Dagens hotbilder: från Ryssland till klimathotet

Första samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Dagens samhälle konfronteras med många problem och frågor som fordrar en stark och dynamisk fredsrörelse. Både på ett nationellt och ett internationellt plan identifieras olika typer av hot men säkerhetspolitiken präglas i stor utsträckning av hotbilder som anses kunna bemötas med enbart militära medel. Vilken påverkan har det på hur vi pratar om fred, konflikt och säkerhet? I den mediala och politiska debatten ägnas Ryssland stor uppmärksamhet och det sätts en stor tilltro till att Nato och andra militära samarbeten ska bidra till en säkrare omvärld. Samtidigt blir klimatförändringarna allt påtagligare även här i Europa. Inom den akademiska världen har begreppet mänsklig säkerhet delvis fått stå som symbol för en mer genomgripande syn på säkerhet som inte enbart fokuserar på militära aspekter. Med det som bakgrund – vad innebär det att vara en opinionsbildare inom fredsfrågor idag? Är det möjligt att föra en säkerhetspolitisk debatt utan att koppla samman fredsfrågor och miljöfrågor?

Johan Hassel, ordförande Global Utmaning
Jaime Gomez, Utrikespolitiskt talesperson FI

Micaela Wannefors, ordförande SCISER

Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 26 oktober kl. 17:30 – 19:00
Plats: Sveavägen 41, ABF-Hedénsalen

17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, men anmälan är obligatorisk och görs via denna länk: https://simplesignup.se/event/103336

Länk till Facebookevenemanget

Economic, Social and Political Dimensions of Bolivia under the Morales-Administration (2006-2016) and Key Challenges Ahead

Evo Morales in 2008, two years into the presidency. Photo by Joel Alvarez.*

This year marks the tenth in office for President Evo Morales, the MAS-party (Movimiento Hacia el Socialismo, or in English: Movement Towards Socialism) and the administrations self-ascribed socialist revolution. The aim of this essay is to describe and reflect upon some key economic, social and political dimensions of Bolivia under the Morales-administration. The essay also looks towards the future and some key challenges facing the country.

By Salvador Perez


The Economic Dimension: Re-nationalization, Economic Growth and Increased Policy Space 


Starting with the economy, the country has experienced a sharp turn-around. At an average growth rate of 3 percent under the Morales-administration, the performance of the economy differs significantly from the interchanging periods of stagnation, poor growth or general instability during the 80s, 90s and early 2000s. In a more recent context, the economy has fared well despite ongoing economic instability in the region. Present recessions in both Brazil and Argentina – two major trade partners – are yet to affect Bolivia. In fact, the World Bank predicts that Bolivia, unlike other countries, is not going to be seriously affected by turndown in the region – although growth is expected to slow down a bit (see Table 2). As a result, Bolivia is now among the fastest growing and most stable economies in the region, which is by all means a true achievement considering the country’s turbulent history.

Skärmavbild 2016-12-01 kl. 16.31.56.png

Against this background a justified follow-up question is: how did the change in economic fortune come about? First of all the Morales-administration has pursued a development agenda that involves significant state involvement in the economy. The key policy in this agenda has been re-nationalization of the country’s vast petro-industries, industries that previously were in the hands of the usual Western multinationals. As a result of poor governance, the industries, which were highly profitable, filled the pockets of foreign owners and domestic elites instead of contributing to overall development in Bolivia.

Although pressure to do something about these industries existed well before Morales came into power, he quickly seized the opportunity to translate words into action. Indeed one of the first moves made by Morales was to take control over the industries. Morales conducted the take-overs by decree but the policies had, nevertheless, overwhelming public support. A referendum in 2004, one year before Morales was elected to the presidency and roughly two years before take-overs began, revealed overwhelming support (80 percent) for increased state control over the industries. This means that the ball was set in motion before Morales came into power but his administration, let’s not forget, translated momentum into actual policies. Needless to say the re-nationalization infuriated the Western multinationals and, of course, their home governments – including the United States, with whom relations have been, so say the least, frosty.

As a result of the re-nationalization and two other crucial factors: (1) a new policy framework guiding the use and redistribution of the rents and (2) favorable market conditions (meaning being able to charge high prices on oil and gas exports) the administration has been able to fill the state coffers. The increased revenues from the petroleum industry have been a game changer. Revenues have increased macroeconomic policy space, and thus allowing reforms. These include social reforms, investments in much needed infrastructure and, more recently, efforts towards strengthening the basis of the economy through industrialization (however the scale and nature of the later types of investments are contested). Revenues from the petro-industries have also, once again spurred by favorable market conditions, helped build up international reserves. Impressive reserves have been built up to the point of Bolivia having the largest reserves in the region, in relation to the size of the economy. What this means should not be underestimated. Previously always at risk of external shocks, or in the violence of Western financial institutions, the reserves now provide a buffer and, at least in theory, increased foreign policy space.

The Social Dimension: Declining Poverty, Engineering Social Reforms and the Politics of Inclusion and Diversity


As mentioned before, revenues from the petro-industry have created space for social reforms. A number of measures have been undertaken to deal with social problems that have haunted Bolivian society. One such problem is widespread poverty. Various types of welfare programs now assist those in need. Social safety nets, consisting of various types of insurances, most importantly tied to health-care, are now present and facilitate the lives of many people, including children and the elderly. Although these insurances are far from as well functioning, far-reaching and general in their reach as Western equivalents, the achievements are still significant.

To be clear, Bolivia remains one of the very poorest countries in the region, but it is no longer the poorest – which has been the case during most parts of its history. In fact, some aspects of the social progress have been so remarkable, given the preconditions, that international analysts have paid attention and singled out Bolivia as an example of inclusive development. According to official statistics poverty has declined by 25 percent and extreme poverty by 45 percent under the Morales-administration. Economic inequality has also (remember economic inequality is often considered a hallmark of Latin American countries) decreased as low income sectors have fared better than high income ones. This historical shift can, to a large extent, be explained by a rapid increase in real (inflation-adjusted) minimum wage. All in all the minimum wage, set by policymakers, has increased by 87 percent from year 2005 to 2014. Moreover, Morales has announced further increases are planned, provided that economy growth continues. Although the opposition and others opposed to the new policies do their best to argue that statistics are manipulated, as they have been in Venezuela and elsewhere, there is little actual proof to substantiate such claims. Instead economic growth and poverty reduction are so visible that no one with knowledge about the past can question the progress.

Nonetheless the economic development, especially considering the boom and the country’s lack of experience with actually growing for such a long period of time, has created problems. As in other developing countries, development has been messy and, to give one example, the increased number of motorized vehicles, often second-hand ones imported from more developed countries in the region, namely Chile, Brazil and Argentina, has resulted in urban areas being crowded with air-polluting cars and motorbikes. Although this does not deviate from trajectories in other developing countries, and although decision makers and other authorities are becoming increasingly aware of the problems and try to clear things up, it is still a legitimate concern and a symptom of a type of more or less unfettered development.

Most importantly, from an economic point of view, the Morales-administration has engineered social reforms to also advance economic ends. For example, the increases in minimum wage previously mentioned have not only affected vulnerable households positively in terms of quality of life and more, but have also meant that these households have more means to consume – which they do. In fact much of the increase in domestic consumption under the Morales-administration is explained by social policies such as the minimum wage one. Furthermore, and this is also important from an economic point of view, the Morales-administration has advanced policies to favor products made in Bolivia. Some policies are even designed to benefit domestic industries. These industries are often, but exclusively, tied to the state. One concrete example of such a policy involves support for pregnant and breastfeeding women. Every woman either pregnant or breastfeeding is entitled to a variety of free and healthy foodstuffs of a combined value of a minimum of 20 to as much as 100 euros each month until the child turns 1 years old. The products they are entitled to are made by state industries, which gives the industries a stable domestic market while some of them also pursuit export strategies.

The by far greatest social progress during the Morales-administration concerns the status of the large indigenous populations. Bolivia holds the largest indigenous populations in the region (second is Peru, which also happens to be one of the historically poorest countries in the region). According to censuses around 60 percent (thus a majority) of the population in Bolivia, meaning 6 out of a total of 11 million, self-identify as belonging to an indigenous people.

Previously kept at a safe distance from political power by a mix of poverty, inequality and blatant racism, first and foremost by the elites but also by the well-off non-indigenous sectors, the Morales-administration has been a true game changer. Carried to the presidency by the “repressed majority”, which includes the indigenous populations but also, importantly, non-indigenous urban and rural poor, Morales (he himself of indigenous decent) has returned the favor. Now many of society’s institutions, including those of power, are – for the first time – open and at least more than ever before: accessible for the indigenous. As a result, parliamentary sessions now feature more than the usual “white men in suits.” Now men and women of indigenous decent, in large numbers, attend sessions as elected members of parliament. They attend the sessions proudly wearing traditional clothing. Miners also, from the important mining sector, attend sessions wearing their helmets. Coca-farmers also, another important sector, attend sessions. Of these newcomers to the highest political scene many are on the MAS-ticket, but not all.

The indigenous have also been granted some autonomy to pursuit practices according to their cultures, including “tribal” courts. The Morales-administration also, early on, promised to protect the indigenous traditional lands, making concern for “mother earth” and cultural diversity a key concern. Indeed in 2009 Bolivia changed its official name from “Republic of Bolivar”, originating from regional independence hero Simon Bolivar, to the “Plurinational State of Bolivia.” Under the new constitution, enacted in 2009, the state recognizes 36 cultures, each with their own language. These developments have been opposed with the argument that Morales is polarizing the country along ethnic lines. This makes some sense. The alternative however – to keep what in fact is the majority of the population banished to the margins – is daunting.

Skärmavbild 2016-12-01 kl. 16.36.42.png

Indigenous “cholitas” in traditional clothing, a very common sight. Photo: Wikipedia Commons.

This leads to another important point concerning political engagement. As some scholars have pointed out, the Morales-administration, through policies of inclusion and diversity, reactivated sectors of the population, not only the indigenous, that previously were far removed or alienated from politics. These new sectors, which before could be manipulated by elites to facilitate non-progressive ends that fundamentally opposed their class-interest, have now reached a significant degree of political confidence. As a result portions of these sectors have come to actively oppose government policies when these policies are perceived to act against them. The new sectors increasingly try to hold the government and other authorities accountable when they are perceived as corrupt or simply fail to follow laws. One key example involves the indigenous peoples and the above-mentioned autonomy and “right” and/or “protection” of their lands. As it happens many of these lands hold valuable underground natural gas fields. This means trouble. As the current fields deplete and exporting conditions have worsened (more on this later) the government has pursued efforts to find new fields, plan ahead and ultimately keep the petro-based economic development model on track. The results of these policies can be quite tragic. As human rights organizations and parts of the domestic press have observed the indigenous are sometimes driven from their lands in order for the authorities to lay their hands on existing, or possible, natural gas fields. It should be emphasized that these abuses are deeply at odds with the laws passed by the administration. The indigenous have the legal right to their lands. As of now it is somewhat unclear how large this phenomenon is, but it does occur and is deeply troubling. Also concerning is that the authorities go to great lengths to avoid documentation of repression. Activities are now conducted at night, thus allowing the acts to be filmed with cellphones and other devices. This example of repression can be seen as side effects of the country’s development model and the pressure it creates to continue to deliver the “goods” that other, non-affected, sectors of the population have grown accustomed to. Nonetheless, some evidence suggests that instances, like the above, can or already have, come to affect the political legitimacy of the Morales-administration, not only among those affected or those who feel strong solidarity with them but also, more importantly, among broader sectors of the population that dislike and understand the dangers associated with authorities abuse of power.

The Political Dimension: Regional Tensions, Press Freedom and Concerns on Power 


The political side has been, and continues to be, a mixed bag. Although the Morales-administration has managed to govern and maintain stability in a notoriously unstable country, there have been occasions that nonetheless have challenged the administration. An ongoing and significant issue involves the tensions between different regions, in particular the central government and the region of Santa Cruz. Santa Cruz is by far the richest region in the country. It ranks second in total population, produces nearly 35 percent of GDP and receives about 40 percent of foreign direct investment. In 2008, a regional referendum to increase the region’s autonomy was held. The result showed overwhelming support (85 versus 15 percent) for efforts to distance the region from the central government. Although the tendency of Santa Cruz to pull away from the poorer regions has a long history, the tensions between the region and the central government have reached new highs under the Morales-administration. Policy-makers, business elites as well as the more affluent sectors in Santa Cruz are generally very skeptical or outright hostile to Morales socialist-inspired policies. A key part of the criticism lies in the strong policy framework for economic redistribution between regions. Concretely this framework means that Santa Cruz, being the “economic engine” of the country, has to share its wealth with other less “successful” regions – which is hard to accept among the above-mentioned sectors in Santa Cruz. The 2008 referendum resulted in that tension reached unprecedented levels. The National Electoral Court rapidly declared the referendum illegal and unconstitutional but the struggle continues, flares up at times and then settles down. Nonetheless the region, and in particular the city of Santa Cruz, remains the center of organized opposition, although recent events, like the latest referendum, suggest that opposition, or at least criticism, is more wide-spread among regions than before. Yet Anti-Morales and anti-MAS sentiments are generally stronger in Santa Cruz than anywhere else. As a result, all major dealings with Santa Cruz by the central government are very sensitive and subject to deep scrutiny.

Press freedom is another concern. Although Bolivia is on par with much of the region on this matter, at least according to authoritative sources as Freedom House and Reporters Without Borders, overall development is to the worse. Without going into how press freedom was under right-wing governments, who were more or less repressive in nature, the situation in Bolivia is worsening. The country has fallen in rankings. Although these rankings have limits they are still indicative enough to raise concerns about developments. In year 2006, when the Morales-administration started its work, Bolivia was best placed among the category of “less-developed countries.” In fact Bolivia ranked 16th in the world, above countries as Canada, Denmark, Germany and the UK. Yet, in all fairness rankings can vary considerably from one year to another, which should be considered. For example in year 2005 Bolivia was ranked 45th but one year before, in 2004 it was ranked 76th. Nevertheless the trend is clearly negative with rankings around the 100th since year 2008. As mentioned before, much of the region is the same. This means that there are countries that perform better, say Chile and Uruguay, and countries that do worse, say Brazil, Venezuela, Ecuador, Colombia, Paraguay and so on.

A few factors can help explain the negative developments in Bolivia. To be clear the legal environment for the press resembles that of practically any well-functioning democracy that can come to mind. The laws themselves, as observers state, guarantee press freedom that mirror the most free countries. The problem however is not the laws, but the realities that shape day to day work as a journalist. One such reality is the polarized political environment. As there are, to quote Freedom House latest report on press freedom in Bolivia, “strong rivalries between pro-and anti-government media outlets”, journalists tend to be the frontline victims. More and more journalists, predominantly in the anti-government camp feel threatened, and there have been clear cases of violence and intimidations, even killings during the last ten years. The 2015 report states “attacks where fewer than in recent years” but press freedom, however, has to be monitored closely in coming years as stakes gets higher.

There are more recent events that tie into some of the above. Despite increasing controversy Morales has search for ways to extend his powers. One argument the administration uses to legitimize the attempts is the need to speed up the “social revolution.” Another one is to make reforms more permanent so that changes cannot be “unraveled” by political forces to the right or/and the “servants of empire.” Early this year, 2016, Morales lost an important constitutional referendum. The referendum was aimed at allowing him to run for office for another fourth straight term, something currently hindered by the constitution. Although the proposal was voted down, albeit with a small margin of 51 to 49 percent, Morales was hesitant to fully accept the defeat, calling for a tie or even a re-referendum. The uncertainty clearly resulted in fueling the opposition’s suspicion that Morales is seeking to hold on to power despite legal constraints. A common fear is that Morales’ intention is to steer the country in a more authoritarian direction, modeling the “revolutionary” left regimes in Venezuela and Cuba – regimes that happen to be at least ideological and in some senses political allies of Morales (although the links between these countries are not as deep as one would or could think). However, what is certain is that the polarization caused by run-up towards the referendum and the aftermath, briefly described above, further increased tensions along the usual line of class, ethnicity and regional rivalry, to mention a few. As a result the coming 2019 general election might be a risky one.

New Foreign Policy Alliances, The Left Decade, Regional Cooperation and Necessary Critical Remarks


Although some foreign policy moves by the Morales-administration have been relatively well covered by Western media outlets, others are not. Business deals and closer alliances with states such as China and Russia, as well as dealings with Venezuela or Cuba, get a reasonable amount of coverage and analysis, for various reasons. These interactions are real and interesting, in particular what goes on with the regimes in China and Russia, as these countries constitute new partners. To be brief, both are making investments in Bolivia. The Chinese are present throughout the economy, but the largest investments revolve around infrastructure and, as usual, extraction of raw materials, most notably lithium (more later). The Chinese were also given the task of building, launching and providing credit for Bolivia’s first satellite, which according to government sources will “serve telecommunications in Bolivia” and allow it to “sell services to the private sector as well as neighboring countries” and thereby “bring incomes of up to 40 million dollars a year to the state.” The Russians are, through the state-owned company Rosatom, involved in setting up Bolivia’s first nuclear power program, which include, as of this date, one commercial and one research reactor for medial use. The cost of this project is stated to be 300 million dollars and is very controversial.

Skärmavbild 2016-12-01 kl. 16.39.36.png

President Vladmir Putin and president Evo Morales in Kremlin, 2013. Photo: Wikipedia Commons.

As stated some things get less coverage. The same goes for in depth analysis. One key issue that is often omitted and deserves a mention is Bolivia’s relation to the surrounding region. It is also crucial to reflect upon how the relations to the region have developed during the Morales-administration, in particular how relations developed under the Morales-administration and under what is sometimes called Latin Americas “left decade” or “second independence.” One should state that there are different points of views, however, the critical one deserves some attention – especially considering it gets far less attention and, also, deviates from common perception. On the critical side, some scholars argue, quite convincingly, that regional cooperation has either declined or not evolved as much as expected considering that a major part of the countries in the region, at one point or another during the past decade, were governed by administrations to the political left who stated the value of “regional cooperation” and “mutual interests.” The key is that for a significant number of years, nearly 300 million of the regions total of a little more than 400 million people were governed by administrations to the left.

Considering this historical “awakening” and “liberation” of Latin America from the North American overcoat (the United States was either bogged down in the Middle East or more interested in, for many reasons, East Asia or the “Pacific”), these scholars argue that one could have expected that governments who confessed to “regional unity” and “cooperation” would have taken more concrete steps to make these things real. The critical scholars argue that the successful, yet resource based development models, have because of resource based patterns, undermined any deeper cooperation. The key thing to understand is that these countries in the region, be it Brazil, Argentina, Bolivia, Chile or any else, are still to a substantial degree, suppliers of raw-materials in the larger context of the world economy. Many of these countries also sell more or less the same raw-materials, with slight variations. What this means is essentially that the countries in the region compete with one another, sometimes less and sometimes more. Yet on a fundamental level they are locked in the mode of competition rather than cooperation. According to critical scholars the region cannot advance any form of more meaningful cooperation as long as these resource-dependent patters dominate the economies in the region, which they have done historically. One should note, once again, that the left administrations have founded their development projects on these patterns and many of these administrations have been more or less unsuccessful or reluctant to diversifying their economies as long as they could transfer export earnings to the social programs that have legitimized their rule. Problems with these development models, and the deep vested interests in the political economies of the countries might become ever more apparent, but these are, nonetheless, problems many countries in the region have dealt with historically and, one could argue, have learned very little from, in particular the political elites – which, generally, have benefited from the status-quo.

According to critical scholars, what is outlined above is somewhat of a “lost opportunity” and somewhat “tragic”. One should not understate the social advancements, which are, on a regional level stunning, but one could and should, also ask critical questions about the long-term foundations for those advancements and if advancements can continue in less beneficial conditions and – meaning administrations cannot longer benefit from export booms. One could also, as a larger perhaps overarching reflection, think about the role of Latin America in the world economy. As of now, one could very well draw the conclusion that Latin America, under administrations to the left, has accentuated its role as a more or less subordinate supplier of raw materials to the wonders of others in the world economy. This is not to take away the advancements but the, albeit gloomy, take on the fundamentals of the “left decade” and its limits, does deserve contemplation.

Corruption: Part of Life and Source of Tension


Before diving into more depth about the challenges of the future, it is essential to deal with corruption, a key source of tension. Although it is somewhat unclear if the Morales-administration stands out vis-à-vis previous administrations on issues of corruption, there are a few things that might influence expectations and therefore popular reactions to the, undeniable corruption that exists. First of all, Morales made early promises to crack-down on corrupt officials. This was a cornerstone of his campaign. Second, it is also reasonable for people to expect that an administration that claims to be “one of the people and for the people,” is scrutinized accordingly. Third, the last ten years of growing public funds, much because of petro-industry revenues, have created a pool of resources that many would like to have a piece of, legally or illegally. To be clear: everyday corruption has always been a part of life in Bolivia and Latin America in general. In fact everyday type of corruption might cause occasional irritation but is, nonetheless accepted within certain boundaries (for example it is a common practice to drive to a party, enjoy alcoholic beverages and then drive home intoxicated – if the police happens to stop you a small bribe will solve the problem – problems only arise if you happen to hurt someone severely). Still, high-level corruption within the political and legal apparatus is, unlike everyday corruption, a constant source of anger. As a result, there is a widespread and reasonably grounded belief that corruption with high-level sectors is close to endemic, especially as officials (many of them at the local levels) try to make the best of their, often limited, time in power. Media outlets, almost exclusively the ones tied to the opposition, also spend a considerable amount of resources to uncover stories of corruption or other illegal practices by officials. This is typically where journalists put themselves in danger.

Looking into the future there are fundamental questions to be asked about the economy and the long term basis for it. As stated before growth and social programs, and thus also poverty reduction, have been facilitated by revenues from a few key sources, mainly the petro-industry. To be clear about how important the petro-industry is one should consider the following: it accounts for about a third of government revenues, 80 percent of exports, and 18 percent of GDP. This is, as countless amounts of evidence suggest, a very vulnerable position for any economy. Consider also the following: Bolivia has, during the last decade, been selling vast quantities of natural gas to Brazil and Argentina. These sales have financed the “socialist revolution.” The problem however is that market conditions have changed drastically. Sure natural gas (Bolivia’s main export) has not taken the same deep plunge as crude oil but prices have nevertheless dropped enough to cause concern. At the moment, deals with Brazil and Argentina are regulated by long term agreements, ending in 2019 (yet another reason besides the general election for 2019 being a key year). In line with the current agreements, which were signed when market conditions were much more favorable (and both Brazil and Argentina had governments to the left), Bolivia is currently selling natural gas at inflated prices, roughly twice market prices (although minor adjustments are made continuously). Meanwhile both Brazil and Argentina have made efforts to be less dependent on Bolivia in the future. Although the policies by trade partners can change (for better or worse) due to many factors (the state of the economy in these countries, resource depletion, geopolitics and so on) the future of any country should, ideally, not be so dependent on a few resources or political developments elsewhere, as Bolivia currently is. Furthermore, as elaborated above, other countries in region basically compete with the same raw materials.

Of course the political leadership is well aware of that the economy should be less resource dependent. As a result there are ambitious investments to industrialize and diversify the economy. However, as more critically inclined scholars have pointed out the vast majority of these investments, particularly in terms of size, are in one way or another tied to keeping the petro-industry going. Investments of such a nature can be infrastructure (pipelines and so on), investments to further increase production (tied to productivity) or to make more sellable products out of the petroleum itself (example: chemicals or plastics). Fundamentally this means revenues from the petro-industry are, to a very high extent, being re-invested in the industry itself or in investments highly related to it. To be fair, some of these investments make sense. Reasonable investments tied to the petro-industry are ones that add value, which in the case of the petro-industry means creating more refined products that can be exported at a higher price. One such refined product is standardized LPG (liquefied natural gas). Following this logic, among the major investments of the Morales-administration are in so called liquid separation plants. These plants, explained very briefly, are used to produce LPG as well as other high value liquids that are used in various industrial processes. If once considers that Bolivia should try to make the best of the raw materials it is already committed to extracting, these investments make sense. However, one could easily, by looking at the size of other investments into “new” industries not tied to the petro one, conclude that not enough has been done, especially considering the administration has had ten years at its disposal. Despite that some of the “new industries” serve important domestic needs, particularly the ones tied to food industry, it remains unclear if these industries are competitive enough to expand on regional or international markets.

In this context one should also mention that the country is in the final steps of making use of its vast lithium resources, a step that has been awaited for some time. Lithium is essential when producing high capacity batteries used to power a variety of modern products, including smartphones and – herein lie the expectations for Bolivia – electric cars and, equally important, battery based energy storage systems. Given that Bolivia has up to 70 percent of the world’s lithium resources, the Morales-administration is confident that the country holds the key to its own future. Morales has even stated that Bolivian lithium is “the hope of humanity.” Extraction, however, is tricky. First of all, Bolivia is not even close to having the technology needed to extract these resources without foreign involvement. Thus, a foreign partner is inevitable. Up to recently, only Western companies, which Morales has a hard time with and vice-versa, had the necessary technology. Now the Chinese are involved, which Morales finds is a better alternative. Consequently the first shipments, no large quantities but still significant, went to China. Second, environmental concerns have been raised about extraction of lithium. These concerns are serious and evidence suggests extraction might be very harmful if not conducted properly. Third, the site where the resource is concentrated, the salt lake of Uyuni, is a major tourist attraction and is widely considered a national treasure. This makes extraction an even more sensitive matter. Nonetheless extraction has begun. What the future holds, and to what extent extraction adds up to the “raw-material”-export dependency pattern, remains to be seen. At the very least efforts must be made, by the Morales-administration and future administrations, to make something else that can sustain the country beyond or along side current raw materials.

Demography: Putting the Young to Work


Another, often overseen, but nevertheless key issue concerning the future is demography. As many developing countries, Bolivia has a favorable demographic profile. This means a large portion of the population has either just entered the workforce or is about to. It also means a relatively small portion of the population is elderly (or rather “not in the workforce”). As a result, a small portion of the population is in need of often costly support systems and the like. Of course turning “favorable demographic profile” into something substantial, like economic growth, depends on policies but the profile does indicate one thing: potential.

Skärmavbild 2016-12-01 kl. 16.43.48.png

On that note we should consider the following. Although Bolivia now enjoys one of the lowest unemployment rates in the region (numbers vary from slightly under 3 percent to 7 percent depending on source and measure), this does not take into account underemployment. As larger portions of the youth go through the education system, in particular higher education (thanks to social reforms), they then have expectations and skills which have to be accommodated within the economy in order for them to contribute and be of use. In a growing economy, such as the current one, they might find a way to accommodate themselves. However, any change in economic fortune (as outlined before), carries great risk for both the individuals and the society as a whole. Sure the performance of the economy has led to an increase of business units by a factor of four (or more) the last ten years, which in theory could accommodate new additions to the workforce. Yet, it is highly unclear what these new businesses are exactly and what kinds of skills work in them require. As hinted before it is difficult to know how solid and successful programs of industrialization and diversification really are until the economic tide has turned.

Final notes: Globalization, Development and the Role of the State


Despite these uncertainties (and they should be taken seriously) there are perhaps more general implications or say lessons from the Bolivian “turn-around.” First of all, it goes to show that resources can, if properly managed, be used to advance social goods. Moreover, the active state policies undertaken by the Morales-administration have proved successful in combating the often disruptive and dystopian forces of neoliberal globalization of which Bolivia has had its fair share. All in all what has taken place in Bolivia, despite its limitations, provides ammunition for an updated discourse on globalization, development and the role of the state.

The author is interested in different interpretations of the developments in Bolivia. He can be reached at: salvador.perez.sp@gmail.com

*Joel Alvarez, who was kind enough to let me use the first photo without charge, is a Swedish photojournalist and university lecturer based in Mexico City. His work can be found at: www.joel-alvarez.com

Frånvaron av en nyanserad debatt om säkerhetspolitik

Av Micaela Wannefors


Med anledning av att delar av regeringens utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten blivit kända lyfts svensk säkerhetspolitik och ett eventuellt Natomedlemskap ännu en gång upp på agendan i svensk medierapportering. Bland annat debatterades ämnet av Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande, och Stig Henriksson, ledamot i försvarsutskottet och försvarspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i Sveriges Radios P1 Morgon den 2 september 2016.

Utredningen har ännu inte offentliggjorts, utan presenteras med största sannolikhet under nästa vecka, men utan att analysera läckta delar av utredningens innehåll (av analytiskt och ej ställningstagande karaktär) är bevakningen i svensk media ytterligare ett exempel på den ensidiga debatt som förs inom ämnet svensk säkerhetspolitik, där man kan skönja följande karaktärsdrag:

  • Svensk media vidmakthåller en ytlig analytisk plattform för debatt, må vara av bekvämliga eller nyhetsvärderingsskäl. I debatten i P1 Morgon låter man representanter från två välkänt motsatta läger – Vänsterpartiet och Liberalerna –, tillika väletablerade legitima röster i den svenska säkerhetspolitiska debatten, vädra sina standardargument.
  • Avvikande ståndpunkter eller representanter från civilsamhället ges inte uttrycksutrymme i traditionell medierapportering.
  • Begreppet säkerhet och svensk säkerhetspolitik rör sig inte utanför de konventionella definitionerna, utan hålls fast i militära termer.
  • Svensk medias säkerhetsparadigm utmanas inte, utan fortsätter begränsas till Sveriges (militär)strategiska position i Östersjöområdet, Rysslands aggressiva upprustning, avskräckningspolitik, konfliktavhållning och Natos förmåga eller icke-förmåga att bidra till trygghet och säkerhet för det svenska folket.

Bara under 2016 har vi sett flera exempel på hur svensk medierapportering i säkerhetsfrågor har ett genomgående beteende av att avlegitimisera och frånkoppla alternativa röster, ståndpunkter och representationer, trots folklig förankring. I Sveriges främsta och mest tongivande nyhetskanaler – och i synnerhet våra stora dagstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – ser vi hur debattartiklar och ledare som inte bara förespråkar ett Natomedlemskap, utan även förminskar och fasar ut den motsatta ståndpunktens mediala utrymme, avlöser varandra. I DN:s debattartikel “Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” (6/1) argumenterar exempelvis en rad av tidningen titulerade ”försvarsdebattörer” för att det är rädslan att provocera Ryssland som ytterst ligger till grund för svenskt Natomotstånd.

Natodebatten har i svensk media i mångt och mycket reducerats till ett outtröttligt ogiltigförklarande av meningsmotståndare, både i fråga om sakargument och i definitionen av legitima röster i försvarsdebatten. Den senare tendensen belyser Erik Helmerson i sitt ledarinlägg “Bra att kulturen talar Nato” (28/1), publicerad i samband med och som reaktion på presentationen av den politiskt oberoende Natoutredningen, med Lars Ingelstam i spetsen: ”Med sin Natoutredning, som läggs fram i dagarna, sluter sig Oscarson till en historisk kör av intellektuella som envisas med att pålästa peta i politiken – Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman… Det är både utvecklande för debatten och modigt.”

Almedalsveckan (3-10/7) sammanföll i år med Natos toppmöte i Warszawa (7-9/7), och vips fick svensk nyhetsrapportering ett guldläge att under en mer än en veckas tid återigen ge den svenska säkerhetspolitiska debattens mest etablerade röster utrymme att reflektera över Sveriges vara-eller-icke-varande i Nato. I DN ser vi till exempel artiklar i ämnet den 5/7, 7/7, 13/7, liksom diskussionerna mellan Finlands och Sveriges statschefer bara veckor dessförinnan (19-20 juni).

Erik Helmerson skriver i sitt ledarinlägg:

“Ett av de fenomen som orsakade utredningen sägs vara det ”tysta” svenska närmandet till Nato som senast tagit sig uttryck i värdlandsavtalet. Var finns debatten? undrar författarna. Ett svar kan vara att den uteblivit eftersom svenskarna inte haft stort att invända. Det finns ännu ingen majoritet för ett medlemskap, men knappast heller mot ett närmande. Rysslands agerande under Putin ger skäl till oro och Nato uppfattas fullt rättvist som ett skydd.”

Ur detta perspektiv framstår tydligt ett orsakssamband mellan den icke-existerande bevakningen av Natokritiska röster eller representanter för andra alternativa ståndpunkter i svensk media, minst i den ledande nyhetsrapporteringen (DN, SvD, SVT och SR) och svensk opinion för Nato, som enligt mätningar i år har ökat.

Media och rekonstruktion

Reconstruction as a Solution to the Problems of Media Content and Form

I teorin skulle en politiker idag kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati och där fackföreningar och andra institutioner försvagats. Massmedia har till stor del  stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Men hur kan media användas för att demokratisera och förbättra samhället?

Av Jonathan M. Feldman,
översatt från engelska av Salvador Perez och Sanna Lind

Media är organiserat i en hierarki som en del kommunikationsteoretiker kallar en kommunikationskedja med publiken i botten, eliterna högst upp och journalisterna i mitten. Mediehierarkin manifesteras som tydligast under kriser och andra sorters nyhetshändelser som ger upphov till intensiv mediebevakning. I Sverige utgör dags- och kvällstidningarna en av de viktigaste informationskällorna för människor. År 1990 uppgav 87 procent att de läste en morgontidning minst tre dagar i veckan och 35 procent läste en kvällstidning minst tre dagar i veckan. År 2014 var dessa siffror nere på 58 respektive 10 procent. Under 2014 läste 38 procent en morgontidning på nätet och 27 procent läste en kvällstidning på samma sätt. SVT:s tittartid har minskat från 43 procent till 35 procent från 2002 till 2007. Under denna tidsperiod har också Sveriges Radios lyssnarandel minskat från 52 till 48 procent. År 2014 var SVT:s TV-tittare 35 procent i förhållande till TV4s andel på 30 procent. Under intensiva perioder av politiskt fokus kan SVT nå ungefär en miljon tittare, till exempel såg 949 000 på partiledardebatten den 6 oktober 2013 mellan 20.00 och 21.00.

Ubåtsjakten under 1980-talet utgör i likhet med politiska valvakor ett exempel på en period av intensiv mediebevakning. I det här fallet nådde det sin höjdpunkt då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund vid marinbasen i Karlskrona år 1981. Den intensiva mediebevakningen ledde till en mer militärt präglad nyhetsrapportering och grundade sig i en logik som kopplade samman en aktuell händelse (ubåtar i svenska vatten), ett inramningssystem (framing system) med kontinuerliga expertutlåtanden i media. Delar av den här logiken kan förklaras på följande sätt:

“När händelser eller kriser av militär karaktär upptäcks finns det en institutionaliserad mekanism för att göra händelser till föremål för säkerhetspolitiskt intresse och sätta dem på dagordningen. Det är skälet till att upptäckten av utländsk ubåtsverksamhet omedelbart hamnade på agendan som ett ”nytt” militärt hot i fredstid under 1980-talet. Marinen och underrättelsetjänsten var redo, och gav snart en enorm mängd information om dessa aktiviteter; det rapporterades om att mer än 500 incidenter under 1980-talet sannolikt var ubåtskränkningar.” (Johan Eriksson, “Agendas, Threats, and Politics: Securitization in Sweden”, 1999)

Stycket berör dock inte den nyckelroll som en del politiker antog när de utnyttjade hoten för att realisera sina egna politiska ambitioner. De blev politiska entreprenörer; de försökte mobilisera den allmänna opinionen kring en offentlig fråga som de har mer eller mindre kunskap om. Ubåtsjakterna gynnade exempelvis de borgerliga partierna, särskilt Moderaterna, och för Carl Bildt innebar ubåtsjakterna ett politiskt genombrott.

Experter, politiker och journalister

Det akademiska systemet utbildar många journalister och aktivister i sociala rörelser och kan därmed bidra till att forma inramningssystemet på sikt medan experter, ofta med anknytning till akademin, ger information som flödar genom hela kommunikationskedjan. Media och politiska entreprenörer använder ofta selektivt experter som de anser vara legitima. Den avgörande roll som urvalet av experter kan spela illustreras av olika nyhetshändelser och hur expertens legitimitet formar inramningen av händelserna. Den svenska militäranalytikern Niklas Granholm som arbetar på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) utgör ett intressant exempel. Under sommaren 2015 var Granholm det viktigaste inslaget i artikeln ”Ryska ubåtsövningen skickar tydlig signal” i Svenska Dagbladet. Granholm hävdade att Ryssland planerade en militärövning i Arktis med tre nya kärnstrategiska ubåtar som skulle sända ”en tydlig signal om att Ryssland är på väg mot nytt globalt inflytande.”

Den här inramningen är baserad på centrala aktörers olika uttalanden, och dessa aktörer består framförallt av militärexperter och politiska entreprenörer. Vi kan börja kartlägga processen genom att undersöka följande data. Först och främst var Granholm den enda källan i den tidigare citerade artikeln. För det andra visar en Google-sökning genomförd 17 oktober 2014 att kombinationen av ordet ubåt och Granholms namn ledde till 616 träffar medan ”Niklas Granholm” gav 2490 träffar. Med andra ord är sökningen ett tecken på att mycket av Granholms medienärvaro är knuten till diskussionen om ubåtar, närmare bestämt 24,7 procent av Google-träffarna. Det är inte förvånande eftersom 33,6 procent av hans närvaro är knuten till Ryssland. I själva verket är en betydande andel av medierepresentationen av olika anhängare eller motståndare till svensk utrikespolitik knuten till omnämnanden av Ryssland eller ubåtar (tabell 1 appendix i pdf-fil).

Tabell 1 (pdf) visar att vissa anti-Nato eller antimilitaristiska talespersoner har vad som skulle kunnas kallas för en rimlig grad av mediemakt, men nyckelrepresentanter som ordföranden för Svenska Freds och Skiljedomstolen hamnar i medieskuggan av representanter för utrikespolitiskt status quo. Tabell 1 visar tydligt att rollen som expert och politisk entreprenör vanligtvis innehas av samma person. Politiker, regeringsmedlemmar, kulturarbetare och aktivister måste i regel utgå ifrån samma inramning som porträtterar Ryssland som ett hot eller potentiellt hot. Det gör det mycket svårt att få utrymme till att formulera alternativa omvärldsanalyser som bygger på andra antaganden. Ibland har politiska entreprenörer som Hans Blix legitima meriter medan vi i andra fall förväntas anta att entreprenören har den nödvändiga expertisen. Värdet av en viss expertis är givetsvis relativt, men vissa politiska entreprenörer har djupare förståelse och mer kunskap om vissa frågor än andra.

Det bästa sättet att illustrera problemet är att undersöka i vilken utsträckning vissa termer associerade med en genomgripande syn på utrikesfrågor dyker upp i den offentliga eller akademiska diskursen. Av tabell 2 (appendix pdf) framgår att externa hot mot Sverige har mer representativ makt än en genomgripande utrikespolitik som skulle göra att Sverige verkade för avspänning. Till exempel har sökordet “förtroendebyggande åtgärder” och ”Ryssland” ungefär 9 000 träffar medan sökningar relaterade till Ryssland som hot har från 23 000 till 28 000 träffar. Tabell 2 visar också att Sveriges nära handelsförbindelser med Ryssland har mindre medierepresentation än Ryssland som potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Den betydelse handeln med Ryssland har för svensk säkerhet nämns nästan aldrig i den akademiska diskursen.

Den nyckelroll som akademin spelar för att reproducera eller forma systemet kan inte förstås till fullo förrän vi undersöker hur legitimiteten hos flera institutioner har förändrats och att vissa institutioner förfogar över större förtroende hos allmänheten än andra (tabell 4 appendix pdf). Allmänheten har generellt inte stort förtroende för kvällstidningen Expressen och trots att förtroendet är större för regeringen och riksdagen har även det sjunkit de senaste fem åren. Allmänheten har däremot förhållandevis stort förtroende för svensk radio, tv, dagstidningen Dagens Nyheter och, allra mest, det högre utbildningssystemet. Allmänheten har inte bara större förtroende för dessa tre institutioner, nivån har även varit konstant över tid. Detta gäller trots att institutionerna bevisligen reproducerar en medieideologi som filtrerar bort det som utmanar status quo. Akademiska källor (representerade av Google Scholar) och andra källor (representerade av Google där träffar oftast drivs av återanvändningen av information från nyhetskällor) tenderar att underrepresentera en mer kritisk utrikes- och säkerhetspolitisk diskurs. I den akademiska diskursen får nyckeltermer relaterade till externa hot mer uppmärksamhet än hur Sverige skulle kunna minska internationella spänningar och militarism genom att reducera den egna vapenexporten eller genom att främja förtroendebyggande åtgärder. Märkligt nog negligeras handeln med Ryssland som en faktor som formar svensk utrikespolitik, och ryska hot behandlas utan större hänsyn till handelns förmildrande effekter. Även om Sveriges handel med Ryssland minskade under 2012 och 2013 var Ryssland Sveriges 13:e största exportmarknad och 7:e största importmarknad (år 2013). Det mest anmärkningsvärda är att Sverige är en av de tio största utländska direktinvesterarna i Ryssland. Enligt den ryska centralbanken var svenska direktinvesteringarna i Ryssland 15,8 miljarder dollar till och med den 1 januari 2013.

Möjligheterna till ett nytt medieutrymme

Det finns flera begränsningar i både de stora massmediernas makt och i sociala mediers alternativa legitimitet. Först och främst har digitaliseringen förändrat hur många som tar del av nyheter. Denna sorts förändring ändrar inte nödvändigtvis tidningars makt, men det förändrar var de hittar sin publik. För det andra rör sig de yngre tittarna bort från TV-formatet. Under 2014 la 57 procent av personer i åldrarna 16 till 65 sin tittartid på TV-formatet men i spannet 16 till 29 var siffran bara 36 procent. Mer generellt tittar allt färre på TV, särskilt i koncentrerad form. För det tredje har yngre personer mindre förtroende för vissa etablerade TV och radioinstitutioner än äldre, men de har fortfarande förtroende för annan etablerad media som SVT, SR och Dagens Nyheter (tabell 5 appendix pdf). För det fjärde har förtroendet för sociala medier bland unga, till skillnad från äldres (65-74 år) förtroende till samma medium, en tendens att sjunka snabbare än förtroendet för etablerade medier (tabell 6 pdf). En sannolik förklaring är de rapporter som briserade år 2014 om att tusentals konton associerade till Microsoft, Google, Facebook och Yahoo har fått sina data överlämnade till amerikanska myndigheter var sjätte månad som ett resultat av hemliga domstolsbeslut. Den amerikanska underrättelsetjänsten så kallade PRISM-program samlar upp data från mestadels icke-amerikanska internetkommunikationer.

Att unga potentiellt rör sig bort från de etablerade massmedierna och  sociala medierna öppnar upp möjligheterna för engagemang i en medieplattform som ännu inte existerar. Möjligheterna och begränsningarna med en ny medieplattform kan analyseras med hjälp av två medieteorier. Faserna i massmedier kan förstås genom att först uppmärksamma två av de senare faserna i utvecklingen av TV:n. I centrum-periferi-modellen finns det inte längre ett monopol för offentlig TV. I början av 1990-talet började en rad hybridkanaler dyka upp som erbjöd ”all-round-program” men som också liknade public service (TV4 till exempel). Dessa förändringar innebär att det nu är svårare att bibehålla en normativ programpolicy eftersom tittarna själva kan sätta ihop sina egna tablåer som mycket väl kan skilja sig från majoritetens. Dessa mynnar ut i skapandet av nischade program. Utöver det ser vi en guldålder för demografisk ”targeting” vilket innebär att kanaler nu lägger avsevärda ansträngningar på att identifiera stora homogena subgrupper bland tittarskarorna. Denna centrum-periferi-modell blev dominerande under 1990-talet, även om det fanns en betydande rörelse bort från centrum – i Sverige de fem stora: SVT1, SVT2, och de kommersiella kanalerna TV3, TV4 och Kanal 5.

En annan mediemodell är ”upplösningsmodellen” som utmärks av extrem fragmentisering. I detta skede har mediecentrum disintegrerat och tittande är spritt över en myriad av kanaler. Det finns inga kollektiva tittarmönster som kan ses i tid eller rum och tittare delar bara sina tittarupplevelser med andra sporadiskt. Denna modell förutspås vara på plats när ”digitaliseringen är fullt implementerad och det digitala multikanalsystemet är operativt och använt.” (Anna Edin, “Times Have Changed: On the Relationship Between Swedish Public Service Television and the Viewing Public”, 2015) Vid denna punkt i utvecklingen finns det inte längre en ”majoritetspublik”. Upplösningsmodellen ligger fortfarande i framtiden även om trenden mot fragmentisering redan är stark.

Problemet med prognoser av det här slaget är inte att de inte fullt ut skildrar troliga förändringar i leveransplattformar. Problemet är snarare att de inte skildrar potentialen i en tillbakagång till en tidigare modell där allmänheten sökte ett mer aktivt förhållande till att skapa innehåll och forma medienätverken. Sådana nätverk kan fylla det vakuum som skapats av fragmentiseringen. Därtill misslyckas dessa prognoser med att förklara populariteten hos en rad hårt mediebevakade event såsom välgörenhetsgalor eller Melodifestivalen. För det andra kan bakgrunden till möjligheterna och begränsningarna också delvis ses i politikens medialisering, ett koncept utvecklat av Jesper Strömbäck. Han har formulerat en teori i vilken media vinner makt mot både mellanmänskliga kommunikationer och politiker och därmed etablerar sig som ett agendasättande system relativt oberoende av båda. Media blir därmed mindre känsligt för politiker och politiker blir mer känsligt gentemot media. Vad som saknas i det här perspektivet är att det misslyckas med att förklara hur medieinstitutioner kan förlora legitimitet, hur face-to-face kommunikation kan kombineras, och hur legitimitet och idéers ursprung kan spela en viktig roll. Det är här som rekonstruktiv media kommer in i bilden.

Rekonstruktiv media

Idén bakom rekonstruktiv media är att media kan bli ett verktyg med vilket det är möjligt att omforma samhället genom demokratiska principer. Kontrollsystemen som politiker hålls ansvariga genom blir svagare i ett samhälle som präglas av byråkrati eller i ett politiskt system där fackföreningarna och andra institutioner försvagats. Även massmedia har byråkratiserats när den stöpts om i enlighet med rådande passiviserande mekanismer, det vill säga när ett fåtal medieaktörer dikterar villkoren för en passiv massa. Sociala medier som alternativ till denna modell kommer att nå en återvändsgränd på grund av flera faktorer som innefattar: användandet av mediekommunikation som ett substitut till face-to-face dialog, den potentiella innehållslösheten i sociala medier som ett återanvändningssystem för intellektuellt innehåll som utvecklats någon annanstans, och spridningen av kommunikation som ett potentiellt svagt svar på både politikers och medias koncentrerande makt.

Det rekonstruktiva alternativet kan förklaras på följande sätt: tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan politiken (regeringen/staten), media och en mobiliserad grupp medborgare. Medan Strömbäck diskuterar vad som är eller inte är antingen politiskt eller drivet av media gör han inte skillnad mellan vad media förmedlar och organiserar och vad som förmedlas och organiseras av ett nätverk medborgare. I boken Communication Power skriver Manuel Castells att ”om du tänker annorlunda kommer kommunikationsnätverk fungera annorlunda under förutsättningen att inte bara du, men även jag och många andra väljer att bygga nätverken som omger våra liv.”

Det grundläggande problemet som illustreras ovan är separationen av kunskap och makt, där kunskap är djupgående analyser och idéer om omfattande problem och där makt är förmågan att stödja medvetenhet, förverkligande av idéer och implementering av reformer. Vi kan därför definiera det rekonstruktiva projektet på följande vis. Först och främst är innehållet i media lika viktigt som dess form. Studiecirklar kan spela en nyckelroll genom att analysera sociala problem och sedan presentera djupgående lösningar för allmänheten. I ovanstående exempel skulle det involvera att främja idéer som att skapa civila alternativ till vapentillverkning, skapa jobbstegar till kvalificerade jobb för marginaliserade grupper och att länka samman grön teknologi till kooperativ som tillverkar energisystem lokalt. Information genereras av grupper som använder media snarare än tvärtom, att media använder grupperna. Om man elektronisk länkar samman flera sådana grupper kan de utbyta idéer. Poängen med att ett sådant system är att det bygger på interaktion och delaktighet snarare än att några få aktörer förmedlar nyheter till en passiv publik. Idag väljer media att iscensätta idén med en gemenskap genom att sätta ett dussin människor som har de valt ut i en studio. Istället skulle media kunna användas för att länka samman grupper och människor som kommunicerar med varandra i realtid.

För det andra betyder inte oberoende från staten samma sak som att utnyttja det oberoendet för massmobilisering. Om en grupp som organiserar en händelse som de kan utforma och styra både vinner medias uppmärksamhet och organiserar sina egna medier för att koppla händelsen över flera utrymmen (definieras av båda platserna och distributionskanaler) blir media mer beroende av gräsrötternas mobilisering. Castells skriver: ”Det faktum att politiken i huvudsak utspelas i media betyder inte att andra faktorer […] inte är betydande för att avgöra resultatet av politiska tävlingar. Inte heller innebär det att media är makthavare […] de är en arena för maktackumulering.”

För det tredje, makten som styr vad media säger och gör är vanligtvis antingen politiker eller medieproducenter/ägare av mediekoncerner. När politiker anpassar sig till massmedia börjar media att styra innehållet. Det innebär att media inte längre reflekterar vad en politiker säger utan sätter själv agendan. Ett exempel på detta skulle kunna vara debatten om svensk utrikespolitik där det grundläggande antagandet om ett ryskt hot mot Sverige etablerats under veckor, månader och år av svensk nyhetsrapportering. Debatten är alltså upplagd från början och kan ofta begränsa utrymmet för vad en politiker kan säga. Som tabell 1 (appendix pdf) visar kan politiker, politiska entreprenörer eller intellektuella skilja sig åt i vilka idéer de förmedlar beroende på vilken diskurs de företräder. Men tabell 2 (appendix pdf) visar tydligt att det finns en ojämn utveckling och representation av idéer; vissa idéer anses vara bättre än andra idéer.

Alternativet till båda är utformandet av ett medborgarnätverk som drivs av en social rörelse. Det skulle kunna leda till att när en grupp politiker har större mediemakt och kontroll över information och beslutsfattande känner sig media tvunget att reproducera eller relatera till det.

Det behövs studier och analyser av vad staten, till skillnad från massmedia, reagerar på. En politiker skulle i teorin kunna titta på den ojämna fördelningen av makt mellan idéer och helt enkelt besluta sig för att stödja de idéer som är mest populära vid det givna tillfället. Med detta som bakgrund kan vi se Moderaternas senaste positionsändring i frågor som migration och tiggeri som ett möjligt svar på konkurrensen från Sverigedemokraterna. Alternativt kan vi se att allmänheten, på grund av en ojämn fördelning av makt mellan idéer, beslutar att stödja parti X som blir mycket populärt. När ett annat parti, säg Y, försöker tävla med X, betyder det att de enbart reagerar på politik eller media? Det rekonstruktiva alternativet utgår ifrån att det existerar en tredje möjlighet, det vill säga att en grupp kan förespråka och organisera sig runt och stödja idéer som finns längre ned i hierarkin men som är knutna till genomgripande lösningar.

Flera modeller visar hur det är möjligt att kombinera sociala medier med faktisk handling. Dessa modeller inkluderar exempelvis Occupy-rörelsen och arabiska våren, som byggde på mekanismer som Twitter och Facebook, och Global Teach-In den 25 april 2012 som byggde på kommunikation via e-post, en webbsida och interaktiv datorbaserad kommunikationsmjukvara. Problemet med Occupy-rörelsens horisontella karaktär visade sig vara ett ganska svagt inre pedagogiskt utbildningssystem. På grund av det började rörelsen att fokusera på taktiken att ockupera parker och andra offentliga platser istället för att formulera alternativ politik och upprätta nya institutioner.

Medieforskare utgår ifrån att allmänheten antingen är konsumenter av massmedia (som radio och TV) eller användare av sociala medier. Den tidigare tenderar att betona ägandestrukturer, beslutsfattningsbyråkratier och en organisationsform där innehållet är skapat av få men förmedlat till många. Den senare tenderar att betona den ytliga kontrollen användaren av sociala medier har över sitt eget Twitter eller Facebook-konto. Den senaste NSA-relaterade skandalen började ifrågasätta denna ytliga kontroll och det ledde till förlorad legitimitet. Problemet kvarstår dock att det är skillnaden mellan den förra och den senare typen av media som ofta leder till centraliserad kontra decentraliserad ytlighet. Det är givetvis möjligt att föra fram ”djupt” innehåll på nätet och sociala medier. Problemet är att det mest sofistikerade innehållet kräver förhållandevis sofistikerade mottagare. Dessa mottagare är ofta få till antalet och begränsade av den strukturella ytligheten i universitetssystemet och i de sociala rörelserna. Termen strukturell ytlighet innebär att aktörer som i teorin främjar upplysning egentligen gynnar ytlighet. Denna ytlighet uppstår genom en så kallad ersättningseffekt där en idé som låter radikal ersätter en som verkligen är radikal. Radikal betyder i sammanhanget något som angriper ett problems grundorsaker.

Gapet mellan intellektuella och genomgripande lösningar har dokumenterats av flera analytiker. De hävdar att det inte bara är tillräckligt att peka ut eliter eller etablissemanget som vilseledande. Istället kan den oppositionella vänstern själv vara inne på fel spår. Kort sagt dras många intellektuella till idéer högt upp i hierarkin. Detta fokus på populära koncept ger de intellektuella en följarskara, forskningsmedel, berömmelse, möten med politiker och så vidare. I ett sådant system avancerar den enskilde intellektuelles makt, men inte nödvändigtvis kunskap eller lösningar. Den klassiska brytningen mellan intellektuella och allmänheten analyserades av C. Wright Mills i The Sociological Imagination. Där argumenterar Mills för att intellektuella bör blottlägga strukturer snarare än att enbart redogöra för abstrakta idéer eller empiriskt drivna banaliteter. Alternativen kräver: (a) identifiering av orsakerna till problemen, (b) utveckling av djupgående lösningar och planer, (c) skapandet av maktmekanismer för att främja lösningarna med, och (d) nödvändiga kontrollsystem, väldesignad implementering, feedback-system och översikt.