En hyllning till John “Tito” Gerassi

Gerassi förklarade en gång att de radikala lider av två dilemman. Det första dilemmat består i att de antingen blir så absorberade av att skaffa sig makt att de sugs upp av systemet eller så gör de sig själva ofarliga genom att inte ha någon makt alls. Det andra dilemmat är att de blir så rädda för att sälja ut sig att de blir helt och hållet marginaliserade. Mellan det utspädda varumärket socialdemokrati och infantil vänsterism måste det finnas en tredje väg att gå.


Av Jonathan M. Feldman

Människor som vi tar för givna kan tas ifrån oss. Vissa av dem är hjältar, mentorer, referenspunkter. De är som solsystem för oss, vi cirkulerar runt dem eller de runt oss. De skapar ett slags bakgrund för oss att mäta världen mot, de hjälper oss att se var saker och ting är och hur vi kan hitta dem. Vi engagerar de här personerna. De engagerar oss. Det finns ett slags balans, till och med en logik, som vi kan använda oss av när vi tänker på det förflutna, nuet och framtiden. John Gerassi var för mig en sådan person. En mentor, vän och politisk kompass. Den sortens person som man inte alltid håller med trots att man vet att man oftast är den som har fel när man är oense. Ett slags profet som ofta sa och gjorde impopulära saker, nödvändiga saker. Han var karismatisk, utmanade sina studenter, men visade alltid respekt och vann över många som anammade hans syn på politiskt engagemang.

John Gerassi dog den 26 juli 2012 i New York. Han var en brygga för många av sina studenter och för de som kände honom mellan amerikansk radikalism å ena sidan och engagerad politik stöpt av vänsterintellektuella i Paris, latinamerikanska revolutionärer och 1960-talets afrikansk-amerikanska militanter å andra sidan. Han föddes i Paris den 12 juli 1931, mitt emot ett kafé där hans pappa Fernando Gerassi, Jean-Paul Sartre, konstnärerna André Breton, Marc Chagall och Joan Miró satt samlade. Han kom till USA med sina föräldrar 1940. För sina vänner var han känd som ”Tito” och hans karriär började som konstkritiker och journalist, senare blev han akademiker och aktivist, särskilt aktiv i rörelsen mot Vietnamkriget och rasismen i USA. Gerassi skrev för flera tidningar och publikationer, däribland The Nation, The New Republic, The New York Review of Books, The Saturday Evening Post och The Guardian. Han var korrespondent för The New York Times och för Time Magazine där han vid tjugofyra års ålder blev den yngsta skribenten någonsin. Gerassi undervisade vid New York University, San Fransisco State University, The University of Paris (XII Vincennes), the JFK Institute of the Free University of Berlin, UC Irvine, Bard College och i slutet av sin akademiska karriär framförallt på Queens College. Gerassi stakade ut politiska positioner långt vänster om de flesta av sina kollegor. Hans sätt att resonera var djupt och filosofiskt, uppbackat av erfarenheter från ”the highs and lows” under efterkrigstiden.

Gerassi var utmanande och skrytsam, överdrev ibland, och naggade stundtals på fakta, men det borde inte tolkas som karaktärsbrister utan snarare som uttryck för det faktum att han tyckte om att leva på gränsen mellan konst och politik där allt var möjligt och där kreativiteten skapade sina egna fakta. Gerassi skrev pjäser och publicerade en politisk roman med titeln The Anarchronists. När Gerassis pappa blev general i det spanska inbördeskriget tvingades han lägga ner sina målarpenslar och bli en politisk man. Den här korsningen mellan konst och politik hjälpte Gerassi att förstå drivkraften bakom Sartres idé om politiskt engangemang.

Gerassi erkände att han hade ärvt sitt politiska medvetande av sina föräldrar. Hans pappa hade insisterat på att Gerassi skulle studera vid en fransk skola eftersom han såg att Gerassi höll på att glömma bort sin franska. På skolan sa Gerassi till en präst, Père Farine, att han ville bli katolik på grund av Dorothy Days arbete som katolik. Prästen presenterade Gerassi för Dorothy Day som skickade honom att arbeta på ett ”Friendship House” där han lärde känna Thomas Merton, förmodligen den viktigaste filosofen inom katolicismen. Gerassi beskrev den franska skolan som en vändpunkt där han blev politiskt aktiv. Trots att Gerassi själv inte var religiös beundrade han religiösa människor som Farine och Day därför att de kämpade för någonting: ”By putting themselves into a context larger than themselves, which in their case is a God, they are able to appeal to the general public.” Gerassis fransklärare insisterade på att han skulle söka till Columbia University och han blev antagen på grund av sina kunskaper om författare som Dostojevskij, Dos Passos och Faulkner. Att läsa Richard Wrights Black Boy (en självbiografi publicerad 1945), Dos Passos och Hemingway gjorde att Gerassi politiserades. Han förklarade att man kan inte läsa sådana författare och böcker och ”not have politics.”

Gerassi skrev och redigerade böcker om Sartre, Camilo Torres, Fidel Castro, Che Guevara, om de amerikanska bombningarna i Vietnam, Latinamerika och om brotten som eliterna begår. Hans mest välkända bok The Great Fear in Latin America publicerades 1963 och handlade om imperialism och exploatering i Latinamerika. Boken ledde till han blev känd bland latinamerikanska och amerikanska vänsterkretsar. Gerassi var inte bara Jean-Paul Sartres “non-godson” utan han kom också genom sitt arbete som journalist i kontakt med en rad kända intellektuella, konstnärer och aktivister. På Londonkonferensen ”Dialectics of Liberation” var Gerassi en av talarna på en talarlista som innefattade personer som Stokely Carmichael, Paul Goodman, Allen Ginsburg, R. D. Laing, Herbert Marcuse och Paul Sweezy. Det var juli 1967, och Gerassi vara bara trettiosex år gammal.

14331727_761592037316285_1067501000_n

Gerassi kastade sig in i kampen mot Vietnamkriget. Det var på många sätt hans avgörande ögonblick, hans personliga motsvarighet till Sartres kamp mot fascism, engagemang och la résistance française. Gerassi var flytande i engelska, franska och spanska och reste och upplevde stora delar av världen; gatorna i New York som tonåring, kaféerna i Paris med Sartre och Beauvoir, den latinamerikanska djungeln med revolutionärer, och London där han förde ett slags exiltillvaro (delvis som en reaktion på den våg av underkuvelse som följde antikrigsrörelsen).

Gerassi växte upp i centrum av den konstnärliga och politiska världen i Europa. Hans pappa, Fernando Gerassi, var en konstnär som härstammade från en av de judiska familjerna som drivits ut ur Spanien av inkvisitionen. Vid ett tillfälle sa Sartre att Fernando hade påverkat honom mer än någon annan levande man. Hans mamma hette Stepha Awkykowich, var av ukrainskt-polskt ursprung och nära vän till Simone de Beauvoir. Eftersom Gerassi växte upp i ett politiskt hem valde han till en början att distansera sig från politiken. Han förklarade att det var ett slags revolt mot en revolt. Men med en familj som var tätt knuten till kretsen runt Sartre, Beauvoir och Picasso var Gerassi aldrig långt bort från politiken.

På Columbia University gick Gerassi på föreläsningar av C. Wright Mills, den intellektuella föregångaren till The New Left (en bred politisk rörelse i USA under 60- och 70-talen). Liksom Sartre ansåg Mills att etik måste dominera politiken och inte rätta sig efter den. Det här etiska förhållningssättet krävde ett politiskt engagemang – ett engagemang för att bryta mot förtryckande normalitet, för att knyta band med andra, och för att överskrida individualism och passivitet.

Engagemang och motsägelser

Under en period av sitt liv levde Gerassi vad han själv ansåg vara ett normalt och borgerligt liv som definierades av hans äktenskap, hans välbetalda arbete på Newsweek magazine, en bekväm bostad, och en distans från det slags risker som existentiella radikaler anser göra livet meningsfullt. Enligt Sartre och Gerassi borde en ”man of action” riskera sådana förhållanden medan han engagerar sig i politiska rörelser som gör ett borgerligt liv svårt att upprätthålla. Gerassi sa att man måste döma individer utifrån hur de lever. Hur vi konsumerar och lever våra privata liv avslöjar trots allt mycket mer om oss än våra politiska engagemang. Men det finns givetvis undantag. Människor som lever motsägelsefulla liv, som omfamnar systemet samtidigt som de opponerar sig mot det. Hans mentor, Sartre, var symbolen för ett sådant motsägelsefullt liv. De här konstrasterna och motsägelserna förklarar hur medelklassen kunde leda revolutionära protester och därmed gå emot sin egen samhällsklass. Vissa levde luxuösa liv samtidigt som de protesterade mot det system som gjorde deras liv i överflöd möjligt.

Gerassis liv förändrades när Vietnamkriget började. Han kunde inte fortsätta att leva som han gjorde. Han åkte till Nordvietnam för att dokumentera de amerikanska krigsbrotten; bombningarna av skolor och sjukhus, napalmen som föll över vietnameser, den totala förödelsen av civila områden. Vid ett tillfälle gömde han sig medan amerikanska bomber föll omkring honom; sitt eget lands potentiella offer. Vietnam lämnade bestående intryck på Gerassi och han ville inte återvända till USA och fortsätta leva ett liv utan riktigt engagemang. Han blev betraktad som ledaren för ett studentuppror på San Franscisco State University. Under en demonstration skadades han av en polis och skadan skulle komma att bli livslång och resultera i hälsoproblem. Gerassi kände andra radikaler som bröt mot lagen och som fängslades. De såg hela tiden kontrasten mellan det normala livets rationalitet i irrationella och absurda tidevarv.

En sommar berättade Gerassi för mig att en ganska välkänd New Left intellektuell, känd för att predika mot vänsterns överflöd, hade kontaktat honom och frågat om han ville ansluta sig till The Weather Underground (en militant revolutionär vänstergrupp verksam under 60- och 70-talen) . ”Gör inte sånt”, sa Gerassi. ”Skriv bara istället. Du är mer effektiv på det sättet.” Det var ironiskt med tanke på hans inställning i andra sammanhang som verkat antyda att det måste finns ett val mellan den intellektuelles återhållsamma politik och den radikales intensiva politik. Det existentiella valet mellan politiskt engagemang och borgerlig normalitet hade utvecklats till något absurt.

Gerassi förklarade en gång att de radikala lider av två dilemman. Det första dilemmat består i att de antingen blir så absorberade av att skaffa sig makt att de sugs upp av systemet eller så gör de sig själva ofarliga genom att inte ha någon makt alls. Det andra dilemmat är att de blir så rädda för att sälja ut sig att de blir helt och hållet marginaliserade. Mellan det utspädda varumärket socialdemokrati och infantil vänsterism måste det finnas en tredje väg att gå.

Logik och känslor: mellan frihet och våld

DG Cooper skrev i en text om Sartre att ”our roles are always future structures. They are tasks to be carried out, traps to be avoided and so on.” Erich Fromm förklarade den politiska betydelsen av sådana roller i ”Disobedience as a Psychological Problem”:

The organization man has loss the capacity to disobey, he is not even aware of the fact that he obeys. At this point in history the capacity to doubt, to criticize, and to disobey may be all that stands between a future for mankind and the end of civilization.

Gerassi levde enligt den här principen. Han kämpade mot ett system som främjade våld, försämrade civila fri- och rättigheter, elitens växande dominans, och eskalerande militarism. Han reste till både Vietnam och Iran när USA var på väg att införa sanktioner mot båda länderna och det amerikanska justitiedepartementet varnade att de som bröt mot reseförbudet riskerade att få upp till tio års fängelse och 50,000$ i böter. Gerassis olydnad reflekterade ett sätt att leva och vara.

När Gerassi berättade varför Sartre valde honom till att skriva sin självbiografi skrev han:

I think Sartre chose me to write his biography because in his eyes, without sounding too arrogant, I was first of all a doer, a political activist, a philosophy student turned journalist and then ”militant” who thought about theory at his desk alone, and did his writing as a consequence of his praxis, as a consequence of analyzing the forces in battle in a world basically dominated by the rich and the rogues, by greed and guile.

Gerassi reagerade och agerade först, sedan analyserade han. Sartre förklarade vid ett tillfälle för en grupp av Gerassis studenter:

It’s always those who have power who say ’calm down, let’s talk rationally, let’s be sensible.’ It is always those with power that insist being emotional is being weak. In the home, the powerful are men. That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.

Gerassi sa en gång något liknande: ”The liberal thinks only in terms of logic. The fascist only in terms of emotions.” Tricket var att på något sätt kunna göra både och: tänka i logik och känslor samtidigt. Gerassis kritiker ansåg att han agerade utan att tänka men genom känslomässig logik och empati fullföljde Gerassi handlingar som konformismens logik bedrägligt enkelt kan förvrida till något irrationellt. Gerassi bröt mot den liberala logiken på San Fransisco State University där han anslöt sig till studenter som utmanade en konformistisk rationalitet som berövat afroamerikanska studenter deras medborgerliga rättigheter och som rättfärdigade universitetets militära samarbeten.

Att kämpa mot systemet var alltid det första steget mot att undfly dess avhumaniserande rationalitet. Gerassi menade att ”the rationale for revolutions is usually not for anything but against something”. Här framträder behovet av både logik och känslor tydligt. Gerassi skriver: ”the spontaneous rejection of an established order or structure is first motivated by anger, frustration, injustice and/or inequality, which are all negative.” The New Left i USA var ett resultat av att medelklassen också hade börjat opponera sig mot systemet på samma sätt som marginaliserade grupper hade gjort långt innan. Gerassi skrev att efter 1950-talet visste Amerikas unga redan vilket slutet samhälle deras land hade blivit. De kände att systemet ville att de skulle bli lydiga och avhumaniserade kugghjul. Och människor inom The New Left upplevde att systemet kvävde dem. ”The air they must breathe”, skrev Gerassi, ”precisely because they are middle class was the air of ’not by bread alone’.” Det gjorde The New Lefts uppror till ett medelklassuppror men det gjorde det varken mindre äkta eller mindre seriöst. Några, som till skillnad från sina föräldrar inte var traumatiserade efter den stora depressionen, protesterade genom att dra sig ur systemet. Andra offrade sin samhällsstatus och prioriterade solidaritet framför de privilegium som deras samhällsklass medförde. Gerassi ansåg att det som hände i Oakland i oktober 1967 under Stop-the-Draft Week och under strejken på San Fransisco State University senare samma år var av särskild betydelse därför att båda händelserna demonstrerade en solidaritet mellan vita och svarta, där vita riskerade sina privilegium genom att protestera mot systemet med hjälp av ännu mer militanta aktioner än tidigare.

Gerassi skrev senare: ”Historically, progress has always come about through violence.” Han trodde att revolutioners och sociala rörelsers våld i regel var ett slags självförsvar, en reaktion på systemets våld. Ändå var det inte så enkelt. 1969 skrev Gerassi att ”New Left kids who are too impatient with the system and want to overthrow it […] destroy private property, hurt innocent bystanders, and even resort to sabotage and terrorism […] they were setting up new values which carry with them a basic disrespect not only for law and order, but also for the worth of individual men.” Flera år senare kritiserade han The New Left rörelsen för att ha varit passiv när Martin Luther King mördades: ”100 US cities on fire and every black community vented its rage. But the white movement stayed home, watching on TV. The black-white alliance which had emerged in Oakland and San Fransisco by students opposed to war and racism was destroyed.”

I maj 1970 sköts fyra vita studenter ihjäl av Ohio’s National Guard medan de demonstrerade fredligt mot att deras universitet understödde kriget. Deras död resulterade i ett klimat av rädsla. Några veckor senare, under en middag i Greenwich Village, sa Jerry Rubin (tidigare en nära vän till Gerassi): ”I’m going to quit. They’ve always been able to kill blacks. But now, Kent state shows they’re willing to kill whites to keep their power. I don’t want to die.”

Risktagande, mening och engagemang

Jag kom i kontakt med ”the politics of commitment” för första gången som ung student på Bard College. Det innebar utmaningar för mig som person men det var nödvändiga utmaningar. Nödvändigt svårt. Jag var ganska naiv och Gerassi skrev i en kommentar till en av mina första uppsatser att jag hade en tendens att tänka i klichéer. Att bryta sig loss från etablerade tankemönster var inte alltid så lätt.

Gerassi observerade att revolutionärer som Jesus, Martin Luther King och Malcolm X var marginaliserade, om inte ignorerade, medan de levde men blev glorifierade och placerade på piedestaler efter sin död. Att göra uppoffringar innebär att man kan förlöjligas, bli avvisad, marginaliserad, eller ännu värre – dödad. Men både Sartre och Gerassi menade att acceptera normalitet och spela död när man faktiskt är vid liv är att riskera att drabbas av ett slags äckel för sig själv och för världen, ett slags intighet som vi rationaliserar bort som normalt.

Finns det en väg ut? Gerassi blev allt mer cynisk inför möjligheterna till att förändra USA. Han såg utvecklingen, eller bristen på utveckling, under Obamas tid som president, hur civila fri- och rättigheter hela tiden begränsas, hur det militärindustriella komplexets makt och inflytande fortsätter växa. Gerassi ansåg att Occupy rörelsen i allt väsentligt hade dött. Han levde fortfarande när polisen i New York attackerade Occupy läger i Zuccotti Park. Gerassi hade personligen upplevt flera politiska cykler av förtryck och proteströrelser. Han hade sett samma saker upprepas tidigare, kanske hade han blivit trött på bakslagen som väntade bakom framgångarna.

Gerassi noterade att ett centralt organisatoriskt problem hos sociala rörelser som The New Left består i att de måste kunna balansera nödvändigt tillskansande av makt med de problem som maktcentralisering leder till. I en intervju sa han:

I guess the question for present and future revolutionaries is: how do you democratize a movement that is involved in the seizure of power where, by definition, power corrupts?

Aktiviströrelser måste kunna transformera sig till institutioner som fungerar mer effektivt än institutionerna som de vill bekämpa. Gerassi observerade att man inom The New Left associerade organisering med stalinism men han menade ändå att någon form av organisering var nödvändig därför att utan organisation ”we remain isolated and thus ineffective […] and without an organization we can be eliminated either by being bought or by being physically silenced.” Han motsatte sig den sortens centralisering som marxister och leninister propagerade för och trodde istället på att ledarnas uppgift är ”to convince the people to take part in the process, to realize that they are the process, to help instill consciousness.”

Gerassi trodde på utopiska alternativ och i likhet med Paul Goodman skissade han på förslag på hur samhället kan omorganiseras och rekonstrueras. Mycket av hans fokus upptogs av imperialism, revolution, förtryck, orättvisor men han motiverades också av idéer om hur ett alternativt samhälle skulle kunna se ut. Han inspirerades av vad Che Guevara skrivit i ”Man and Socialism in Cuba” där Guevara talade om att ”an ideological and cultural mechanism must be developed which will permit experimentation.” Gerassi ansåg att ett sådant experiment skulle innebära ”getting rid of all cars and planting trees in the middle of Fifth Avenue.”

Ett levande arv efter Gerassi är alla de studenter som han hade genom åren. När jag hade Gerassi som lärare hade han några år tidigare avslutat en serie djupgående intervjuer med Sartre. En betydande del av ”post-Sartre New Left” rörelsen har nu tynat bort. Men Gerassi importerade essentiella delar av den franska versionen av The New Left till USA och förde vidare Sartres idéer till en ny generation av studenter och aktivister på andra sidan Atlanten.

Sartre sa att vi bör döma tidevarvet utifrån människan och människan utifrån tidevarvet. Gerassis liv och hans sista bok Talking with Sartre ger oss ledtrådar till hur vi kan uppta ett intellektuellt och politiskt utrymme, ett engagerat tredje utrymme, som stärker demokratin. Det här utrymmet måste baseras på tron att individer kan göra skillnad, att liv inte endast definieras av ansiktslösa strukturer och byråkratier, att människor är fria att välja efter givna omständigheter. Nyckeln till frigörelse ligger i att veta och känna att sådana val existerar, och att valfriheten innebär utrymme för handling. Genom att kritiskt analysera samhället erbjöd Gerassi sådan kunskap och känsla till sina studenter och läsare. Genom att förklara ansvarets existentiella logik och genom att leva ett liv präglat av politiskt engagemang inspirerade han känslor som fortfarande kan leda till handling istället för passivitet. Vi behöver intellektuella hjältar, män och kvinnor, som väljer att utnyttja det engagerade tredje utrymmet för handling och som därigenom blir våra förebilder. En sådan person var Tito Gerassi. Han har inspirerat många och kampen fortsätter.

Media och rekonstruktion

Reconstruction as a Solution to the Problems of Media Content and Form

I teorin skulle en politiker idag kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati och där fackföreningar och andra institutioner försvagats. Massmedia har till stor del  stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Men hur kan media användas för att demokratisera och förbättra samhället?


Av Jonathan M. Feldman,
översatt från engelska av Salvador Perez och Sanna Lind

Media är organiserat i en hierarki som en del kommunikationsteoretiker kallar en kommunikationskedja med publiken i botten, eliterna högst upp och journalisterna i mitten. Mediehierarkin manifesteras som tydligast under kriser och andra sorters nyhetshändelser som ger upphov till intensiv mediebevakning. I Sverige utgör dags- och kvällstidningarna en av de viktigaste informationskällorna för människor. År 1990 uppgav 87 procent att de läste en morgontidning minst tre dagar i veckan och 35 procent läste en kvällstidning minst tre dagar i veckan. År 2014 var dessa siffror nere på 58 respektive 10 procent. Under 2014 läste 38 procent en morgontidning på nätet och 27 procent läste en kvällstidning på samma sätt. SVT:s tittartid har minskat från 43 procent till 35 procent från 2002 till 2007. Under denna tidsperiod har också Sveriges Radios lyssnarandel minskat från 52 till 48 procent. År 2014 var SVT:s TV-tittare 35 procent i förhållande till TV4s andel på 30 procent. Under intensiva perioder av politiskt fokus kan SVT nå ungefär en miljon tittare, till exempel såg 949 000 på partiledardebatten den 6 oktober 2013 mellan 20.00 och 21.00.

Ubåtsjakten under 1980-talet utgör i likhet med politiska valvakor ett exempel på en period av intensiv mediebevakning. I det här fallet nådde det sin höjdpunkt då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund vid marinbasen i Karlskrona år 1981. Den intensiva mediebevakningen ledde till en mer militärt präglad nyhetsrapportering och grundade sig i en logik som kopplade samman en aktuell händelse (ubåtar i svenska vatten), ett inramningssystem (framing system) med kontinuerliga expertutlåtanden i media. Delar av den här logiken kan förklaras på följande sätt:

“När händelser eller kriser av militär karaktär upptäcks finns det en institutionaliserad mekanism för att göra händelser till föremål för säkerhetspolitiskt intresse och sätta dem på dagordningen. Det är skälet till att upptäckten av utländsk ubåtsverksamhet omedelbart hamnade på agendan som ett ”nytt” militärt hot i fredstid under 1980-talet. Marinen och underrättelsetjänsten var redo, och gav snart en enorm mängd information om dessa aktiviteter; det rapporterades om att mer än 500 incidenter under 1980-talet sannolikt var ubåtskränkningar.” (Johan Eriksson, “Agendas, Threats, and Politics: Securitization in Sweden”, 1999)

Stycket berör dock inte den nyckelroll som en del politiker antog när de utnyttjade hoten för att realisera sina egna politiska ambitioner. De blev politiska entreprenörer; de försökte mobilisera den allmänna opinionen kring en offentlig fråga som de har mer eller mindre kunskap om. Ubåtsjakterna gynnade exempelvis de borgerliga partierna, särskilt Moderaterna, och för Carl Bildt innebar ubåtsjakterna ett politiskt genombrott.

Experter, politiker och journalister

Det akademiska systemet utbildar många journalister och aktivister i sociala rörelser och kan därmed bidra till att forma inramningssystemet på sikt medan experter, ofta med anknytning till akademin, ger information som flödar genom hela kommunikationskedjan. Media och politiska entreprenörer använder ofta selektivt experter som de anser vara legitima. Den avgörande roll som urvalet av experter kan spela illustreras av olika nyhetshändelser och hur expertens legitimitet formar inramningen av händelserna. Den svenska militäranalytikern Niklas Granholm som arbetar på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) utgör ett intressant exempel. Under sommaren 2015 var Granholm det viktigaste inslaget i artikeln ”Ryska ubåtsövningen skickar tydlig signal” i Svenska Dagbladet. Granholm hävdade att Ryssland planerade en militärövning i Arktis med tre nya kärnstrategiska ubåtar som skulle sända ”en tydlig signal om att Ryssland är på väg mot nytt globalt inflytande.”

Den här inramningen är baserad på centrala aktörers olika uttalanden, och dessa aktörer består framförallt av militärexperter och politiska entreprenörer. Vi kan börja kartlägga processen genom att undersöka följande data. Först och främst var Granholm den enda källan i den tidigare citerade artikeln. För det andra visar en Google-sökning genomförd 17 oktober 2014 att kombinationen av ordet ubåt och Granholms namn ledde till 616 träffar medan ”Niklas Granholm” gav 2490 träffar. Med andra ord är sökningen ett tecken på att mycket av Granholms medienärvaro är knuten till diskussionen om ubåtar, närmare bestämt 24,7 procent av Google-träffarna. Det är inte förvånande eftersom 33,6 procent av hans närvaro är knuten till Ryssland. I själva verket är en betydande andel av medierepresentationen av olika anhängare eller motståndare till svensk utrikespolitik knuten till omnämnanden av Ryssland eller ubåtar (tabell 1 appendix i pdf-fil).

Tabell 1 (pdf) visar att vissa anti-Nato eller antimilitaristiska talespersoner har vad som skulle kunnas kallas för en rimlig grad av mediemakt, men nyckelrepresentanter som ordföranden för Svenska Freds och Skiljedomstolen hamnar i medieskuggan av representanter för utrikespolitiskt status quo. Tabell 1 visar tydligt att rollen som expert och politisk entreprenör vanligtvis innehas av samma person. Politiker, regeringsmedlemmar, kulturarbetare och aktivister måste i regel utgå ifrån samma inramning som porträtterar Ryssland som ett hot eller potentiellt hot. Det gör det mycket svårt att få utrymme till att formulera alternativa omvärldsanalyser som bygger på andra antaganden. Ibland har politiska entreprenörer som Hans Blix legitima meriter medan vi i andra fall förväntas anta att entreprenören har den nödvändiga expertisen. Värdet av en viss expertis är givetsvis relativt, men vissa politiska entreprenörer har djupare förståelse och mer kunskap om vissa frågor än andra.

Det bästa sättet att illustrera problemet är att undersöka i vilken utsträckning vissa termer associerade med en genomgripande syn på utrikesfrågor dyker upp i den offentliga eller akademiska diskursen. Av tabell 2 (appendix pdf) framgår att externa hot mot Sverige har mer representativ makt än en genomgripande utrikespolitik som skulle göra att Sverige verkade för avspänning. Till exempel har sökordet “förtroendebyggande åtgärder” och ”Ryssland” ungefär 9 000 träffar medan sökningar relaterade till Ryssland som hot har från 23 000 till 28 000 träffar. Tabell 2 visar också att Sveriges nära handelsförbindelser med Ryssland har mindre medierepresentation än Ryssland som potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Den betydelse handeln med Ryssland har för svensk säkerhet nämns nästan aldrig i den akademiska diskursen.

Den nyckelroll som akademin spelar för att reproducera eller forma systemet kan inte förstås till fullo förrän vi undersöker hur legitimiteten hos flera institutioner har förändrats och att vissa institutioner förfogar över större förtroende hos allmänheten än andra (tabell 4 appendix pdf). Allmänheten har generellt inte stort förtroende för kvällstidningen Expressen och trots att förtroendet är större för regeringen och riksdagen har även det sjunkit de senaste fem åren. Allmänheten har däremot förhållandevis stort förtroende för svensk radio, tv, dagstidningen Dagens Nyheter och, allra mest, det högre utbildningssystemet. Allmänheten har inte bara större förtroende för dessa tre institutioner, nivån har även varit konstant över tid. Detta gäller trots att institutionerna bevisligen reproducerar en medieideologi som filtrerar bort det som utmanar status quo. Akademiska källor (representerade av Google Scholar) och andra källor (representerade av Google där träffar oftast drivs av återanvändningen av information från nyhetskällor) tenderar att underrepresentera en mer kritisk utrikes- och säkerhetspolitisk diskurs. I den akademiska diskursen får nyckeltermer relaterade till externa hot mer uppmärksamhet än hur Sverige skulle kunna minska internationella spänningar och militarism genom att reducera den egna vapenexporten eller genom att främja förtroendebyggande åtgärder. Märkligt nog negligeras handeln med Ryssland som en faktor som formar svensk utrikespolitik, och ryska hot behandlas utan större hänsyn till handelns förmildrande effekter. Även om Sveriges handel med Ryssland minskade under 2012 och 2013 var Ryssland Sveriges 13:e största exportmarknad och 7:e största importmarknad (år 2013). Det mest anmärkningsvärda är att Sverige är en av de tio största utländska direktinvesterarna i Ryssland. Enligt den ryska centralbanken var svenska direktinvesteringarna i Ryssland 15,8 miljarder dollar till och med den 1 januari 2013.

Möjligheterna till ett nytt medieutrymme

Det finns flera begränsningar i både de stora massmediernas makt och i sociala mediers alternativa legitimitet. Först och främst har digitaliseringen förändrat hur många som tar del av nyheter. Denna sorts förändring ändrar inte nödvändigtvis tidningars makt, men det förändrar var de hittar sin publik. För det andra rör sig de yngre tittarna bort från TV-formatet. Under 2014 la 57 procent av personer i åldrarna 16 till 65 sin tittartid på TV-formatet men i spannet 16 till 29 var siffran bara 36 procent. Mer generellt tittar allt färre på TV, särskilt i koncentrerad form. För det tredje har yngre personer mindre förtroende för vissa etablerade TV och radioinstitutioner än äldre, men de har fortfarande förtroende för annan etablerad media som SVT, SR och Dagens Nyheter (tabell 5 appendix pdf). För det fjärde har förtroendet för sociala medier bland unga, till skillnad från äldres (65-74 år) förtroende till samma medium, en tendens att sjunka snabbare än förtroendet för etablerade medier (tabell 6 pdf). En sannolik förklaring är de rapporter som briserade år 2014 om att tusentals konton associerade till Microsoft, Google, Facebook och Yahoo har fått sina data överlämnade till amerikanska myndigheter var sjätte månad som ett resultat av hemliga domstolsbeslut. Den amerikanska underrättelsetjänsten så kallade PRISM-program samlar upp data från mestadels icke-amerikanska internetkommunikationer.

Att unga potentiellt rör sig bort från de etablerade massmedierna och  sociala medierna öppnar upp möjligheterna för engagemang i en medieplattform som ännu inte existerar. Möjligheterna och begränsningarna med en ny medieplattform kan analyseras med hjälp av två medieteorier. Faserna i massmedier kan förstås genom att först uppmärksamma två av de senare faserna i utvecklingen av TV:n. I centrum-periferi-modellen finns det inte längre ett monopol för offentlig TV. I början av 1990-talet började en rad hybridkanaler dyka upp som erbjöd ”all-round-program” men som också liknade public service (TV4 till exempel). Dessa förändringar innebär att det nu är svårare att bibehålla en normativ programpolicy eftersom tittarna själva kan sätta ihop sina egna tablåer som mycket väl kan skilja sig från majoritetens. Dessa mynnar ut i skapandet av nischade program. Utöver det ser vi en guldålder för demografisk ”targeting” vilket innebär att kanaler nu lägger avsevärda ansträngningar på att identifiera stora homogena subgrupper bland tittarskarorna. Denna centrum-periferi-modell blev dominerande under 1990-talet, även om det fanns en betydande rörelse bort från centrum – i Sverige de fem stora: SVT1, SVT2, och de kommersiella kanalerna TV3, TV4 och Kanal 5.

En annan mediemodell är ”upplösningsmodellen” som utmärks av extrem fragmentisering. I detta skede har mediecentrum disintegrerat och tittande är spritt över en myriad av kanaler. Det finns inga kollektiva tittarmönster som kan ses i tid eller rum och tittare delar bara sina tittarupplevelser med andra sporadiskt. Denna modell förutspås vara på plats när ”digitaliseringen är fullt implementerad och det digitala multikanalsystemet är operativt och använt.” (Anna Edin, “Times Have Changed: On the Relationship Between Swedish Public Service Television and the Viewing Public”, 2015) Vid denna punkt i utvecklingen finns det inte längre en ”majoritetspublik”. Upplösningsmodellen ligger fortfarande i framtiden även om trenden mot fragmentisering redan är stark.

Problemet med prognoser av det här slaget är inte att de inte fullt ut skildrar troliga förändringar i leveransplattformar. Problemet är snarare att de inte skildrar potentialen i en tillbakagång till en tidigare modell där allmänheten sökte ett mer aktivt förhållande till att skapa innehåll och forma medienätverken. Sådana nätverk kan fylla det vakuum som skapats av fragmentiseringen. Därtill misslyckas dessa prognoser med att förklara populariteten hos en rad hårt mediebevakade event såsom välgörenhetsgalor eller Melodifestivalen. För det andra kan bakgrunden till möjligheterna och begränsningarna också delvis ses i politikens medialisering, ett koncept utvecklat av Jesper Strömbäck. Han har formulerat en teori i vilken media vinner makt mot både mellanmänskliga kommunikationer och politiker och därmed etablerar sig som ett agendasättande system relativt oberoende av båda. Media blir därmed mindre känsligt för politiker och politiker blir mer känsligt gentemot media. Vad som saknas i det här perspektivet är att det misslyckas med att förklara hur medieinstitutioner kan förlora legitimitet, hur face-to-face kommunikation kan kombineras, och hur legitimitet och idéers ursprung kan spela en viktig roll. Det är här som rekonstruktiv media kommer in i bilden.

Rekonstruktiv media

Idén bakom rekonstruktiv media är att media kan bli ett verktyg med vilket det är möjligt att omforma samhället genom demokratiska principer. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati eller i ett politiskt system där fackföreningarna och andra institutioner försvagats. Även massmedia har byråkratiserats när den stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga när ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Sociala medier som alternativ till denna modell kommer att nå en återvändsgränd på grund av flera faktorer som innefattar: användandet av mediekommunikation som ett substitut till face-to-face dialog, den potentiella innehållslösheten i sociala medier som ett återanvändningssystem för intellektuellt innehåll som utvecklats någon annanstans, och spridningen av kommunikation som ett potentiellt svagt svar på både politikers och medias koncentrerande makt.

Det rekonstruktiva alternativet kan förklaras på följande sätt: tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan politiken (regeringen/staten), media och en mobiliserad grupp medborgare. Medan Strömbäck diskuterar vad som är eller inte är antingen politiskt eller drivet av media gör han inte skillnad mellan vad media förmedlar och organiserar och vad som förmedlas och organiseras av ett nätverk medborgare. I boken Communication Power skriver Manuel Castells att ”om du tänker annorlunda kommer kommunikationsnätverk fungera annorlunda under förutsättningen att inte bara du, men även jag och många andra väljer att bygga nätverken som omger våra liv.”

Det grundläggande problemet som illustreras ovan är separationen av kunskap och makt, där kunskap är djupgående analyser och idéer om omfattande problem och där makt är förmågan att stödja medvetenhet, förverkligande av idéer och implementering av reformer. Vi kan därför definiera det rekonstruktiva projektet på följande vis. Först och främst är innehållet i media lika viktigt som dess form. Studiecirklar kan spela en nyckelroll genom att analysera sociala problem och sedan presentera djupgående lösningar för allmänheten. I ovanstående exempel skulle det involvera att främja idéer som att skapa civila alternativ till vapentillverkning, skapa jobbstegar till kvalificerade jobb för marginaliserade grupper och att länka samman grön teknologi till kooperativ som tillverkar energisystem lokalt. Information genereras av grupper som använder media snarare än tvärtom, att media använder grupperna. Om man elektronisk länkar samman flera sådana grupper kan de utbyta idéer. Poängen med att ett sådant system är att det bygger på interaktion och delaktighet snarare än att några få aktörer förmedlar nyheter till en passiv publik. Idag väljer media att iscensätta idén med en gemenskap genom att sätta ett dussin människor som har de valt ut i en studio. Istället skulle media kunna användas för att länka samman grupper och människor som kommunicerar med varandra i realtid.

För det andra betyder inte oberoende från staten samma sak som att utnyttja det oberoendet för massmobilisering. Om en grupp som organiserar en händelse som de kan utforma och styra både vinner medias uppmärksamhet och organiserar sina egna medier för att koppla händelsen över flera utrymmen (definieras av båda platserna och distributionskanaler) blir media mer beroende av gräsrötternas mobilisering. Castells skriver: ”Det faktum att politiken i huvudsak utspelas i media betyder inte att andra faktorer […] inte är betydande för att avgöra resultatet av politiska tävlingar. Inte heller innebär det att media är makthavare […] de är en arena för maktackumulering.”

För det tredje, makten som styr vad media säger och gör är vanligtvis antingen politiker eller medieproducenter/ägare av mediekoncerner. När politiker anpassar sig till massmedia börjar media att styra innehållet. Det innebär att media inte längre reflekterar vad en politiker säger utan sätter själv agendan. Ett exempel på detta skulle kunna vara debatten om svensk utrikespolitik där det grundläggande antagandet om ett ryskt hot mot Sverige etablerats under veckor, månader och år av svensk nyhetsrapportering. Debatten är alltså upplagd från början och kan ofta begränsa utrymmet för vad en politiker kan säga. Som tabell 1 (appendix pdf) visar kan politiker, politiska entreprenörer eller intellektuella skilja sig åt i vilka idéer de förmedlar beroende på vilken diskurs de företräder. Men tabell 2 (appendix pdf) visar tydligt att det finns en ojämn utveckling och representation av idéer; vissa idéer anses vara bättre än andra idéer.

Alternativet till båda är utformandet av ett medborgarnätverk som drivs av en social rörelse. Det skulle kunna leda till att när en grupp politiker har större mediemakt och kontroll över information och beslutsfattande känner sig media tvunget att reproducera eller relatera till det.

Det behövs studier och analyser av vad staten, till skillnad från massmedia, reagerar på. En politiker skulle i teorin kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och helt enkelt besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Med detta som bakgrund kan vi se Moderaternas senaste positionsändring i frågor som migration och tiggeri som ett möjligt svar på konkurrensen från Sverigedemokraterna. Alternativt kan vi se att allmänheten, på grund av en ojämn fördelning av makt mellan idéer, beslutar att stödja parti X som blir mycket populärt. När ett annat parti, säg Y, försöker tävla med X, betyder det att de enbart reagerar på politik eller media? Det rekonstruktiva alternativet utgår ifrån att det existerar en tredje möjlighet, det vill säga att en grupp kan förespråka och organisera sig runt och stödja idéer som finns längre ned i hierarkin men som är knutna till genomgripande lösningar.

Flera modeller visar hur det är möjligt att kombinera sociala medier med faktisk handling. Dessa modeller inkluderar exempelvis Occupy-rörelsen och arabiska våren, som byggde på mekanismer som Twitter och Facebook, och Global Teach-In den 25 april 2012 som byggde på kommunikation via e-post, en webbsida och interaktiv datorbaserad kommunikationsmjukvara. Problemet med Occupy-rörelsens horisontella karaktär visade sig vara ett ganska svagt inre pedagogiskt utbildningssystem. På grund av det började rörelsen att fokusera på taktiken att ockupera parker och andra offentliga platser istället för att formulera alternativ politik och upprätta nya institutioner.

Medieforskare utgår ifrån att allmänheten antingen är konsumenter av massmedia (som radio och TV) eller användare av sociala medier. Den tidigare tenderar att betona ägandestrukturer, beslutsfattningsbyråkratier och en organisationsform där innehållet är skapat av få men förmedlat till många. Den senare tenderar att betona den ytliga kontrollen användaren av sociala medier har över sitt eget Twitter eller Facebook-konto. Den senaste NSA-relaterade skandalen började ifrågasätta denna ytliga kontroll och det ledde till förlorad legitimitet. Problemet kvarstår dock att det är skillnaden mellan den förra och den senare typen av media som ofta leder till centraliserad kontra decentraliserad ytlighet. Det är givetvis möjligt att föra fram ”djupt” innehåll på nätet och sociala medier. Problemet är att det mest sofistikerade innehållet kräver förhållandevis sofistikerade mottagare. Dessa mottagare är ofta få till antalet och begränsade av den strukturella ytligheten i universitetssystemet och i de sociala rörelserna. Termen strukturell ytlighet innebär att aktörer som i teorin främjar upplysning egentligen gynnar ytlighet. Denna ytlighet uppstår genom en så kallad ersättningseffekt där en idé som låter radikal ersätter en som verkligen är radikal. Radikal betyder i sammanhanget något som angriper ett problems grundorsaker.

Gapet mellan intellektuella och genomgripande lösningar har dokumenterats av flera analytiker. De hävdar att det inte bara är tillräckligt att peka ut eliter eller etablissemanget som vilseledande. Istället kan den oppositionella vänstern själv vara inne på fel spår. Kort sagt dras många intellektuella till idéer högt upp i hierarkin. Detta fokus på populära koncept ger de intellektuella en följarskara, forskningsmedel, berömmelse, möten med politiker och så vidare. I ett sådant system avancerar den enskilde intellektuelles makt, men inte nödvändigtvis kunskap eller lösningar. Den klassiska brytningen mellan intellektuella och allmänheten analyserades av C. Wright Mills i The Sociological Imagination. Där argumenterar Mills för att intellektuella bör blottlägga strukturer snarare än att enbart redogöra för abstrakta idéer eller empiriskt drivna banaliteter. Alternativen kräver: (a) identifiering av orsakerna till problemen, (b) utveckling av djupgående lösningar och planer, (c) skapandet av maktmekanismer för att främja lösningarna med, och (d) nödvändiga kontrollsystem, väldesignad implementering, feedback-system och översikt.