sitt ledarinlägg “Bra att kulturen talar Nato” (28/1), publicerad i samband med och som reaktion på presentationen av den politiskt oberoende Natoutredningen, med Lars Ingelstam i spetsen: ”Med sin Natoutredning, som läggs fram i dagarna, sluter sig Oscarson till en historisk kör av intellektuella som envisas med att pålästa peta i politiken – Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman… Det är både utvecklande för debatten och modigt.”

Almedalsveckan (3-10/7) sammanföll i år med Natos toppmöte i Warszawa (7-9/7), och vips fick svensk nyhetsrapportering ett guldläge att under en mer än en veckas tid återigen ge den svenska säkerhetspolitiska debattens mest etablerade röster utrymme att reflektera över Sveriges vara-eller-icke-varande i Nato. I DN ser vi till exempel artiklar i ämnet den 5/7, 7/7, 13/7, liksom diskussionerna mellan Finlands och Sveriges statschefer bara veckor dessförinnan (19-20 juni).

Erik Helmerson skriver i sitt ledarinlägg:

“Ett av de fenomen som orsakade utredningen sägs vara det ”tysta” svenska närmandet till Nato som senast tagit sig uttryck i värdlandsavtalet. Var finns debatten? undrar författarna. Ett svar kan vara att den uteblivit eftersom svenskarna inte haft stort att invända. Det finns ännu ingen majoritet för ett medlemskap, men knappast heller mot ett närmande. Rysslands agerande under Putin ger skäl till oro och Nato uppfattas fullt rättvist som ett skydd.”

Ur detta perspektiv framstår tydligt ett orsakssamband mellan den icke-existerande bevakningen av Natokritiska röster eller representanter för andra alternativa ståndpunkter i svensk media, minst i den ledande nyhetsrapporteringen (DN, SvD, SVT och SR) och svensk opinion för Nato, som enligt mätningar i år har ökat.

Media och rekonstruktion

Reconstruction as a Solution to the Problems of Media Content and Form

I teorin skulle en politiker idag kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati och där fackföreningar och andra institutioner försvagats. Massmedia har till stor del  stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Men hur kan media användas för att demokratisera och förbättra samhället?


Av Jonathan M. Feldman,
översatt från engelska av Salvador Perez och Sanna Lind

Media är organiserat i en hierarki som en del kommunikationsteoretiker kallar en kommunikationskedja med publiken i botten, eliterna högst upp och journalisterna i mitten. Mediehierarkin manifesteras som tydligast under kriser och andra sorters nyhetshändelser som ger upphov till intensiv mediebevakning. I Sverige utgör dags- och kvällstidningarna en av de viktigaste informationskällorna för människor. År 1990 uppgav 87 procent att de läste en morgontidning minst tre dagar i veckan och 35 procent läste en kvällstidning minst tre dagar i veckan. År 2014 var dessa siffror nere på 58 respektive 10 procent. Under 2014 läste 38 procent en morgontidning på nätet och 27 procent läste en kvällstidning på samma sätt. SVT:s tittartid har minskat från 43 procent till 35 procent från 2002 till 2007. Under denna tidsperiod har också Sveriges Radios lyssnarandel minskat från 52 till 48 procent. År 2014 var SVT:s TV-tittare 35 procent i förhållande till TV4s andel på 30 procent. Under intensiva perioder av politiskt fokus kan SVT nå ungefär en miljon tittare, till exempel såg 949 000 på partiledardebatten den 6 oktober 2013 mellan 20.00 och 21.00.

Ubåtsjakten under 1980-talet utgör i likhet med politiska valvakor ett exempel på en period av intensiv mediebevakning. I det här fallet nådde det sin höjdpunkt då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund vid marinbasen i Karlskrona år 1981. Den intensiva mediebevakningen ledde till en mer militärt präglad nyhetsrapportering och grundade sig i en logik som kopplade samman en aktuell händelse (ubåtar i svenska vatten), ett inramningssystem (framing system) med kontinuerliga expertutlåtanden i media. Delar av den här logiken kan förklaras på följande sätt:

“När händelser eller kriser av militär karaktär upptäcks finns det en institutionaliserad mekanism för att göra händelser till föremål för säkerhetspolitiskt intresse och sätta dem på dagordningen. Det är skälet till att upptäckten av utländsk ubåtsverksamhet omedelbart hamnade på agendan som ett ”nytt” militärt hot i fredstid under 1980-talet. Marinen och underrättelsetjänsten var redo, och gav snart en enorm mängd information om dessa aktiviteter; det rapporterades om att mer än 500 incidenter under 1980-talet sannolikt var ubåtskränkningar.” (Johan Eriksson, “Agendas, Threats, and Politics: Securitization in Sweden”, 1999)

Stycket berör dock inte den nyckelroll som en del politiker antog när de utnyttjade hoten för att realisera sina egna politiska ambitioner. De blev politiska entreprenörer; de försökte mobilisera den allmänna opinionen kring en offentlig fråga som de har mer eller mindre kunskap om. Ubåtsjakterna gynnade exempelvis de borgerliga partierna, särskilt Moderaterna, och för Carl Bildt innebar ubåtsjakterna ett politiskt genombrott.

Experter, politiker och journalister

Det akademiska systemet utbildar många journalister och aktivister i sociala rörelser och kan därmed bidra till att forma inramningssystemet på sikt medan experter, ofta med anknytning till akademin, ger information som flödar genom hela kommunikationskedjan. Media och politiska entreprenörer använder ofta selektivt experter som de anser vara legitima. Den avgörande roll som urvalet av experter kan spela illustreras av olika nyhetshändelser och hur expertens legitimitet formar inramningen av händelserna. Den svenska militäranalytikern Niklas Granholm som arbetar på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) utgör ett intressant exempel. Under sommaren 2015 var Granholm det viktigaste inslaget i artikeln ”Ryska ubåtsövningen skickar tydlig signal” i Svenska Dagbladet. Granholm hävdade att Ryssland planerade en militärövning i Arktis med tre nya kärnstrategiska ubåtar som skulle sända ”en tydlig signal om att Ryssland är på väg mot nytt globalt inflytande.”

Den här inramningen är baserad på centrala aktörers olika uttalanden, och dessa aktörer består framförallt av militärexperter och politiska entreprenörer. Vi kan börja kartlägga processen genom att undersöka följande data. Först och främst var Granholm den enda källan i den tidigare citerade artikeln. För det andra visar en Google-sökning genomförd 17 oktober 2014 att kombinationen av ordet ubåt och Granholms namn ledde till 616 träffar medan ”Niklas Granholm” gav 2490 träffar. Med andra ord är sökningen ett tecken på att mycket av Granholms medienärvaro är knuten till diskussionen om ubåtar, närmare bestämt 24,7 procent av Google-träffarna. Det är inte förvånande eftersom 33,6 procent av hans närvaro är knuten till Ryssland. I själva verket är en betydande andel av medierepresentationen av olika anhängare eller motståndare till svensk utrikespolitik knuten till omnämnanden av Ryssland eller ubåtar (tabell 1 appendix i pdf-fil).

Tabell 1 (pdf) visar att vissa anti-Nato eller antimilitaristiska talespersoner har vad som skulle kunnas kallas för en rimlig grad av mediemakt, men nyckelrepresentanter som ordföranden för Svenska Freds och Skiljedomstolen hamnar i medieskuggan av representanter för utrikespolitiskt status quo. Tabell 1 visar tydligt att rollen som expert och politisk entreprenör vanligtvis innehas av samma person. Politiker, regeringsmedlemmar, kulturarbetare och aktivister måste i regel utgå ifrån samma inramning som porträtterar Ryssland som ett hot eller potentiellt hot. Det gör det mycket svårt att få utrymme till att formulera alternativa omvärldsanalyser som bygger på andra antaganden. Ibland har politiska entreprenörer som Hans Blix legitima meriter medan vi i andra fall förväntas anta att entreprenören har den nödvändiga expertisen. Värdet av en viss expertis är givetsvis relativt, men vissa politiska entreprenörer har djupare förståelse och mer kunskap om vissa frågor än andra.

Det bästa sättet att illustrera problemet är att undersöka i vilken utsträckning vissa termer associerade med en genomgripande syn på utrikesfrågor dyker upp i den offentliga eller akademiska diskursen. Av tabell 2 (appendix pdf) framgår att externa hot mot Sverige har mer representativ makt än en genomgripande utrikespolitik som skulle göra att Sverige verkade för avspänning. Till exempel har sökordet “förtroendebyggande åtgärder” och ”Ryssland” ungefär 9 000 träffar medan sökningar relaterade till Ryssland som hot har från 23 000 till 28 000 träffar. Tabell 2 visar också att Sveriges nära handelsförbindelser med Ryssland har mindre medierepresentation än Ryssland som potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Den betydelse handeln med Ryssland har för svensk säkerhet nämns nästan aldrig i den akademiska diskursen.

Den nyckelroll som akademin spelar för att reproducera eller forma systemet kan inte förstås till fullo förrän vi undersöker hur legitimiteten hos flera institutioner har förändrats och att vissa institutioner förfogar över större förtroende hos allmänheten än andra (tabell 4 appendix pdf). Allmänheten har generellt inte stort förtroende för kvällstidningen Expressen och trots att förtroendet är större för regeringen och riksdagen har även det sjunkit de senaste fem åren. Allmänheten har däremot förhållandevis stort förtroende för svensk radio, tv, dagstidningen Dagens Nyheter och, allra mest, det högre utbildningssystemet. Allmänheten har inte bara större förtroende för dessa tre institutioner, nivån har även varit konstant över tid. Detta gäller trots att institutionerna bevisligen reproducerar en medieideologi som filtrerar bort det som utmanar status quo. Akademiska källor (representerade av Google Scholar) och andra källor (representerade av Google där träffar oftast drivs av återanvändningen av information från nyhetskällor) tenderar att underrepresentera en mer kritisk utrikes- och säkerhetspolitisk diskurs. I den akademiska diskursen får nyckeltermer relaterade till externa hot mer uppmärksamhet än hur Sverige skulle kunna minska internationella spänningar och militarism genom att reducera den egna vapenexporten eller genom att främja förtroendebyggande åtgärder. Märkligt nog negligeras handeln med Ryssland som en faktor som formar svensk utrikespolitik, och ryska hot behandlas utan större hänsyn till handelns förmildrande effekter. Även om Sveriges handel med Ryssland minskade under 2012 och 2013 var Ryssland Sveriges 13:e största exportmarknad och 7:e största importmarknad (år 2013). Det mest anmärkningsvärda är att Sverige är en av de tio största utländska direktinvesterarna i Ryssland. Enligt den ryska centralbanken var svenska direktinvesteringarna i Ryssland 15,8 miljarder dollar till och med den 1 januari 2013.

Möjligheterna till ett nytt medieutrymme

Det finns flera begränsningar i både de stora massmediernas makt och i sociala mediers alternativa legitimitet. Först och främst har digitaliseringen förändrat hur många som tar del av nyheter. Denna sorts förändring ändrar inte nödvändigtvis tidningars makt, men det förändrar var de hittar sin publik. För det andra rör sig de yngre tittarna bort från TV-formatet. Under 2014 la 57 procent av personer i åldrarna 16 till 65 sin tittartid på TV-formatet men i spannet 16 till 29 var siffran bara 36 procent. Mer generellt tittar allt färre på TV, särskilt i koncentrerad form. För det tredje har yngre personer mindre förtroende för vissa etablerade TV och radioinstitutioner än äldre, men de har fortfarande förtroende för annan etablerad media som SVT, SR och Dagens Nyheter (tabell 5 appendix pdf). För det fjärde har förtroendet för sociala medier bland unga, till skillnad från äldres (65-74 år) förtroende till samma medium, en tendens att sjunka snabbare än förtroendet för etablerade medier (tabell 6 pdf). En sannolik förklaring är de rapporter som briserade år 2014 om att tusentals konton associerade till Microsoft, Google, Facebook och Yahoo har fått sina data överlämnade till amerikanska myndigheter var sjätte månad som ett resultat av hemliga domstolsbeslut. Den amerikanska underrättelsetjänsten så kallade PRISM-program samlar upp data från mestadels icke-amerikanska internetkommunikationer.

Att unga potentiellt rör sig bort från de etablerade massmedierna och  sociala medierna öppnar upp möjligheterna för engagemang i en medieplattform som ännu inte existerar. Möjligheterna och begränsningarna med en ny medieplattform kan analyseras med hjälp av två medieteorier. Faserna i massmedier kan förstås genom att först uppmärksamma två av de senare faserna i utvecklingen av TV:n. I centrum-periferi-modellen finns det inte längre ett monopol för offentlig TV. I början av 1990-talet började en rad hybridkanaler dyka upp som erbjöd ”all-round-program” men som också liknade public service (TV4 till exempel). Dessa förändringar innebär att det nu är svårare att bibehålla en normativ programpolicy eftersom tittarna själva kan sätta ihop sina egna tablåer som mycket väl kan skilja sig från majoritetens. Dessa mynnar ut i skapandet av nischade program. Utöver det ser vi en guldålder för demografisk ”targeting” vilket innebär att kanaler nu lägger avsevärda ansträngningar på att identifiera stora homogena subgrupper bland tittarskarorna. Denna centrum-periferi-modell blev dominerande under 1990-talet, även om det fanns en betydande rörelse bort från centrum – i Sverige de fem stora: SVT1, SVT2, och de kommersiella kanalerna TV3, TV4 och Kanal 5.

En annan mediemodell är ”upplösningsmodellen” som utmärks av extrem fragmentisering. I detta skede har mediecentrum disintegrerat och tittande är spritt över en myriad av kanaler. Det finns inga kollektiva tittarmönster som kan ses i tid eller rum och tittare delar bara sina tittarupplevelser med andra sporadiskt. Denna modell förutspås vara på plats när ”digitaliseringen är fullt implementerad och det digitala multikanalsystemet är operativt och använt.” (Anna Edin, “Times Have Changed: On the Relationship Between Swedish Public Service Television and the Viewing Public”, 2015) Vid denna punkt i utvecklingen finns det inte längre en ”majoritetspublik”. Upplösningsmodellen ligger fortfarande i framtiden även om trenden mot fragmentisering redan är stark.

Problemet med prognoser av det här slaget är inte att de inte fullt ut skildrar troliga förändringar i leveransplattformar. Problemet är snarare att de inte skildrar potentialen i en tillbakagång till en tidigare modell där allmänheten sökte ett mer aktivt förhållande till att skapa innehåll och forma medienätverken. Sådana nätverk kan fylla det vakuum som skapats av fragmentiseringen. Därtill misslyckas dessa prognoser med att förklara populariteten hos en rad hårt mediebevakade event såsom välgörenhetsgalor eller Melodifestivalen. För det andra kan bakgrunden till möjligheterna och begränsningarna också delvis ses i politikens medialisering, ett koncept utvecklat av Jesper Strömbäck. Han har formulerat en teori i vilken media vinner makt mot både mellanmänskliga kommunikationer och politiker och därmed etablerar sig som ett agendasättande system relativt oberoende av båda. Media blir därmed mindre känsligt för politiker och politiker blir mer känsligt gentemot media. Vad som saknas i det här perspektivet är att det misslyckas med att förklara hur medieinstitutioner kan förlora legitimitet, hur face-to-face kommunikation kan kombineras, och hur legitimitet och idéers ursprung kan spela en viktig roll. Det är här som rekonstruktiv media kommer in i bilden.

Rekonstruktiv media

Idén bakom rekonstruktiv media är att media kan bli ett verktyg med vilket det är möjligt att omforma samhället genom demokratiska principer. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati eller i ett politiskt system där fackföreningarna och andra institutioner försvagats. Även massmedia har byråkratiserats när den stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga när ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Sociala medier som alternativ till denna modell kommer att nå en återvändsgränd på grund av flera faktorer som innefattar: användandet av mediekommunikation som ett substitut till face-to-face dialog, den potentiella innehållslösheten i sociala medier som ett återanvändningssystem för intellektuellt innehåll som utvecklats någon annanstans, och spridningen av kommunikation som ett potentiellt svagt svar på både politikers och medias koncentrerande makt.

Det rekonstruktiva alternativet kan förklaras på följande sätt: tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan politiken (regeringen/staten), media och en mobiliserad grupp medborgare. Medan Strömbäck diskuterar vad som är eller inte är antingen politiskt eller drivet av media gör han inte skillnad mellan vad media förmedlar och organiserar och vad som förmedlas och organiseras av ett nätverk medborgare. I boken Communication Power skriver Manuel Castells att ”om du tänker annorlunda kommer kommunikationsnätverk fungera annorlunda under förutsättningen att inte bara du, men även jag och många andra väljer att bygga nätverken som omger våra liv.”

Det grundläggande problemet som illustreras ovan är separationen av kunskap och makt, där kunskap är djupgående analyser och idéer om omfattande problem och där makt är förmågan att stödja medvetenhet, förverkligande av idéer och implementering av reformer. Vi kan därför definiera det rekonstruktiva projektet på följande vis. Först och främst är innehållet i media lika viktigt som dess form. Studiecirklar kan spela en nyckelroll genom att analysera sociala problem och sedan presentera djupgående lösningar för allmänheten. I ovanstående exempel skulle det involvera att främja idéer som att skapa civila alternativ till vapentillverkning, skapa jobbstegar till kvalificerade jobb för marginaliserade grupper och att länka samman grön teknologi till kooperativ som tillverkar energisystem lokalt. Information genereras av grupper som använder media snarare än tvärtom, att media använder grupperna. Om man elektronisk länkar samman flera sådana grupper kan de utbyta idéer. Poängen med att ett sådant system är att det bygger på interaktion och delaktighet snarare än att några få aktörer förmedlar nyheter till en passiv publik. Idag väljer media att iscensätta idén med en gemenskap genom att sätta ett dussin människor som har de valt ut i en studio. Istället skulle media kunna användas för att länka samman grupper och människor som kommunicerar med varandra i realtid.

För det andra betyder inte oberoende från staten samma sak som att utnyttja det oberoendet för massmobilisering. Om en grupp som organiserar en händelse som de kan utforma och styra både vinner medias uppmärksamhet och organiserar sina egna medier för att koppla händelsen över flera utrymmen (definieras av båda platserna och distributionskanaler) blir media mer beroende av gräsrötternas mobilisering. Castells skriver: ”Det faktum att politiken i huvudsak utspelas i media betyder inte att andra faktorer […] inte är betydande för att avgöra resultatet av politiska tävlingar. Inte heller innebär det att media är makthavare […] de är en arena för maktackumulering.”

För det tredje, makten som styr vad media säger och gör är vanligtvis antingen politiker eller medieproducenter/ägare av mediekoncerner. När politiker anpassar sig till massmedia börjar media att styra innehållet. Det innebär att media inte längre reflekterar vad en politiker säger utan sätter själv agendan. Ett exempel på detta skulle kunna vara debatten om svensk utrikespolitik där det grundläggande antagandet om ett ryskt hot mot Sverige etablerats under veckor, månader och år av svensk nyhetsrapportering. Debatten är alltså upplagd från början och kan ofta begränsa utrymmet för vad en politiker kan säga. Som tabell 1 (appendix pdf) visar kan politiker, politiska entreprenörer eller intellektuella skilja sig åt i vilka idéer de förmedlar beroende på vilken diskurs de företräder. Men tabell 2 (appendix pdf) visar tydligt att det finns en ojämn utveckling och representation av idéer; vissa idéer anses vara bättre än andra idéer.

Alternativet till båda är utformandet av ett medborgarnätverk som drivs av en social rörelse. Det skulle kunna leda till att när en grupp politiker har större mediemakt och kontroll över information och beslutsfattande känner sig media tvunget att reproducera eller relatera till det.

Det behövs studier och analyser av vad staten, till skillnad från massmedia, reagerar på. En politiker skulle i teorin kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och helt enkelt besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Med detta som bakgrund kan vi se Moderaternas senaste positionsändring i frågor som migration och tiggeri som ett möjligt svar på konkurrensen från Sverigedemokraterna. Alternativt kan vi se att allmänheten, på grund av en ojämn fördelning av makt mellan idéer, beslutar att stödja parti X som blir mycket populärt. När ett annat parti, säg Y, försöker tävla med X, betyder det att de enbart reagerar på politik eller media? Det rekonstruktiva alternativet utgår ifrån att det existerar en tredje möjlighet, det vill säga att en grupp kan förespråka och organisera sig runt och stödja idéer som finns längre ned i hierarkin men som är knutna till genomgripande lösningar.

Flera modeller visar hur det är möjligt att kombinera sociala medier med faktisk handling. Dessa modeller inkluderar exempelvis Occupy-rörelsen och arabiska våren, som byggde på mekanismer som Twitter och Facebook, och Global Teach-In den 25 april 2012 som byggde på kommunikation via e-post, en webbsida och interaktiv datorbaserad kommunikationsmjukvara. Problemet med Occupy-rörelsens horisontella karaktär visade sig vara ett ganska svagt inre pedagogiskt utbildningssystem. På grund av det började rörelsen att fokusera på taktiken att ockupera parker och andra offentliga platser istället för att formulera alternativ politik och upprätta nya institutioner.

Medieforskare utgår ifrån att allmänheten antingen är konsumenter av massmedia (som radio och TV) eller användare av sociala medier. Den tidigare tenderar att betona ägandestrukturer, beslutsfattningsbyråkratier och en organisationsform där innehållet är skapat av få men förmedlat till många. Den senare tenderar att betona den ytliga kontrollen användaren av sociala medier har över sitt eget Twitter eller Facebook-konto. Den senaste NSA-relaterade skandalen började ifrågasätta denna ytliga kontroll och det ledde till förlorad legitimitet. Problemet kvarstår dock att det är skillnaden mellan den förra och den senare typen av media som ofta leder till centraliserad kontra decentraliserad ytlighet. Det är givetvis möjligt att föra fram ”djupt” innehåll på nätet och sociala medier. Problemet är att det mest sofistikerade innehållet kräver förhållandevis sofistikerade mottagare. Dessa mottagare är ofta få till antalet och begränsade av den strukturella ytligheten i universitetssystemet och i de sociala rörelserna. Termen strukturell ytlighet innebär att aktörer som i teorin främjar upplysning egentligen gynnar ytlighet. Denna ytlighet uppstår genom en så kallad ersättningseffekt där en idé som låter radikal ersätter en som verkligen är radikal. Radikal betyder i sammanhanget något som angriper ett problems grundorsaker.

Gapet mellan intellektuella och genomgripande lösningar har dokumenterats av flera analytiker. De hävdar att det inte bara är tillräckligt att peka ut eliter eller etablissemanget som vilseledande. Istället kan den oppositionella vänstern själv vara inne på fel spår. Kort sagt dras många intellektuella till idéer högt upp i hierarkin. Detta fokus på populära koncept ger de intellektuella en följarskara, forskningsmedel, berömmelse, möten med politiker och så vidare. I ett sådant system avancerar den enskilde intellektuelles makt, men inte nödvändigtvis kunskap eller lösningar. Den klassiska brytningen mellan intellektuella och allmänheten analyserades av C. Wright Mills i The Sociological Imagination. Där argumenterar Mills för att intellektuella bör blottlägga strukturer snarare än att enbart redogöra för abstrakta idéer eller empiriskt drivna banaliteter. Alternativen kräver: (a) identifiering av orsakerna till problemen, (b) utveckling av djupgående lösningar och planer, (c) skapandet av maktmekanismer för att främja lösningarna med, och (d) nödvändiga kontrollsystem, väldesignad implementering, feedback-system och översikt.