Avvakta med slutsatserna efter mötet mellan Trump och Kim Jong-Un

---

Av Salvador Perez

---

 

I onsdags förra veckan träffades USA:s president Donald Trump och Nordkoreas högste ledare (i klartext: diktator) Kim Jong-Un i Singapore. Ett huvudsyfte med mötet var att bygga relationer mellan länderna och därmed försöka förmå Nordkorea att ge upp sitt kärnvapenprogram. För den totalitära regimen i landet utgör  kärnvapen en garant för att få vara kvar vid makten. Dessutom är kärnvapen ett förhandlingskort gentemot det internationella samfundet och grannländerna. I ett internationellt system som alltjämt präglas avskräckning, inte minst med kärnvapen, har länder med tillgång till sådana vapen trumf på hand.

Inför toppmötet hade president Trump, i vanlig ordning, berättat för alla att han, “den fria världens ledare”, fått den hårdföre diktatorn till förhandlingsbordet. Avgörande för veckans möte i istället ett annat ett toppmöte: det mellan ledarna i Syd-och Nordkorea i slutet på april.  Att ledarna för Syd-och Nordkorea träffas är mycket ovanligt, men det förekommer. I vilket fall som helst var toppmötet i april historiskt. En uppmärksammad scen från toppmötet var när Kim Jong-Un vänligt tog Sydkoreas president Moon Jae-In i handen och för några sekunder förde honom till “fel sida” av den 38:e breddgraden – det vill säga in på Nordkoreanskt territorium. Jag har det nästintill inpräntat på näthinnan eftersom jag var i Sydkorea när det hände. Scenen mellan  ledarna varvades dygnet runt i alla tv-kanaler. Några menade till och med att det kanske var början på en återförening, ett enat Korea, vi fick se.

Veckans möte i Singapore var också historiskt. Ingen amerikansk president har tidigare träffat en nordkoreansk ledare. Ledarna undertecknade ett drygt tvåsidigt dokument. Det ska ses som en avsiktsförklaring. Dokumentet innehåller, som många också uppmärksammat, inget konkret – bara att länderna ska ha fortsatta samtal. I bästa fall är mötet och avsiktsförklaringen början på mer normala diplomatiska relationer. Sådana kan lägga ett lock på Nordkoreas behov av att att hävda sig militärt i närområdet. Det tjänar alla på. Mer normala diplomatiska relationer kan också påverka de militära övningarna USA håller i Nordkoreas närområde. Om USA kan ha ökad förståelse för hur de och sina allierade spelar i händerna på den nordkoreanska regimen är bra för alla – regionen är en krutdurk. Glädjande är också att Kina verkar gett sitt medgivande till att USA närmar sig Nordkorea (inget som berör Nordkorea händer utan Kinas medgivande – det är Kina som brukar hålla regimen om ryggen). Detsamma gäller att Japan, en annan spelare i regionen, är med på tåget. Enligt uppgifter vill landets premiärminister Shinzo Abe träffa Kim Jong-Un. Som jag nämnde har Sydkorea startat igång processen, därför  förtjänar och bör landet också vara i förarsätet i det som kommer. Allt annat är ohållbart.

Så långt är saker och ting på banan. Viktiga möten har ägt rum. Spelare i regionen har närmat sig varandra. Alla förstår allvaret i att ha en regim som den i Nordkorea runt knuten. Regimen signalerar någon slags förståelse för omvärlden. USA verkar vara beredda att bjuda tillbaka. Det som stör mig är snacket om att Trump, i och med mötet i onsdags, kan förtjäna Nobels fredspris. På kvällsnyheterna i TV4 menade någon, på fullaste allvar, att Nobelkommitten kommer att ha svårt att förklara sig om de väljer bort Trump.  

Jag vet inte om det är människor eller medier som söker rubriker eller inkomstbringande klick. Likväl är det beklämmande. En kärnvapennedrustning på koreanska halvön skulle vara stort och den person som på riktigt lyckas få till stånd en sådan förtjänar alla fredspris i världen. Ändå är sanningen att vi vet mycket lite om vad Trump och Kim Jong-Un kommit fram till.

Mer än något annat är Trump en person som söker efter uppmärksamhet och ett möte med Kim Jong-Un var ett enkelt sätt att få det. Trots att Trump har ett minst sagt komplicerat förhållande till pressen vill han inget hellre än att bli omskriven och därigenom odla sitt kändisskap Med Trump i Vita Huset liknar presidentskapet och politiken i Washington en dokusåpa. Därför är den internationella politiken, och därmed också situationen på den koreanska halvön, är ett sätt för Trump att odla sitt ego. USA:s närmaste allierade har sedan länge tröttnat, men hittills försökt hålla god min. När EU ställer rättmätiga krav på att Trump-administrationen ska ta hänsyn till gemensamma intressen biter Trump tillbaka. Som New York Times (för övrigt den tidning som stått i fokus för Trumps hatkampanj mot pressen) observerat gör Trump “fiender av sina vänner och vänner av sina fiender.”

Bli därför inte förvånade om Trump förstör allt med en tweet – till exempel för att vända bort uppmärksamhet när det knackigt på hemmaplan (exempel: Mueller-utredningen). Bli inte heller förvånade om Trump träder in i ett rum med generaler (han älskar sina generaler) och säkerhetsrådgivare och träder ut ur rummet med en helt annan idé om USA:s strategi för Koreahalvön och regionen. Den som tar det här med ett fredspris på allvar måste också ta in att Trump kastat både kärnenergiavtalet med Iran och klimatavtalet från Paris överbord. Att andra parter i Iranavtalet, bland annat Tyskland och Frankrike, gör stora ansträngningar för att rädda det säger allt om hur viktigt avtalet är för stabilitet i regionen. I fallet med Parisavtalet och ambitionerna i det står stora delar av civilisationen på spel.

Nobels fredspris till Trump? Nej tack!

Seymour Melman and the New American Revolution: A Reconstructionist Alternative

---

By Jonathan Feldman

---

 

On December 30, 1917 Seymour Melman was born in New York City. The 100th anniversary of his birth helps bring his intellectual legacy into focus. Melman was the most significant reconstructionist thinker of the 20th Century, championing alternatives to militarism, capitalism, and social decay by advancing a systematic counter-planning program for disarmament and economic democracy. His legacy remains of critical importance because today the United States is currently a society in which the economic, political and cultural systems are spiraling into an abyss. Economic and social reconstruction is the idea that planned alternatives to the incumbent mechanisms for organizing economic, political and cultural power exist in alternative institutional designs and matching systems to extend these designs.

The economic realities are well-known, defined by an economic system in which the richest 1% of the population controlled 38.6% of the nation’s wealth in 2016 according to the Federal Reserve. The bottom 90% controlled only 22.8% of the wealth. This wealth concentration is well-known and is linked to financialization of the U.S. economy which is matched by deindustrialization and the decline of the “real economy.” Melman analyzed this problem tied to Wall Street hegemony and managerial attacks on worker’s power in his classic 1983 study Profits without Production. Here Melman illustrated how profits –and thus power—could be accumulated despite the decline of industrial work and manufacturing. In fact, the rise in administrative overheads associated with the over-extension of managerial power actually helped reduce both the competiveness and competence of U.S. firms.

In politics, the Republican Party has emerged as a Trojan Horse society, helping to defund the welfare state and advancing the aims of the predatory warfare state. The 2018 defense bill signed by President Trump allotted about $634 billion for core Pentagon operations and allotted an addition $66 billion for military operations in Afghanistan, Iraq, Syria and elsewhere. More money was available for troops, jet fighters, ships and other weapons, even though there are millions of U.S. citizens living in poverty (40.6 million in 2016). Melman addressed the problem of the enduring post-war militarism of the U.S. in perhaps his most famous book, The Permanent War Economy, first published in 1974. The subheading of that book was “American Capitalism in Decline.” This economy emerged as way to consolidate the military largess bestowed on aerospace, communications, electronics and other war-serving industries, not to mention universities, military bases and associated institutions serving the military economy. This corporatist system, linking the state, corporations, trade unions and other actors was described by Melman in Pentagon Capitalism: The Political Economy of War, a 1971 book which showed how the state was the top manager who used its procurement and managerial power to direct these various “sub-managements.”

In culture, we see the reign of post-truth politics, in which politicians knowingly lie in order to advance political objectives and ideology makes facts irrelevant. A report by David Leonhardt and colleagues in The New York Times found that “in his first 10 months, Trump told nearly six times as many falsehoods as Obama did during his entire presidency.” The problem, however, is that the underlying system of U.S. governance has been based on many bipartisan myths. Melman’s career was based on trying to uncover such myths.

One such myth embraced by both the Republican and Democratic Parties was the idea that military power can be used without any limits. In Vietnam, Iraq and Afghanistan, the U.S. tried to defeat guerilla operations in which the opposing military was embedded in civilian zones. Attacking such areas deflated the U.S. military’s legitimacy with the projection of military power undermining U.S. political power in the region being attacked. In Vietnam, the U.S. lost politically and a backlash against that war triggered a domestic revolt. In Iraq, the toppling of Hussein pushed Iraq into the Iranian orbit, a country which is nominally a principal adversary of U.S. elites. In Afghanistan, the U.S. continues to fight its longest war with thousands dead and “no end in sight.” When it comes to terrorism, Melman saw terrorist actions as tied to alienation, individuals cut off and remote from social integration. Clearly social inclusion could remedy such a situation, but economic decline and an absence of solidarity simply compounded terrorist threats (whatever the diverse origins).

Another key myth was the ability to organize and sustain a “post-industrial society.” A report in Industry Week (August 21, 2014) noted that between 2001 and 2010, the U.S. economy shed 33% of its manufacturing jobs (about 5.8 million), which represented a 42% decline when controlling for the increase in the workforce. After controlling for increased in the working-age population during this period, Germany lost only 11% of its manufacturing jobs. While scholars debate whether trade or automation and productivity is more significant in causing such job loss, automation in a nation state serving to protect the domestic organization of work will clearly preserve more manufacturing jobs than others. In fact, the integration of automation and cooperative workforces can preserve jobs, a point made by Melman in his last great work, After Capitalism: From Managerialism to Workplace Democracy. Melman’s support for the domestic anchoring of jobs through proactive investments in civilian infrastructure including sustainable forms of alternative energy and mass transportation also belied the associated myths of globalization and free markets—both of which failed to automatically yield a proactive welfare state responsive to maintaining full and sustainable employment.

Alternatives to a Society Spiraling into Abyss

 

Melman believe in a revolution in thinking and acting centered on the reorganization of economic life and the nation’s security system. He believed the core alternative to economic decline was the democratic organization of workplaces. He favored the Mondragon Industrial Cooperatives in the Basque region of Spain as the exemplary model for such an alternative. These cooperatives went beyond the small scale, and potentially vulnerable, stand-alone “socialism in one firm” model of local cooperative enterprise. Mondragon has networks diversified lines of businesses, not only creating a more resilient system in the face of reduced demand in particular sectors, but also promoting the potential for job ladders such that workers could be more easily transferred from one job to another when job loss struck. Mondragon combines a technical university, development bank and cooperatives in one integrated system.

Melman believed that both political and economic decline could be reversed by vastly scaling back the U.S. military budget which represented a gigantic opportunity cost to the national economy. The other side of the $1 trillion military budget was a vast development fund which Melman believed could be used to modernize the U.S.’s energy and transportation infrastructure and reinvest in other areas of economic decay self-evident in collapsing bridges, polluted waterways, and congested transit systems. He linked urban under-development and deficits in ecological remediation to wasteful military budgets.

The program for demilitarization required four key elements, outlined by Melman in The Demilitarized Society: Disarmament and Conversion. First, he championed a comprehensive program for general and complete disarmament (GCD) in multi-lateral disarmament treaties of the sort favored by President John F. Kennedy and described in his famous June 10, 1963 American University address. Rather than have so-called “rogue states” disarm, all nations would coordinate their military budget and military power projection systems. In contrast to proliferation reduction strategies which beg the question as to why countries like North Korea would pursue nuclear weapons (to defend against a U.S. military attack). This was a program for not only nuclear but also conventional weapons reductions.

Second, disarmament treaties would be linked to a program of military budget reductions and alternative civilian investments. These reductions could pay for needed infrastructure improvements, including the need to rebuild mass transit and energy systems, a theme taken up by Brian D’Agostino and Jon Rynn in a series of studies. Alternative government investments in needed civilian areas could provide the alternative markets needed to help transition military-serving investments into more useful civilian activity.

Third, the conversion of military factories, bases, laboratories and affiliated institutions like universities could provide a way to recoup wasted resources and provide a security system for those threatened by military budget reductions. Conversion involved advanced planning and reorganizing workers, engineers, managers and technology. For example, at one point in the post-Vietnam War era, the Boeing-Vertol company (which made helicopters used in the Vietnam War) successfully produced subway cars used by the Chicago Transit Authority (CTA).

Finally, disarmament would also have to provide for an alternative security system which would maintain security even during a period of declining global military spending. Melman supported a kind of international police force useful in peacekeeping and related missions. He recognized that the multi-year disarmament process would still leave in place defensive systems as more offensive systems were initially scaled back. Melman recognized that Britain’s unilateral disarmament campaigns were political fiascos which made the left an easy political prey to the political right. In contrast, the GCD approach still left room for comprehensive cutbacks without the political fallout associated with claims that states were left vulnerable to attack. Verification and inspection systems would insure that cuts could be made safety and any cheating could be detecting by states attempting to conceal weapons systems.

Ideology and the Power to Plan

 

Where did the power come from to demilitarize the economy and change the degenerate state? Melman believed that workers’ own self-organization through cooperatives provided an essential mechanism to create the primitive accumulation of economic power which would have a significant political spin-off effect. He believed that once cooperatives reached a certain scale they would act as a kind of lobbying system to redirect the political culture to more productive and sustainable pursuits as opposed to predatory, militaristic and ecocidal ones.

The biggest obstacle to economic and political democracy lay not in technical or economic barriers, however. In a series of studies published in the 1950s, like Dynamic Factors in Industrial Productivity and Decision-Making and Productivity, Melman showed how cooperative firms could actually be more productive and efficient than normal capitalist enterprises. One reason was that workers’ self-management lessened the need for costly managerial supervision. Another reason was that workers’ had direct knowledge of how to marshal and organize the shop floor, whereas managers’ knowledge was more remote and hence less operational. Workers learned by doing and had the knowledge to organize work, but an alienating system blocked such knowledge as workers were blocked from decision-making power even though workers was “responsible” for their work.

If workers could organize economic power on a grassroots level, so too could communities directly organize political power on a local level. Thus, Melman convened “The U.S. After the Cold War: Claiming the Peace Dividend,” a May 2, 1990 national town meeting in which dozens of cities rallied in face-to-face meetings to cut the military budget and invest in needed urban and ecological investments in a peace economy. Political democracy in this case was extended by a radio network broadcast over Pacifica and dozens of affiliated stations.

The key barrier to extending democracy lay in the educational system and social movements which had failed to embrace the legacy of self-management and economic democracy. Trade unions, while necessary for advancing workers’ interests, had become focused on narrow pay or social benefits schemes. They often divorced themselves from questions regarding how work was actually organized. Melman believed that peace movements, while opposing senseless wars, had “become safe for the Pentagon.” By being remote from the culture of production, they did not realize the simple fact that producing and selling weapons generates capital and power, thereby requiring more than a reactive protest system to Pentagon capital accumulation. In contrast, the founder of Mondragon, José María Arizmendiarrieta Madariaga, realized in the Nazi bombing campaign of the Spanish Republic that technology had become the source of ultimate power. The other side of Picasso’s Guernica was a system in which workers themselves could control technology for their own use, providing an alternative to capitalists and militarists monopoly over technological power.

Ultimately, through his prolific publishing career, activism with trade unions and the peace movement, and continuing dialogue with scholars and assorted intellectuals, Melman held out hope that critically informed knowledge could promote an alternative system for organizing power. Although he recognized how universities had become servants to both the Pentagon and Wall Street (and indulged in growing administrative overheads and extensions to their managerial control), Melman still clung to the belief in the power of the idea and alternative formulation to established wisdom. The Trump presidency has falsely marshalled the lessons of the U.S.’s economic and political decline. Today’s activists would be wise to embrace Melman’s ideas to fill the power vacuum in the wake of the administration’s legitimacy crisis and movement reactive malaise. “Resistance,” the movement’s hegemonic meme, is not reconstruction.

 

Jonathan Michael Feldman studied under Seymour Melman at Columbia University and worked with him to establish the National Commission for Economic Conversion and Disarmament in Washington, D.C. Feldman can be reached on Twitter @globalteachin.

 

Interview with Frida Stranne: Why Trump’s victory was not so surprising, the loss of faith in the American Dream and the potential consequences of Trump’s foreign policies

Frida Stranne has a PhD in Peace and Development Studies and works as a senior lecturer at Halmstad University and is also a part of Uppsala University’s Swedish Institute for North American Studies (SINAS). Stranne conducts research on international relations with a focus on American domestic and foreign politics. In more recent years Stranne has become known as one of Sweden’s leading analysts of American politics and she regularly writes articles in Swedish newspapers, participates in expert panels and holds public lectures.

SCISER’s board member Salvador Perez interviewed Frida Stranne on why and how Trump won the election, how the loss of faith in the American Dream affects the American society, and the potential consequences of Trump’s foreign policies. 

---

Translated from Swedish

---

Salvador Perez

Many were taken aback when Trump won the presidential election. My impression is that most people had counted on a relatively easy victory for Hillary Clinton. You were one of few people who expressed doubts as to whether this would happen. How did you arrive at that analysis and how should we understand the phenomenon that is Donald Trump?

Frida Stranne

I wrote a debate article in Svenska Dagbladet [one of the largest Swedish newspapers – ed. note] in August 2012 where I discussed the consequences of that so many people in the U.S. had started to view the American Dream as a chimera, as something that did not apply to them, while they at the same time expressed a great deal of dissatisfaction with the politicians in Washington. I lived in Washington 2013-2014 and before then I had made several trips outside of the urban areas and most of what I saw and heard was dissatisfaction and a lack of confidence in the future. Many expressed hopelessness and what had earlier characterized the U.S. – that ”everything is possible if I just work hard enough” – was a belief that was beginning to be questioned by more and more people. At the same time I got the impression that few politicians gave these groups of people – who live lives that are incredibly hard – any kind of attention. We don’t really understand this in Sweden but many Americans have two or three jobs and still feel uncertain of how they will manage if they get sick and don’t know if their children will be able to get an education and a good future. In my research I have analyzed the American Dream as a hub in the American identity as well as an important part of the economic driving forces that have characterized the U.S. throughout history so I saw the questioning of the American Dream as a sign of that something subversive was materializing which could get huge political consequences. Political stability is generated if everyone believes that the future is theirs and that the dream can be achieved, but if a critical mass starts to question the very basis of the system, instability and conflict threaten the status quo. Trump was able to respond to these emotions that hide in the lack of faith in the future and in an unknown ideological landscape that suggests that the U.S. is not necessarily exceptional. Trump’s campaign was in many ways an extremely skilled merging of all these different emotions. In addition, the political debate became more harsh during Obama’s presidency, especially in conservative radio channels, and it became possible to say just about anything. Racist speech, which we thought was something of the past, once again became widely accepted. I thought that all this in combination with the deeply rooted distrust in Clinton paved the way for Trump winning the election. However, I did believe that the Republican Party would prevent him from winning the primaries by agreeing upon a smaller number of candidates that could challenge Trump. Instead there were seventeen candidates and all the traditional votes were given to a large number of different candidates while Trump won by attracting all the discontent voters (15 – 20%).

Salvador Perez

President Trump recently made his first official state visits to the Middle East, more specifically to Saudi Arabia and to Israel. During his visits we witnessed some rather gruesome political scenes. You have written about these visits and how Trump by supporting Saudi Arabia and Israel and by taking their side against Iran risks destroying a careful re-organisation of American politics in the Middle East which was initiated by the Obama administration. It was recently confirmed that Trump intends to leave the Paris Climate Deal and we also know that Trump wants to get rid of, or ”replace”, the Affordable Care Act, also known as Obama Care. Trump himself and his politics are sometimes interpreted as the very antithesis of Obama and his politics. Do you agree with that analysis? Does Trump aim to erase the effects of Obama’s presidency and if so, why?

Frida Stranne

Yes, there are several reasons why that description is accurate. Trump and parts of the political Washington have viewed Obama as acquiescent and that he by seeking diplomatic solutions with Iran and by signing the Paris agreement has diminished the power of the U.S. in the world. Liberalization of several issues related to fundamental values have upset a lot of Christian conservatives whom Trump managed to win over by promising change. Trump also campaigned that all trade deals which don’t unequivocally put the U.S. first are failures and he was successful in giving the impression of that the U.S. would be able to set the terms for others without giving anything back. However, Obama realized that the opposite is true, that the U.S. can no longer alone dictate the terms in the world and that military strength is not necessarily a sign of strength but also something that contributes to creating enemies and to destabilizing areas which have not established democratic systems (like in Iraq and Afghanistan). This is an approach that requires both courage and patience. And such an approach is not something that characterizes the national security establishment in D.C. which fears even the smallest forms of compromises and considers concessions to the rest of the world to be signs of weakness. Even though Trump campaigned for reducing the American military engagements abroad, the national security establishment now appears to have him on its side.

As for personal qualities, the differences between Obama and Trump couldn’t be greater. Obama was intellectual, thoughtful, empathetic and disarmingly humorous, and he often wanted to weigh different alternatives against each other – so often that he was actually perceived as being indecisive. Trump, on the other hand, is anti-intellectual, impulsive, bombastic and rather devoid of humor. But when it comes to these personal qualities, we should also understand that a lot of Americans struggled with Obama’s intellectual image and thought of him as a kind wiseacre who spoke from above; someone who was not a man of the people. But just like George W. Bush, Trump was perceived by many Americans, especially by those living on the countryside, as a genuine person and as one of them.

Salvador Perez

I would say that in certain forums there’s a consensus that the Democratic Party is in some sort of crisis after having lost the White House and Congress. The party has chosen a new party chairman, former Secretary of Labor Tom Perez, but it seems to lack a clear leadership (that is, a good presidential candidate). The party’s political development is also neglected while everyone focuses on accusing President Trump and his administration for having close relations with Russia. Many young people also appear to have turned their back on the Democratic Party because it’s said to have worked against nominating Bernie Sanders. What is the state of the Democratic Party today? How can it attract voters who voted for the Republicans and for Trump but whose interests in reality are better represented by the Democrats?

Frida Stranne

It’s clear that the Democratic Party has neither found a leader figure nor articulated a substantial vision of what the party wants to do in the future nor presented any real alternatives for people who are frustrated and dissatisfied with the development of the U.S. One of the biggest problems with the dominance of two parties in American politics is that they both have several internal divisions which are fundamentally different from each other. Within the Democratic Party there are radical young Sanders supporters who in various ways want to challenge the system and build an entirely different welfare structure, but there are also more moderate Democrats in the middle who emphasize business and enterprises and who don’t want the U.S. to change in any radical way. The fact that Sanders continues to be so prominent and colorful does not benefit new names which is problematic because he cannot, with his 74 years, be the future of the party so he probably needs to assist someone else in entering the political limelight. But of course the most important question is in what direction the party will go, which groups of voters it wants to attract and how.

However, the biggest problem more generally is the contempt people have for politicians, and this issue affects both parties. The low election turnout but above all the fact that only around 10 procent (!) of Americans say that they have ”great trust” or ”trust in that the politicians in Washington are doing what’s best for the country” is incredibly serious. There’s also a huge frustration with the Democrats’ failure in providing an alternative vision and not just be against Trump. They will attract no new voters by only being against Trump. I have heard that Hillary Clinton is willing to assist the process but I think that would be fatal for the party. She was the wrong candidate from the beginning and it’s difficult to see how she can contribute in any meaningful way now.

Salvador Perez

It’s hardly a secret that Donald Trump has been in conflict with the establishment in the Republican Party. A prominent Republican like John McCain, senator in Arizona since 1986 and presidential candidate in 2008, has for example been very critical of Trump. There are also those who sometimes criticize the President and sometimes dedicate themselves to what can only be called damage control. At the same time another more right radical fraction of the party appears to have strengthened its position. Where do the Republicans stand today and what can we expect from them in the future?

Frida Stranne

In many ways the Republican Party struggles with the same problems that I described earlier. There are many conflicting interests that are supposed to be merged together and the difficulty in achieving this is reflected in the fact that during the past six months that the Republicans have had all power (both houses in Congress and the presidential power), they haven’t been able to realize a single one of their most important political reforms. The American political system is definitely in a deep and serious crisis and the lack of cooperativeness and will for compromises in Congress are perhaps the most obvious proofs of a ”Washington-crisis”. The system has in many ways rendered it difficult for smaller parties to cooperate as well. The influence of money but also how the electoral areas are drawn up (gerrymandering) contribute to this difficulty. There are no incentives for individual politicians and senators to work together. I have interviewed several people who have worked in Congress for several decades and everyone expresses great concern over these things even if some of them emphasize that tensions are nothing new. Previously, however, it has been possible to come together in times of crisis.

But it is vey exciting that the Supreme Court has decided to take on a case that concerns gerrymandering and the division of electoral areas in the different states. This can result in a legislative amendment which could alter the negative trend. There has also been talk about undoing the Citizen United Act from 2010 which made it possible for individuals to donate unlimited amounts of money to a candidate through so-called Super Pacs, and it would be a positive thing if it happened. Unfortunately I don’t think it will.

Salvador Perez

I’m under the impression that many people within the opposition in the U.S. are dedicating huge amounts of energy to impeaching Trump and thereby forcing him to leave his Presidential office. There are also those in Sweden, like former Prime Minister Göran Persson, who claim that the Republican Party will grow tired of Trump and turn its back on him. But it’s common that American Presidents are re-elected. Ronald Reagan, Bill Clinton, George W. Bush and Barack Obama are all Presidents who got two terms in office. Do you think Trump will remain President and how likely do you think it is that he will be re-elected?

Frida Stranne

I try to be careful with making predictions about the future and it has probably never been more important than now to keep your head cold. I would say that the future is far from set in stone and that anything could happen. Perhaps it is as likely that Trump will be President for eight years as it is likely that he will be impeached or in some other way ”forced” away. But we actually know too little about any irregularities that may have been committed to say for sure that there is reason to impeach Trump. It’s also unlikely that it will happen without any serious evidence as long as the Republicans control the House of Representatives because it is that branch of power that could prosecute him. I personally don’t think we should focus as much as we do on this as long as there’s no concrete evidence available. Obviously it’s problematic that there even exist suspicions of illegal actions and Trump’s actions against Comey, the former director of FBI, and the ways in which he attacks the media are incredibly serious. Trump’s way of managing his office should be heavily criticized but at the same time we can’t neglect to describe and discuss all the political decisions that are presently being made in the background and the things that are implemented outside of Congress through other means of power which the President has at his disposal. The risk is that these political developments are overshadowed by the scandals and it would be unfortunate because this political turnaround will affect people for a long time to come.

Salvador Perez

During their first term, the Obama administration and former Secretary of State Hillary Clinton attempted to focus less on the troubled Middle East as the most important strategic region and more on Asia. In an article in Foreign Policy, Hillary Clinton launched the vision ”America’s Pacific Century.” We can now conclude that this did not happen. What do we know about the Trump administration’s foreign policy and which regions will be prioritized?

Frida Stranne

So far Trump has mainly had his focus on the Middle East where he has – despite campaigning for the opposite – launched a series of attacks. For obvious reasons it’s very difficult for the U.S. to leave the Middle East because they have been so active in that region for several decades and they’ve even wanted to dominate it since the early 1990s (though unsuccessfully). But we can also see how a person like Kim Jong-Un, the leader of North Korea, is choosing to test the limits now that Trump has moved into the White House and it forces Trump to react and focus more on the outside world than he might have originally intended. With Trump’s temperament there’s definitely reason to worry but on the other hand he seems to be off on a good start in his relationship to China which could mitigate hasty decisions. But other than that, Trump’s foreign politics has mostly been about withdrawing from agreements like the Paris Deal, TPPI and NAFTA. It’s very difficult to see how this could prove successful for the U.S. which just like any other country is dependent on cooperation and trade. The risk is that they will fall behind the international community which would worsen things at home and that could in turn lead to instability both within the U.S. but also abroad because the U.S. tends to focus on external difficulties as a way to curb internal problems. But of course these risks might never become reality and the development could take a turn in the opposite direction. It will be very interesting to follow but I fear that the U.S. will become even more divided in the years to come and that troubling times lay ahead.

Salvador Perez

You have in some articles expressed concern over the Trump administration’s policies in the Middle East, especially since American politics seriously affect the delicate power balance between the regional great powers Saudi Arabia, Israel and Iran. Your analysis is that Trump has begun to isolate Iran again and that Trump, by supporting Saudi Arabia military and diplomatically, continues to support the atrocities that are currently taking place in Yemen. It’s possible that we could be witnessing a normalization of this kind of American politics in the Middle East. Why do we see this development, is it dangerous and if so why?

Frida Stranne

Obama’s foreign policies were in no way perfect – there’s a lot to criticize – but he was thoughtful and aware of all the potential conflicts that could arise and he tried to reduce the amount of American military troops in the region, increase drone attacks on specific targets and at the same time create opportunities for diplomacy and redistribution of power in the Middle East. He realized above all that wars don’t create the necessary political and economic environments in other countries that are actually most beneficial for American national security.

The U.S. is and has always been dependent on open markets and political regimes that work with, not against, Washington. Obama had (correctly in my opinion) reached the conclusion that the U.S. in its ambition to shape the world to its own (and ”the free world’s”) advantage often has misjudged how political stability is created and maintained. His analysis was founded on that there are very few cases where violent (and forced) regime changes or military interventions have created real peace and lasting democracies. He seemed to be aware of the fact that the U.S. has actually not won a single war since WWII and that most of the attempts to bomb other countries with the aim of democratizing them have resulted in more wars and enormous suffering, and a tough approach to regimes like the one in Iran and the one in Cuba has not produced the desired result.

With this kind of perspective Obama challenged the group in Washington that considers the American displays of strength as essential to the country’s power position in the world. This group is often referred to as ”the Hawks” and they have had an enormous influence on the foreign policy priorities of several presidential administrations.

In Trump’s tough approach to Iran and Cuba we can see how a part of Obama’s foreign policy legacy is dissolved. This is of course favorable for the regimes in both Iran and Cuba which can continue to blame all of their shortcomings on the U.S. Trump had actually signaled that he in some aspects was in support of ideas similar to Obama’s (however in a less eloquent way) but the development we see now is completely different and it’s very disturbing, especially when it comes to Trump’s unconditional support to Saudi Arabia and Israel. His decision to sign a major arms deal with Saudi Arabia – the state which presently is the biggest sponsor of Islamic terrorism – can be perceived as a carte blanche both to the atrocities Saudi Arabia commits in Yemen and to continue to add fuel to the conflict with Iran. The development is particularly worrying in regards to Iran. The same day that Trump arrived in the Saudi capital Iran had a presidential election in which the Iranians chose a moderate candidate and thereby signaled that they are in support of approaching the West. Instead of encouraging such an event Trump continued to accuse Iran of alone being guilty of global terrorism, indirectly threatening to confront Iran military if the country changes its politics and violates the nuclear deal framework from 2015 – despite the fact that all experts are in agreement on that Iran is keeping its part of the agreement and a military confrontation with Iran would be fatal for the entire region and would also breed more terrorism.

But in the circles around Trump, which has gained more influence this Spring, the invasion of Iraq is not considered to be a mistake, instead the Hawks believe that the mistake lies in that the Bush administration was not willing to go far enough after the invasion (to rule the development in the country). Among the Hawks it is also believed that Bush made a mistake when he refrained from invading Iran. To this group, military solutions against Iran are still on the table and their security ideology pushes to strengthen the traditional alliances with Saudi Arabia and Israel in order to weaken Iran’s influence in the region.

Regardless of your opinion in different issues (Iran, Cuba, the Climate Agreement and so on) it’s always desirable to have a thoughtful and consistent strategy behind the policies that are being implemented and that other countries know what they can expect and thereby are able to act in accordance with that knowledge. We should not forget that the U.S. still is the world’s only superpower and what the U.S. does affects everything in one way or the other. What is worrying is that Trump appears to consider unpredictability to be an asset which is very dangerous and leads to unnecessary tensions and, in the case of the Middle East, potentially more conflicts.

Salvador Perez

You’ve spent a lot of time in the U.S. and you’ve also been a visting scholar at the prestigious American University in Washington D.C. How important is it for someone who does research on American politics to actually spend time in the country and what have you brought with you from your time in the U.S?

Frida Stranne

To me it has been absolutely crucial. I ask completely different questions now than I would have asked if I had only read documents and research reports. There are different opinions when it comes to the question of how close a researcher should be to his or her field of study. But I have wanted to pin-point what it is in the American society, in its ideological core, in the American identity, self-image and the historical narrative which has driven the nation forward and which explains how it has become the world’s only superpower. What has shaped politicians who have come to Washington, especially those with control over foreign politics. It wouldn’t have been possible to analyze this without talking with and listening to different Americans’ view of the U.S. and without working in networks in Washington where I both formally and informally have been able to have conversations about the political driving forces and ideas with ”regular Americans” as well as with people who have worked for decades in Congress and Pentagon. It was also through this work that I began to understand the American Dream as a fundamental driving force and the risks it would entail if people started to distrust its relevance. But I also want to emphasize that a researcher who chooses to conduct statistical surveys and simulations of different statistical relationships in, for example, electoral behavior contributes with completely different but equally important things. In other words, it’s not necessary to be close to your field of study as a researcher and it also creates some problems because you risk making general conclusions based on a small sample. But it’s also our job to manage that balance.

Salvador Perez

You have in more recent years become a more public figure and it’s hardly an exaggeration to describe you as one of Sweden’s leading experts on American politics. Like Erik Åsard (another Swedish expert on American politics), you are also an active scholar. What are your thoughts on your role as an expert in the media and how well can you and other scholars communicate your research in medial contexts?

Frida Stranne

When I was asked to be a part of Svenska Dagbladet’s expert panel during the presidential election in 2012, accepting was not an easy decision. Scholars are completely untrained in making media appearances and many are bad at communicating what they want to say briefly. It’s not something that many of us want to do either because what we work with is complicated and driven by things that are difficult to explain. To only highlight small pieces of that complexity and to accept that complex knowledge is reduced to a few sentences that in turn can be taken out of their context and used in different channels and social media is, to say the least, stressful. At first it was a chock and I never felt satisfied with my own work. I prepared manically and yet I was unable to get my point across satisfactorily. I’m not really able to do that now either and although I have learned techniques that facilitates making my performance as good as possible, I have also come to accept that I can’t take responsibility for everything and that you can’t always give the best answers when you have to deliver those answers quickly.

However, the main reason to why I accepted Svenska Dagbladet’s offer in 2012 was that surveys showed that only 18 procent of the media space concerning my area of interest (foreign politics) was given to women. If you want to change power structures you have to challenge yourself and seize the opportunities to make a change. This is also what has motivated me to remain in the public sphere. Female scholars must dare to take and demand space. I still don’t like it because I don’t enjoy being the center of attention. Few people really understand the conditions and how it sometimes feels like being thrown into a tumble dryer. My subject is constantly top news and the media can call everyday and add several hours to my real full-time job and you always have to be on top of everything that is happening. In the flood of information that exists today that means that you literally have to work almost all the time. It also takes a long time to learn how to deal with the media and many give up before they get a handle of it due to this nagging sense of inadequacy. I think that’s a big reason to why so many scholars say no to the media. It’s also not considered appropriate as a scholar to be seen and heard too much outside of the academic world. Other things count in our world and frequently being in the media is not one of those things.

But at the same time the need for scholars have never been greater than now. There is so much resistance to accepting facts and many people like and share things on social media, and scholars have to be present in this landscape of information and not allow various pundits or self-proclaimed experts to disseminate half-truths or lies without being questioned. Moreover, journalists themselves now often take the role as ”experts” which I think is incredibly problematic. Journalism is fundamental to a functioning democracy but journalists should focus on primarily describing objectively what’s happening and ask very sharp and insightful questions in relation to current topics.

But the role of the expert is difficult in general. Anyone can of course be very knowledgable within an area and everyone should be given space to speak their mind in the public debate but we now have a situation where people who have traveled a lot in the U.S. or who have been politically active in various campaigns are suddenly given a status equivalent to that of a person who has dedicated his or her entire professional life to reading, mapping out, analyzing and in a systematic way acquiring specific knowledge within a field. It’s deeply unfortunate that everything is mixed into one single mess and it contributes to making it difficult to differentiate between opinions and ”facts.” This new media landscape also creates opportunities for scholars to play a more visible role in the public debate but it also scares many scholars away from it. The media should become more aware of how to use and represent different people with different kinds of knowledge in different ways.

Salvador Perez

There is an important discussion about the current debate climate in Sweden where hate and threats have become ”normal” for many public figures, especially for women. What is your personal experience as a female expert on American foreign and security policies, subject areas which remain dominated by men? Do you experience any difference between the academic world and the media? What obstacles for equality exist and how do you believe they can be overcome?

Frida Stranne

I’m often attacked in emails or on Twitter but I have been spared in comparison to others. But every time I write something that is not to the liking of certain groups, they attack immediately and always in a personal way which is difficult of course. It’s frightening to that so many people harbor such anger and feel such a strong need to attack someone and insult them in any way possible and thereby try to force us to be silent. And sadly it does have some effect. Sometimes when you’re tired and too much is going on around you, you choose to not participate. But it’s mainly older men who have contacted me throughout the years and they tell me things that they believe I know too little about or they want to recommend books for me to read. It has actually never happened that I haven’t already read the book they recommend but it’s pretty strange to have someone on the phone who tries to explain to you how ”it really is” and implicitly or explicitly informs you that you have no idea what you’re talking about. What women can do is to support each other, speak about this and not resort to thinking that it’s ”only me” that’s stupid or has done something wrong. Meanwhile all men should be able to identify the biases and trace the effects of the existing gender order. If you interview someone, don’t always pose the first question to the male participant, don’t interrupt the woman after one minute while giving the man as much time as he wants, present female and male participants with the same kind of ”dignity”. I have experienced the opposite on so many occasions that I sometimes just laugh at it but it really is difficult and it reinforces the feeling of that you’re slightly less accomplished than your male colleagues.

Salvador Perez

We usually ask the people who we conduct interviews with about their driving forces and what advice they have to young people who wish to be politically active and contribute to changing and improving the society. What are your own personal driving forces and what advice do you have to young people?

Frida Stranne

When I began studying at university not only did a whole world of endless knowledge open up, I also realized how complex everything is and how little I knew of the world. That feeling has never really left me and there’s something fascinating about the complexity which motivates me to strive for more and more knowledge. To have knowledge about things is also to have a kind of ”self-power”, it brings you to new places and contexts where you grow as a person and it gives you access to unexplored ”rooms”. If you’re interested in politics, you can become engaged in numerous ways but always remember that hard work is required before you can say something substantial and true about the world. Don’t give up because it’s hard.

My studies resulted in the realization of how power, money and fear control much of world politics and this both frightened me and made me angry. That anger has not yet gone away – it keeps me going. I discovered through what I had learned about history in school and in the media that very limited parts of ”the truth” are told, that so many perspectives and nuances are pushed to the margins and that this way of writing history also greatly hampered peace and stability in the world. It’s always the victor who writes history and we in the West have been the victor for a long time and what we tell ourselves about our history shields us from so much of reality and isolates us from the suffering that our actions sometimes have caused. We are not always ”the good ones” who are out on a misson in the world to establish democracy and protect human rights. Much of what we have done since the time of colonization, especially in the Middle East, has contributed to instability and to the suffering of millions of people and in extension to the hatred that is now directed at us. And this happens without us really having any kind of understanding of chains of events or contexts or even interest in how people in other parts of the world think of us. It produces an inability to discuss the increasing extremism in a comprehensive and intellectual way which is both sad and frustrating. What the West did in Iraq in 2003 makes me very angry but it makes me even more angry that we are unable to discuss these things and that we never seem to be able to learn from history. How could we so easily support the attack on Libya when only a few years earlier we had witnessed the invasion of Iraq and its consequences? Democracy is not built with violence; history teaches us the opposite. The fact that we Europeans overlook what the U.S. is doing and refrain from putting pressure on Washington sometimes makes me hopelessly disillusioned but also focused on continuing to talk about the things that I have discovered through my research. If we want to change the conflict dynamic in our time, we have to begin with getting better at understanding different perspectives on the world.

Photo: by Jnn13 (Own work) [CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons

Intervju med Frida Stranne

Frida Stranne är doktor i freds- och utvecklingsstudier och lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Hon är också involverad i Svenska institutet för nordamerikastudier (SINAS) vid Uppsala universitet och har varit gästforskare vid American University i Washington DC. Frida Stranne disputerade har i många år undervisat i internationella relationer med särskilt fokus på amerikansk inrikes- och utrikespolitik. De senaste åren har hon också positionerat sig som en av Sveriges ledande analytiker av amerikansk politik och har sedan 2012 års presidentval regelbundet skrivit debattartiklar, medverkat i tv, radio och tidningar och är ofta anlitad som föreläsare. För tillfället är Frida Stranne krönikör i Expressen. Hon är också grundare av och redaktör för bloggen Amerikaanalys.se där kända forskare och sakkunniga belyser aktuella frågor som rör amerikansk politik.

Salvador Perez, styrelseledamot och skribent för SCISER, har intervjuat Frida Stranne om hur och varför Donald Trump blev USA:s president, hur den förlorade tilltron till den amerikanska drömmen påverkar det amerikanska samhället och de potentiella konsekvenserna av Trumps utrikes- och säkerhetspolitik. 

---

 

Salvador Perez

Det var många som blev tagna på sängen över att Donald Trump vann presidentvalet. Min uppfattning är att de flesta hade räknat med en relativt säker seger för Hillary Clinton. Du var en av få som uttryckte tvivel på en promenadseger för Hillary. Hur kom du fram till den analysen och hur ska vi förstå fenomenet Donald Trump?

Frida Stranne

Jag skrev faktiskt en debattartikel i Svenska Dagbladet redan i augusti 2012 om vilka risker jag såg med att så många människor i USA hade börjat uppfatta den amerikanska drömmen som en shimär, som något som inte gällde dem längre och samtidigt uttryckte stort missnöje med politikerna i Washington. Sedan var jag bosatt i Washington 2013-2014 och hade innan dess gjort många resor utanför storstadsområdena och det mesta jag såg och hörde var missnöje och en bristande tilltro till framtiden. Många uttryckte en hopplöshet och det som tidigare kännetecknat USA att, ”allt är möjligt bara jag jobbar hårt nog”, började ifrågasättas av allt fler. Jag uppfattade samtidigt att få politiker riktade någon större uppmärksamhet mot dessa grupper vars vardag faktiskt är oerhört kämpig. Vi förstår inte det här i Sverige, men många amerikaner har två-tre jobb och känner ändå osäkerhet över om de skulle klara av att bli sjuka eller om deras barn ska lyckas få en bra utbildning och framtid. Och eftersom jag i min forskning kommit att uppfatta just tilltron till den amerikanska drömmen som ett viktigt nav i den amerikanska identiteten men också som en viktig del av den ekonomiska drivkraft som kännetecknat USA genom historien, så såg jag att något omstörtande började komma till uttryck som kunde få stora politiska konsekvenser. Om alla tror att framtiden ligger för dem och att drömmen går att nå skapas en politisk stabilitet men om en kritisk massa börjar ifrågasätta själva grunden i systemet hotar destabilitet och konflikt. Trump fångade mycket skickligt alla de där olika känslorna som gömmer sig i den bristande framtidstron och i det okända landskapet att USA inte med självklarhet är exceptionellt. Trumps kampanj var till stora delar ett extremt skickligt sätt att sammanfoga alla olika känslor.

Upptill den bristande tilltron till framtiden hade tonläget dessutom, framför allt i konservativa radiomedier under Obamas presidenttid, hårdnat väldigt mycket och det mesta hade blivit tillåtet att säga utan någon särskild grund. Rasistiska uttryck, sådant vi trodde hörde historien till, hade återigen dessutom blivit rumsrena. Kombinationen av allt detta och den grundmurade misstron mot Clinton i breda led tyckte jag bäddade för att Trump, alla sina brister (milt uttryckt) till trots, skulle kunna vinna. Jag trodde däremot inte att han skulle vinna primärvalet under våren utan att det republikanska partiet skulle förhindra det genom att enas lite tydligare mot bara ett par andra kandidater som hade kunnat utmana Trump. Nu var de sjutton stycken och alla traditionella röster smetades ut över ett stort antal kandidater samtidigt som Trump kunde fånga alla missnöjesröster (15-20%) och vinna på det.

Salvador Perez

President Trump genomförde nyligen sina första statsbesök. Han var bland annat i Mellanöstern, närmare bestämt i Saudiarabien och i Israel. Där följde en del makabra scener. Du har skrivit om just statsbesöken och om hur Trump genom att ta ställning för Saudiarabien och Israel gentemot Iran riskerar rasera en försiktig omläggning av Mellanösternpolitiken som påbörjades av Obama-administrationen. Nyligen bekräftades också att Trump har för avsikt att dra sig ur det internationella klimatavtal som slöts i Paris. Vi vet också att Trump har för avsikt att skrota, eller “ersätta”, sjukvårdsreformen Affordable Care Act, även kallad “Obama-care.”

Det tolkas ibland som att Trump själv och hans politik är antitesen till Obama och hans politik. Delar du den analysen? Kan man tolka det som att det är Trumps mål att sudda ut Obamas presidentskap och i så fall varför?

Frida Stranne

Ja det finns många skäl till att beskriva Trump och hans politik som en antites till Obama. Trump och delar av det politiska Washington har uppfattat att Obama varit eftergiven och att han genom att söka diplomatiska lösningar med Iran och skriva under Parisavtalet minskade USA:s makt i världen. Liberaliseringar som skett i olika värdegrundsfrågor har samtidigt skapat stor ilska bland många kristna konservativa som Trump lyckades vinna genom att lova förändringar. Trump kampanjade även på att alla handelsavtal som inte entydigt sätter USA högst är misslyckanden och han lyckades få det att verka som att det skulle vara möjligt för USA att sätta villkoren för alla andra utan några eftergifter. Obama å sin sina hade kommit till insikten att det istället förhåller sig på helt motsatt sätt, d.v.s. att USA inte längre kan diktera villkoren i världen men även att militära medel inte nödvändigtvis är ett bevis för styrka utan också medverkar till att skapa fiender och till att destablisera områden som inte har etablerat demokratiska system (som i Irak och Afghanistan). Det var en hållning som kräver både mod och tålamod. En sådan hållning är inte det som kännetecknar det säkerhetspolitiska etablissemanget i DC som snarare ständigt är rädda för minsta eftergift gentemot omvärlden och ser det som en svaghet. De har nu lyckats få Trump på sin sida vad det verkar, trots att han gick till val på att minska USA:s militära engagemang utomlands och på olika sätt vända uppochner på sådant som Obama försökte förändra.

Vad gäller de personliga egenskaperna kan skillnaderna mellan Obama och Trump inte vara större. Obama var intellektuell, eftertänksam, inlyssnande och humoristisk (avväpnande) och han ville väga alternativ mot varandra. Ofta så mycket faktiskt att han uppfattades som obeslutsam. Trump å sin sida är anti-intellektuell, impulsstyrd, bombastisk och ganska humorlös. Men vad gäller just personliga egenskaper bör vi samtidigt förstå att många amerikaner hade mycket svårt för Obama utifrån hans intellektuella framtoning och upplevde att han var en besserwisser och någon som talade från ovan, en som inte uppfattades som en man av folket. Precis som med George W. Bush uppfattas Trump av många amerikaner framför allt på landsbygden däremot som en person som är genuin och en av dem.

Salvador Perez

Jag skulle säga att det i vissa forum finns en rätt samstämmig uppfattning av att det demokratiska partiet befinner sig i någon slags kris efter att ha förlorat vita huset och kongressen. Partiet har valt en ny partiordförande, tidigare arbetsmarknadsminister Tom Perez, men partiet förefaller sakna en tydlig ledargestalt (det vill säga en möjlig presidentkandidat). Den politiska utvecklingen får också stå åt sidan i förmån för att beskylla president Trump och administrationen för kopplingar till Ryssland. Många unga förefaller också ha vänt partiet ryggen för hur de sägs ha motverkat en nominering av Bernie Sanders.

Var står det demokratiska partiet idag? Hur kan partiet locka tillbaka väljare som röstade på republikanskt och på Trump men vars intressen egentligen bättre företräds av demokraterna?

Frida Stranne

Det är tydligt att det demokratiska partiet inte har hittat vare sig en riktig ledargestalt eller en enhetlig idé om vad man vill framåt eller vilket alternativ man ska utgöra för de människor som känner frustration och missnöje över hur USA utvecklas. Ett av de stora problemen med att två partier så fullständigt dominerar i amerikansk politik, är att de båda, i sina respektive partier, innefattas av flera och till delar fundamentalt olika grupperingar. I demokraternas fall finns allt från ganska radikala unga Sandersanhängare på vänsterkanten som på olika sätt vill utmana systemet och bygga en helt annan välfärdsstruktur, till mer näringslivsvänliga och moderata mittendemokrater som inte alls vill se att USA förändras i en sådan riktning utan är mer traditionella.

Att Sanders fortsatt är så tongivande och färgstark person gynnar ju inte nya namn vilket blir problematiskt eftersom han ju inte kan utgöra partiets framtid med sina 74 år så han måste nog hjälpa någon annan fram. Men den stora frågan är ju i vilken riktning partiet ska röra sig, vilka väljargrupper i första hand man vill attrahera och hur.

Men generellt så är politikerföraktet det stora problemet och berör båda partierna. Det låga valdeltagandet men framför allt det faktum att bara runt 10 procent (!) säger sig ha ”stort förtroende” eller ”förtroende för att politikerna i Washington gör det som är bäst för landet” är oerhört allvarligt. Allmänt finns det också en stor frustration över att demokraterna inte lyckats formulera en vision annat än att vara emot Trump. De vinner inte nya röster bara på det. Jag har sett att Hillary Clinton sagt att hon är villig att vara behjälplig i processen framåt men det tror jag vore ödesdigert för partiet. Hon var fel kandidat från början och det är svårt att se hur hon skulle göra någon större nytta nu.

Salvador Perez

Det är knappast en hemlighet att Donald Trump varit på kollisionskurs med etablissemanget i det republikanska partiet. Tongivande republikaner som John McCain, Arizona-senator sedan 1986 och presidentkandidat 2008, har under lång tid varit stark i sin kritik mot Trump. Det finns också andra som i omgångar kritiserar presidenten eller ägnar sig åt vad som verkar vara skademinimering. Samtidigt verkar en annan, mer högerradikal, fraktion i partiet stärka sin ställning. Var står republikanerna idag och vad kan vi förvänta oss av republikanerna framöver?

Frida Stranne

Till stora delar är det samma problem som det som jag beskrev tidigare som också karaktäriserar republikanernas kris. Det är många intressen som ska samsas om utrymmet och det senaste halvåret sedan republikanerna har haft all makt (båda husen i kongressen och presidentmakten) utan att kunna få igenom sina mest framträdande paradfrågor visar just detta problem. Det amerikanska politiska systemet befinner sig definitivt i en djup och allvarlig kris och bristen på samarbetsvilja och kompromissvilja i kongressen är kanske det tydligaste tecknet på ”Washingtons” kris. På flera sätt har hela systemet försvårat även för de enskilda partierna att enas inom sig. Pengarnas inflytande inte minst men även hur man ritar valdistrikten i delstaterna (gerrymandering) är stora bidragande orsaker till det här. Det finns inga incitament för enskilda ledamöter och senatorer att samverka. Jag har intervjuat många som jobbat i kongressen i flera decennier och alla uttrycker lika stora bekymmer med dessa saker även om en del understryker att det inte är något helt nytt att det finns spänningar. Däremot har man tidigare lyckats komma samman i tider av kris menar de.

Men det är mycket spännande att Högsta Domstolen har valt att ta upp ett fall som rör just gerrymandering och hur man delar in valdistrikten i delstaterna. Det skulle kunna förändra den här negativa trenden om det kom en lagändring i den frågan. Det har också talats om att riva upp Citizen United Act från 2010 som gjorde det möjligt för enskilda att skänka villkorslösa summor till en kandidat via s.k. Super Pacs och det skulle vara bra om det också gjordes. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända.

Salvador Perez

Jag har uppfattningen att många inom den breda oppositionen i USA lägger mycket krut på att president Trump ställs inför riksrätt och därmed får kliva ned från sin post. Också i Sverige finns det röster, bland annat tidigare statsminister Göran Persson, som hävdat att det egna partiet kommer tröttna och vända Trump ryggen. Däremot är det vanligt att amerikanska presidenter blir omvalda och sitter två mandatperioder. Ronald Reagan, Bill Clinton, George W. Bush och senast Barack Obama är alla presidenter som fick sitta två mandatperioder. Kommer Trump sitta hela mandatperioden och hur bedömer du hans chanser att bli omvald?

Frida Stranne

Jag brukar vara försiktig med förutsägelser och det har nog aldrig varit viktigare att hålla huvudet kallt än just nu. Det är, skulle jag vilja säga, helt öppet vad som kommer att hända framöver och kanske är det lika stor sannolikhet att Trump kommer att vara president i åtta år som att han kommer att avsättas genom riksrättsåtal, eller på annat sätt ”tvingas” bort. Men vi vet faktiskt för lite om vad det finns för eventuella oegentligheter begångna för att säga att det ens skulle finnas grund för riksrätt. Det är också osannolikt att det kommer att hända utan alldeles särskilt graverande bevis mot Trump så länge republikanerna styr representanthuset eftersom det är den maktgren som kan väcka åtal mot honom. Jag tycker personligen inte heller att vi ska fokusera så mycket som vi gör på den frågan så länge det inte finns några konkreta bevis på bordet. Givetvis är det problematiskt att det överhuvudtaget finns misstankar om olagligheter och det är ytterst allvarligt och problematiskt hur Trump har agerat exempelvis mot tidigare FBI-chefen Comey och att han attackerar medierna. Trumps sätt att hantera sitt ämbete lämnar mycket övrigt att önska men vi får samtidigt inte glömma bort att skildra och diskutera alla de politiska beslut som faktiskt fattas i bakgrunden och saker som genomförs utanför kongressen via andra maktmedel som presidenten har till sitt förfogande. Risken är att det faller bort bland allt fokus på skandaler och det vore olyckligt för den politiska omsvängning som sker nu kommer att få effekter för människor under lång tid framåt.

Salvador Perez

Obama-administrationen och dåvarande utrikesminister Hillary Clinton hade under första mandatperioden som utrikespolitisk idé eller strategi att fokusera mindre på det problemfyllda Mellanöstern som den strategiskt viktigaste regionen och istället fokusera på Asien. Hillary Clinton lade i en uppmärksammad artikel i tidsskriften Foreign Policy fram visionen om “America’s Pacific Century.” Nu kan man konstatera att det inte riktigt blev så. Vad vet vi om Trump-administrationens visioner för utrikespolitiken och vilka regioner som ska prioriteras?

Frida Stranne

Hittills har han ju faktiskt haft sitt främsta utrikespolitiska fokus riktat mot Mellanöstern där han genomfört en ganska lång rad attacker trots att han gick till val på det motsatta. Av förklarliga skäl är det väldigt svårt för USA att komma ifrån Mellanöstern eftersom man i flera decennier varit så aktiv i den regionen och till och med velat dominera den sedan 1990-talets inledning (dock föga framgångsrikt). Men vi ser ju också exempelvis hur en person som Kim Jong-Un, Nordkoreas högste ledare, väljer att testa gränserna när nu Trump flyttat in i Vita huset och det pressar presidenten till att reagera och rikta blicken mer utåt än han kanske tänkt. Med det lynne som Trump har finns det skäl att oroas men å andra sidan verkar han ha fått en god start i relationen till Kina vilket kan dämpa eventuella förhastade manövrar. Främst har det ju annars handlat om att dra sig ur ingångna avtal såsom klimatavtalet i Paris och TPPI-avtalet samt NAFTA. Det är väldigt svårt att ses hur detta ska kunna bli framgångsrikt för USA som ju liksom alla andra länder är beroende av samarbete och handel. Risken är att man tappar fart vilket skulle förvärra saker på ”hemmaplan” och det skulle vara problematiskt av flera skäl och kunna leda både till inrikespolitisk turbulens och att blickar riktas utåt för att stävja oroligheter hemmavid. Men självklart kan riskscenarierna visa sig fel och utvecklingen gå i motsatt riktning. Det blir mycket intressant att följa men jag befarar att USA kommer att delas upp ännu mer de närmaste åren och då kan vi gå en orolig tid till mötes.

Salvador Perez

Du har i några krönikor uttryckt oro över Trump-administrationens mellanösternpolitik, inte minst över hur politiken påverkar den intrikata maktbalansen mellan de regionala stormakterna Saudiarabien, Israel och Iran. Din analys är att Trump är på god väg att, återigen, isolera Iran och att Trump genom att stötta Saudiarabien militärt och diplomatiskt ger fortsatt eller förstärkt grönt ljus till övergrepp i Jemen. Man skulle kunna hävda att vi ser konturerna till omläggning eller normalisering av Vita Husets mellanösternpolitik. Varför ser vi denna utveckling, är den farlig och i så fall varför?

Frida Stranne

Den utrikespolitik som Obama förde var på inget sätt optimal, det finns mycket att kritisera, men han var eftertänksam och medveten om alla de tänkbara konfliktytor som finns och han försökte hålla en linje genom att minska USA:s militära trupper i regionen, öka drönarattacker mot specifika mål och samtidigt öppna för diplomati och maktförändringar i Mellanöstern. Framför allt hade han insett att krig inte skapar de politiskt och ekonomiskt öppna miljöer i andra länder som faktiskt utgör USA:s huvudsakliga säkerhetsintresse. USA är och har alltid varit beroende av öppna marknader och politiska regimer som samarbetar och inte motarbetar Washington. Obama hade (korrekt enligt mig) gjort analysen att USA i sin ambition att omskapa världen till sin egen (och den ”fria världens”) fördel ofta missbedömt vad som verkligen leder till politisk stabilitet. Hans analys grundade sig på att det inte finns många fall där våldsamma (påtvingade) regimförändringar eller militära insatser skapat verklig och långsiktigt hållbar demokrati. Han verkade vara medveten om att USA egentligen inte har vunnit något krig sedan 2:a världskriget och att de flesta försök att bomba länder med målet att demokratisera dem istället har slutat i mer krig och enormt lidande liksom att en tuff linje mot regimer som den i Iran eller den på Kuba inte gett önskvärda resultat.

Med ett sådant synsätt utmanade Obama många av de krafter i Washington som snarare uppfattar amerikanska styrkedemonstrationer som avgörande för landets maktposition i världen. En grupp som ofta går under benämningen ”hökar” och som haft mycket stort inflytande över flertalet presidentadministrationers utrikespolitiska prioriteringar.

I de öppningar som gjordes till Iran och Kuba, ligger en del av Obamas utrikespolitiska arv som vi nu ser Trump lösa upp och istället återgå till en hårdare linje. Det här är förstås tacksamt även för de hårdföra regimerna i både Iran och Kuba som kan fortsätta skylla alla typer av egna tillkortakommanden på USA. Trump hade faktiskt signalerat att han till delar stod lite för samma idéer som Obama (om än betydligt mindre utvecklat och välformulerat) men utvecklingen vi ser nu är en helt annat och den är mycket oroande. Framför allt då Trumps ovillkorliga stöd till Saudiarabien och Israel. Att han valde att sluta ett stort vapenavtal med Saudiarabien, den stat som i dagsläget är den största sponsorn av islamisk terrorism, kan uppfattas som ett frikort mot de övergrepp som Saudiarabien är del av i Jemen och därmed ett carte blanche att fortsätta underblåsa konflikten med Iran. Utvecklingen är särskilt oroande med tanke på Iran. Samma dag som Trump landade i den saudiska huvudstaden gick folket i Iran till val och gav sitt stöd för en moderat kandidat och signalerade med detta att man står bakom öppningen mot väst. Istället för att omfamna en sådan händelse fortsatte Trump att i hårda ordalag anklaga Iran som ensam skyldig till den globala terrorismen och vidare, indirekt hota med militär konfrontation om Iran ändrar riktning och bryter mot det kärnavtal som slöts 2015. Detta trots att alla initierade bedömare är överens om att Iran följer sin del av avtalet och trots att en militär konfrontation med Iran skulle vara ödesdigert för hela regionen och dessutom föda mer terrorism.

Men i kretsen runt Trump, som fått allt större inflytande under våren, betraktas till exempel Irakinvasionen inte som ett misstag utan istället menar ”hökarna” att misstaget låg i att Bushadministrationen inte var beredda att gå så långt som behövts efter invasionen (styra utvecklingen i landet). Bland ”hökarna” anses också att det var ett misstag av Bush att backa från en invasion av Iran. För den här kretsen är militära lösningar gentemot Iran fortfarande på bordet och i den säkerhetspolitiska ideologin ligger att förstärka de traditionella allianserna med Saudiarabien och Israel för att försvaga Irans inflytande i regionen.

Oavsett vad man tycker i enskilda frågor (Iran, Kuba, klimatavtalet och så vidare) är det däremot alltid önskvärt att det finns en genomtänkt och konsistent tanke bakom den politik som förs och att andra länder vet vad de har att förhålla sig till och kan agera utifrån det. Vi ska inte glömma att USA alltjämt är världens enda supermakt och att det USA på ett eller annat sätt påverkar allt. Det som är oroande är att Trump snarare betraktar oberäknerlighet som en tillgång vilket är mycket farlig och på många håll leder till onödiga spänningar och i fallet Mellanöstern kanske till och med än mer ödesdigra konflikter.

Salvador Perez

Du har tillbringat mycket tid i USA och även varit gästforskare vid det ansedda American University i Washington DC. Hur viktigt är det för någon som forskar kring amerikansk politik att faktiskt tillbringa tid i landet och vad har du tagit med dig från dina resor till USA, bland annat från tiden som gästforskare?

Frida Stranne

För mig har det varit helt avgörande. Det har fått mig att ställa helt andra frågor än jag skulle gjort om jag bara läst dokument och forskningsrapporter. Det finns väldigt olika syn på hur nära du ska vara ditt fält och betydelsen av detta, och det beror ju också på vad det är du vill förstå mer av avseende det du studerar. Men för min del har jag velat komma åt vad det är i det amerikanska samhället, i idékärnan, i den amerikanska identiteten, självbilden och det historiska narrativet som drivit nationen framåt och som förklarat hur man blivit världens enda supermakt på 250 år. Vad som styrt politiker som kommit till Washington och framför allt de med makt över utrikespolitiken. Det hade inte varit möjligt utan att jag pratat med och lyssnat på olika amerikaners bild av USA och jobbat mig in i nätverk i Washington där jag både informellt och formellt kunnat samtala om olika politiska drivkrafter och bärande idéer med såväl ”vanliga amerikaner” som med personer som jobbat i flera decennier i kongressen eller Pentagon exempelvis. Det var också genom detta arbete jag började förstå den amerikanska drömmen som en grundläggande drivkraft och också vilka risker det skulle innebära om folk började misstro dess relevans. Men jag vill vara noga med att säga att en forskare som väljer att göra statistiska undersökningar och simuleringar av olika samband i exempelvis väljarbeteende bidrar med helt andra och lika viktiga saker. Det är alltså inte nödvändigt att vara nära och det skapar också en del problem såsom att man riskerar att dra generella slutsatser från ett för litet material/urval. Men det är samtidigt vårt jobb att hantera den balansen.

Salvador Perez

Du har på senare år klivit fram i offentligheten och medverkat i olika publika sammanhang. Det är knappast en överdrift att du tagit plats som en av Sveriges främsta experter på amerikansk politik. På samma gång är du, likt Erik Åsard (en annan av Sveriges främsta experter på amerikansk politik), också aktiv forskare. Vad är dina tankar om den mediala exponering du fått, rollen som expert och hur väl kan du och andra forskningsbakgrund förmedla ert budskap i mediala sammanhang?

Frida Stranne

När jag blev tillfrågad att ingå i Svenska Dagbladets expertpanel under presidentvalet 2012 var det inte alls självklart för mig att tacka ja. Som forskare är vi helt otränade på media och de allra flesta är också dåliga på att formulera sig kortfattat. Det är oftast inte heller något som vi vill ägna oss åt då vi jobbar med det komplicerade och drivs av det som är svårförklarat. Att plocka ut brottstycken och acceptera att komplex kunskap reduceras till några få meningar som dessutom kan tas ur sitt sammanhang och användas i andra kanaler och sociala medier är minst sagt pressande. Från början var det både en chock och en kamp där jag aldrig kände mig nöjd med mina egna insatser och skräckslagen bara försökte undvika att något blev helt fel för att inte riskera felciteringar eller annat. Jag förberedde mig maniskt och ändå fick jag inte fram det jag ville. Det får jag inte nu heller alla gånger men jag har lärt mig tekniker för att få det så bra jag förmår men jag har också lärt mig acceptera att jag inte kan ta ansvar för allt och att man inte alltid kan ge de bästa svaren när det ska gå fort och man blir pressad.

Det största skälet till att jag sade ja till SvD 2012 var emellertid för att undersökningar visade att endast 18 procent av utrymmet i media rörande mina frågor (utrikespolitik) vid den tiden gavs till kvinnor. Om man vill ändra på skeva maktstrukturer så måste man utmana sig själv och ta tillfället att förändra om man kan. Det är också det som drivit mig att finnas kvar i offentligheten. Kvinnliga forskare måste våga ta plats och avkräva plats. Jag gillar det fortfarande inte, på det sättet att jag inte njuter av att synas och höras. Villkoren och hur det i långa perioder kan kännas som att befinna sig i en torktumlare är det nog få som förstår. Mitt ämne är ständigt aktuellt och ofta kan det ringa flera olika medier varje dag som sammanlagt tar flera timmar i anspråk (utöver min vanliga heltidstjänst) och man måste ständigt måste vara påläst. I det flödet av information som finns idag innebär det att man ordagrant jobbar nästan jämt. Samtidigt tar det lång tid att lära sig hantera media och många ger upp långt innan dess eftersom man känner den där ständiga otillräckligheten. Det tror jag är en stor anledning till att så många forskare säger nej till media. Liksom att det inte anses fint att som forskare synas och höras för mycket i icke-akademiska sammanhang. Det är andra saker som räknas i vår värld och mediesynlighet premieras inte alls.

Men forskare har samtidigt aldrig behövts mer än vi gör idag. Nu finns så mycket faktaresistens och många gillar och delar allt och inget på sociala medier. Forskare måste hålla fanan högt i detta landskap och inte lämna fältet öppet vare sig till alla ”tyckare” eller olika självutnämnda, eller av medierna lite slentrianmässigt utnämnda ”experter”. Inte sällan blir journalister dessutom själva allt oftare ”experter” vilket jag tycker är oerhört problematiskt då deras roll bör vara en helt annan. Journalistiken är en grundbult i en fungerande demokrati och journalister ska fokusera på att vara duktiga på olika områden men i första hand beskriva det som skildras objektivt och ställa mycket skarpa frågor i relation till ämnet.

Men det här med expertrollen är generellt bekymmersam. Man kan givetvis vara väldigt kunnig inom ett område och alla ska självklart ges utrymme i den offentliga debatten men nu har vi hamnat i ett läge där personer som exempelvis rest mycket i USA och varit med som politiskt aktiva i kampanjer får en jämbördig expertstatus med en person som ägnat hela sitt yrkesliv åt att läsa, kartlägga, analysera och på ett systematiserat sätt förvärva specifika kunskaper inom ett fält. Det är djupt olyckligt att allt blandas ihop i en enda röra och det bidrar till att det blir svårare att avgöra vad som är tyckande och ”fakta”. Det här nya landskapet skapar både möjligheter för forskare att ta för sig och synas mer än tidigare men skrämmer samtidigt iväg många skulle jag tro. Medierna behöver dock bli mer medvetna om hur man ska använda olika personer på olika sätt.

Salvador Perez

Det finns en viktig diskussion om debattklimatet i Sverige, där hat och hot tyvärr är vardag för många samhällsdebattörer, särskilt kvinnor. Vilka är dina personliga erfarenheter som kvinnlig expert på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, ett alltjämt mansdominerat område? Upplever du någon skillnad mellan akademin och media? Vilka hinder för jämställdhet finns och hur tror du de kan åtgärdas?

Frida Stranne

Jag drabbas ofta av angrepp på mejl eller twitter men är förskonad om man jämför med många andra. Men varje gång jag skriver något som inte passar vissa grupper så går de till attack direkt och det görs alltid personligen vilket tär även om man vet att det inte är en spegling av alla läsares uppfattning och att det handlar om något annat än mig egentligen. Men det är skrämmande att se vilken ilska det finns hos många och vilket starkt behov det finns av att hoppa på någon och använda vilka oförskämdheter som helst. Inte sällan direkt eller indirekt hot mot oss som deltar i samhällsdebatten och få oss tysta. Och tyvärr har det en viss effekt. Ibland när man är trött och har mycket runt sig väljer man att låta bli att delta för att slippa. Men det är främst äldre män som hört av sig till mig under åren och talar om för mig saker som de uppfattar att jag kan för lite om eller så vill de tipsa mig om någon litteratur jag borde läsa. Det har faktiskt aldrig hänt att jag inte redan har läst det dom föreslagit men det är också ganska jobbigt att ha någon i telefon som talar om för dig hur det ”egentligen är” och implicit eller explicit då låter meddela att du inte vet vad du talar om. Här är det enda som gäller att vi kvinnor försöker stötta varandra, talar om detta och inte tror att det bara är ”jag” som är dum eller nog har gjort något fel. Samtidigt måste alla män som ser skevheter och förstår genusordningens effekter hjälpa till. Om man intervjuar någon, ge inte alltid frågan till den manliga deltagaren först så att hans frågor får sätta ramarna för hela intervjun, avbryt inte kvinnan efter en minut emedan mannen får prata hur länge som helst, presentera kvinnliga och manliga deltagare med samma ”värdighet”. Jag har varit med om det motsatta så många gånger nu att jag ibland bara skrattar åt det, men ofta är det jobbigt och förstärker känslan av att man är lite sämre än sina manliga meddebattörer.

Salvador Perez

Vi brukar fråga personerna i vår intervjuserie om deras drivkrafter och vad du har för råd till unga och andra som ser upp till vad du gör och som vill vara med och påverka samhällsutvecklingen. Var kommer ditt driv från och vad har du för råd till unga?

Frida Stranne

När jag började läsa på universitet så öppnade sig inte bara en hel värld av outsinlig kunskap utan framför allt insikten om hur komplext allting är och hur lite jag egentligen visste om världen. Den känslan har aldrig riktigt släppt och det är något fascinerande med komplexiteten som gör att jag bara vill veta mer och mer hela tiden. Att kunna mer om saker är samtidigt att ha ”egenmakt”, det för dig vidare till nya platser och sammanhang där du växer som människa och det ger dig tillträde in i nya outforskade ”rum”. Har man minsta intresse av samhällsfrågor är det bara att hoppa på tåget men då samtidigt förstå att det kräver hårt arbete att komma till en punkt där man kan säga att man kan något på djupet. Ge inte upp för att det tar emot.

Men studierna för mig innebar också ett uppvaknande om hur makt, pengar och rädsla styr mycket av världspolitiken vilket gjorde mig både förskräckt och arg, och den ilskan har inte släppt taget om mig utan driver mig hela tiden vidare. Jag upptäckte att mycket jag tidigare lärt mig av historieskrivningen i litteraturen i skolan och genom media var väldigt begränsade delar av ”sanningen”, att det saknades så många perspektiv och nyanser och att dessa också omöjliggjorde för fred och stabilitet i världen. Det är alltid vinnaren som skriver historien och vi i väst har varit vinnare länge och det vi får berättat för oss avskärmar oss från så mycket av verkligheten och vad vårt agerande ibland kostat andra. Vi är inte alltid ”de goda” som drivs av att skapa demokrati och värna mänskliga rättigheter runt om i världen. Mycket av det vi har gjort från kolonialiseringen och framåt och då också på senare tid, inte minst i Mellanöstern, har bidragit till instabilitet och till miljoner människors lidande. Därmed även till det hat som nu riktas emot oss. Och detta utan att vi egentligen har någon större insikt om händelsekedjor och sammanhang eller något större intresse av att veta hur andra ser på oss. Det genererar en oförmåga att diskutera den tilltagande extremismen på ett genomgripande och intellektuellt sätt som är både sorglig och frustrerande. Det västvärlden faktiskt gjort exempelvis i Irak 2003 gör mig väldigt arg men det gör mig ännu argare att vi så begränsat förmår prata om de här sakerna och att vi aldrig tycks lära oss av historien eller vilja se det goda i ”andra”. Exempelvis hur vi så lätt kunde ge vårt stöd för Libyenattacken när vi levde så nära i tid till Irakinvasionen och hade sett konsekvenserna av det. Man bygger inte demokrati med våld, historien lär oss det precis motsatta. Att vi här i Europa har överseende med allt som USA gör och inte sätter större press på Washington gör mig ibland hopplöst desillusionerad men också målmedvetet inriktad på att jag måste fortsätta prata om det jag sett genom min forskning. Vill vi ändra konfliktdynamiken i vår samtid måste vi börja med att bättre förstå olika perspektiv på världen.

 

Världens klimatarbete fortsätter utan Trump

Att USA:s president Donald Trump har för avsikt att lämna Parisavtalet är olyckligt men inte direkt avgörande. När Vita huset väljer en bakåtsträvande miljö- och klimatpolitisk linje kliver andra aktörer fram och axlar ansvar. Olika nätverk av delstater, städer, näringsliv och civilsamhällen har trätt fram efter Trumps besked och uttryckt sitt stöd för Parisavtalet. Dessa markeringar mot Trump-administrationens politik äger inte rum i ett vakuum utan visar på ett djupgående engagemang hos icke-statliga aktörer som inte kommer att låta sig stoppas av det  reaktionära Vita huset. Såväl amerikanska delstater som svenska kommuner med flera driver en progressiv politisk agenda som visar vägen till ett mer hållbart samhälle.

---

Av Salvador Perez

---

 

För en månad sedan (2 juni 2017) kom officiellt besked från president Donald Trump att USA har för avsikt att lämna Parisavtalet. Vid tidpunkten för beskedet hade obekräftade uppgifter om Vita husets ställningstagande mot klimatavtalet florerat en längre tid. Därtill var det knappast, med tanke på primär- och presidentvalskampanjen samt tiden efter, en hemlighet hur Trump och hans administration, samt republikanerna i stort, förhåller sig till miljö- och klimatfrågor. Beskedet var med andra ord chockerande men långt ifrån oväntat.

Under de veckor som gått har en del sagts och skrivits om Vita husets nya linje. De omedelbara reaktionerna var starka. Till exempel uttryckte den partioberoende Vermont-senatorn Bernie Sanders att beslutet “inte bara är dumdristigt men också farligt.” Förre vicepresident och därefter presidentkandidaten Al Gore, en superkändis i klimatsammanhang, har uttalat sig i samma anda. Gore markerade att beskedet från Vita huset var “vårdslöst och oförsvarbart.” Också förre presidenten Barack Obama, som var med och slöt avtalet 2015, har uttalat sig. Enligt honom innebär ett utträde från Parisavtalet att “förkasta framtiden.” Från Europa, där ledare enligt uppgift försökte övertala Trump att vara kvar i avtalet, kom liknande tongångar. I ett gemensamt uttalande bara en timme efter Vita husets officiella besked visade Italiens premiärminister Paolo Gentiloni, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron sitt stöd för Parisavtalet. Inte minst Macron plockade många pluspoäng på avisera ett fortsatt starkt klimatengagemang och därmed också ge Trump en känga. Européerna var också snabba med att stänga dörren för de “omförhandlingar” av klimatavtalet som president Trump sägs vara beredd att testa innan ett definitivt utträde. Från svenskt håll var regeringsföreträdare, bland annat utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Isabella Lövin, tidiga med att uttrycka sitt missnöje och backa Parisavtalet.

Det stod snart klart att Trump-administrationen har förhållandevis begränsade möjligheter att stjälpa det redan pågående klimatarbetet runt om i världen. Att lämna klimatavtalet är en process som tar flera år. Än mindre är möjligheterna för Trump-administrationen att på ett långsiktigt sätt få nytt liv i landets vacklande kolindustrier. Den amerikanska kolindustrin är helt enkelt inte längre tillräckligt ekonomiskt gångbar. Därtill tappar landets kolindustri konkurrenskraft i jämförelse med de snabbt växande alternativen. Att stödja kolindustrin framstår därför i allt högre utsträckning som konstgjord andning. Dessutom finns de nya jobben som presidenten utlovat på andra håll, inte minst i den växande gröna sektorn. Enligt uppgifter växer jobben i den gröna energisektorn tolv gånger snabbare än i den övriga ekonomin. Redan nu arbetar mångdubbelt fler amerikaner inom den gröna sektorn, det vill säga jobb kopplade till energieffektivisering, solenergi, vindenergi samt alternativa fordon, än i den fossilbaserade energisektorn (olja, kol, gas). Nyligen kom siffror på att fler arbetar med solenergi (och allt associerat) än med kolbrytning (och allt associerat) i Virginia. Då ska nämnas att Virginia är en av kolstaterna där Trump lovade att “ta tillbaka jobben.” Vi ska inte stirra oss blinda på enskilda siffror eller lägga alltför stort värde på enskilda rapporter men trenden är indikativ.

Att Trump-administrationen vill lämna Parisavtalet är olyckligt men inte längre direkt avgörande för att nå de fastställda klimatmålen. En möjlig analys är att det internationella klimatarbetet ges bättre förutsättningar att utvecklas i mer ambitiös riktning utan den klimatförnekande Trump-administrationen som bromskloss. Därtill pågår andra processer som talar för att klimatarbetet i värsta fall kan bromsas men inte stoppas. Ett exempel på det är den tilltagande utbyggnaden av förnybar energi samt den tillhörande teknikutvecklingen. Det är lite som talar för att en regressiv aktör, trots att den regressiva aktören råkar vara världens enda supermakt, helt kan stoppa utvecklingen. Ett skäl är att stormakter och stora utsläppsländer som Kina, Indien, Brasilien, Kanada, Ryssland, Australien samt EU-länderna har återaktualiserat sitt stöd för klimatavtalet efter USA:s besked. I några av dessa länder växer också en grön ekonomisk sektor fram vilket betyder arbetstillfällen och utveckling. Detta är en av flera krafter som sakta trycker tillbaka fossilindustrin, inte minst det smutsiga kolet. I Kanada står den gröna energisektorn sedan 2014 för fler arbetstillfällen än den stora oljesandsutvinningen. I Kina och Indien, för att inte tala om i Tyskland, finns redan stora industrier och sammantaget miljontals arbetstillfällen knutna till den gröna energisektorn. I Tyskland närmar sig antalet arbetstillfällen i den gröna energisektorn antalet arbetstillfällen i den framgångsrika och ikoniska fordonsindustrin. Enbart Kina beräknas spendera 360 biljoner dollar på förnybar energi fram till 2020. Enligt den kinesiska energimyndigheten beräknas den gröna energisektorn då erbjuda 13 miljoner arbetstillfällen. Sammantaget är bilden att en världsomspännande omställningsprocess är igång. Därtill är den summa Kina beräknas spendera på bara några år ett tecken på hur mycket pengar som finns att tjäna.  Ekologisk hållbarhet har blivit synonymt med stora affärer – något allt fler beslutsfattare inser. En rimlig bedömning är därför att Trump-administrationen riskerar att skada USA:s möjligheter att dra full ekonomisk nytta av den pågående globala omställningen. Som tidigare nämnts har den gröna industrisektorn växt även i USA och industrin, som bevisligen klarat sig förhållandevis bra utan större politiska förmåner, oroar sig för att de ska hamna efter när andra länder växlar upp och aktivt söker sätt att slå mynt av omställningsprocessen.

I det sammanhanget finns det än mer intressanta reaktioner, inte minst från USA. Bara någon dag efter att Trump-administrationens officiella besked om klimatavtalet gick 109 borgmästare, 9 guvernörer, 902 näringslivsaktörer samt 183 högskolor och universitet gemensamt ut och markerade mot president Trump och Vita Huset. Under kampanjen We Are Still In ställde sig aktörerna bakom klimatavtalet. Den roll dessa aktörer kan spela är betydelsefull. Enligt kampanjen representerar aktörerna sammanlagt 120 miljoner amerikaner. Över 20 av näringslivsaktörerna i kampanjen är med i Fortune 500 – vill säga de räknas bland USA:s 500 största företag. Exempel inkluderar de välkända storföretagen Apple, Google, Tesla, Amazon, Adidas, Facebook och Nike.

Även delstaterna är betydelsefulla. Till exempel bor 20 procent av USA:s totala befolkning i Kalifornien och New York som tillhör de delstater som markerat mot Vita huset och dessa två delstater svarar dessutom för 20 procent av landets totala bruttonationalprodukt. Därtill står Kalifornien och New York för ungefär 10 procent av USA:s totala växthusgasutsläpp. Eftersom fler delstater som Washington, Ohio och Indiana samt städer som Atlanta, Salt Lake City, Austin, Milwaukee, Charlotte, San Antonio, Pittsburgh (!) har aviserat att de ska fortsätta och utöka sitt miljö- och klimatarbete finns hopp om att USA som helhet kan komma att uppfylla utsläppsminskningar motsvarande det som varit aktuellt med Parisavtalet. Antalet aktörer som åtar sig att förverkliga klimatavtalet ökar också. För borgmästare och guvernörer, det vill säga städer och delstater, är det senaste budet 211 respektive 17 som ställer sig bakom We Are Still In. Indikativt för utvecklingen är också att Justin Trudeau-administrationen och provinser i Kanada går runt Vita huset och talar om miljö-och klimatfrågor direkt med amerikanska delstater och städer. Till exempel befann sig transportministern i Trudeau-administrationen i Pittsburgh dagen efter Trumps besked om klimatavtalet. Syftet med besöket? Att tala om klimatet.

Det ska påpekas att denna utveckling inte sker i ett vakuum. Istället ska utvecklingen förstås som en del i hur icke-statliga aktörer (i forskningslitteraturen sub-statliga aktörer) kan ha en mer framåtsträvande politisk agenda än centralmakten. I en amerikansk kontext kan det innebära att exempelvis en delstat, säg Kalifornien, har en mer progressiv politisk agenda än centralmakten i Washington. I en svensk kontext är motsvarande exempel en kommun, ett landsting eller en region kontra staten. Att sub-statliga aktörer kan ha mer progressiva politiska agendor märks bland annat i miljö- och klimatfrågor.

Att icke-statliga aktörer kan ha en mer progressiva agenda har många förklaringar. En delförklaring är att dessa aktörer inte behöver hantera de traditionella makt- och säkerhetsaspekter som präglar det internationella systemet. Visserligen finns konkurrensaspekter även mellan icke-statliga aktörer, till exempel om vilken stad som får husera ett visst företags huvudkontor (kanske en bank) eller vilken kommun som får en ny fabrik (kanske en batterifabrik) men dessa konkurrensaspekter är bevisligen inte fullt lika allvarliga och potentiellt farliga som den rivalitet som kan förekomma mellan stater.

Ytterligare en delförklaring till att icke-statliga aktörer har klivit fram och tagit krafttag i miljö- och klimatfrågor är att problem relaterade till klimatet och miljön är direkt kännbara på den lokala nivån. Många städer i världen, det vill säga icke-statliga aktörer, försöker hanterar dessa problem, bland annat genom att verka för ett teknologiskifte i transportsektorn. Exemplet med staden London som håller på att byta ut sina tusentals ikoniska taxibilar mot laddhybrider är illustrativt. Ett annat exempel är Indien. Där stoppade landets högsta domstol nyligen försäljningen av 800 000 nya bilar med anledning att de inte klarar landets nya strängare utsläppskrav. Som bakgrund har finns några av världens mest luftförorenade städer just i Indien. Huvudstaden New Delhi är ökänt i sammanhanget men det finns tiotals andra städer med liknande problem. I april aviserade landets energiminister att steg kommer att tas för att enbart elbilar ska år 2030.

Ett annat exempel är Kina. Nu tar den kinesiska centralmakten krafttag mot luftföroreningar men megastäder som Shanghai och Peking har sedan tidigare haft mer eller mindre framgångsrika system för att hantera problemen. Systemen upprättades i första hand för att komma till rätta med fullproppad infrastruktur men har alltmer kommit att handla om att få bukt med hälsovådliga luftföroreningar. I staden Chongqing (enligt vissa bedömare världen största stad med sina enligt uppgifter 30 miljoner invånare) finns sedan en tid ett av världens mest omfattande rälsbaserade transportsystem – med andra ord ett system för kollektivtrafik. På många håll i landet pressas lokala beslutsfattare att göra något åt miljöföroreningar i allmänhet och luftföroreningar i synnerhet. Denna press ger resultat och letar sig uppåt i beslutsordningen. Nyligen presenterades en central strategi som ska främja elektrifiering av fordonsflottan. Skälet är att den fossilbaserade fordonsflottan är en stor källa till den dåliga luften i kinesiska städer. Enligt uppgift innebär strategin att biltillverkare, även utländska, påbjuds att ett visst antal procent av den årliga produktionen ska vara elhybrider eller rena elbilar. Strategin är tänkt att gälla från nästa år och målet för 2018 sägs vara satt till att 8 procent av den totala volymen för varje tillverkare ska vara antingen laddhybrider eller rena elbilar. Till strategin diskuteras också ett poängbaserat sanktionssystem för tillverkare som misslyckas nå målen. Utländska biltillverkare som vill sälja bilar på världens största marknad, däribland svenskassocierade Volvo och tyska Volkswagen, har därför börjat se över sina affärsplaner och planerar av allt att döma ökat fokus på att ta fram produkter som möter de kinesiska kraven. Enligt bedömare visar fallet Kina visar vilka jättekrafter som kan sättas igång när en stor marknad sätter ned foten. I USA har delstaten Kalifornien, vars sammantagna ekonomi tillhör en av världens största (världens sjätte största år 2016 – det vill säga större än Frankrike),  haft en liknande roll. När stora marknader agerar är fordonsindustrin tvungen att lyssna.

På det internationella planet finns sedan tidigare det så kallade C40-samarbetet. C-40 är ett aktivt samarbete mellan mer än 90 av världens största städer. Exempel på medlemmar från olika världsdelar är städerna Paris, London, Moskva, Madrid, Nairobi, Lagos, Durban, Peking, Tokyo, Seoul, Buenos Aires, Santiago, Sao Paulo, New Delhi och Melbourne. I det väletablerade samarbetet ingår mekanismer för teknik och kunskapsutbyte vilket är särskilt viktigt för att mindre ekologiskt utvecklade städer ska lära av sina mer ekologiskt utvecklade motsvarigheter. I sammanhanget ska nämnas att teknik och kunskapsutbyte mellan industriländer och utvecklingsländer generellt anses vara en central aspekt för att nå klimatmålen. Därför finns sådana mekanismer också i Parisavtalet. C-40 samarbetet befäster och konkretiserar den betydelse teknik och kunskapsutbyte har och samarbetet kan vara en kanal som står öppen när centralmakterna, som i fallet med Vita Huset, har en bakåtsträvande miljö- och klimatagenda. För tillfället leds samarbetet av Paris-borgmästaren Anne Hidalgo och tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg. Både Hidalgo och Bloomberg är mycket aktiva i miljö- och klimatdebatten och i Hidalgos Paris pågår ett inspirerande arbete för att minska fordonstrafiken och skapa en mer hälsosam och levande stad.

I Sverige finns ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågor. På lokal nivå genomsyrar miljö- och klimathänsyn mycket av den allmännyttiga verksamheten. Ett exempel är de kommunägda energibolagen som sticker ut i jämförelse med de större aktörerna. För de kommunägda energibolagen är miljö- och klimathänsyn en central del i affärsverksamheten. Att bolagen ska visa hänsyn för miljö-och klimat finns i bolagens styrdokument. Konkret innebär det att bolagen verkar för förnybar energi, bland annat genom att själva producera sådan. De kommunägda energibolagen är också förankrade i lokalsamhällena och visar ett helt annat socialt och klimatmässigt ansvarstagande än jättarna på energimarknaden, bland annat statliga Vattenfall.

Engagemanget för miljö- och klimatfrågor märks också på annat håll. När riksdagen nyligen röstade igenom ett nytt klimatpolitiskt ramverk för Sverige – även känt som “klimatlagen” – var en reaktion från civilsamhället att det inte är ambitiöst nog. Inför debatten och omröstningen i riksdagskammaren argumenterade 15 civilsamhällesorganisationer, däribland Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sveriges Konsumenter, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet att klimatlagen bör vara mer omfattande. Huvudproblemet beskrivs som att klimatlagen inte tacklar de utsläpp som är konsumtionsbaserade, det vill säga utsläppen som vi i Sverige orsakar i andra länder genom import och utrikesresor. Att den, enligt regeringen “historiska” klimatlagen, fick ett kritiskt men konstruktivt mottagande är en glädjande indikation på hur vaket civilsamhället är i miljö- och klimatfrågor. Att konsumentföreningar som Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter och Medveten Konsumtion är med och gör gemensam sak med mer etablerade miljö-och klimataktörer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF visar också att nödvändiga koalitioner tar form.

En annan positiv och något förbisedd aktör är Fossil Free-rörelsen. Rörelsens grundidé är att få i huvudsak offentliga institutioner att sälja av (divestera) aktier, fonder och andra placeringar i miljö-och klimatförstörande verksamheter. Udden är riktad mot den så kallade fossilindustrin och genom divesteringarna vill Fossil Free-rörelsen försvaga industrins politiska inflytande och därmed minska möjligheterna för industrin att fortsätta med sina miljö-och klimatförstörande affärsplaner. Divestering från fossilindustrin anses särskilt viktig eftersom enbart 90 företag, huvuddelen direkt i fossilindustrin, sägs stå bakom två tredjedelar av de mänskliga växthusgasutsläppen sedan industriella revolutionen. På kort tid, i stort sett sedan rörelsen tog fart runt 2011, har Fossil Free-rörelsen som helhet lyckats få hundratals offentliga institutioner världen över att divestera. Totalt sägs rörelsen ha påverkat placeringen av 5 biljoner dollar. Också i Sverige har Fossil Free-rörelsen haft betydande framgångar. Kommuner, regioner, trossamfund samt högskolor-och universitet har redan sålt av eller planerar att sälja av placeringar för sammanlagt många miljarder kronor. Lokala Fossil-Free rörelser sätter fortsatt press på de institutioner som ännu inte gjort några åtaganden. Än viktigare är att Fossil Free-rörelsen, både internationellt och i Sverige, också har idéer för så kallad återinvestering (på engelska “reinvestment”). En nyckelfråga för rörelsen är vad som kan byggas med alla pengar som tidigare upprätthöll fossilindustrin. Här förordar Fossil Free-rörelsen att pengar återinvesteras i verksamheter som är socialt och ekologiskt hållbara. Till exempel uppmuntas investeringar som demokratiserar arbetsplatser.  Det är just så, genom att ställa om resurser som går till destruktiva ändamål (vare sig det handlar om vapenindustri eller fossilindustri) till konstruktiva (till exempel klimatomställning eller bostäder för alla) vi lägger byggstenarna för ett bättre samhälle.

Det finns skäl att tro att Fossil Free-rörelsen och det generella engagemanget för miljö-och klimatfrågor har haft spridningseffekter. Finanssektorn och dess effekt på miljö-och klimat granskas allt mer. Ett exempel är att fler bryr sig om vilken påverkan placeringen av våra pensionspengar har. När sjunde AP-fonden, som placerar cirka 350 miljarder av våra pensionspengar, i dagarna stoltserade med att de lagt till nya företag på deras så kallade svarta lista för att de inte enligt fonden inte lever upp till en “lägstanivå vad gäller respekt för mänskliga rättigheter, miljö och antikorruption” var Svenska Dagbladet snabbt ute att uppmärksamma att fonden trots svarta listan tillåter placeringar som bedöms som oetiska av andra placerare, bland annat norska oljefonden (!) (som 2015 divesterade från ett antal kolbolag och även efter det tagit ställning för etiska investeringar).

Också storbankerna SEB och Handelsbanken har i juni månad aviserat att de av etiska skäl, bland annat kopplade till miljön och klimatet, kommer att utesluta vissa storbolag från sina fonder. Andra storbanker jobbar också med att göra mer etiska placeringar och när en bank utökar sitt engagemang tycks andra efter. Bakom ligger flera faktorer men ökat tryck från konsumenter, uppbackat av oändligt värdefulla initiativ som Fair Finance Guide, sägs ha en påverkan. Just Fair Finance Guide, som listar banker utifrån etiska parametrar, synliggör sådant som för många är oöverskådligt och uppmärksammar därmed den makt konsumenter faktiskt har. Därtill visar Fair Finance Guide alternativ till de stora bankaktörerna. Särskilt viktigt är att alternativa och nischade aktörer på marknaden som JAK-medlemsbank och Ekobanken uppmärksammas.

Det finns också annat som talar för att det bubblar runt om i Sverige. Intresset för miljö- och klimatfrågor växer. När klimatfrågan valdes bort av Agenda-redaktionen inför den senaste tv-sända partiledardebatten uppstod kraftiga reaktioner. Enligt flera opinionsmätningar, bland annat från erkända SOM-institutet och SIFO, bryr sig svenskar om klimatfrågan. Just SOM-institutet (2006) har visat att förändringar i jordens klimat är den samhällsfråga som oroar svenskar mest. I Facebook-gruppen “Klimatnyheter” med 3800 medlemmar diskuteras de senaste händelserna och de senaste rönen. I trådar om alltifrån kärnkraft, kosthållning, val av transportmedel, fossilindustrins kräftgång och mer äger engagerade diskussioner rum med tydlig vilja att faktiskt göra skillnad. Fler röster tar också plats i debatten, bland annat artister och konstnärer. Ett exempel är Maria Ernman, mest känd som operasångerska, som har synliggjort det personliga ansvaret.

Det ska också nämnas att kunskap om miljö och klimat och hållbarhet i allmänhet inte är förbehållet högskole- och universitetsvärlden. Det finns andra betydelsefulla aktörer – inte minst när det gäller praktisk tillämpning och att betona det vardagliga och lokala. I det sammanhanget kan nämnas de folkhögskolor som jobbar med både social och ekologisk hållbarhet. Nätverket Offensiv Folkbildning samlar folkhögkolor som bland annat jobbar för att utforma målinriktad verksamhet för att föverkliga FNs hållbaretsmål och en hållbar omställning på initiativ av civilsamhället underifrån. Färnebo folkhögskola anordnar Omställningsakademin som både innefattar en 1-årig kurs, Omställningspiloterna, samt distanskurser som gör det möjligt för yrkesarbetande att lära sig om möjligjeter att ställa om bland annat energisystemet och matproduktionen. Genom kurserna får deltagarna praktiska kunskaper i att hur det är att delta i ekologiskt samhällsbygge med mer självförsörjning, deltagande demokrati, nya gröna jobb, en starkare lokal ekonomi, solenergi, resurshållande jordbruk och mer. Till exempel får deltagarna vara med och starta ett solcellskooperativ.

Sammanfattningsvis visar alla dessa exempel: omvärldens fördömanden mot Vita huset, fossilindustrins tilltagande kris, We Are Still In-kampanjen, C40-samarbetet, den gröna teknikutvecklingen, engagemanget och koalitionsbyggandet runt miljö- och klimatfrågor hos civilsamhällen och slutligen det som äger rum inom finanssektorn att något är på gång. Historiens dom kommer att vara hård mot de som, likt Trump-administrationen, försöker förhala, bromsa eller stoppa miljö- och klimatomställningen.

 

Referenser

How to Use the Classic Movie “Z” to Explain Trump’s Victory

SCISER bjuder in till filmvisning den 28 november kl 18.00 på Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet, sal A900 (Södra huset, ingång A, plan 9). OBS! Uppskjutet på grund av sjukdom. Vi återkommer med nytt datum! 

Efter den senaste studiecirkeln om demokrati och USA-valet, anknyter filmen “Z” till höstens politiska fokus, och följs av en diskussion på filmens tema.

Varmt välkomna!

Länk till Facebookeventet

---

Z is an Algerian-French political thriller film directed by Costa-Gavras, with a screenplay by Gavras and Jorge Semprún. It’s based on the novel published in 1966 with the same name written by Vassilis Vassilikos. The film presents a thinly fictionalized account of the events surrounding the assassination of the prominent Greek leftist Grigoris Lambrakis in 1963. Following the murder, an investigator tries to uncover the truth while government officials attempt to cover up their roles.

Director: Costa-Gavras
Writers: Vasilis Vasilikos (novel) (as Vassili Vassilikos), Jorge Semprún (dialogue) (as Jorge Semprun)
2h 7min