Att USA:s president Donald Trump har för avsikt att lämna Parisavtalet är olyckligt men inte direkt avgörande. När Vita huset väljer en bakåtsträvande miljö- och klimatpolitisk linje kliver andra aktörer fram och axlar ansvar. Olika nätverk av delstater, städer, näringsliv och civilsamhällen har trätt fram efter Trumps besked och uttryckt sitt stöd för Parisavtalet. Dessa markeringar mot Trump-administrationens politik äger inte rum i ett vakuum utan visar på ett djupgående engagemang hos icke-statliga aktörer som inte kommer att låta sig stoppas av det reaktionära Vita huset. Såväl amerikanska delstater som svenska kommuner med flera driver en progressiv politisk agenda som visar vägen till ett mer hållbart samhälle.
Av Salvador Perez
För en månad sedan (2 juni 2017) kom officiellt besked från president Donald Trump att USA har för avsikt att lämna Parisavtalet. Vid tidpunkten för beskedet hade obekräftade uppgifter om Vita husets ställningstagande mot klimatavtalet florerat en längre tid. Därtill var det knappast, med tanke på primär- och presidentvalskampanjen samt tiden efter, en hemlighet hur Trump och hans administration, samt republikanerna i stort, förhåller sig till miljö- och klimatfrågor. Beskedet var med andra ord chockerande men långt ifrån oväntat.
Under de veckor som gått har en del sagts och skrivits om Vita husets nya linje. De omedelbara reaktionerna var starka. Till exempel uttryckte den partioberoende Vermont-senatorn Bernie Sanders att beslutet “inte bara är dumdristigt men också farligt.” Förre vicepresident och därefter presidentkandidaten Al Gore, en superkändis i klimatsammanhang, har uttalat sig i samma anda. Gore markerade att beskedet från Vita huset var “vårdslöst och oförsvarbart.” Också förre presidenten Barack Obama, som var med och slöt avtalet 2015, har uttalat sig. Enligt honom innebär ett utträde från Parisavtalet att “förkasta framtiden.” Från Europa, där ledare enligt uppgift försökte övertala Trump att vara kvar i avtalet, kom liknande tongångar. I ett gemensamt uttalande bara en timme efter Vita husets officiella besked visade Italiens premiärminister Paolo Gentiloni, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron sitt stöd för Parisavtalet. Inte minst Macron plockade många pluspoäng på avisera ett fortsatt starkt klimatengagemang och därmed också ge Trump en känga. Européerna var också snabba med att stänga dörren för de “omförhandlingar” av klimatavtalet som president Trump sägs vara beredd att testa innan ett definitivt utträde. Från svenskt håll var regeringsföreträdare, bland annat utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Isabella Lövin, tidiga med att uttrycka sitt missnöje och backa Parisavtalet.
Det stod snart klart att Trump-administrationen har förhållandevis begränsade möjligheter att stjälpa det redan pågående klimatarbetet runt om i världen. Att lämna klimatavtalet är en process som tar flera år. Än mindre är möjligheterna för Trump-administrationen att på ett långsiktigt sätt få nytt liv i landets vacklande kolindustrier. Den amerikanska kolindustrin är helt enkelt inte längre tillräckligt ekonomiskt gångbar. Därtill tappar landets kolindustri konkurrenskraft i jämförelse med de snabbt växande alternativen. Att stödja kolindustrin framstår därför i allt högre utsträckning som konstgjord andning. Dessutom finns de nya jobben som presidenten utlovat på andra håll, inte minst i den växande gröna sektorn. Enligt uppgifter växer jobben i den gröna energisektorn tolv gånger snabbare än i den övriga ekonomin. Redan nu arbetar mångdubbelt fler amerikaner inom den gröna sektorn, det vill säga jobb kopplade till energieffektivisering, solenergi, vindenergi samt alternativa fordon, än i den fossilbaserade energisektorn (olja, kol, gas). Nyligen kom siffror på att fler arbetar med solenergi (och allt associerat) än med kolbrytning (och allt associerat) i Virginia. Då ska nämnas att Virginia är en av kolstaterna där Trump lovade att “ta tillbaka jobben.” Vi ska inte stirra oss blinda på enskilda siffror eller lägga alltför stort värde på enskilda rapporter men trenden är indikativ.
Att Trump-administrationen vill lämna Parisavtalet är olyckligt men inte längre direkt avgörande för att nå de fastställda klimatmålen. En möjlig analys är att det internationella klimatarbetet ges bättre förutsättningar att utvecklas i mer ambitiös riktning utan den klimatförnekande Trump-administrationen som bromskloss. Därtill pågår andra processer som talar för att klimatarbetet i värsta fall kan bromsas men inte stoppas. Ett exempel på det är den tilltagande utbyggnaden av förnybar energi samt den tillhörande teknikutvecklingen. Det är lite som talar för att en regressiv aktör, trots att den regressiva aktören råkar vara världens enda supermakt, helt kan stoppa utvecklingen. Ett skäl är att stormakter och stora utsläppsländer som Kina, Indien, Brasilien, Kanada, Ryssland, Australien samt EU-länderna har återaktualiserat sitt stöd för klimatavtalet efter USA:s besked. I några av dessa länder växer också en grön ekonomisk sektor fram vilket betyder arbetstillfällen och utveckling. Detta är en av flera krafter som sakta trycker tillbaka fossilindustrin, inte minst det smutsiga kolet. I Kanada står den gröna energisektorn sedan 2014 för fler arbetstillfällen än den stora oljesandsutvinningen. I Kina och Indien, för att inte tala om i Tyskland, finns redan stora industrier och sammantaget miljontals arbetstillfällen knutna till den gröna energisektorn. I Tyskland närmar sig antalet arbetstillfällen i den gröna energisektorn antalet arbetstillfällen i den framgångsrika och ikoniska fordonsindustrin. Enbart Kina beräknas spendera 360 biljoner dollar på förnybar energi fram till 2020. Enligt den kinesiska energimyndigheten beräknas den gröna energisektorn då erbjuda 13 miljoner arbetstillfällen. Sammantaget är bilden att en världsomspännande omställningsprocess är igång. Därtill är den summa Kina beräknas spendera på bara några år ett tecken på hur mycket pengar som finns att tjäna. Ekologisk hållbarhet har blivit synonymt med stora affärer – något allt fler beslutsfattare inser. En rimlig bedömning är därför att Trump-administrationen riskerar att skada USA:s möjligheter att dra full ekonomisk nytta av den pågående globala omställningen. Som tidigare nämnts har den gröna industrisektorn växt även i USA och industrin, som bevisligen klarat sig förhållandevis bra utan större politiska förmåner, oroar sig för att de ska hamna efter när andra länder växlar upp och aktivt söker sätt att slå mynt av omställningsprocessen.
I det sammanhanget finns det än mer intressanta reaktioner, inte minst från USA. Bara någon dag efter att Trump-administrationens officiella besked om klimatavtalet gick 109 borgmästare, 9 guvernörer, 902 näringslivsaktörer samt 183 högskolor och universitet gemensamt ut och markerade mot president Trump och Vita Huset. Under kampanjen We Are Still In ställde sig aktörerna bakom klimatavtalet. Den roll dessa aktörer kan spela är betydelsefull. Enligt kampanjen representerar aktörerna sammanlagt 120 miljoner amerikaner. Över 20 av näringslivsaktörerna i kampanjen är med i Fortune 500 – vill säga de räknas bland USA:s 500 största företag. Exempel inkluderar de välkända storföretagen Apple, Google, Tesla, Amazon, Adidas, Facebook och Nike.
Även delstaterna är betydelsefulla. Till exempel bor 20 procent av USA:s totala befolkning i Kalifornien och New York som tillhör de delstater som markerat mot Vita huset och dessa två delstater svarar dessutom för 20 procent av landets totala bruttonationalprodukt. Därtill står Kalifornien och New York för ungefär 10 procent av USA:s totala växthusgasutsläpp. Eftersom fler delstater som Washington, Ohio och Indiana samt städer som Atlanta, Salt Lake City, Austin, Milwaukee, Charlotte, San Antonio, Pittsburgh (!) har aviserat att de ska fortsätta och utöka sitt miljö- och klimatarbete finns hopp om att USA som helhet kan komma att uppfylla utsläppsminskningar motsvarande det som varit aktuellt med Parisavtalet. Antalet aktörer som åtar sig att förverkliga klimatavtalet ökar också. För borgmästare och guvernörer, det vill säga städer och delstater, är det senaste budet 211 respektive 17 som ställer sig bakom We Are Still In. Indikativt för utvecklingen är också att Justin Trudeau-administrationen och provinser i Kanada går runt Vita huset och talar om miljö-och klimatfrågor direkt med amerikanska delstater och städer. Till exempel befann sig transportministern i Trudeau-administrationen i Pittsburgh dagen efter Trumps besked om klimatavtalet. Syftet med besöket? Att tala om klimatet.
Det ska påpekas att denna utveckling inte sker i ett vakuum. Istället ska utvecklingen förstås som en del i hur icke-statliga aktörer (i forskningslitteraturen sub-statliga aktörer) kan ha en mer framåtsträvande politisk agenda än centralmakten. I en amerikansk kontext kan det innebära att exempelvis en delstat, säg Kalifornien, har en mer progressiv politisk agenda än centralmakten i Washington. I en svensk kontext är motsvarande exempel en kommun, ett landsting eller en region kontra staten. Att sub-statliga aktörer kan ha mer progressiva politiska agendor märks bland annat i miljö- och klimatfrågor.
Att icke-statliga aktörer kan ha en mer progressiva agenda har många förklaringar. En delförklaring är att dessa aktörer inte behöver hantera de traditionella makt- och säkerhetsaspekter som präglar det internationella systemet. Visserligen finns konkurrensaspekter även mellan icke-statliga aktörer, till exempel om vilken stad som får husera ett visst företags huvudkontor (kanske en bank) eller vilken kommun som får en ny fabrik (kanske en batterifabrik) men dessa konkurrensaspekter är bevisligen inte fullt lika allvarliga och potentiellt farliga som den rivalitet som kan förekomma mellan stater.
Ytterligare en delförklaring till att icke-statliga aktörer har klivit fram och tagit krafttag i miljö- och klimatfrågor är att problem relaterade till klimatet och miljön är direkt kännbara på den lokala nivån. Många städer i världen, det vill säga icke-statliga aktörer, försöker hanterar dessa problem, bland annat genom att verka för ett teknologiskifte i transportsektorn. Exemplet med staden London som håller på att byta ut sina tusentals ikoniska taxibilar mot laddhybrider är illustrativt. Ett annat exempel är Indien. Där stoppade landets högsta domstol nyligen försäljningen av 800 000 nya bilar med anledning att de inte klarar landets nya strängare utsläppskrav. Som bakgrund har finns några av världens mest luftförorenade städer just i Indien. Huvudstaden New Delhi är ökänt i sammanhanget men det finns tiotals andra städer med liknande problem. I april aviserade landets energiminister att steg kommer att tas för att enbart elbilar ska år 2030.
Ett annat exempel är Kina. Nu tar den kinesiska centralmakten krafttag mot luftföroreningar men megastäder som Shanghai och Peking har sedan tidigare haft mer eller mindre framgångsrika system för att hantera problemen. Systemen upprättades i första hand för att komma till rätta med fullproppad infrastruktur men har alltmer kommit att handla om att få bukt med hälsovådliga luftföroreningar. I staden Chongqing (enligt vissa bedömare världen största stad med sina enligt uppgifter 30 miljoner invånare) finns sedan en tid ett av världens mest omfattande rälsbaserade transportsystem – med andra ord ett system för kollektivtrafik. På många håll i landet pressas lokala beslutsfattare att göra något åt miljöföroreningar i allmänhet och luftföroreningar i synnerhet. Denna press ger resultat och letar sig uppåt i beslutsordningen. Nyligen presenterades en central strategi som ska främja elektrifiering av fordonsflottan. Skälet är att den fossilbaserade fordonsflottan är en stor källa till den dåliga luften i kinesiska städer. Enligt uppgift innebär strategin att biltillverkare, även utländska, påbjuds att ett visst antal procent av den årliga produktionen ska vara elhybrider eller rena elbilar. Strategin är tänkt att gälla från nästa år och målet för 2018 sägs vara satt till att 8 procent av den totala volymen för varje tillverkare ska vara antingen laddhybrider eller rena elbilar. Till strategin diskuteras också ett poängbaserat sanktionssystem för tillverkare som misslyckas nå målen. Utländska biltillverkare som vill sälja bilar på världens största marknad, däribland svenskassocierade Volvo och tyska Volkswagen, har därför börjat se över sina affärsplaner och planerar av allt att döma ökat fokus på att ta fram produkter som möter de kinesiska kraven. Enligt bedömare visar fallet Kina visar vilka jättekrafter som kan sättas igång när en stor marknad sätter ned foten. I USA har delstaten Kalifornien, vars sammantagna ekonomi tillhör en av världens största (världens sjätte största år 2016 – det vill säga större än Frankrike), haft en liknande roll. När stora marknader agerar är fordonsindustrin tvungen att lyssna.
På det internationella planet finns sedan tidigare det så kallade C40-samarbetet. C-40 är ett aktivt samarbete mellan mer än 90 av världens största städer. Exempel på medlemmar från olika världsdelar är städerna Paris, London, Moskva, Madrid, Nairobi, Lagos, Durban, Peking, Tokyo, Seoul, Buenos Aires, Santiago, Sao Paulo, New Delhi och Melbourne. I det väletablerade samarbetet ingår mekanismer för teknik och kunskapsutbyte vilket är särskilt viktigt för att mindre ekologiskt utvecklade städer ska lära av sina mer ekologiskt utvecklade motsvarigheter. I sammanhanget ska nämnas att teknik och kunskapsutbyte mellan industriländer och utvecklingsländer generellt anses vara en central aspekt för att nå klimatmålen. Därför finns sådana mekanismer också i Parisavtalet. C-40 samarbetet befäster och konkretiserar den betydelse teknik och kunskapsutbyte har och samarbetet kan vara en kanal som står öppen när centralmakterna, som i fallet med Vita Huset, har en bakåtsträvande miljö- och klimatagenda. För tillfället leds samarbetet av Paris-borgmästaren Anne Hidalgo och tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg. Både Hidalgo och Bloomberg är mycket aktiva i miljö- och klimatdebatten och i Hidalgos Paris pågår ett inspirerande arbete för att minska fordonstrafiken och skapa en mer hälsosam och levande stad.
I Sverige finns ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågor. På lokal nivå genomsyrar miljö- och klimathänsyn mycket av den allmännyttiga verksamheten. Ett exempel är de kommunägda energibolagen som sticker ut i jämförelse med de större aktörerna. För de kommunägda energibolagen är miljö- och klimathänsyn en central del i affärsverksamheten. Att bolagen ska visa hänsyn för miljö-och klimat finns i bolagens styrdokument. Konkret innebär det att bolagen verkar för förnybar energi, bland annat genom att själva producera sådan. De kommunägda energibolagen är också förankrade i lokalsamhällena och visar ett helt annat socialt och klimatmässigt ansvarstagande än jättarna på energimarknaden, bland annat statliga Vattenfall.
Engagemanget för miljö- och klimatfrågor märks också på annat håll. När riksdagen nyligen röstade igenom ett nytt klimatpolitiskt ramverk för Sverige – även känt som “klimatlagen” – var en reaktion från civilsamhället att det inte är ambitiöst nog. Inför debatten och omröstningen i riksdagskammaren argumenterade 15 civilsamhällesorganisationer, däribland Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sveriges Konsumenter, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet att klimatlagen bör vara mer omfattande. Huvudproblemet beskrivs som att klimatlagen inte tacklar de utsläpp som är konsumtionsbaserade, det vill säga utsläppen som vi i Sverige orsakar i andra länder genom import och utrikesresor. Att den, enligt regeringen “historiska” klimatlagen, fick ett kritiskt men konstruktivt mottagande är en glädjande indikation på hur vaket civilsamhället är i miljö- och klimatfrågor. Att konsumentföreningar som Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter och Medveten Konsumtion är med och gör gemensam sak med mer etablerade miljö-och klimataktörer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF visar också att nödvändiga koalitioner tar form.
En annan positiv och något förbisedd aktör är Fossil Free-rörelsen. Rörelsens grundidé är att få i huvudsak offentliga institutioner att sälja av (divestera) aktier, fonder och andra placeringar i miljö-och klimatförstörande verksamheter. Udden är riktad mot den så kallade fossilindustrin och genom divesteringarna vill Fossil Free-rörelsen försvaga industrins politiska inflytande och därmed minska möjligheterna för industrin att fortsätta med sina miljö-och klimatförstörande affärsplaner. Divestering från fossilindustrin anses särskilt viktig eftersom enbart 90 företag, huvuddelen direkt i fossilindustrin, sägs stå bakom två tredjedelar av de mänskliga växthusgasutsläppen sedan industriella revolutionen. På kort tid, i stort sett sedan rörelsen tog fart runt 2011, har Fossil Free-rörelsen som helhet lyckats få hundratals offentliga institutioner världen över att divestera. Totalt sägs rörelsen ha påverkat placeringen av 5 biljoner dollar. Också i Sverige har Fossil Free-rörelsen haft betydande framgångar. Kommuner, regioner, trossamfund samt högskolor-och universitet har redan sålt av eller planerar att sälja av placeringar för sammanlagt många miljarder kronor. Lokala Fossil-Free rörelser sätter fortsatt press på de institutioner som ännu inte gjort några åtaganden. Än viktigare är att Fossil Free-rörelsen, både internationellt och i Sverige, också har idéer för så kallad återinvestering (på engelska “reinvestment”). En nyckelfråga för rörelsen är vad som kan byggas med alla pengar som tidigare upprätthöll fossilindustrin. Här förordar Fossil Free-rörelsen att pengar återinvesteras i verksamheter som är socialt och ekologiskt hållbara. Till exempel uppmuntas investeringar som demokratiserar arbetsplatser. Det är just så, genom att ställa om resurser som går till destruktiva ändamål (vare sig det handlar om vapenindustri eller fossilindustri) till konstruktiva (till exempel klimatomställning eller bostäder för alla) vi lägger byggstenarna för ett bättre samhälle.
Det finns skäl att tro att Fossil Free-rörelsen och det generella engagemanget för miljö-och klimatfrågor har haft spridningseffekter. Finanssektorn och dess effekt på miljö-och klimat granskas allt mer. Ett exempel är att fler bryr sig om vilken påverkan placeringen av våra pensionspengar har. När sjunde AP-fonden, som placerar cirka 350 miljarder av våra pensionspengar, i dagarna stoltserade med att de lagt till nya företag på deras så kallade svarta lista för att de inte enligt fonden inte lever upp till en “lägstanivå vad gäller respekt för mänskliga rättigheter, miljö och antikorruption” var Svenska Dagbladet snabbt ute att uppmärksamma att fonden trots svarta listan tillåter placeringar som bedöms som oetiska av andra placerare, bland annat norska oljefonden (!) (som 2015 divesterade från ett antal kolbolag och även efter det tagit ställning för etiska investeringar).
Också storbankerna SEB och Handelsbanken har i juni månad aviserat att de av etiska skäl, bland annat kopplade till miljön och klimatet, kommer att utesluta vissa storbolag från sina fonder. Andra storbanker jobbar också med att göra mer etiska placeringar och när en bank utökar sitt engagemang tycks andra efter. Bakom ligger flera faktorer men ökat tryck från konsumenter, uppbackat av oändligt värdefulla initiativ som Fair Finance Guide, sägs ha en påverkan. Just Fair Finance Guide, som listar banker utifrån etiska parametrar, synliggör sådant som för många är oöverskådligt och uppmärksammar därmed den makt konsumenter faktiskt har. Därtill visar Fair Finance Guide alternativ till de stora bankaktörerna. Särskilt viktigt är att alternativa och nischade aktörer på marknaden som JAK-medlemsbank och Ekobanken uppmärksammas.
Det finns också annat som talar för att det bubblar runt om i Sverige. Intresset för miljö- och klimatfrågor växer. När klimatfrågan valdes bort av Agenda-redaktionen inför den senaste tv-sända partiledardebatten uppstod kraftiga reaktioner. Enligt flera opinionsmätningar, bland annat från erkända SOM-institutet och SIFO, bryr sig svenskar om klimatfrågan. Just SOM-institutet (2006) har visat att förändringar i jordens klimat är den samhällsfråga som oroar svenskar mest. I Facebook-gruppen “Klimatnyheter” med 3800 medlemmar diskuteras de senaste händelserna och de senaste rönen. I trådar om alltifrån kärnkraft, kosthållning, val av transportmedel, fossilindustrins kräftgång och mer äger engagerade diskussioner rum med tydlig vilja att faktiskt göra skillnad. Fler röster tar också plats i debatten, bland annat artister och konstnärer. Ett exempel är Maria Ernman, mest känd som operasångerska, som har synliggjort det personliga ansvaret.
Det ska också nämnas att kunskap om miljö och klimat och hållbarhet i allmänhet inte är förbehållet högskole- och universitetsvärlden. Det finns andra betydelsefulla aktörer – inte minst när det gäller praktisk tillämpning och att betona det vardagliga och lokala. I det sammanhanget kan nämnas de folkhögskolor som jobbar med både social och ekologisk hållbarhet. Nätverket Offensiv Folkbildning samlar folkhögkolor som bland annat jobbar för att utforma målinriktad verksamhet för att föverkliga FNs hållbaretsmål och en hållbar omställning på initiativ av civilsamhället underifrån. Färnebo folkhögskola anordnar Omställningsakademin som både innefattar en 1-årig kurs, Omställningspiloterna, samt distanskurser som gör det möjligt för yrkesarbetande att lära sig om möjligjeter att ställa om bland annat energisystemet och matproduktionen. Genom kurserna får deltagarna praktiska kunskaper i att hur det är att delta i ekologiskt samhällsbygge med mer självförsörjning, deltagande demokrati, nya gröna jobb, en starkare lokal ekonomi, solenergi, resurshållande jordbruk och mer. Till exempel får deltagarna vara med och starta ett solcellskooperativ.
Sammanfattningsvis visar alla dessa exempel: omvärldens fördömanden mot Vita huset, fossilindustrins tilltagande kris, We Are Still In-kampanjen, C40-samarbetet, den gröna teknikutvecklingen, engagemanget och koalitionsbyggandet runt miljö- och klimatfrågor hos civilsamhällen och slutligen det som äger rum inom finanssektorn att något är på gång. Historiens dom kommer att vara hård mot de som, likt Trump-administrationen, försöker förhala, bromsa eller stoppa miljö- och klimatomställningen.
Referenser
SCISER 