Den finska vapenexporten: trender, aktörer och alternativ

---

Av Jim Hagström

---

 

Den årliga vapenexporten från Finland har enligt den fredsfrämjande tankesmedjan SaferGlobes utredning fördubblats under perioden 2002 – 2016. År 2003 exporterade Finland vapen för 49 miljoner euro (ca 490 milj. kronor), och år 2016 uppgick summan för vapenexporten till 133 miljoner euro (ca 1,3 miljarder kronor). Oroväckande är också vilka länder Finland har börjat exportera vapen till. Tidigare gick exporten i första hand till EU-länder men de senaste åren har exporten riktats mot det alltmer politiskt instabila Mellanöstern. År 2016 gick 63 procent av exporten till Mellanöstern, vilket är en gigantisk förändring från 2013 då bara 1% av exporten gick till regionen. År 2013 markerar ett brytningsår varefter Finland börjat öka sin export till Mellanöstern. Detta överensstämmer också med SIPRI:s senaste rapport som visar hur den globala vapenexporten ökat till Mellanöstern som ett resultat av det ökade antalet konflikter i regionen. Efter det mystiska dödsfallet av den finländska affärsmannen i Uganda, som hade i uppdrag att marknadsföra den statligt ägda vapentillverkaren Patrias produkter, har debatten om vapenexporten blåst upp igen. Kritik har framförallt riktats mot att exporten sker till icke-demokratiska länder som kränker mänskliga rättigheter.

Till de länder som de senaste åren fått köpa finska vapen hör bland annat Förenade Arabemiraten. År 2016 köpte landet 40 stycken bepansrade transportfordon av statliga Patria. Ett annat finskt företag, Sako AB, levererade några år tidigare skarpskyttegevär till Förenade Arabemiraten och Turkiet. Debatt uppstod när det framkom misstankar om att gevären används av turkiska militären gentemot kurderna i den Turkisk-Kurdiska konflikten. Dessutom kunde gevären säljas med enbart försvarsministerns tillstånd eftersom det var frågan om en ekonomiskt mindre affär. Exemplen tyder på en mer tillåtande vapenexportpolitik än tidigare. Därtill är vapenexport till Förenade Arabemiraten kontroversiell med anledning av landets inblandning i kriget i Jemen. Finland har en ambition och en självbild av att vara en fredsfrämjande nation. Med det som bakgrund bör vapenexporten till Mellanöstern ifrågasättas. Några nyckelfrågor är också varför Finland exporterar vapen till tvivelaktiga länder, vilka aktörer som är för och emot vapenexporten samt hur den finländska vapenexporten kan ställas om.  

Den nuvarande regeringens politik gällande vapenexport bör ifrågasättas mot bakgrund av den humanitära katastrofen i Jemen. Att vapenexport till Mellanöstern ökat, trots de konflikter och spänningar som präglar regionen, vittnar om en mer tillåtande exportpolitik. Tidigare var det otänkbart med vapenexport till länder som kränker mänskliga rättigheter. Ett klart exempel på detta är exporttillståndet till Turkmenistan år 2015 då samma tillståndsansökan tre år tidigare inte godkändes. Statsminister Juha Sipilä (Centerpartiet) och försvarsminister Jussi Niinistö (Blå framtid) har förnekat en förändrad exportpolitik, men före detta utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) hävdar att tillstånd för vapenexport numera ges lättare. Enligt Tuomioja är det försvarsministeriet som står bakom en mer tillåtande exportpolitik. Den förre utrikesministern, numera i opposition, menar att nuvarande regering borde återinföra en mer strikt politik gällande vilka länder som får ta emot finska vapen. Tuomioja får stöd av Martti Koskenniemi, jurist i internationell rätt, som i en intervju med tidningen Helsingin Sanomat, motsvarande Dagens Nyheter i Sverige, hävdat att en policyförändring är tydlig eftersom Finland tidigare inte exporterat vapen till diktaturer i Mellanöstern. Koskenniemi hävdar också att vapenexporten till Mellanöstern bryter mot Finlands lagstiftning om export av försvarsmateriel samt mot EU:s och FN:s bestämmelser om vapenexport. Den policyförändring som skett bör också förstås mot att det nationalistiska partiet Blå framtid (tidigare en del av Sannfinländarna) sedan 2015 suttit i regeringen, och posten som försvarsminister och ett flertal poster i försvarsministeriet. Blå framtid beskrivs ofta som ett populistiskt parti med en konservativ värdegrund och en realistiskt betonad utrikespolitik. Partiet lägger stor vikt på det militära och förespråkar ett starkt nationellt försvar.

Förutom regeringen, vilka andra krafter är det som styr den finländska vapenexporten? Olli Isotalo, VD för Patria, har under flera tillfällen förklarat att deras verksamhet inte kan upprätthållas enbart med en försäljning till den finländska marknaden. År 2016 utgjorde exporten utomlands 41% av företagets omsättning. Frågan om Finlands försvar kan upprätthållas utan vapenexporten, samtidigt som denna export bidrar till ökade oroligheter i Mellanöstern, är viktig – särskilt för de som förespråkar mer begränsad eller avskaffad export. Som så ofta räcker inte enbart moraliska argument till att uppnå en förändring, något som framgick tydligt i det senaste presidentvalet i januari 2018. Då pläderade presidentkandidaten Tuula Haatainen (SDP) för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern. Eftersom vapenexporten vanligtvis inte är en stor fråga bland befolkningen och i valrörelser föll Haatainens uttalande snabbt i glömska.

Finländarna ser i regel enbart vapenexportens positiva sidor i form av en ökad inkomst till samhället, och som en växande arbetsgivare. Därför måste de som är motståndare till vapenexporten också föra en diskussion hur vapenexporten kan trappas ned eller upphöra helt utan att samhället eller arbetstillfällen drabbas negativt. Det innebär alltså att argument baserade på moral, som att det är felaktigt att exportera till länder som inte är demokratiska eller som kränker mänskliga rättigheter, måste kompletteras med argument som synar vapenexportens ekonomiska aspekter. Tyvärr är argument baserade på moral dominerande bland de som arbetar för fred och nedrustning. Ett exempel kommer från organisationen Fredsförbundet som samlar fredsaktörer i Finland. Fredsförbundet fördömer vapenexporten till Förenade Arabemiraten och anser att den borde upphöra omedelbart. Förbundets verksamhetsledare Laura Lodenius har kommenterat Patrias ambitioner att utöka exporten till Qatar genom att säga att staten borde motsätta sig att ge tillstånd till sådana områden. Även här argumenteras det mot vapenexporten enbart med moraliska argument. Problemet är att exportförespråkare enkelt kan peka på de ekonomiska fördelarna med att Patria utökar sin marknad. Eftersom exportaffärer innebär att Patria anställer fler finländare och hämtar pengar till statskassan blir Fredsförbundet en aktör som ger intryck av att vara negativt inställd till arbetstillfällen och exportintäkter. Det är svårt att få stöd för en sådan linje, inte minst eftersom den förödelse finsk vapenexport orsakar är svår att förmedla till gemene man. Därför måste vi fråga vad det finns för alternativa sätt att argumentera mot vapenexporten till Mellanöstern?

Allra bäst är argument för en civil omställning av vapenindustrier, till exempel för statligt majoritetsägda Patria. Aktörer som arbetar för fred och nedrustning måste kunna påvisa hur industrierna kan tillverka för Finlands försvar men samtidigt minska behovet av export. Ett sätt är att aktörer i vapenindustrin uppmuntras diversifiera sin tillverkning att stå på två grenar: en militär och en civil. Den finska staten och andra offentliga aktörer eller sammanslutningar kan underlätta en övergång till civil produktion genom att binda upp sig att köpa de samhällsnyttig produkter som industrierna åläggs att tillverka. För de som ryggar tillbaka vid tanken på den typen av statlig styrning av ekonomin bör det understrykas att staten i högsta grad styr och skapar förutsättningar för vapenindustrin idag.  

Finlands vapenexport utgjorde 0,3 % av den totala varuexporten på 51,8 miljarder euro (ca 518 miljarder kronor), och bara 0,06 % av landets BNP på 216 miljarder euro (ca 2160 miljarder kronor) år 2016. Som måttstock kan användas Sveriges vapenexport som samma år utgjorde 0,8 % landets totala varuexport på 1295,3 miljarder kronor. Tar man i beaktande vapenexportens betydelse för BNP och utrikeshandeln, skulle en omorganisering av vapenindustrin vara lättare genomförbar i Finland än i Sverige. Finland har tidigare varit i täten inom telekommunikation och IKT (informations- och kommunikationsteknik). Ett alternativ är att de resurser vapenindustrin lägger beslag på, inte minst de mänskliga resurserna i form av ingenjörer med mera, med fördel kunde omdirigeras till att återuppbygga telekommunikation och IKT- industrin. Cleantech är också en sektor som växer kraftig i Finland, vilken skulle gynnas av det tekniska kunnandet inom vapenindustrin. Ett exempel på växande företag är Visedo AB, som nära till fördubblat sin omsättning varje år sedan 2013. Visedo AB arbetar med att elektrifiera bland annat båtar och anläggningsmaskiner, och bidrar således med ekologiskt hållbara lösningar för transportindustrin. Näringslivets forskningsinstitut har dock uttryckt oro för att Cleantech-företagen inte får tillräckligt med finansiellt stöd, varpå de riskerar att förlora mark i den globala konkurrensen. Ett fokus på nyskapande teknologi och innovationer inom dessa framtidsbranscher skulle i det långa loppet kunna hjälpa Finland mer än vapenexporten. Det stöd som går till att främja vapenexport skulle kunna fokuseras på att stödja små och medelstora företag som arbetar inom IKT eller Cleantech. Sådant stöd skulle kunna ge företagen möjligheten att växa sig större, anställa fler, och på sikt minska arbetslösheten som ligger på höga 8,8 %.

Vid en granskning av den årliga försvarsbudgeten framkommer att ca 483 milj. euro (ca 4,8 miljarder kronor) av den totala försvarsbudgeten på ca 2870 milj. euro (ca 29 miljarder kronor), går till inköp av nytt krigsmateriel. Av Patrias omsättning på 489,9 miljoner euro (ca 4,9 miljarder kronor) år 2016 utgjordes 41 % av försäljning och vinster i utlandet (i detta ingår även reparation och service av tidigare sålda produkter). För att hjälpa företaget re-branda sig kunde staten använda en del av sin försvarsbudget för att hjälpa Patrias omställning av vapenproduktionen. Som första steg kan den produktion som är riktad till Mellanöstern ställas om, och då detta visar sig lönsamt kan större delar av produktionen ställas om.

Således kan Finland rikta kunskapen inom vapenindustrin, som för tillfället skapar mycket moralisk barlast i utbyte mot liten ekonomisk nytta, till industrisektorer som bidrar till en hållbar utveckling samt långsiktig ekonomisk tillväxt – utan den moraliska barlasten. Den oroväckande trenden med ökad export till tvivelaktiga länder bör brytas och förändras nu då vapenexporten ännu utgör en liten andel av landets BNP. Det finns alltså bra möjligheter och politiskt manövreringsutrymme att ställa om vapenproduktionen. Beslutsfattarna borde inse hur ett fokus på framtidsbranscher kan komma  att bära mer frukt och bidra till bättre säkerhet än vad vapenexporten kan göra.

Den svenska vapenexporten: ekonomisk lönsamhet eller moral?

Andra samtalet i panelserien “Att rekonstruera fred – samtal kring nya perspektiv på fred, säkerhet och framtidens fredsrörelse”

Den svenska fredsrörelsen har under en lång tid fokuserat på vapenhandel och vapenproduktion och dragit uppmärksamhet till det paradoxala i att Sverige betraktar sig själv som fredsmäklare men samtidigt exporterar vapen till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter. Kritiken bemöts ofta genom att hänvisa till nuvarande lagstiftning som reglerar svensk vapenexport, till Sveriges förmåga att försörja sitt eget försvar och till försvarsindustrins betydelse för svensk ekonomi. Här uppstår i regel ett dödläge mellan två olika positioner där moraliska argument i grova drag ställs mot ekonomiska. Men stämmer det att det svenska försvaret och den svenska ekonomin är beroende av vapenexport? På vilket sätt kan omställning och diversifiering av militära företag skapa en väg ut ur dödläget?

Paneldeltagare:
Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Valter Mutt, riksdagsledamot och tidigare utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet

Moderator:
Salvador Perez

Arrangörer:
Stockholms Fredsförening
Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)
ABF Stockholm

Datum och tid: torsdagen den 30e november kl. 17:30 – 19:00
Lokal: Sveavägen 41, ABF – Palmesalen

Program
17:30 – 18:00 Introduktion och paneldeltagarnas presentationer
18:00 – 18:30 Modererad paneldiskussion
18:30 – 19:00 Q&A

Fri entré, obligatorisk anmälan görs via denna länk:
http://simplesignup.se/event/105518-den-svenska-vapenexporten-ekonomisk-loensamhet-eller-moral

Länk till Facebookevenemanget 

 

 

Reflektioner kring feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport

 

---

Av Salvador Perez

---

 

I dagarna blev det känt att Saab med hjälp av  den svenska regeringen vill fortsätta sina exportansträngningar. Två potentiella affärer har uppmärksammats: Belgien och Colombia. Det finns få invändningar mot en affär med Belgien. Landet är en demokrati och den politiska ledningen säger sig vara i behov av att uppdatera flygvapnet. Med Belgien och andra länder i samma kategori – Finland, Schweiz, Kanada, Slovakien m.fl. – kan Sverige dela utvecklingskostnader för den nya generationen JAS-Gripen som politikerna redan har beslutat att köpa.

Den potentiella affären med Colombia omgärdas dock av starka invändningar. En av dem är att landet efter årtionden av interna strider, som bland annat resulterat i 3 till 7 miljoner internflyktingar (det vill säga näst mest i världen efter Syrien), äntligen fått till stånd ett uppmärksammat fredsavtal och därmed också påbörjat en lång och snårig försoningsprocess. I det läget bedömer alltså den rödgröna regeringen, som stöttat och talat uppskattande om fredsavtalet, att det är lämpligt att backa upp försvarsföretaget Saab i deras försök att få Colombia att köpa JAS Gripen.

Affären med Colombia har också kritiserats av en rad fredsorganisationer, bland annat Svenska Freds. Enligt både Agnes Hellström och Linda Åkerlund, ordförande respektive nedrustningsansvarig på Svenska Freds, riskerar en vapenaffär mellan Sverige och Colombia att underminera arbetet för hållbar fred. Ett nyckelargument är att Colombia, ett utvecklingsland, behöver lägga resurser på annat än vapen eftersom mer vapen knappast bygger fred. Åtgärder som bekämpar fattigdom och stärker små jordägares rättigheter kan ha en mycket mer positiv effekt för freden i stort eftersom sådana åtgärder slår undan basen för spänningar och konflikter. Colombias knappa resurser bör gå till sådana investeringar.

Det finns oroande paralleller mellan Colombia och den skandalomsusade JAS-affären med Sydafrika i slutet av 90-talet. Under början på 90-talet pågick sluttampen på den frihetskamp som mynnade ut i att apartheidsystemet efter årtionden av institutionaliserat förtryck officiellt avskaffades år 1994. Även i fallet  Sydafrika visade Sverige stort stöd för det sydafrikanska folkets sak. Under årtionden var kampen mot apartheid en grundpelare i svensk utrikespolitik och en central del av en folkrörelse för internationell solidaritet. De flesta riksdagspartier stödde frihetskampen. Bland annat kom mer än hälften av det civila stödet till kampen från Sverige. När frihetskampen var vunnen och apartheidsystemet  avskaffat förbyttes internationell solidaritet från Sveriges sida mot kall opportunism. År 1999 köpte Sydafrika 28 JAS-plan av Sverige till en kostnad av sammanlagt 17 miljarder kronor. Vid tidpunkten för affären levde 66 procent av Sydafrikas befolkningen under landets egen fattigdomsgräns, det vill säga totalt 33 miljoner människor. Affären med Sydafrika har därtill kantats av envisa mutanklagelser och har kritiserats för att ha tvingats på landet i en tid då folket var i större behov av annat, bland annat fattigdoms-och HIV-bekämpning.

Förutom den möjliga affären med Colombia finns en annan affär som borde väcka särskilt stor uppmärksamhet: Indien. Saab vill med regeringens hjälp sälja upp till 200 JAS-Gripen till Indien till en kostnad om minst 100 miljarder kronor. En sådan affär vore den i särklass största i svensk industrihistoria, mycket större än affären  med Brasilien. Här agerar regeringen aktivt för att en affär ska bli förverkligas. Både statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg har i olika omgångar besökt Indien tillsammans med näringslivsdelegationer som inkluderat Saab. Indien räknas liksom Belgien som en demokrati. Vad är då problemet? Betänk följande sociala förhållanden i Indien: 

• Enligt Världsbanken lever 270 miljoner människor under landets egen fattigdomsgräns och siffrorna är ännu mer häpnadsväckande vid användandet av andra internationella fattigdomsmått.
• Enligt internationella energirådet IEA saknar 300 miljoner människor tillgång till något så grundläggande som elektricitet.
• Enligt nationella data saknar halva befolkningen, det vill säga omkring 600 miljoner människor, saknar tillgång till en vattenbaserad toalett vilket är ett stort hälsoproblem och säkerhetsproblem, särskilt för barn och kvinnor.
• Enligt Rädda Barnen, som bygger på Världsbankens data, är 44 procent av barnen i landet underviktiga och så mycket som 72 procent av spädbarnen lider av blodbrist. Andelen barn med näringsbrist i Indien är nästan fem gånger högre än i Kina och dubbelt så hög som i Afrika söder om Sahara.

Nyligen kom den årliga skrivelsen där regeringen redogör för den svenska exportkontrollen av krigsmateriel under det gångna året. I början av skrivelsen kan vi läsa att export av krigsmateriel enligt krigsmateriellagen endast får äga rum om “det finns säkerhets-och försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.” En viktig fråga är då om de potentiella affärerna med Colombia och Indien inte strider mot  Sveriges utrikespolitik på ett sätt som borde omöjliggöra export.

På vilka grunder skulle dessa två affärer kunna strida mot Sveriges utrikespolitik? Svar: den feministiska utrikespolitiken. När den så kallade feministiska utrikespolitiken presenterades av utrikesminister Margot Wallström efter den rödgröna valsegern 2014 skulle vi få “en ny syn på säkerhet.” Genom sitt långa arbete för barn och kvinnors sak, bland annat genom toppositioner inom världssamfundet, var Wallström väl medveten om hur barn och kvinnor åsidosätts när viktiga beslut ska tas. Enligt utrikesministern skulle hänsyn till kvinnor och barn genomsyra utrikesförvaltningens arbete. Målet var att stärka alla kvinnors och flickors rättigheter, förbättra representationen och öka resurserna. Med det som bakgrund kan man fråga sig om vapenexport till länder som Colombia och Indien “stärker kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser.” Det finns snarare skäl att tro att vapenexporten urholkar resurser som kan användas för att förverkliga den feministiska utrikespolitikens huvudmålsättningar. Fattigdom, avsaknad av elektricitet och grundläggande sanitet och mindre bra förutsättningar för god hälsa är några av de faktorer som hindrar kvinnor och barn från att nå leva ett gott liv. Indikativt är också att den svenska vapenexporten inte nämns med ett enda ord i varken 2016 eller 2017-års handlingsplaner och fokusområden för den feministiska utrikespolitiken.

Ovanstående är inte detsamma som att hävda att all skuld för det inkonsekventa i Sveriges förhållande med omvärlden ligger på Wallström eller att det enbart är utrikesministern som måste ställa saker tillrätta. Vi har inte tillräckligt med insyn i regeringens dagliga arbete för att kunna uttala oss om hur diskussionerna och övervägandena sker mellan de olika statsråden och departementen  men vi som tror på att Sveriges politik kan göra skillnad bör också kunna förvänta oss att diskussionerna mellan Wallström, Damberg och Löfven är hårda. Tills dess att vapenexporten regleras på ett sätt som är acceptabelt inom ramen för den feministiska utrikespolitiken saknar Sveriges arbete för en bättre värld den trovärdighet som vi skulle kunna ha.

 

Foto: Giorgio Galeotti (Own work) via Wikimedia Commons

Internationella kvinnodagen och den bortglömda kampen mot militarismen

---

Av Salvador Perez

---

Version en español

 

Förra veckan inföll internationella kvinnodagen. I samband med det uppmärksammades bland annat kvinnors historiska kamp för rösträtt, kampen för en rättvis arbetsmarknad och den pågående kampen för reproduktiva rättigheter. Alla dessa frågor är viktiga, både i Sverige och i världen. Ändå var det något som inte uppmärksammades i någon större utsträckning: kampen mot militarism.

När Internationella kvinnodagen instiftades 1910 ingick dock just kampen mot militarismen i skapandet av en feministisk värld.  Under tidigt 1900-tal beskrev författare som Rosa Luxemburg och Simone Weil med fasa den nationalism, militarism och upprustning som föregick det vanvett som var första och andra världskriget (om detta talade Jonathan Feldman på Folkets hus i Bagarmossen den 8 mars).

Och i Sverige har vi en liknande intellektuell tradition att förhålla oss till.

I en skrift sammanställd av Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Kvinnor för Fred och Frihet (IKFF) för att uppmärksamma den nya statyn “Kvinna i Fredsarbete” på Djurgården i Stockholm kan vi läsa om Alva Myrdal (1902-1986) och Inga Thorsson (1918-1994). Både Myrdal och Thorsson var engagerade för kärnvapennedrustning och allmän nedrustning. De var diplomater, satt i riksdagen för Socialdemokraterna och nådde toppositioner inom det internationella samfundet.

Myrdal var ordförande i den svenska nedrustningsdelegationen i Genève mellan 1962 och 1973. Hon var då ensam kvinna bland 17 manliga huvudförhandlare. Grundat i sitt breda arbete för sociala frågor, barns och kvinnors rättigheter, global rättvisa och utveckling påtalade Myrdal att de stora summor pengar som gick till upprustning istället borde användas till att förbättra världen. I samma anda kritiserade hon att omkring 20 000 fysiker ägnade sig åt forska om atomvapen istället för bedriva forskning som skulle gynna  fred och utveckling. Myrdal var också en av initiativtagarna till Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) och var dess första ordförande. Hon belönades för sin livsgärning med Nobels fredspris 1982, fyra år innan hon dog.

Inga Thorsson efterträdde Myrdal som ordförande för den svenska nedrustningsdelegationen och fick 1978 uppdraget att leda FN:s expertgrupp om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Resultatet lades fram fyra år senare, år 1982. I vad som kom att kallas “Thorsson-rapporten” identifierades ett starkt negativt samband mellan rustningskostnader och ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Enligt rapporten underminerade ständigt ökande kapprustningskostnader utveckling och en stabilare ekonomisk och politisk världsordning. Thorsson presenterade hur multilateral nedrustning skulle kunna reducera världens militärutgifter med två tredjedelar. År 1984 presenterade Thorsson också, på regeringens uppdrag, en stor utredning om nedrustning och omställning till civil produktion i Sverige.

Vi kan bara föreställa oss hur världen skulle se ut om Myrdal och Thorsson med flera kunnat övertyga världssamfundet.

Var står nedrustning av kärnvapen idag? Visserligen har arbetet mot kärnvapen gett visst resultat. Antalet kärnvapen är nu, tack vare nedrustningsavtal, två tredjedelar lägre än under Kalla krigets mest intensiva kapprustning. Det pågår också ett intensivt arbete för ett förbud mot kärnvapen, inte minst i civilsamhället. Detta arbete har påverkat många stater. 132 stater – givetvis de som inte själva har sådana vapen – ställer sig bakom ett förbud. FN:s generalförsamling har också, på grund av denna mobilisering, inlett förhandlingar om ett kärnvapenförbud vilket sig är en viktig markör. Ändå finns fortfarande totalt 14 900 kärnvapen kvar i världen. USA och Ryssland innehar tillsammans cirka 93 procent av befintliga kärnvapen. Modernisering och framtagandet av så kallade mindre taktiska kärnvapen är en källa till oro. Detsamma gäller president Donald Trumps signaler om att USAs kärnvapenarsenal kan komma att utökas. Vi ska heller inte glömma bort att det finns starka incitament för stater att ha kärnvapenarsenaler därför att det ger dem ett visst förhandlingsutrymme i det internationella samfundet.

Var står vi när det gäller konventionella vapen? I dagarna kom färska siffror från SIPRI – det vill säga samma institut som Alva Myrdal var med och grundade  – och den senaste sammanställningen visar att den globala vapenhandeln återigen är på nivåer som vi inte har sett sedan Kalla kriget. Enligt SIPRI har den globala handeln ökat med 8,4 procent under den senaste femårsperioden (2011-2016), jämfört med föregående period femårsperiod (2005-2010). Allra störst är är ökningen i Mellanöstern. Saudiarabien, det vill säga det land där vuxna kvinnor står under manligt förmyndarskap och som sedan 2015 är hänsynslös part i kriget i Jemen, har under den senaste femårsperioden ökat sin vapenimport med 212 (!) procent jämfört med föregående femårsperiod. År 2015 uppgick världens totala militärutgifter, enligt SIPRI, till 1 676 miljarder dollar.

Runt juletider brukar människorättsorganisationer göra reklam för olika gåvopaket en kan köpa för att, för en relativt liten peng, hjälpa en medmänniska någonstans i världen. Organisationerna upprättar butiker på nätet där man enkelt kan köpa produkter som människor i nöd behöver. Vanliga produkter kan vara vätskeersättning, vaccin, myggnät eller skolgång till utsatta barn. I november 2015 utbröt en infekterad debatt om hur mycket svenskarna lägger på julhandeln jämfört med flyktingmottagandet. Vid tidpunkten hade tiotusentals flyktingar, främst från kriget i Syrien, kommit till Sverige. I debatten jämfördes den påstådda prognosen för julhandeln 2015 med kostnaden för flyktingmottagandet. Ett argument var ett omsättningen i julhandeln, som sades vara 70 miljarder, visade att vi hade råd att ta emot flyktingar för den mindre summan 60 miljarder (som flyktingmottagandet beräknades kosta samma år). Utan att lägga värdering i den debatten kan man också, genom ett liknande tankeexperiment, fundera över hur mycket vätskeersättning, vaccin, myggnät, skolgång eller för den delen energiomställning man kan få för 1676 miljarder dollar. Att väga dessa militära utgifter mot sådant som kan förbättra världen vore helt i Alva Myrdals och Inga Thorssons anda. I vilket fall som helst är denna koppling viktig om man råkar vara mer angelägen om nuvarande och framtida generationers möjligheter att leva värdiga liv än om vapenföretagens nästa kvartalsrapporter.

I samma SIPRI-rapport kan vi också läsa att Indien är världens största vapenimportör. Indien stod under femårsperioden 2012 till 2016 för hela 13 procent av den totala importvolymen i världen. Tvåan Saudiarabien stod för 8 procent. Indiens upprustning överstiger också med råge den upprustning som sker i de andra regionala stormakterna Pakistan och Kina – till vilka Indien har ett frostigt förhållande.

Här finns en koppling till Sverige som vi bör ta fasta på. Indien har varit och är en stor kund för den svenska vapenindustrin (med staten som medlöpare) och  exporten till Indien har kritiserats under lång tid. Om vi åsidosätter det kan vi fortsätta genom att tala om en enda möjlig exportaffär: JAS Gripen. SAAB vill  med statens hjälp sälja upp till 200 JAS Gripen till Indien till en kostnad på minst 100 miljarder kronor. I februari 2016 lobbade statsminister Stefan Löfven för SAABs räkning i Indien, och i november samma år var det dags igen när näringsminister Mikael Damberg, tillsammans med SAABs VD Håkan Buskhe, träffade Indiens premiärminister. En affär med Indien skulle, om den går igenom, vara den särklass största i svensk industrihistoria – betydligt större än affären med Brasilien. Till saken hör att Gustav Fridolin i en debattartikel publicerad  2002 kritiserade den socialdemokratiska regeringen och dåvarande utrikesminister Anna Lindh för vapenexporten till Indien. Enligt Gustav Fridolin hycklade den dåvarande regeringen när “kanoner och granater” fortfarande skeppades till Indien trots upptrappningen i gränskonflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir. I samma debattartikel skriver Fridolin skriver att export till något av länderna är “att exportera vapen till krig” och “konstigare än så är det inte.” Fridolin skriver också att det är kriget som har lett till att länderna skaffat kärnvapen och han citerar Bill Clinton som utsett konflikten till “världens farligaste.” Fridolin avslutar med:

Vi gröna vill ha ett Sverige som agerar som en fredens röst i internationella sammanhang, och som med hjälp av en stark alliansfrihet kan medla i konflikter och med hjälp av en progressiv regering kan säga ifrån mot globala orättvisor och mot krig. I ett sådant Sverige finns det inte plats för någon vapenexport. Frågan är vilket Sverige Socialdemokraterna önskar sig.

Gustav Fridolin sitter nu i regering tillsammans med Socialdemokraterna. Gränskonflikten i Kashmir fortsätter och JAS-affären med Indien förbereds.

Vad gäller “globala orättvisor” finns en del att säga. Fridolin skriver om “fattiga indiska barn som tigger på gatorna” som inte behöver granatgevär. Han skriver inte vad barnen är i större behov av men man får anta att det är sådant som mat i magen, elektricitet, rinnande vatten och annat som hör utveckling till.

Om vi återgår till år 2016 kan  situationen i Indien sammanfattas på följande vis:

• 273 miljoner människor lever under landets egen fattigdomsgräns. Ännu fler om man använder andra vedertagna fattigdomsmått
• 300 miljoner människor saknar tillgång till elektricitet
• 720 miljoner människor saknar tillgång till en vattenbaserad toalett

Varför spelar det här roll? Förutom det skrattretande i att sälja stridsflygplan till ett land där stora delar av befolkningen inte kan äta sig mätta, inte kan läsa läxorna när solen går ned och som riskerar att råka illa ut när de ska uträtta sina behov (infektioner, överfallsrisk) så kan man också tänka sig att det går emot andra värden som regeringen bekänner sig till (feministisk utrikespolitik någon?). Det kan inte heller vara lätt att koncentrera sig på skolundervisningen när man, av rädsla för att vara tvungen att använda en smutsig toalett som inte går att spola, undviker att dricka vatten eller i huvudtaget gå på toaletten.

Man kan också tänka sig att 100 miljarder kronor räcker till en hel del fattigdomsbekämpning, elektricitet (solpaneler! – vi kanske ska exportera det istället) och toaletter. Sverige är förvisso inte ensam om att underminera fattiga människors livsmöjligheter och det går inte att förneka att denna utveckling också beror på vad de indiska politikerna anser är en önskvärd utveckling för landet men Sverige behöver inte spä på en utveckling som går emot de principer som regeringen säger sig vilja försvara.

Låt oss släppa Fridolin och återgå till arvet från Myrdal och Thorsson. Det finns skäl att tro att utrikesminister Margot Wallström vill ansluta sig till nedrustningstraditionen. Wallström är angelägen om att Sverige återigen ska föra en utrikespolitik där vi som land gör skillnad. En hjärtefråga är kärnvapennedrustning. Här vill Sverige verka för att stormakterna minskar sina kärnvapenarsenaler. Enligt Wallström är det “viktigare än någonsin att jobba för nedrustning” och målsättningen är att “Sverige ska vara en stark röst för global kärnvapennedrustning.” Det skriver nog de flesta under på. Det stora antalet kärnvapen utgör ett dagligt hot mot vår själva existens.

Men ett annat hot är också de konventionella vapen som finns och som på grund av upprustning och spänningar riskerar att användas. Om utrikesminister Wallström sällar sig till en nedrustningstradition i Myrdal och Thorssons anda måste hon också tala om multilateral nedrustning av konventionella vapen som faktiskt är de vapen som på daglig basis sprider elände runt om i världen. Regeringen måste också börja kännas vid hur militära utgifter och den svenska vapenexporten underminerar andra länders utveckling och hur våra biståndspengar ibland används för att släcka eldar vi själva har varit med och tänt.

Man kan fråga sig:

• När får Sverige ett fredsdepartement?
• När kommer Sverige verka för en internationell nedrustningskommission av konventionella vapen?
• När får högskolor och universitet medel för att studera civil omställning av vapenindustrin?

Photo By Atlantic Chef (Own work) via Wikimedia Commons

“Något kan man väl göra”, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal

I den här samlingen av texter skrivna mellan år 1932 och 1982 diskuterar Alva Myrdal ämnen som fred, demokrati och jämställdhet. Urvalet av texter har gjorts av Yvonne Hirdman och Cecilia Åse och texterna är kategoriserade under  rubrikerna “Äkta qvinnlighet”, “Fostran till frihet” och “Människan i världen”.

 

Fred, inte bara en kvinnofråga (Morgonbris nr.8 1980)

PR-sinnade militärer tycks på sistone ha upptäckt, att kvinnornas krav på jämställdhet kan utnyttjas för försvarets intressen (Krigsväsendet borde det hellre kallas). Så de har börjat se kvinnorna som en intressant målgrupp för värvningsansträngningar. Kvinnor som FN-soldater – det ser ju så tjusigt ut! Men är det en framgång? För jämställdheten? För fred och nedrustning? sidan 90

 

Fostran till frihet, kritik och kulturkamp (Kulturfront 1936 nr.1 s.64 – 70)

Vad vi har att hålla fast vid enligt förestående utläggning är att vi ej kan förmedla någon viss politiskt demokratisk eller socialistisk ”tro”, men att vi kan sträva efter att för framtidssamhällets skull stärka individens förmåga att handla och tänka fritt, att använda sig egen reflexion över sociala förhållanden, att stå emot en starkt pressande suggestion och auktoritet, att välja och ha utblick över alternativen, att överskåda konsekvenserna och planera på längre sikt. sidan 131

Friheten är till slut inte någon ”rätt” utan först en ”förmåga”. Det är den som skall tränas redan i barnets första fostran. sidan 133

 

Hur folkopinionen studeras (Tiden 1941 nr.5)

Den mest centrala beståndsdelen i apparaten för vidarebefordrande av folkopinionen är valen. Folkviljans utslag i fria, hemliga val är också den mest oförytterliga rättighet i en folkstyrd stat. Men valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet. sidan 165

Den fria diskussionen är principiellt basen för denna opinionsbildning. Så rationalistisk är i själva verket demokratin, att den bygger sitt eget vara på den förutsättningen, att om yttrande- och tryckfrihet garanteras, kommer konkurrensen själv att gallra fram de klokaste åsikterna. Man tror på ett slags ”survival of the fittest”. Men den oundgängliga förutsättningen är att, mediet för opinionsbildningarna – det talade och tryckta ordet – verkligen är fritt. Ju mer det kommersialiseras, ju mäktigare intressen som kan köpa sig makt över det eller ju mer det monopoliseras, desto oklarare måste det återge ”folkets” allmänna opinion. sidan 166

 

Krig, vapen och vardagsvåld

(föredrag vid vetenskapsakademins sammankomst den 13 oktober 1976)

Den hejdlösa vapenframställningen grundar sig icke på sakliga militära motiveringar utan på misstolkningar av verkligheten, av det hot som föreligger och om den räddning som krig skulle kunna ge. En bidragande orsak kan kort och ganska uttömmande anges genom hänvisning till det av Eisenhover (sic) åberopade militär-industriella komplexet. Till serien av däri ingående delmotiveringar hör den i många länder, även Sverige, gängse vanföreställningen att vapentillverkning behövs för att undvika arbetslöshet för industrier, arbetare, tekniker och även vetenskapsmän. Man behöver bara kort hänvisa till den fascinerande möjligheten som står öppen att göra omställningsplaner för att ge alternativ sysselsättning till dess produktionskrafter. sidan 234

 

☞ Alva Myrdal, “Något kan man väl göra”: texter 1932 – 1982 i urval av Cecilia Åse och Yvonne Hirdman, Stockholm (2002)